Herre håll mig vid liv

I stunder av misströstan, när känslorna och tankarna kretsar kring hopplöshet och ångest och varken bön eller lovsång tycks ge lättnad kallar Gud oss raskt till sitt Ord. Han vill tala till oss omedelbar tröst och vi kan ofta känslomässigt vara tillslutna, men Bibelns Ord tränger igenom dethär. Psaltaren är både en bönebok, men till innehållet sammanfattar den också hela Bibelns budskap och täcker alla livsområden och livssituationer.

Ps. 119 har överskriften Den gudfruktiges tröst i Herrens ord. Psalmen visar på ett mäktigt sätt hur endast Guds Ord fullt kan ge oss den frid, glädje och välsignelse som Gud har till vår del. I många av psalmerna upprepas den viktiga tematiken många gånger, temat omskrivs på olika sätt för att inskärpa det som Gud vill tala till läsaren. I psalm 119 förekommer orden "ditt ord håller mig vid liv" alltsomallt sex gånger: i verserna 50, 93, 107, 154, 156 och 159. Jag förstår varför Gud vill påminna mig just om detta. Dethär är nämligen den största trösten och bekräftelsen om Guds makt som jag som kristen behöver när djävulens påfrestningar i livet känns mig övermäktiga.

Psalm 119 ger mig därtill ännu mera. Den ödmjukar mig i vers 56: "Det har förunnats mig att akta på dina befallningar." och inger frid i vers 165: "Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall.". Efter all uppmuntring, kraft, stöd och tröst påminner psalmisten mig i sista versen av detta längsta kapitel i Bibeln ännu om mitt behov av daglig omvändelse "Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Tack Gud för ditt tilltal genom ditt Ord.

Vårt andliga kapital

I skrivande stund är klockan egentligen alltför mycket för att jag skall sitta uppe, men ikväll känner jag mig andligt pigg (kroppsligt ganska trött) och har litet av en lillajulskänsla fastän de bara är mörkt ute och jag dricker te istället för glögg. Men hur som haver. Here goes.

På nordiska studentkonferensen i Bergen, Norge, i oktober fick jag en stark känsla av mitt ansvar som kristen och mitt ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett mig. Jag insåg vilket andligt kapital som Gud har investerat i mig sedan min födsel. Att födas i Finland innebär att man med 78% sannolikhet får ett kristet dop. Därtill får man en uppfostran i en kristen miljö: många barn går i kristen barnklubb och i min skola bad vi bordsbön, då var min familj inte ännu kristen. Samhällets moral är till ramarna åtminstone kristen. Vi kan säga att man i Finland och övriga Skandinavien blir utsatt för en öppet kristen miljö och oberoende av kyrkotillhörighet, familjens bekännelse eller egen attityd lär man sig kristna värderingar. I mitt fall blev min familj kristen år 1997, jag började tvingas till kyrkan och började senare frivilligt delta i kristen verksamhet: krista sommarläger, hjälpisverksamhet, bibelstudier, lovsångskvällar, bönegrupper, ungdomsledararbetet och Studentmissionen. Jag hade att välja mellan massor av kristet att fylla kalendern med och i min kunskapstörst valde jag det mesta också. Omedvetet (för mig) investerade Gud i mig, genom präster och medkristna på olika evenemang, ett enormt kristet kapital. 

Under mina 15 år som kristen har jag lärt mig mer än om något annat jag nånsin studerat. Jag har kommit Gud närmare och lärt mig leva ett liv tillsammans med Honom. Ibland upplever jag till och med att all kunskap blir en börda, jag vet så mycket om många saker att jag inte kan ställa mig likgiltigt till dem, som till exempel abortfrågan, homosexualitet i Bibeln, kvinnliga präster och gudstjänstordningen. Dessa är bisaker när man talar om evangeliet om Jesus, men börjar man med basics gräver man därifrån djupare och djupare in, dock utan att någonsin glömma grunden, evangeliet. Mycket av min kunskap i Bibeln och kunskap om Gud får jag tacka vår kaplan Halvar för - i vår församling har det lagts stor tyngd på att känna till allt i Bibeln för att alltid kunna pröva allt i Bibelns ljus.

Detta är alltså samtidigt min rikedom och min börda. Börda i den bemärkelsen att jag är så djupt rotad i Gud att jag inte kan låta bli att följa Hans vilja, även om min vilja inte alltid vill det Han vill. Rikedomen är alltid större än den lilla bördan jag beskrev, jag är nämligen en andlig miljardör! Och det känns att jag inte vet vad jag skall göra av med pengarna. Såhär vet jag att många av oss i Skandinavien känner. Samtidigt känner vi oss också små och säger som Mose "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Vi litar inte på oss som Guds redskap, vi känner inte till vårt kapital och mest av allt litar vi inte på Guds förmåga. Vi borde tänka som Paulus: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Herren har utrustat och välsignat oss i Norden väldigt länge med andlig tillväxt och sann kunskap om Gud. Dethär måste vi dela med oss! Som förvaltare måste vi ge Gud avkastning på Hans investering. Vi får inte sitta och panta på det, liksom den som fått en talent i liknelsen om talenterna (Matt. 25), utan vi kan hjälpa kristna bröder och systrar i Europa och resten av världen med det vi har fått. Precis som med världsligt kapital, riktiga pengar, kan vi dela med oss av det andliga kapitalet till dem som inte har fått samma del av det. När vi tänker efter är det verkligen få länder där man får växa upp som kristen i en kristendomsaccepterande miljö. Vår kunskap, även den ringaste kunskap hos oss i Norden, är massor värd ute på missionsfältet.

Med allt detta i åtanke är jag glad när jag på senaste tiden har hört och sett hur Gud leder oss finländare, mig och mina vänner, ut till missionsfältet. Ikväll talade jag med Miksu på Skype och vi konstaterade att det kan hända att vi aldrig mera är i samma land samtidigt. Det kunde vi inte ha tänkt oss ännu förra året eller under sommaren i Vasa. Det var ju bara en början till allt. Men Gud är större och Hans planer är större. Vi skall inte binda oss till ställen eller personer och bli bekväma där vi är. Då hindrar vi Guds verk. Här hemma i Helsingfors har Gud alltmera satt missionsfälten på våra hjärtan. Han ger oss en idé, en stark längtan och vill att vi skall svara på den. Det kanske inte är vår ursprungliga plan, men det är definitivt den bästa planen för oss! Vi skall vara redo att ta emot kallelsen och gå ut med vårt andliga kapital och vi skall be att flera av oss som är så rika på kunskap om Gud skall fara ut.

"Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" Jes. 6:8

"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk.10:2

Litteraturanalys kring kaffet

Efter avskedsinlägget till kaffet vill jag ännu skriva ett inlägg med lite medicinsk litteraturanalys om kaffets verkningar. Kaffet består av koffein samt olika andra ämnen, bland dem kafesteol, kahveol och klorogena syror. Koffeinet fungerar som stimulant i centrala nervsystemet och är därmed det mest använda psykostimulantia i världen.

Överdriven (över 300mg/d, dvs. över 3 koppar/dag) koffeinkonsumption har kopplats ihop med negativa följder för hälsan såsom psykomotorisk agitation, sömnlöshet, huvudvärk, förhöjt blodtryck samt mag- och tarmbesvär, bland dessa reflux. Koffeinfritt kaffe minskar refluxen, men också många av syrorna i kaffet orsakar reflux och därför beror uppkomsten av reflux också på bönsorten och rostningsgraden (eftersom dessa påverkar syrahalten i kaffet). I stora fabriker rostas kaffet snabbt och vid heta temperaturer (600 gr), vilket ökar syrehalten jämfört med en längre rostningstid i lägre temperatur (som används vid mindre rosterier, med mindre partier). Kaffesorten inverkar också på hälsoeffekten: espresso innehåller mindre syror och orsakar därmed mindre reflux än filterkaffe, medan filterkaffet skiljer sig till sin fördel i att det tar bort mera fetter från kaffet. Kaffe som står i en kaffekokare som hettar kaffet i kannan till över 80 grader har ökad syrebildning och därmed har tom. kaffekokarens kvalitet betydelse i syreuppkomsten och kaffets skadliga verkningar.

Kafesteol och kahveol är s.k. diterpener, fettmetaboliter, vilka finns mindre i filterkaffe (95% av dem filtreras bort) jämfört med espresso (10 ggr så mycket) eller pannmalet kaffe (3 ggr). Dessa ökar halten av det dåliga kolesterolet (LDL) i blodet och detta igen kopplas ihop med ökad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Skillnader i blodets kolesterolnivåer kan vara upp till 0.5mmol/l hos pannkaffedrickare jämfört med filterkaffedrickare.  Diterpenerna har dock en skyddande effekt i levern och detta har bl.a. förklarat att vi finnar har så mycket mindre prevalens av levercancer, hepatiter och levercirros jämfört med tedrickande japaner. Till kaffets övriga hälsogynnande verkningar räknas viktminskning, särskilt vid intag av mörkrostade sorter, minskad risk för typ II diabetes och  Alzheimers sjukdom samt en förbättrad luftvägsfunktion hos astmatiker (upp till 4h efter intag).

