Ikväll hade jag en stund av bara jag. Eller redan tidigare idag när jag lurade tuppen en stund. Och sedan när jag cyklade hem i lugn och ro i den vackraste finska kvällssolen från Kottby till Hagnäs. Jag tänkte på drömmar jag hade när jag var yngre och mitt liv just nu. Vad jag önskade av livet då och vad jag önskar nu och vad jag visste om livet då och vad jag vet nu. Det finns en del drömmar som inte gått i uppfyllelse och en del som har och en del drömmar har ändrats i och med att jag mognat. Sammanfattat är jag lycklig och tacksam över mitt liv just nu och särskilt när jag stannar upp för att reflektera över livet ser jag det bättre. Men jag kommer för evigt att vara en nostalgiker och försköna allt det som var förr, som jag drömde förr. Kanske är det en sorts undanflykt.
I och med boken som jag refererade i ett tidigare inlägg (Trusting God even when life hurts) har jag dock lärt mig att ställa rätt fråga, att inte fråga varför det hände så och så, varför en dröm inte gick i uppfyllelse, utan att fråga vem. Gud är den vem, Han är inte ansvarig för sina beslut och gärningar inför mig, jag har ingen rätt att fråga varför. Däremot har jag rätt att lita på Honom och vänta att Han leder mig vidare. Kanske jag aldrig får svar på frågan varför, men svaret på frågan vem skall tillfredställa mig. (fotnot: till fred ställa, ställa mig till freds, ge mig frid, något bara Gud kan ge)
