Om att pröva sitt hjärta rätt inför Gud

Detta blogginlägg bottnar i tankar efter en predikan (7.8.2016 Vakuuttunut Jeesuksesta) av Missionsstiftets präst Markus Pöyry om fariséen och publikanen. Hade egentligen tänkt fira denna lediga kväll med artiklar om nyföddas epilepsier, men skrivivern och inspirationen tog över :)

Pöyrys predikan handlar om verkligen fundamentala saker i den kristna tron och ämnet är viktigt för varje kristen så jag rekommenderar att du lyssnar hela predikan först. Jag kan försäkra er svensktalande att ni helt säkert förstår Markus tydliga finska uttydning. Han predikar om ämnet hur vi kan vara säkra på att vi är rättfärdiga och predikar om den rättfärdighet vi fått av Jesus jämfört med fariséens felaktiga uppfattning om sin egenrättfärdighet. Jag tänkte dock koncentrera mig på det Markus tar upp i slutet av predikan - problemet med det som vi tror är motsatsen till fariséen.

I många kristna sammanhang och inte minst i lutherska gudstjänster uppmanas vi innan nattvarden (ofta också innan syndabekännelsen) att pröva våra hjärtan. Predikanten eller prästen kan ha en motiverande inledning där han tar upp hur vi borde vara och ställer oss frågan om vi har levt vårt liv på detta sätt? Har vi varit tacksamma för alla de välsignelser vi fått i livet, har vi levt kyskt och inte fallit i begärssynder? Har vi älskat Gud mer än människor? Tanken bakom dessa frågor är att få oss att känna oss skyldiga och syndiga dvs. få oss att känna det motsatta som fariséen kände.

Jag har alltid känt ett obehag för denna typs frågor. Som tonåring när jag sporadiskt besökte en pingstförsamling och man efter dessa frågor blev kallad till altaret för att ge sitt liv åt Jesus kände jag mig inte alls bekväm att gå till altaret även om jag kände mig väldigt missmodig. Också i en luthersk mässa kan jag känna mig obekväm när dessa frågor ställs inför syndabekännelsen och jag inte får den syndanöd som prästen försöker framkalla.

I den lutherska mässan är bakgrunden till denna fråga i 1Kor 11:28 "Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren." Innan nattvarden vill prästen att var och en som kommer till nattvarden får motta Guds fullständiga förlåtelse och inte Guds dom (som kommer över dem som ovärdigt tar emot nattvarden).

Såsom Markus undervisar i sin predikan är att pröva sig själv här, såsom Paulus skriver, inte att pröva sina synder och söka djupt i sin själs mörka skrymslen efter möjligast mycket dreck och smuts. Trots att vi kristna ibland kan se detta som fromt är det i verkligheten inte det. I 2Kor 13:5 skriver nämligen Paulus följande: "pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet." Att pröva sig själv är alltså att pröva sin tro och fråga sig själv om jag tror på Jesus Kristus. Att pröva oss själva om vi förtröstar på Honom, om vi är övertygade av Honom.

Problemet med att med förstoringsglas söka och söka synder i sig själv för att sedan läsa upp den bedrägliga listan åt Gud är att vi gör djävulens arbete. Detta är farligt! När vi gräver i vår själs djup kommer vi inte att hitta annat än synd och smuts och än mera av det, för till vår natur är vi helt i synd fallna människor. Vi hittar bara brott mot Guds vilja, otillräcklighet och misslyckanden. Varför, ja, varför skulle vi vilja gräva efter detta och göra djävulens jobb när vi redan lider mycket av att han gör det för bra själv? Detta är inte fromhet utan dumhet.

"I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, ty du har kastat alla mina synder bakom din rygg." Jes. 38:17

Att höra denna predikan var förlösande för mig. Att påminnas att vända blicken bort från mig själv och mot Jesus och att påminnas om att inte försöka framkalla syndanöd genom en djupdykning i mitt syndiga hjärta. Jag tror att jag tillsammans med alla er kristna bröder och systrar kan säga att jag med mig själv vet mig vara syndig. Precis såsom Markus Pöyry säger så avslöjar Guds lag i Bibeln det åt mig. Också alltför ofta påminner djävulen mig om det. Som tur är inte evangeliets kraft beroende av om jag i den stunden när syndabekännelsen läses känner mig bedrägligt syndig eller inte. Evangeliet ger fullständig förlåtelse oberoende av mitt känslotillstånd! Halleluja.