På senaste tiden har man forskat mycket kring klorogensyrorna i kaffet. Man har funnit att de kunde minska blodtrycket, därmed minska riskerna för hjärt- och blodkärlssjukdomar, minska risken för typ II diabetes samt blodproppbildning (via trombocytfunktionen). Klorogensyrorna kopplas också ihop med minskad järnhalt i blodet. Klorogensyrorna minskar med ökad rostningstid, av vilket följer att dessa fördelaktiga effekter minskar då rostningstiden förlängs. Å andra sidan är mörkrostat kaffe rikare i antioxidanter och har därmed en skyddande funktion mot viktökning, olika cancerformer samt mot degenerativa sjukdomar (som Alzheimers).

På basen av dessa ovannämnda fakta, härledda från artiklar på Pubmed, Duodecim och Cochrane, skulle jag för min mages skull föredra mörkrostat och helst av allt espresso. Det har mindre risk för uppkomsten av reflux än filterkaffe och dess fetter har större skyddande effekt för min lever än filterkaffet. Denna skyddande effekt får jag ju då bara om jag dricker kaffe, inte t.ex. av te. Skyddande effekten gällande diabetes, Alzheimers och blodproppsbildning får jag ju inte heller utan kaffet. Samtidigt, när jag väljer att avstå från kaffe är jag psykomotoriskt lugnare, mera mig själv och får lättare sömn. Så kaffedrickandet är en balansgång och ett val.

Ack, du kära kaffekopp

Nu anser jag att jag i tillräckligt mått har lyckats hålla mig till mitt beslut att jag vågar skriva om det. För över en månad sedan, 9.10, bestämde jag mig för att sluta dricka kaffe. Till en början gick det eventuellt någon dag i veckan, nu lever jag största delen av dagarna utan kaffe, drack kaffe till farsdagen och på en lördagsbrunch.

Detta inlägg tjänar mest som nekrolog till mitt, ännu så kära, kaffe. Jag har druckit det sedan barnsben, mamma lät mig smaka redan som 3-åring och i Henriks dagbok från mitten av 90-talet skriver han att vi drack kaffe med mamma och pappa. Så jag kan räkna med minst 10 år av aktivt kaffedrickande. På studietiden ökade kaffedrickandet drastiskt, jag minns att jag nåt år räknade ut att jag skulle spara en hundring i månaden om jag skulle sluta köpa kaffe. Jag började alltid mina morgnar hemma med att koka 5 koppar kaffe i Moccamastern. Lunch- och eftermiddagskaffe därpå så var jag redan uppe i 8-10 koppar (mormorskoppar alltså, inte muggar) per dag.

Sedan länge har jag varit såpass kräsen att jag har hållit mig till mörkrost, hade mina favoriter, bland dem Moccamestarits Etiopia Harar, Etiopia Yirgacheffe och Kenya AA estate samt Kaffa Roasterys Kenya-kaffen och Go'morron. Drack sällan dåligt kaffe, men ibland vid akut behov också det. Denna sommar gav magen sig till känn, säkerligen efter en lång stressperiod och dåligt kaffe, och jag fick lära mig vad reflux betyder. Efter det var stackars buken inte mera sig själv. Så jag beslöt att avsluta det jag visste att riskerade dess hälsa - mitt kära kaffeberoende.

Abstinensbesvär, det man lätt får efter avslutat beroende, kom inte till mig. Kanske en ynklig dag av huvudvärk. Frånvaron av dem kan bero på att jag i stort sett har ersatt kaffet med tedrickande, dock inte i lika gigantiska mängder. Numera, när jag inte dricker kaffe egentligen mera, märker jag att jag inte känner dendär illusionella piggheten och svullnaden. När jag är trött är jag trött och när jag är pigg är jag verkligen pigg. Inget pretentiöst. Känns verkligen bra. Må medges att jag saknar kaffet aningen på morgonen - okej jag har blivit van att koka tevatten, men arma dagar om Johanna stiger upp och kokar kaffe och det doftar så gott... Ajaj. O andra sidan blir jag illamående om jag ens känner doften av dåligt kaffe, så mina kaffesinnen har nog blivit skärpta. Sist och slutligen njuter jag mera nuförtiden av kaffe när jag dricker det än tidigare. Det är en njutning och inte ett tvångsbeteende och det är så det skall vara.

Inga morgnar med kaffe och husis mera. RIP.

NOSA – en helg i Norge

Nu har det gått en vecka sedan jag åkte iväg till Bergen väldigt omedveten om vad Gud skulle göra med mig under helgen. Denna veckas måndag hade jag ännu ett råddigt huvud om allting jag lärt mig på helgen. Jag försökte berätta om NOSA-konferensen på Studentmissionens samling, men allt det blev var ett rådderi av inspirationer :D Ändå blev många inspirerade av det jag berättade. Nu tänkte jag försöka skriva ner allt till pappers för att få ordning på tankarna.

NOSA (nordisk studentkonferens) är till för kristna som brinner för Studentmissionsarbete i de olika nordiska länderna, för att de skall få inspiration till arbetet och tillväxt i det personliga kristna livet. Såhär skrev jag i min understödsansökan till min församling, utan att veta exakt hur sant det var. Under NOSA gav Gud allt detta till mig, Han arbetade med mig på ett personligt plan och inspirerade mig också för arbetet bland de icke-troende studerandena i Helsingfors.

Länge har jag vetat att jag lämnar en del av mig utanför i diskussioner och i umgänget bland icke-kristna. Dethär var vad Gud arbetade med mig under helgen, Han visade det tydligt för mig och visade vilka uppgifter Han har tänkt mig till och vilka saker i mitt liv jag skall ge till Honom för att fullt kunna uppfylla min uppgift. När jag kommer hem från kristna helgen tänker jag ofta att "usch, nu måste jag tillbaka till världen". Ner från förklaringsberget. Såklart dethär känns jobbigt när jag sätter det jag fått av Gud under konferensen i en burk, tillsammans med en del av min personlighet, och med all kraft försöker dölja den burken, till slut också för mig själv. Istället skulle jag få komma ner från förklaringsberget och frimodigt berätta åt världen att "där uppe var jag", peka på Jesus och då själv också få vända mig till Honom.

Dethär med att berätta om Jesus åt icke-kristna fick vi undervisning i, både utifrån bibelstudier och också helt praktiskt, under NOSA-konferensen. Jag insåg att Gud har gett mig en gåva att vara social, att ha lätt för att umgås med människor, både kristna och icke-kristna. Tidigare såg jag dethär som en börda, att ha icke-kristna vänner, vilka mera förvärldsligar mig än vad jag påverkar dem och i vilkas umgänge jag boostar mitt ego. I viss mån är det en frestelse för mig, men Gud har gett mig detta som en gåva och Han kan vända allt detta till något gott. Jag insåg i Bergen att här är min uppgift, min plats, bland mina icke-kristna studiekamrater. Så undervisningen under hela konferensen var som riktad rakt till mig.

Hur då göra detta med att vittna? Under helgen talade bl.a. Richard Cunningham mycket om att vara människa. Gud har skapat oss till människor, också Jesus avsade härligheten i himlen för att bli människa. Just som människor är vi de bästa evangelisterna, när vi är som människor bland människor med våra problem, brister, tankar och vardagliga liv. En viktig fråga för mig som Becky Pippert ställde var att "hur många av er har varit rädda att berätta om er tro till era icke-kristna vänner?" och särskilt följande fråga väckte mig "hur många av er har berättat åt era goda icke-kristna vänner om att ni är rädda att bekänna er tro eftersom ni är rädda för hur de skall reagera?" Autch! Här är definitivt startpunkten för vårt vittnesbörd. Att bekänna rädslor gör oss mera mänskliga, lättare tillgängliga och vi tar upp katten på bordet. Väldigt enkelt.

Att sedan känna igen de människor som är sökare, dem som Gud verkligen kallar, det är viktigt. Varje människa är inte intresserad av Jesus. Men med dem som är blir vi tvungna att ta upp frågan. Vi skall lära oss att ställa de rätta frågorna, också i vårt vardagliga liv med människor. Inte bara skrapa på ytan, utan gå på djupet med människor som vi verkligen bryr oss om. Vi måste också komma ihåg att vara verkliga vänner, evangelisationen kommer först i andra hand när våra vänner blivit intresserade av den kristna tron och visar det, vi får inte ta människor bara som evangelisationsobjekt. Efter att Jesus-frågan är lyft upp på bordet är det viktigt att (med bibeltexter) visa vilken relevans Jesus har i nutid. Jesus är relevant, i familjeliv, i arbete och studier, i förhållanden man och kvinna emellan, i sjukdom, i skuldkänslor, i ensamhet, i allt. Och få är de som vet om det.

