Kyrkhelgseufori (jep, that's a word)

Varje år när jag åker upp till norra Österbotten överraskas och fascineras jag över hur lugnt och vackert det är och hur härliga alla människor är. Jag vet att det låter euforiskt och jag vet att människornas beteende och inställning långt beror på det att de är kristna vänner och bekanta från år tillbaka, både unga och gamla. Till Österbottens försvar säger jag dock att det verkligen finns något speciellt bland österbottningar, deras inställning till medmänniskor, deras lojalitet, hjälpsamhet, intresse och trohet till varandra och sin kultur, dit jag även räknar församlingslivet.  Jag är inte den enda helsingforsbon som märker det och jag är säker på att jag kommer att förundras över samma sak precis varje gång jag åker till Österbotten.

Egentligen beundrar jag Finlands vackra natur redan hela tågresan upp (och ner) och njuter av fem timmar tid att läsa ganska lite skolböcker och mycket mera skönlitteratur. Jag vet att själva resan, inte nödvändigtvis bara destinationen, utgör en del av fascinationen. Att vara borta från vardagen, stressen, storstaden. När jag i min förtjusning så prisade Österbotten blev jag själv samtidigt medveten att jag kanske ändå inte kunde bo där en längre tid, det är så litet och kretsarna är små. Kanske skulle jag då igen sakna Helsingfors?

Jag vill fortsätta med att beskriva glädjen i att komma till en kyrkhelg. Till en början känner jag kanske lite torgskräck inför den stora människosamlingen, men när bekanta ansikten, både unga, men särskilt de äldre, kommer för att skaka hand och visar att de uppskattar mig och är intresserade av mitt liv, då väcks min tacksamhet. Tänk att få bli bekräftad av så många människor, både som människa, men speciellt som kristen. Det är viktigt. Att få sitta bland dessa trossyskon i kyrkan och höra lovsången ljuda mäktigt i hela kyrkan – det är redan himmelskt.

På tal om himlen vill jag berätta en till sak. I Österbotten är det beckmörkt på kvällen och natten. Himlen är inte alls upplyst av stadens ljus och när man kör från Kokkola till Nedervetil är det bara mörkt. Man ser inte ens huset som man anländer till ordentligt förrän följande morgon. Den stora fördelen, förutom att det redan är väldigt spännande att köra i mörkret, som uppträder vid sånahär förhållanden är att man ser hela stjärnhimlen i all sin prakt. Den tungt becksvarta himlen lyses faktiskt upp av de miljontals stjärnor man ser. Tillochmed vintergatan är alldels synlig. Jag trodde jag hade sett stjärnor, men nu vet jag att man har inte sett stjärnor innan man har sett stjärnhimlen en klar kall natt i Nedervetil. Kanske borde man tipsa reseguiderna om denna sevärdhet?

Den upplyftna, tacksamma känslan av idel glädje jag får efter en  helg fylld med helt tykki undervisning, själavårdande diskussioner och uppmuntrande människomöten påverkar möjligtvis detta inlägg. Glad söndag – I'm so holy!