Vårt andliga kapital

I skrivande stund är klockan egentligen alltför mycket för att jag skall sitta uppe, men ikväll känner jag mig andligt pigg (kroppsligt ganska trött) och har litet av en lillajulskänsla fastän de bara är mörkt ute och jag dricker te istället för glögg. Men hur som haver. Here goes.

På nordiska studentkonferensen i Bergen, Norge, i oktober fick jag en stark känsla av mitt ansvar som kristen och mitt ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett mig. Jag insåg vilket andligt kapital som Gud har investerat i mig sedan min födsel. Att födas i Finland innebär att man med 78% sannolikhet får ett kristet dop. Därtill får man en uppfostran i en kristen miljö: många barn går i kristen barnklubb och i min skola bad vi bordsbön, då var min familj inte ännu kristen. Samhällets moral är till ramarna åtminstone kristen. Vi kan säga att man i Finland och övriga Skandinavien blir utsatt för en öppet kristen miljö och oberoende av kyrkotillhörighet, familjens bekännelse eller egen attityd lär man sig kristna värderingar. I mitt fall blev min familj kristen år 1997, jag började tvingas till kyrkan och började senare frivilligt delta i kristen verksamhet: krista sommarläger, hjälpisverksamhet, bibelstudier, lovsångskvällar, bönegrupper, ungdomsledararbetet och Studentmissionen. Jag hade att välja mellan massor av kristet att fylla kalendern med och i min kunskapstörst valde jag det mesta också. Omedvetet (för mig) investerade Gud i mig, genom präster och medkristna på olika evenemang, ett enormt kristet kapital. 

Under mina 15 år som kristen har jag lärt mig mer än om något annat jag nånsin studerat. Jag har kommit Gud närmare och lärt mig leva ett liv tillsammans med Honom. Ibland upplever jag till och med att all kunskap blir en börda, jag vet så mycket om många saker att jag inte kan ställa mig likgiltigt till dem, som till exempel abortfrågan, homosexualitet i Bibeln, kvinnliga präster och gudstjänstordningen. Dessa är bisaker när man talar om evangeliet om Jesus, men börjar man med basics gräver man därifrån djupare och djupare in, dock utan att någonsin glömma grunden, evangeliet. Mycket av min kunskap i Bibeln och kunskap om Gud får jag tacka vår kaplan Halvar för - i vår församling har det lagts stor tyngd på att känna till allt i Bibeln för att alltid kunna pröva allt i Bibelns ljus.

Detta är alltså samtidigt min rikedom och min börda. Börda i den bemärkelsen att jag är så djupt rotad i Gud att jag inte kan låta bli att följa Hans vilja, även om min vilja inte alltid vill det Han vill. Rikedomen är alltid större än den lilla bördan jag beskrev, jag är nämligen en andlig miljardör! Och det känns att jag inte vet vad jag skall göra av med pengarna. Såhär vet jag att många av oss i Skandinavien känner. Samtidigt känner vi oss också små och säger som Mose "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Vi litar inte på oss som Guds redskap, vi känner inte till vårt kapital och mest av allt litar vi inte på Guds förmåga. Vi borde tänka som Paulus: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Herren har utrustat och välsignat oss i Norden väldigt länge med andlig tillväxt och sann kunskap om Gud. Dethär måste vi dela med oss! Som förvaltare måste vi ge Gud avkastning på Hans investering. Vi får inte sitta och panta på det, liksom den som fått en talent i liknelsen om talenterna (Matt. 25), utan vi kan hjälpa kristna bröder och systrar i Europa och resten av världen med det vi har fått. Precis som med världsligt kapital, riktiga pengar, kan vi dela med oss av det andliga kapitalet till dem som inte har fått samma del av det. När vi tänker efter är det verkligen få länder där man får växa upp som kristen i en kristendomsaccepterande miljö. Vår kunskap, även den ringaste kunskap hos oss i Norden, är massor värd ute på missionsfältet.

Med allt detta i åtanke är jag glad när jag på senaste tiden har hört och sett hur Gud leder oss finländare, mig och mina vänner, ut till missionsfältet. Ikväll talade jag med Miksu på Skype och vi konstaterade att det kan hända att vi aldrig mera är i samma land samtidigt. Det kunde vi inte ha tänkt oss ännu förra året eller under sommaren i Vasa. Det var ju bara en början till allt. Men Gud är större och Hans planer är större. Vi skall inte binda oss till ställen eller personer och bli bekväma där vi är. Då hindrar vi Guds verk. Här hemma i Helsingfors har Gud alltmera satt missionsfälten på våra hjärtan. Han ger oss en idé, en stark längtan och vill att vi skall svara på den. Det kanske inte är vår ursprungliga plan, men det är definitivt den bästa planen för oss! Vi skall vara redo att ta emot kallelsen och gå ut med vårt andliga kapital och vi skall be att flera av oss som är så rika på kunskap om Gud skall fara ut.

"Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" Jes. 6:8

"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk.10:2