På ett personligt plan insåg jag att jag inte kan tjäna Gud fullt om jag bara ger mig till 70-80%. Detta leder dessutom till att jag vänder mig till mig själv för de resterande 20-30%. När jag vänder mig mot mig själv blir livet svårt, det blir inte det liv Gud har tänkt åt mig, för Han har inte tänkt att jag skall bära på massor bekymmer om skola, familj, framtid, pengar, min hälsa, mina vänner mm. Han har redan tagit allt detta, Han bar min synd och sjukdom upp på korset, Han har tagit emot mina böner för mina bekymmer och bär dem redan. Jag skall definitivt inte vända mig tillbaka till dem.

Han vill att jag vänder blicken uppåt från det som finns här på jorden. Inte så att jag är superandlig, inte alls. Men så att jag nog lever på jorden som människa, ärligt, uppriktigt, frimodigt, samtidigt kristen och människa, men så att jag ser Hans verkliga uppgifter för mig här i jordelivet. Jo, han har ställt mig i familjen, skolan och bland mina vänner som sitt vittne. Men det innebär mera än att bara vara där, Han har en hemlig plan som Han förverkligar genom mig. Eftersom jag som Hans redskap på jorden kan göra det han inte kan: att som människa tala till en annan människa. Att tala om Jesus.

För mig, att få se in i Guds hemlighet, är större än mitt vanliga liv här på jorden. Det ger mig dessutom perspektiv, vänder mig bort från mig själv, mot Honom och Hans mycket större plan, som jag inte alls fullt ser eller kan se i dess helhet. Men jag vet att den är större än mitt liv med alla dess svårigheter. När jag dessutom på så sätt överlämnar hela mitt liv till Hans förfogande tar jag bort min egen oro över mitt liv. Att leva i Guds ledning är inte att få veta ändpunkten och försöka låta Honom leda mig dit (och slutligen själv försöka komma dit i egen kraft), utan det är att bli ledd in i skogen och höra Guds röst säga ”hit skall du”.

Glädje, frid och lovsång

Den underbart enkla glädjen, den gudomliga friden som bara Gud kan ge och nåden har förundrat mig de senaste veckorna. Jag kan egentligen int förstå hur jag får vara välsignad med dessa tre. I vilket universum får man ha frid dag efter dag? I vilken verklighet får man känna glädje hur än de yttre omständigheterna skulle kräva annat förhållningssätt? I livet med Gud får man dessa, genom nåden får jag dessa.

Läser nu igen Bo Branders Ett år med Jesus och ikväll handlade andakten om tacksägelsedagen och lovsång. Branders beskriver så bra hur glädjen är det mest smittosamma evangelisationsverktyg vi har - och jag håller med honom. Han går igenom olika händelser, mest i Apostlagärningarna och visar på glädjen och hur den fått folk att se Jesus. Han beskriver också hur lovsången bara kommer från ett hjärta som känner hunger och sorg, sorg över synden. Därefter, med omvändelsen, kommer lovsången.

Eftersom temat är lovsång vill jag dela med mig tre godingar:
Hillsong - At the cross
"At the cross I bow my knees
Where Your blood was shed for me
There's no greater love than this
You have overcome the grave
Glory fills the highest placeWhat can separate me now."

Newsboys - Your love never fails
"You stay the same through the ages
Your love never changes
There maybe pain in the night but joy comes in the morning
And when the oceans rage
I don't have to be afraid
Because I know that You love meYour love never fails."

Newsboys - Pouring it out to You (handlar speciellt om lovsång, alldeles härlig!)
"My hands go up, giving you glory
I just can't get enough
You are so worthy, Lord
I'll keep pouring it out for you
My cup is overflowing
With your perfect love
You're all I'm longing for
I'll keep pouring it out for you."

En helg i Vasa

Tidigare, innan jag hade upptäckt glädjen med att åka av och an till Vasa, kände jag till en lek som hette ”byte i Seinäjoki”. Meningen med leken var att publiken skulle få ett gott skratt när skådespelarna byter kläder istället för tåg och jag tyckte varje gång att leken var lika rolig :D. Faktiskt för inte så många år sedan åkte jag sedan första gången själv med tåg till Vasa och fick uppleva bytet i Seinäjoki. Det var precis lika roligt som leken och mitt resesällskap fick njuta av min glädje den gången :)

Många Vasa-resor senare har bytet blivit en vardaglig grej för mig och även om jag ännu njuter av tågresor och den tiden jag får för mig själv under dem så är Seinäjoki nuförtiden också för mig bara en mellanstation där jag bara önskar att snabbt kunna byta tåg för att sedan fortsätta resan. Men när mellanstationen har mist en del av sitt humorvärde har å andra sidan ändstationen fått än så mycket mera värde.

Jag vill inte ta och förminska det värdet Vasa har för mig och därför tänker jag delge det faktum att jag upplever att mitt farande och arbetande (varsågod för sköna particip-former) i Vasa sommaren 2011 var Guds ledning. Nå, här kan man vara av olika åsikter beroende på om man tror på Gud eller inte, men detta är min åsikt. Av den orsaken känner jag att det för mig är så välsignat att få återkomma till Vasa gång på gång, såsom förra hösten och vintern och sedan denna helg efter en paus på 7 månader!

Vad är det som är så speciellt med Vasa då? Förutom att Vasa pga. sitt havsläge är vackert, som stad är tillräckligt liten för att man skall kunna röra sig bekvämt så älskar jag ju staden för dess människor – de vänner jag har där. Jag vet att varje gång jag har ett eller annat möte eller en praktik i Vasa kan jag ringa ett samtal och så har jag en bädd att sova i, varma yllesockor att låna, ett mysigt kök att fira kvällar och morgnar i med inbjudna vänner och jag vet att mig väntar roliga och givande diskussioner. Det är alltid en win-win-situation att åka upp.

Denna helg har jag fått diskutera mycket Studentmission. Ja har fått bli inspirerad för arbetet i Helsingfors av vänner som är aktiva i Vasa, fått idéer för bättre styrelseverksamhet, fått planera framtiden och fått en helheltsbild om vad som pågår inom den kristna studievärlden, fått blicka bakåt och helt enkelt fått stöd för arbetet i Helsingfors. Sådant stöd som gör att man orkar och vill fortsätta arbeta. Jag har till och med fått stöd för fortsatt missionsarbete efter studietiden. Jag får bekräftelse för att jag är i rätt uppgift i och med att jag känner en sådan frid, glädje och mening med arbetet inom Studentmissionen.

På lördagmorgon fick jag äran att vara inbjuden på frukost till en finsk-kenyansk familj och förutom att jag igen fick tillbaka min längtan till Kenya fick jag diskutera hur det ser ut i våra kyrkor i Finland idag och fick jämföra med kyrkan i Kenya. I vår kyrkan är det viktigt att vi stöder våra präster, som har det viktiga uppdraget att undervisa det rena Gudsordet, att vara herdar, så att vi kan bli undervisade och vi i vår tur kan gå vidare med det missionala arbetet, som hör varje församling till.

Vi talade också om hur vi förverkligar missionsbefallningen. Först och främst genom att älska – visa kärlek. De som står utanför skall förundras över både vår inbördes kärlek och den kärlek vi har att ge. Men efter det skall predikning av evangeliet följa (Rom.10:17) – här skall vi både hålla rätt ordning och använda oss av båda: kärleken och predikan. Om vi är dåliga på missionen, om vi är passiva, går för det första en del av prästens arbete om intet och för det andra kan han känna sig tvungen att göra vårt arbete. Låt oss inte låta det gå så. Och om vi tillhör en församling där vi fått nåden att få bra biblisk undervisning borde vi vara än mera angelägna om att föra just det budskapet vidare. Jag tror verkligen att kyrkorna i Kenya och resten av tredje världen och mellanöstern, där kristendomen sprids explosionsartat, skulle skämmas för oss om de såg hur bekvämt passivt vi lever.

Under diskussionerna under sen kvällskvist fick jag påminna mig själv om att jag inte skall bära det ensam som Gud har lovat bära för mig. Vi kristna är bara redskap, vi är inte själva i aktiv roll, Gud väljer våra kamper och ger oss krafterna för dem. Vi är väldigt begränsade i vår förmåga att göra något själv och en stor del av stressen och frustrationen kommer av det att vi tappar hoppet när vi försöker själv och inte genast vänder oss till Gud. Han har dessutom flera redskap, vi är inte de enda han kan använda. En alltid så viktig poäng, även om vi alltid har våra kristna vänner att vända oss till, är att hålla blicken fäst på Jesus och låta honom ge oss den frid och glädje som bara han kan ge (Fil.4:4-7, se under).

