Filipperbrevet 2 - lydnad som leder till glädje

Hälsningar från Hfors-Vasatåget. Här kommer betraktelsen om följande kapitel i Filipperbrevet.

I Filipperbrevets andra kapitel, efter att Paulus i första kapitlet fick vår uppmärksamhet genom att visa att vi alla kristna genomgår samma saker, utvidgar han om hur vi som kristna skall vara här i världen. Vi skall vara enade och ödmjuka och vara så till sinnes som Kristus Jesus var (v.5). Detta tycker jag att automatiskt följer som den enda lösningen på första kapitlets existentiella kamp. 

Det sköna med det andra kapitlet, något som redan kan skönjas i det första, är hur Paulus skriver om glädjen. Redan i v.2 kan han, i vissheten om filippernas enighet, äga fullkomlig glädje. Den framstår dessutom så mycket härligare efter beskrivningen av den andliga fångenskapen i världen i kap. 1. Fastän vi är i världen, som Paulus i 2:15 beskriver som falsk och fördärvad, har vi glädjen i Gud. Som församling gläds vi tillsammans.

Paulus tar också upp lydigheten. Efter att ha talat om glädjen tar han upp lydigheten, egentligen som en förutsättning för glädjen (v.17-18). Vi skall vara i världen fastän vi hellre skulle vara i himlen. För om vi följer Gud bär det att vi är i världen frukt. Men med vad skall vi vara lydiga? Jo, med att arbeta på vår frälsning. Lydiga i den bemärkelsen att vi litar på Jesu fullkomliga gärning för oss på korset, att vi lever våra liv i förlåtelsen med rent samvete så att vi hela tiden har vägen öppen till Gud.

Efter beskrivningen om hur vi skall leva det liv som vi uthärdar här på jorden avslutar Paulus genom att till sist skriva hur viktig den kristna kärleken är. I kapitlets första stycke skriver Paulus om att vi skall ha samma kärlek och sätta andra högre än oss själva. Detta gäller främst i den kristna gemenskapen.I sista stycket skriver han sedan med förnamn om Timoteus och Epafroditus som både han och filipperna känner bra och vädjar till filipperna att ta emot dem med den kärlek de är värda. Också här är det så skönt att som kristen känna igen sig i Pauli brev och känna igen syskonkärleken som vi i vår tid känner mot våra kristna syskon. Kapitel 2 uppmuntrar oss att överflöda i den, liksom Paulus också skriver till Tessalonikerna (3:12).

"Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." Fil.2:13

Filipperbrevet 1 – den livstida konflikten mellan vilja och skall

Tänkte ta en titt på Filipperbrevet i sin helhet, börjandes från kapitel 1. Det hjälper mig att förstå de kristnas samtida plåga och glädje här på jorden.

Paulus inleder Filipperbrevet genom att beskriva sin fångenskap. Eller för att gå lite tillbaka börjar han egentligen med det självklara: förbön och tack. Förbön för att han visste att Gud hör bön och att Gud är den enda som kan hjälpa honom och församlingen i Filippi, som han hade grundat. Tack för samma orsaker, han var viss om att Gud skulle göra detta.

Men Paulus beskriver härefter hur tungt livet är. Han sitter fången. Inte bara i det fysiska fängelset, vilket han de facto ser som en välsignelse, men i världen. Paulus, som i ett annat brev skriver att vi inte skall leva av världen, men i den, klagar över livet i världen. Han skriver i 1:23 ”Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” I den 21ta versen just innan har han postulerat att ”för mig är livet Kristus och döden en vinst.” och i vers 22 vet han inte vilkendera han skall välja.

Jag tror numera att många av oss känner denna samma längtan. Längtan till himlen, hem till Jesus. Vi ser mer och mer hur världen, trots att det i den finns mycket gott, inte har något den kan ge oss. Ingenting överhuvudtaget. Längtar vi efter något av världen får vi bitterhet, avundsjuka och ångest. Endast Gud kan fullt uppfylla vår längtan och våra behov. Och Han gör det, i rätt tid, enligt rätt tidtabell. Guds existens gör vår existens här på jorden uthärdlig.

Paulus fortsätter i första kapitlets 25:te vers ”och då jag är övertygad om det, vet jag att jag skall leva och bli kvar hos er alla”. Han säger inte att han vill det, såsom han i 23dje versen vill bryta upp, utan han skriver att han skall. Varför? För att Gud har en plan för hans existens. Paulus beskriver denna plan i de följande verserna. Han skall hjälpa församlingarna till framsteg och till glädje i tron. Han avslutar sedan kapitlet genom att varna församlingen att vi alla har samma strid att utkämpa. Alla kommer vi att mötas av konflikten mellan det vi vill göra och det vi skall. Men i nästsista versen, v.29, skriver han hoppfullt att vi fått nåd genom Kristus att uthärda denna strid inom oss.

Efter denna betraktelse av kap. 1 kan vi därför, i stunder när jordelivet känns tungt och vi mycket hellre skulle vara i himlen, tacka Gud (v.3), be till Honom (v.4), och fördjupa oss i Hans Ord, där Han så väl beskriver hur en annan kristen bekämpat denna existentiella kamp före oss.

”Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör.” Fil.1:20