Till sist vill jag ge några goda poänger från Paulus brev till Filippi och därmed avsluta denna Vasa-resa. Kanske har jag lyckats lysa lite ljus över vad Vasa betyder för mig. Tack till er i Vasa, här ännu en hälsning till er: 3Joh.1:15.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil. 4:4-7

Kyrkhelgseufori (jep, that's a word)

Varje år när jag åker upp till norra Österbotten överraskas och fascineras jag över hur lugnt och vackert det är och hur härliga alla människor är. Jag vet att det låter euforiskt och jag vet att människornas beteende och inställning långt beror på det att de är kristna vänner och bekanta från år tillbaka, både unga och gamla. Till Österbottens försvar säger jag dock att det verkligen finns något speciellt bland österbottningar, deras inställning till medmänniskor, deras lojalitet, hjälpsamhet, intresse och trohet till varandra och sin kultur, dit jag även räknar församlingslivet.  Jag är inte den enda helsingforsbon som märker det och jag är säker på att jag kommer att förundras över samma sak precis varje gång jag åker till Österbotten.

Egentligen beundrar jag Finlands vackra natur redan hela tågresan upp (och ner) och njuter av fem timmar tid att läsa ganska lite skolböcker och mycket mera skönlitteratur. Jag vet att själva resan, inte nödvändigtvis bara destinationen, utgör en del av fascinationen. Att vara borta från vardagen, stressen, storstaden. När jag i min förtjusning så prisade Österbotten blev jag själv samtidigt medveten att jag kanske ändå inte kunde bo där en längre tid, det är så litet och kretsarna är små. Kanske skulle jag då igen sakna Helsingfors?

Jag vill fortsätta med att beskriva glädjen i att komma till en kyrkhelg. Till en början känner jag kanske lite torgskräck inför den stora människosamlingen, men när bekanta ansikten, både unga, men särskilt de äldre, kommer för att skaka hand och visar att de uppskattar mig och är intresserade av mitt liv, då väcks min tacksamhet. Tänk att få bli bekräftad av så många människor, både som människa, men speciellt som kristen. Det är viktigt. Att få sitta bland dessa trossyskon i kyrkan och höra lovsången ljuda mäktigt i hela kyrkan – det är redan himmelskt.

På tal om himlen vill jag berätta en till sak. I Österbotten är det beckmörkt på kvällen och natten. Himlen är inte alls upplyst av stadens ljus och när man kör från Kokkola till Nedervetil är det bara mörkt. Man ser inte ens huset som man anländer till ordentligt förrän följande morgon. Den stora fördelen, förutom att det redan är väldigt spännande att köra i mörkret, som uppträder vid sånahär förhållanden är att man ser hela stjärnhimlen i all sin prakt. Den tungt becksvarta himlen lyses faktiskt upp av de miljontals stjärnor man ser. Tillochmed vintergatan är alldels synlig. Jag trodde jag hade sett stjärnor, men nu vet jag att man har inte sett stjärnor innan man har sett stjärnhimlen en klar kall natt i Nedervetil. Kanske borde man tipsa reseguiderna om denna sevärdhet?

Den upplyftna, tacksamma känslan av idel glädje jag får efter en  helg fylld med helt tykki undervisning, själavårdande diskussioner och uppmuntrande människomöten påverkar möjligtvis detta inlägg. Glad söndag – I'm so holy!

Eutanasi - om dödskvalitet och om liv efter döden

Det är bra att skriva av sig när man är känslomässigt aufgeregt av en orsak eller flera. Denna benägenhet till att bli kraftigt upprörd har jag synbarligen ärft av min far. Och jag tror att upprördhet med olika etiologi ofta stärker varandra.

Ikväll vill jag därför skriva om Juha Hänninens, överläkare på terminalvårdhemmet Terhokoti, uttalande om att tillåta eutanasi i Finland. Hänninen har tidigare talat emot eutanasi, aktiv dödshjälp, men nu tycker han, efter att ha sett så många dö en besvärlig död, att det skulle vara vår plikt som sjukvårdspersonal att lindra den smärta som sjukdomen orsakar. "Eutanasia voi hänen mielestään olla mahdollisuus auttaa tilanteessa, jossa lääketiede on kyvytön", skriver Helsingin Sanomat den 29.8.2012. Hänninen har nyligen publicerat en bok, Eutanasia - hyvä kuolema, och skriver där att patienten skall ha rätt till dödshjälp efter att alla medel för att lindra dödssmärtan har getts och patienten ännu efter det vill dö. Eutanasi skulle ses som naturlig död och sjukvårdspersonalen skulle ha rätt att avstå från att delta i aktiv dödshjälp.

"Du skall inte dräpa" lyder det femte budordet. Som en 25-årig, ung och aningen naiv, troende kristen och snart färdig läkare ser jag att eutanasi intet annat är än att döda. Argumenten för eutanasi brukar vara att patienten har en självbestämmanderätt och skulle därmed också få bestämma om sin död.  Patientens autonomi skulle inte förverkligas med eutanasi, läkaren skulle ju vara den som bestämmer när patienten lider så mycket att denne får dö. Vi har fått livet som en gåva, varken vi själva eller en läkare har rätt att ta det livet. Precis som i övrig patientvård är det så att läkaren är den som är experten, läkaren föreslår den vård som han anser vara bäst för patienten och patienten mera överensstämmer än bestämmer om sin vård. Patienten har rätt att avböja vård, men inte att välja vilken vård han så att säga tar emot. Läkaren igen har en plikt att tom. emot patientens vilja bevara patientens liv, när denne äventyrar det. Vår uppgift som läkare är att förbättra livskvalitet, inte dödskvaliteten.

Hänninen ser döden som en sjukdom, som bör behandlas, inte som ett sluttillstånd, från vilket det inte finns en återvändo. Han har rätt i att medicinen är inkapabel att hindra en oundviklig död med dess smärtor, faktum är att människan är en dödlig varelse. Som sjukvårdspersonal skall vi ge vårt allt för att hindra fysiska smärtor och också ge stöd och medel för att tåla den psykiska smärtan som hör ihop med döden. Vår uppgift som läkare är alltid att främja liv. Av läkarna i Finland tycker 96% att god palliativ vård ersätter behovet av eutanasi och Hänninen säger också att terminalvården i Finland har förbättrats på de senaste åren.

I en tidigare artikel om eutanasi i läkartidningen Duodecim (2011:127) beskriver Hänninen olika aspekter av eutanasi och kommer fram till att eutanasi utgör ett moraliskt dilemma, vilket jag håller med om. I artikeln konstaterar Hänninen att viljan att dö hör ihop med hopplöshet och depression samt fysiska symptom, främst av allt smärtor, och han skriver att det etiska problemet uppstår när vi skall dra en linje var smärtan och lidandet blir outhärdliga. I artikeln framgår att läkarna ofta ser till det fysiska lidandet, smärtan, medan patienten som önskar dödshjälp ofta hänvisar till den psykiska smärtan. "Kuolema on äärimmäinen kipulääke" skriver Hänninen och menar enligt min åsikt att döden är lösningen på problemet död. Han skriver att livet måste ha en viss kvalitet för att vara värt att leva. Här tycker jag att Hänninen börjar röra sig på väldigt farliga vatten, särskilt när han fortsätter med att det är upp till var och en att bestämma var minimigränsen för livskvalitet går och att livet i sig inte är gott.

Gud har skapat livet, det är gott. I första Moseboken 1:31 kan vi läsa: "Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Döden igen är ond, den är slutgiltig och innebär ett slut på människans tid på jorden. Skulle allt liv sluta där skulle döden inte vara ond. Men människornas liv på jorden är bara ett preludium för livet efter det. Dethär orsakar mycket hopplöshet och ångest för den som funderar på det och inte vet vilken destinationen efter jordläggningen är: himmel eller helvete. Med eutanasi vill man erbjuda en, till det yttre sett, väldigt enkel lösning på detta lidande, en lösning som i själva verket inte ens efter döden tar bort lidandet och troligtvis orsakar ångest i den som deltar i den aktiva eutanasin.

Det fysiska lidandet kan vi medicinskt påverka och här skall vi vara ivriga att påverka, vården kan förbättras genom att vi intensifierar terminalvården. Det psykiska lidandet, den existensiella smärtan som Hänninen också beskriver att den döende ofta har, kan vi inte med klassiska medicinska metoder påverka. Men att erbjuda en lätt död är varken en lösning och skall inte vara ett alternativ. Vi, jag talar om kollektivet läkare, borde kunna erbjuda andligt stöd till den döende, sanning om vem Gud är och vad Han har att erbjuda i livet efter döden.

Syskonsaknad

I Tyskland kommer jag att sakna min församling och alla kristna syskon här hemma i Finland. Midsummer-festivalen, Pieksämäkilägret mm. Här är en fin lovsång som påminner mig om sommaren med kristna syskon. Ni som blir kvar hemma - far på både Midsummer och särskilt Pieksämäki!

"Kom och drick du som törstar

efter Guds barmhärtighet

se en väg för den som längtar

ligger upplyst av hans nåd.

All vår längtan besvaras

i ett heligt ögonblick

Där vid Guds brustna hjärta

finns det helande att få

Se vilket djup som den kärleken bär

aldrig kan vi ösa brunnen tom

Se vilken nåd som den kärleken är

Gud har bjudit in och sagt kom."

Rätt till liv - en morbid artikel om nyfödda barn

På söndagen brukar jag fira vilodag. Jag vilar från mina vardagliga sysslor och kan uppta annat, som jag inte hunnit med under veckan. Idag tog jag tid för att läsa en artikel som en studiekamrat rekommenderat från British Medical Journal, en prestigefylld medicinsk tidsskrift med hög impact-faktor inom forskningsvärlden. Jag visste att artikeln skulle göra mig upprörd, jag tenderar att bli kraftigt känsloladdad om något är orättvist eller helt enkelt fel enligt min åsikt. Så nu avreagerar jag mig med att dela med mig innehållet av denna, ordagrant morbida, artikel.

Artikeln heter After-birth abortion: why should the baby live? och handlar i stort sett om att döda nyfödda barn enligt samma kriterier som foster, före vecka 24, dödas. Med tanke på att jag inställer mig negativt också till det är det ju ingen överraskning att jag är skräckslaget ledsen och arg över innehållet i denna artikel av A. Giublini och F. Minerva.

Jag ser förslaget på att mörda nyfödda som ett resultat av det folkmord som redan pågått i årtionden, i Finland sedan år 1950 och i världen sedan 1931. Egentligen är ju Giublinis och Minervas resonemang logiskt och jag håller med dem på denna punkt. De konstaterar att både foster och nyfödda i vår värld har samma moraliska status och då borde följden av att abort är lagligt leda till att även s.k. abort efter födseln skulle vara lagligt med samma kriterier: barnets sjukdom, sociala orsaker, mammans psykiska instabilitet eller annan oförmåga att ta hand om barnet. Giublini och Minerva sammanfattar kriterierna såhär: "Such circumstances include cases where the newborn has the potential to have an (at least) acceptable life, but the well-being of the family is at risk." De tar i sin artikel inte ställning till när babyns liv skulle få avslutas, eller som de beskriver det "killing of the potential person when it is at the stage of a newborn" utan överför ansvaret på neuropsykologer som skulle utvärdera när babyn neurologiskt är en person och de talar om en räcka på några få dagar. Här intresserar det mig hur nyblivna föräldrar skulle inställa sig till frågan?

Mig förskräcker redan det korta abstraktet i artikeln, där abort efter födseln i parentes heter "killing a newborn". Om man skulle fråga folket på gatan om att döda en nyfödd är okej, tror jag att de flesta skulle svara nej. Att döda är aldrig okej. Om man ställer frågan om abort efter födseln är okej, får folk en annan inställning. Jahaa, det handlar om att avsluta ett liv som ändå inte skulle ha förutsättningar att klara sig, det är väl ganska okej eller hur? Författarna till artikeln rättfärdigar sina åsikter med att en nyfödd är inte moraliskt en person eftersom den inte kan bidra till att ge mening åt sitt eget liv eller ställa mål för sin existens. Enligt dem ger "att bara vara en människa" ingen rätt till ett liv. Giublini och Minerva fortsätter med långa utläggningar om den moraliska jämlikheten mellan foster och nyfödd, detta vill jag inte desto mer ta ställning till annat än att deras världsbild skiljer sig betydligt från min kristna världsbild och syn på människolivet.

Från ett läkarperspektiv, och som jag kan tänka mig, från ett barnläkarperspektiv, verkar detta förslag nedvärdera och ogiltigförklara barnläkarnas utbildning och de framsteg som skett inom medicinen med tanke på att rädda nyfödda och kirurgiskt hjälpa men som nyfödda kan ha. Ett barn som föds med ett uniloculärt hjärta (yksilokeroinen sydän, bara 1/4 rum finns) kan kirurgiskt bli hjälpt till den grad att barnet lever med god livskvalitet till skolåldern. Såklart är det en stor sorg för familjen när barnet avlider, men barnläkarna berättar att de flesta familjer har ett barn som har stor livsglädje så länge livet varar. Barn som föds med 2-3-loculära hjärtan kan redan kirurgiskt hjälpas till ett normalt liv med god prestationsförmåga och lång livstidsprognos. Också framstegen inom neonatologin är enorma. Vi kan nuförtiden i Finland i 99.991% av graviditeterna hindra att barnet dör just innan eller efter födseln och försäkra att det liv som börjat i livmodern fortsätter utanför. Efter alla dessa strävanden och framsteg och med tanke på alla de framsteg vi ännu kommer att göra inom medicinen skulle det vara en verklig skam att tillåta barnamord.

Forskarna Giublini och Minerva skriver följande "Many parents would choose to have an abortion if they find out, through genetic prenatal testing, that their fetus is affected by TCS." Efter denna mening refereras det inte till någon undersökning och då kan man bara anta att detta endast är författarnas egna åsikter, inte ett forskat faktum. Ett beslut om att döda nyfödda kan väl inte basera sig på forskares, om de än är meriterade, subjektiva åsikter? Författarna fortsätter genom att beskriva hur abort, både före eller efter födseln, är också i den nyföddas intresse för att hindra ett liv som inte skulle vara värt att leva. "But, in fact, people with Down's syndrome, as well as people affected by many other severe disabilities, are often reported to be happy. Nonetheless, to bring up such children might be an unbearable burden on the family and on society as a whole, when the state economically provides for their care." Enligt dessa ord från författarna tolkar jag ändå att saken gäller mera att hindra en börda för familjen och samhället än om att göra vad som är bäst för den som skall födas eller har fötts.

Av de graviditeter som får sin början räknas det att kring 50% tar slut av sig själv innan kvinnan ens märkt att hon är gravid. Och eftersom vi har en mortalitet hos nyfödda på 8.6 promille så dör ju det facto en del nyfödda. Jag räknar detta som Guds sätt att avsluta det som Han vet att inte skulle lyckas. Vi behöver inte ta saken i egna händer utan vi kan lita på att Gud, som har skrivit ner alla våra livsdagar innan någon enda av dem har blivit till, vet vad Han gör när han låter ett liv bli till.

Läs artikeln här om du så önskar: http://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411.full

Vorbereitungen für München

Von heute werde ich meine Blog-beiträge nur auf Deutsch schreiben. Das muss ich tun um die Sprache besser zu lernen. Euch, die kein Deutsch verstehen können mit Google Translate übersetzen.

Ich bin mit wunderbaren Freunden gesegnet. Becca ist gestern Abend hier gekommen und wir hatten eine Pyjama-party mit Becca, Henrik, Miksu, Johi und ich, denn Henrik und Miksu haben auch bei uns geschlafen.

Heute Morgen kam auch Daniela zu uns und wir vorbereiteten und assen einen grossen Brunch. Ich fühlte mich wie wir alle Brüder und Schwestern waren, wissen sie, wie in Friends :) Nach dem Brunch sind wir zu einem Flohmarkt gefahren und da habe ich eine Rinka gefunden! Die kann ich dann haben, wenn ich in den Alpen wandern gehe. Wirklich ein Snäppchen! Heute Abend werden wir zusammen kochen und dann haben wir noch den ganzen Abend und Sonntag zusammen. Sehr gemütlich!

En onsdagkväll hos mamma och pappa

Gud är så mäktig att Han har gjort mitt liv underbart från början tills nu och jag kan inte tänka mig ett endaste böneämne jag haft som Han inte skulle ha svarat på. För ett år sedan fick jag ett av mitt livs mäktigaste bönesvar. Hela år 2012 har kantats av bönesvar - mitt utbyte till Tyskland och alla därtillhörande praktiska arrangemang är så perfekt ordnade av den Allsmäktige att jag sitter och rullar tummar för tillfället. Vi ber tillsammans om kvällarna med Johi och på dagarna skickar vi meddelanden till varandra om bönesvar. Ibland till den grad att jag blir rädd över allt vad Gud är mäktig att göra och funderar på om jag vågar fortsätta be :D Vilken nåd att få komma med mina önskningar till världsalltets Skapare, den evige Guden, min Frälsare.

http://www.youtube.com/watch?v=D8jVWwsRcPw&feature=related

Lyckad återupplivning av den kära ljusröda

Min fina ljusröda Sony Vaio har äntligen blivit återupplivad efter ca 1 års väntan (ja vet, hos datskin kan man tydligen vänta lite längre efter hjärtstillestånd än hos människor). Alla dess fina bilder och andra filer har sparats på en ny Buffalo Ministation, den har blivit kvitt alla sina onödiga program och säkerligen massa virusinfektioner som en hade med Norton 360 och sedan har den äntligen blivit av med det olyckligt dåliga Windows Vista och fått i sig Windows 7an :) Så nu e både datorn och ägaren väldigt glada och nöjda! Kanske ägaren skall ta sig en tupplur ännu innan skolan börjar, hon har nämligen sovit bara emellan alla uppdateringsprocesser.

Sonntagschreiben

Idag är det den första vårdagen i Helsingfors, Finland, jess, välkommen vår och sommar! Ja sitter igen, som vanligen alla söndagar, i Parkstad o läser ti tent (okej, ja ha int riktit ännu börja...) o skriver mejl o blog på Henriks dator i hans rum. Han sitter breve mig o spelar lovsånger på gitarren. Såhär ha vi bruka chilla ren då när både Jan o Henrik o jag ännu bodde här hemma. Vi väntar på lunch som mamma o pappa lagar o sen ska vi ut på promenad ti mitt favoritställe Kalkberget :) En skön söndag på alla sätt.

Min vecka i Vasa gick bra. Ja tycker om att arbeta som (riktig) läkare, men främst av allt tycker jag om teamarbetet och att få träffa patienter. Alla e så spännande på sitt sätt och de e roligt att få göra detektivarbete. Jouren är den bästa platsen absolut. Okej, man e stressad 8h/dag hela tiden, för när som helst kan vad som helst komma in genom chockrummets dörrar. Men mest av allt e de roligt för man ser så mycket olika sjukdomar och tillstånd. Människor kan nog leva på så olika sätt och ha så olika uppfattningar om vad som är "normalt". Och att tillsammans med mina kolleger få fundera på vad som kunde vara bästa vården och sedan få patienten frisk - de e bara ganska super! Nåja, ja ska nu int glorifiera det alltför mycket. Ja va dötrött varje eftermiddag ja kom hem till Beccas och sov mest hela fredagen och var helt borta ännu på lördagen och idag ser jag ut som en panda under ögonen. Så nog tär det :)

Ja hade nåt vettigt ja sku skriva också. Va sku de ha vari? Just de, ja sku tipsa om en biisi. Min favorit av Blackeyed Peas, Where is the love. Beskriver i stort sett mycket av mina dagliga tankar. Några urklipp, sen får ni såklart lyssna hela biisin också :)

"What's wrong with the world mama

People living like they ain't got no mama"

"I feel the weight of the world on my shoulder

As I'm gettin' older y'all people gets colder"

"Lack of understanding

Leading us away from unity
That's the reason why sometimes I'm feelin' under
That's the reason why sometimes I'm feelin' down
It's no wonder why sometimes I'm feelin' under
Gotta keep our faith alive 'till love is found"

Lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=WpYeekQkAdc

Om syskon

Idag fick jag igen njuta av glädjen att ha hela familjen samlad i kyrkan. Jag har på sistone konstaterat att det är en orsak till säkerheten i tro, men också min personliga självsäkerhet: att jag och mina syskon är nära och vi alla delar samma tro. De sku int va så lätt ens att falla av.

Nåja, efter kyrkan for vi hem till mamma och pappa på lunch och fastlagsbullar, eller Jan lämna bort och ersattes av Johi. De konstiga sen när ja kom hem var det att jag saknade ett syskon, nämligen min syster i Kristus, Miksu. Jag har umgåtts med henne mycket den senaste tiden och hon har blivit som en syster till mig och hennes frånvaro noterades av mig idag då ja umgicks med syskon.

För mig är syskon i Kristus ganska samma som riktiga syskon. Riktiga syskon har man ju hamnat dras med hela livet och om man är nära i ålder så har man antagligen blivit ganska nära personligen också. Det är vi med mina syskon. Med kristna syskon märker jag detsamma: ju mer jag umgås med dem, desto närmare kommer jag dem och börjar bli alldeles van att umgås och börjar sakna att ha dem nära. De e skönt att kunna få nya syskon också när man blir äldre :)

De va di funderingarna. Sitter nu i tåget breve en småleende Karin och borde skriva en artikel till Sändebudet. Vi e båda två påväg till Vasa för att jobba på VCS vår sportlovsvecka (ledig vecka byts mot jobb, why oh why?!?). Ha en skön första fasteveckan vänner!

Aftonen innan mitt andra kvartal

Hemingway brukade säga att man skall skriva när sinnen är till det yttersta skärpta, dvs. när man lider brist. Jag är på mitt sämsta om jag är mat- eller sömndepriverad, denhär veckan har det senare rått. Så jag har filosoferat och grubblat (o gråtit, men de sku ja int erkänna påriktit). Ikväll hade vi en gemenskapskväll med äldre pensionerade kristna medicinare, där många berättade om sina missionärsläkarkarriärer och jag blev helt till mig av iver. De e de ja vill o allt de ja ha stressa hela veckan bara vek av och jag va helt drömmande resten av kvällen (och undvek städandet som ja hade lova göra).

Imorgon fyller jag 25 år. De e mycke de. Jag vet i alla fall vad jag vill med mitt liv. Jag vet att jag skall leva det till Guds ära, under Hans ledning, beskydd och välsignelse. De e skönt att veta och ha sådana framtidsplaner. Jag vet att många av de drömmar och den längtan Han satt i mig inte är förgäves.

En sak jag upptäckte igår var att jag tackar Gud no matter what. De e en konstig sak, men även om saker händer som ja e helt lessen över så tackar ja Gud för de som har hänt innan jag går o sover. De e int logiskt, men ett liv i Guds närhet gör att man gör konstiga saker. Så nu innan jag förbereder mig för min 25-års dag ska ja igen tacka för allt och be för mycket :) gonatt!

Oodi idolille

Ikväll har hon varit där för mig när jag har varit på dåligt humör, sjungit med inlevelse biisin som beskriver mina känslor så bra och låtit mig sjunga med så hårt de lossnar. Hon har stött mitt croissantbakande och diskande till fullo och lugnat ner mina agressioner. Denna fantastiska kvinna, med oändligt vacker sångröst, som jag har sett live sommaren 2007 är ingen annan än Celine Dion!

I min bokhylla finns 7st Celine Dion CD:n och 2 DVD:n från hennes konserter. ja kan int förneka att hon har ett ensidigt tema: kärlek, men de finns inte en situation/känsla som någon av hennes sånger inte skulle beskriva :) Inget kan göra henne mera rätt än hennes sånger så nu tänkte jag sätta länkar till dem jag tycker bäst om :) Lyssna och njut, det gör jag i alla fall!

I drove all night

All by myself

Dreamin' of you

Tell him

Because you loved me

Right in front of you

I love you

When the wrong one loves you right

Coulda woulda shoulda

Greatest reward

In his touch

If walls could talk

Naked

I want you to need me

blåögd ärlig finsk kristen möter muslim

Under presidentvalet 2012 har vi finnar blivit vana med nånting som i vanliga fall inte alls hör till vår kultur - debatter. Sauli och Pekka har debatterat i över 14 debatter, kritiserat varandra och fått stå upp för sina åsikter i kritikregnet från folket och media. En del finnar har skämts när de tittat på debatterna (särskilt FST:s) och en del har skrämts - hur kan man vara så rakt på sak? I vår kultur håller vi ju oss helst till oss själva med våra åsikter och att kritisera sak tolkas som personangrepp.

Har detta något att göra med muslimer? Faktiskt. Under senaste helg har jag gått en kurs om hur man möter muslimer i Finland och i Mellanöstern och Nordafrika. Jag har inte under mitt liv mött muslimer, särskilt inte i diskussion, så allt vad jag hörde var nytt och lärorikt. Jag lärde mig också en del om islam och vad muslimerna egentligen tror på. Tänker inte gå mera in på det, men de e intressant!

Nu till saken: när en muslim möter en kristen och blir vän med den är det för muslimen alldeles naturligt att börja debattera trosfrågor. Muslimer debatterar med sina vänner. Muslimer älskar också i övrigt debatter, de tror att deras gud är alldeles suverän så de vill gärna se på en offentlig debatt mellan en muslim och en kristen och väntar sig att muslimen vinner och sedan är de nöjda (väldigt karikerat). För oss kristna är bilden en annan: vi vet att vår Gud är allsmäktig och för oss är det egentligen sak samma vem som vinner, vi får ju samtidigt vittna åt en arena/föreläsningssal full med muslimer :D Dessa debatter är alltså vanliga tex. i London och samlar tusentals muslimer. För att kunna gå in i en debatt måste man självklart känna till islam, litet av koranen och framförallt Bibeln väldigt bra. Kolla www.answeringislam.net för goda svar på kniviga frågor.

Vi kristna, särskilt i Finland, behöver ta oss ur vårt blåögda "jag-vill-inte-skada-nån"-skal och våga debattera, stå upp för vår tro. Vi är rädda för att såra nån, men för en muslim (eller en saklig ateist) är det aldrig sårande att debattera. Vi kan tex. lära oss av Paulus och Jesus. Båda debatterade med den religiösa eliten, sällan vann Jesus lärjungar genom dessa debatter, inte en enda farisé kom till tro, de ville ju döda Jesus än mera. Men vikten av debatten var poängen också för Jesus! Det var ett sätt att undervisa och vittna.

Sen tror jag att vi behöver få veta hur muslimer och islam fungerar. En född muslim kan aldrig bli kristen. I alla fall inte enligt andra muslimer. En muslim är till naturen "epäluuloinen", det hör också till deras kultur, vi västerlänningar fungerar med syyllisyys - anteeksiannettu principen, medan deras syn är mera häpeä-kunnia. Jag tror att vi finnar (eller jag som träffat minimalt med utlänningar) har svårt i mötet med muslimer eller omvända muslimer eftersom vi inte förstår deras kultur. Islam är en så stor bit av dem att även om de konverterar ligger det djupt i kulturen. Mohammed är länge för dem en helig man, namnet Mohammed är heligt och en omvänd muslim som heter Mohammed är en värre förrädare än en som inte har profetens namn. Muslimer är vana med andlighet, nåt vi inte är så vana med, men de är ovana med den kärlek kristna har för alla, inte bara andra kristna utan också muslimer. De ställen i Bibeln som tilltalar en muslim är just de ställen där man älskar andra mer än sig själv, där man förlåter (också något som inte finns i deras tro).

"när de kom till den plats som kallas Huvudskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" Luk.23:33-34

Här var några av de tankar som jag fått under helgen. Nu valvaka. Träffa muslimer och tala med dem, det är mitt råd!

Äänestää älyllä?

På söndagen, röstdagen, publicerade Hesari en undersökning om 4 olika sätt att rösta i presidentval: rösta på parti, rösta enligt känsla, rösta med förståndet eller taktikera. Jag kände igen mig i alla fyra och jag tror att alla går igenom dessa fyra alternativ i sina huvuden. Nu när första omgången är förbi och dessa sätt redan är beprövade tror jag att två kvarstår: rösta med känsla eller med förståndet utesluta den andra.

I sociala media, särskilt på Facebook, blomstrar åsikter åt båda hållen och debatten är livlig. Det spekuleras om Haavistos färdigheter i att leda armén och kring hans utbildning, Haavistos empati och medmänskliga kärlek, förståelse och utrikespolitiska fördelar prisas. Niinistö jämförs med Darth Sidious, kritiseras för sina tankar om ekonomiska framsteg framom gröna värden samtidigt som många flaggar för hans mera traditionella åsikter, hans erfarenhet i politiken och i nationella bankväsendet.

Var och en har rätt till sin åsikt och sin röst. När vi närmar oss röstdagen medger jag att det kommer att bli spännande och jag förstår att många kommer att försöka påverka de obeslutsamma ännu. Jag vet vem jag skall rösta på, det var för min del klart från första stunden och jag röstar enligt min övertygelse, det som jag tror är rätt och också vad jag tror är bäst för Finlands framtid.

Det som jag stör mig på är att man försöker påverka andra främst genom känsla. Han har ingen utbildning, han är jurist, vem passar bättre? Han ser ut som Han Solo, han igen som Darth Sidious, vem vill du ha som president? Han har ett småleende gemål, han igen har en tiukkis som fru. Ingen av dessa saker är sådana som påverkar vem som blir bättre president. Båda har erfarenhet och kunde representera Finland bra utomlands och fatta vettiga beslut.

Det viktiga är vem som mest motsvarar ens värdegrund, ens politiska syn, vem som man litar på att kommer att göra framtidens Finland till sådant som man vill ha det. Som kristen ser jag inte att man kan rösta emot sin övertygelse. Man kan inte utesluta att presidenten har en makt att påverka det religiösa klimatet. Jag tycker att varje kristens viktigaste värdering är den kristna värderingen.

Också i presidentvalet skall vi komma ihåg att Gud i en idealsituation kunde ha tagit oss rakt till festen i himlen utan ett mödosamt jordeliv, men Han valde att placera oss på jorden för att sprida evangeliet så att vi kunde bli fler på festen. Vi skall rösta med det eviga målet inför ögonen. Hur kan jag med den rätt jag har fått att rösta påverka så att fler människor kan komma till tro, att fler människor kan få höra det rena Gudsordet? Lever nåndera kandidaten ett liv som jag vill visa till resten av världen att är ett bra sätt att leva?

Ta dig en funderare.

Presidentval och samvetskval

Söndagen den 22.1 röstar Finland en ny president åt sig efter President Halonens 12 år i slottet. Högst antagligen kommer första röstningen inte att vara avgörande och vi får rösta ännu en andra gång.

Jag minns bra presidentvalen år 2000 och 2006. Vid millenniet stod Esko Aho emot Tarja Halonen och Hanna 13 år var ivrig att besöka Ahos valkvällar, tex. på Barona Arena i Esbo. Av detta kan ni redan dra slutsatser om min politiska inriktining. Efter Halonens första mandatperiod blev hon omvald framom Sauli Niinistö och det var första gången i mitt liv jag fick rösta i presidentval. Då upplevde jag ännu inte något kval, det var bara roligt att få rösta.

Idag när jag närmar mig min 26:te födelsedag och röstningen är bara en dag ifrån har jag ännu inte bestämt vem jag skall rösta på. Hela hösten och början av våren har jag ivrigt följt med valdebatter, analyser i Helsingin Sanomat och andra media samt varit flitig på att diskutera valet med andra. I början var jag alldeles säker vem min röst skulle gå till. Många diskussioner, valmaskiner och gallup-undersökningar senare är jag alldeles konfunderad. I riksdagsvalet, som jag skrev om förra våren, var det sist och slutligen enkelt eftersom jag kom underfund med att jag vill rösta på parti och inte på person. Nu handlar det mer än någonsin om personen och hans/hennes åsikter.

Jag ställs inför samma problem som i våras: skall jag rösta på en kandidat som delar min övertygelse eller skall jag rösta på den som jag tror skulle bli en bra president även om han/hon inte delar alla mina (viktigaste) åsikter? Det jag gått och grubblat på är om politiska åsikter, som tex. utrikespolitik, finanskrislösningar, ekonomiska tyngdpunkter, kan vara kristna även om de inte vid första anblicken verkar vara det? För mig är nämligen de kristna åsikterna de som väger mest, inte språkfrågan, inte jämlikheten, inte vår image utåt, utan att vi som land står för det som vi tror på och säger ut det även om vi är et litet land.

Såhär långt är det enkelt. Med dessa kriterier skulle jag ha en kandidat. Men sedan kommer det svåra. Om min kandidat inte kommer till andra omgången, påverkar jag med min röst att en annan god kandidat inte heller kommer till andra omgången och två enligt mig otänkbara kandidater kommer? Borde jag rösta på en favorit ”för säkerhets skull” för att inte han (det är väl i detta skede självklart att inte hon är en favorit) faller bort från andra omgången?

När dessa tankar kommer upp får jag ångest. Inte för att det är svårt att veta hur rösterna kommer att dela sig, det kan ingen förutspå, utan av den orsaken att det för mig inte är en liten sak vem jag röstar på. Jag kan rösta ”för säkerhets skull”, det skulle inte vara ett problem. Men sen kommer min tro emot. Är det i detta val och i mitt liv viktigare att välja den enligt mig bäst lämpade eller är det egentligen viktigt att stå upp för min tro? Om det bara skulle vara jag som dömer mig själv skulle jag komma över det. Men jag vill göra det som är rätt i Guds ögon.

Så här är mitt scenario: vill Gud att jag lägger min värdefulla röst på en kristen kandidat eller har Han räknat ut det så att den sämsta kandidaten skall ”röstas ut” genom att också de kristna sätter rösterna på en av favoriterna? Tänk om jag röstar fel? Tänk om jag och andra i min situation med våra värdefulla röster orsakar att en god kandidat inte kommer på andra omgången eller tänk om vi inte vågar stå för vår övertygelse?

I skrivande stund kommer två saker upp i mina tankar. Det första är vad Timo Soini sade i Helsingin Sanomats valtent: toivon ainoastaan että minä en häpeäisi Kristusta eikä hän minua och det andra: Gud är allsmäktig. Dessa två faktum gör att röstandet efter alla om och men, efter alla obesvarade frågor ändå är lätt.

Känslomässig missionärsläggning?

Ikväll firade vi Melindas ankomst till bästa staden Helsingfors. Vi hade väldigt intressanta filosofiska diskussioner kring bordet, men jag fick dessutom ha en för mig personligen intressant diskussion på tu man hand med en av gästerna.

Vi diskuterade utlandsstudier, vistelser utomlands, saknad och oss som personer. Jag insåg att, förutom att jag länge haft en längtan att åka utomlands, tex. Kenya, men också Tyskland, så har jag en personlighet som möjliggör längre utlandsvistelser. Utöver min envishet som jag blivit påpekad om mycket på sistone är jag självständig. Båda egenskaperna är kanske karakteristiska för finska kvinnor? Med självständighet tänker jag nu inte bara på att jag klarar mig själv och på så vis inte anser mig behöva andra människor (eller tror att jag klarar mig utan dem, som någon säkert skulle besrkiva det som) utan att jag känslomässigt inte saknar vänner och familj på samma sätt som andra. I mina känslor är jag sådan att jag gläder mig över kära människor för stunden och saknar dem inte när jag inte ser dem, men är lycklig vid varje återseende. I dagens diskussion konstaterade vi då att detta förbereder för tex. missionsarbete.

Nåja, tyck till om du tycker annorlunda :) Till sist får ni njuta av en Tinie Tempahs biisi, Till I'm gone (klicka på låten...), som jag redan länge har tyckt om, som handlar om barndomsdrömmar och att fara bort.

Berättelser från en hemmafröken

Sällan upplever man sådan lyx att studierna för vårterminen har inletts och man har lediga dagar. Idag firar jag ledig dag nr. 3 i rad. Måndag och tisdag gick åt till utbytespapperskrig så nu när nästa-dag-jag-kan-göra-nånting är först följande vecka chillar jag till 99% (1 procent stressar alltid inom mig). På onsdagen förskönade jag livet med Läkardagarna, helövrekroppsmassage och nyaste Sherlock Holmes-filmen. Otroligt skön kväll. På torsdagen började hemmafrökendagarna med ett 4kg kålhuvud som räckte till 3 stora kållådor och 1½ kålpirog. Pappa och jag har ett gemensamt intresse: stora kålhuvuden :D

Idag, fredag, har jag antagit min egen utmaning att baka croissanter. Mamma o pappa har hemma den bästa utrustningen: massor smör, en marmorkavel och en matberedare med kall metallskål. Degen blev perfekt, kavlandet gick jättebra, men satt antagligen i för lite smör. Ska ännu se vad resultatet blir. Lovar "posta" bilder, om int på annat så på min mätta mage och mitt förnöjsamma smil :)

Sonntagsschreiben

Heute ist es Sonntag und ich bin ein bisschen Schlaf entzogen nach einem Party gestern Abend. Wir feirten die letzte Wochenende vor dem Studium wieder beginnt. Ich habe noch drei Monate Studien hier in Finnland und danach fahre ich nach München. Es wird toll! Ich bin nur im Anfang meinen Vorbereitungen fürs Austauschsemester, im Moment schreibe ich Lebenslauf und Bewerbungsschreiben zu den katolischen Wohnheimen, wo ich mich für Unterkunft bewerbe. Zusätzlich habe ich noch meine eigene Wohnung zu mieten und dann muss ich für Stipendien bewerben. Hoffentlich wird alle praktischen Vorkehrungen fertig bevor ich nach Deutschland fahre :) Ein schönes Tag wünsche ich euch!

P.S. Ich werde ein verschiedenes Reise-Blog während mein Austausch in Deutschland schreiben.

Irriterar Henrik

Nu skall jag bara för att irritera Henrik (like good old times), han tycker jag kunde sluta skriva när han mukamas vill sova, ännu skriva ett till inlägg. Jag hittade en ny, fräsch (usch, vilket ord) outfit till min blogg. Najs eller bajs? Kanske kan jag skriva lätta inlägg ändå :D Fortsättning följer auf Deutsch imorgon, gonatt!

p.s. min dator har så hemska virusar och keikkor på gång at den kommer att R.I.P. om jag inte snart får Windows 7an och Norton installerad på den.

Krönika och framtid

För mig är det en dålig ovana att varje år inleda med ett hoppfullt, löftesrikt och roligt blogginlägg. Så sker även iår, traditionsenligt. Nånää, skämt och sarkasm åt sidan så följer jag min Schwägerins exempel och kör med ärlighet. Eventuellt blir det löften, hopp och roligheter ändå.

År 2011 skrev jag att jag blivit vuxen. Håller ännu också fast vid det påståendet. Ett kanske då tråkigt faktum, men något jag växer in i hela tiden. Början av 2011 var tung, jag har aldrig varit bra på att skriva korta, roliga, intetsägande inlägg, men särskilt våren 2011 var alla inlägg tunga. Läs själv. Ibland skräms jag själv när jag ser tillbaka på våren. I maj vann Finland VM-guld i hockey. En oförglömlig dag. Dagen efter var min första arbetsdag på VCS och jag led av röstlöshet, alldeles total sådan, efter en Göteborgsturné med medicinarspexet. Wow vilket första intryck! Jag fick/kunde heller inte jubla för Finlands 6 mål.

Vasa var vad sommaren handlade om. Min 4-åriga ungdomsledarkarriär slutade med skriftskolläger i juni och därefter flyttade jag för 2 månader till Vasa. Här kunde jag sätta upp hundratals foton, beskrivning: bästa sommaren någonsin. Anni beskriver det så att jag levde mina tonår under sommaren, Miksu säger: All in! Det var mycket jobb och ansvar, jag lärde mig enormt, jag lärde känna nya människor, fick vänner för livet, simmade så gott som varje dag, länkade, spelade beachvolley, vakade tills soluppgång, nattsimmade. En verklig guldkant efter våren. Han också uppleva Pieksämäki och min bästa vän Sofies bröllop.

Hela hösten led jag av trötthet efter sommaren. Det känns att jag ännu också samlar mig lite, 10h nattsömner tycks inte räcka. Särskilt slutet av hösten var stressig, hann inte riktigt njuta fullt ut av advent och julväntan mitt i all studiejäkt. Hösten förgylldes av Vasaresor och av att församlingen nu funnit ett lugn i att vara Markus.

Jultiden kom och gick. Jag tror jag mest sov bort den och njöt av familjen och kyrkobesöken. Efter julen hann jag redan börja stressa inför utbytet i april 2012 och allt som bör göras.

Året började bra med nyår i goda kristna vänners lag. Jag återupptog traditionen med Dagens lösen, har inte haft regelbundenhet/systematik i min bibelläsning sen jag första gången läste Bibeln igenom december 2009-april 2011 med bibelläsningskampanjen. Året fortsatte med arbete i Vasa, en vecka med 3 jourkvällar, varav 2 var alldeles hemska. Upplevde en otrolig press över att ha så mycket ansvar. Hoppas att jag blir mer och mer van i läkarrollen när åren går.

Skolan börjar igen 9.1. Sista studieåret för mig. Före det skall jag försöka ordna lägenhetsansökningar, stipendieansökningar och försöker hela tiden hitta en inneboende till mitt rum för utbytestiden. I allt detta stressande märkte jag redan i Vasa att jag helt har glömt bort vem det är som har mitt liv i sin hand. Det är inte jag, som Bon Jovi sjunger. Det är Gud. Han vill visa ibland, genom att vi inte lyckas med saker på egen hand såsom vi skulle vilja, att Han är den Allsmäktige. Han är den som har kontroll och vi får frid genom att lita helt och fullt på Honom. Ett mål för 2012 och ett mål för hela mitt liv framöver.

Det känns en liten lättnad igen att lämna bakom ett år när jag har skrivit av mig. Kanske var det en bra idé after all att skriva fastän jag lite drogs för det först. Det är lättare att sätta upp mål och förväntningar för följande år om man sammanfattar hur året innan har gått. För mig har det pga. många orsaker varit ett mera gudsfrånvänt år. Även om jag har fått se helande, även om Han har burit mig genom värsta dödskuggans dal och tyngden av ansvar. Trots att Han var där (You were there - Avalon) så har jag inte litat på Honom/sökt hjälp av den Allsmäktige.

Nu har jag 3 månader kvar i Finland. Sedan blir det 5 månader i Tyskland och jag kommer tillbaka lämpligt till studieinledningen i höst. Efter höstens studier är jag möjligen färdig och det är spännande att inte alls veta vad som väntar 2013 :). Jag ser framemot osäkerhet och möjligheter. Detta år skall vi återuppta vår bönegrupp och jag ber och hoppas att våra ungas kristna gemenskaper här i Hfors skall stärkas. Det behöver jag i alla fall.

"Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." Fil. 1:21