Den avgörande frågan - och här vill jag också fästa alla icke-troendes uppmärksamhet - den avgörande frågan när vi står inför Jesus och vet med oss själva att vi är syndare som förtjänar Guds dom och evig förtappelse är: vem litar du på, vem sätter du din förtröstan på, vems hjälp är du övertygad om? Här hoppas jag innerligt att svaret för allas vår del är på vår kära Herre och broder Jesus Kristus.

Markus Pöyry målar till slut upp en underbar bild om hur djävulen står och frågar oss om våra gärningar räcker till himlen - vi hamnar svara nej. Räcker vår trosglöd då för att komma till himlen - igen tvingas vi svara att knappast det. Men när djävulen då frågar om vi är bland dem som räddas till himlen svarar vi med säkerhet JO! För vi är övertygade om Jesus. Vi har frågat Honom till råds, vad har Han redan har fullbordat för vår skull? Han har dött i vårt ställe för att vi skall få Hans rättfärdighet! Vi och jag kan säga med Paulus i Fil 1:6 att jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i mig också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.

Är kvinnans kropp hennes egen - kort om aborter och hemförlossningar

Först vill jag säga att detta inlägg inte är skrivet i syfte att provocera. Jag skriver för att reflektera kring helheten "kvinnans kropp" ur en kristen synvinkel och försöker besvara de frågor jag själv har ställts inför på sistone. Om inlägget väcker frågor är det bara att kommentera så försöker jag besvara frågorna.

Förra veckan överskred hemförlossningarna nyhetströskeln i Vasabladet och Österbottens Tidning. Jeanette Östman skrev i VBL 8.8.2016 om det ökade antalet hemförlossningar i Svenskösterbotten och här i Vasa har hemförlossningar bekymrat oss på sjukhuset under sommaren. Redan i juni (VBL 17.6.2016) skrevs det i Österbotten om det ökade antalet hemförlossningar i Finland. Tänker inte i detta inlägg gå in på åsikter för och emot, som yrkeskunnig tycker jag att det ur barnets perspektiv är der allra bästa för barnet att födas på ett sjukhus med omedelbar möjlighet till intensivvård för nyfödda.

Problemet - såsom jag ser det - är det samma som i diskussionerna om abort. Man gör frågan till en kvinnofråga och säger att "kvinnan har rätt att välja" eller "kvinnan bestämmer över sin egen kropp". I Sverige pågår en stark rörelse kring hemförlossningar med sloganen "min kropp - mitt barn - mitt val". I diskussionen om abort har dessa argument använts länge och dessa gör det omöjligt att diskutera frågan sakligt eftersom vi kvinnor tar illa upp om någon ger uttalanden som berör vårt personliga område, vår kropp. Frågan om att avsluta ett liv eller frånta ett barn dess möjligheter till bästa möjliga vård vilseleds till att gälla kvinnan. Egentligen väldigt absurt och egoistiskt. Det ofödda barnet, som ännu saknar röst och bestämmanderätt över sin egen kropp, glöms bort i båda diskussionerna.

För att återgå till kvinnans kropp. Är kvinnans kropp verkligen hennes egen som så många argumenterar? Som svar på frågan erbjuder jag ett bibelställe för att diskutera saken ur en kristen synvinkel som jag lovade. I 1 Korinterbrevet 7:4 står det följande i Pauli undervisning om äktenskapligt samliv: "Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun." Jag räknar ut att inget foster, vare sig hos en mamma som vill abort eller hos en mamma som önskar hemförlossning, har blivit till utan äktenskapligt samliv dvs. sex. I detta sammanhang gäller det därmed att kvinnan inte bestämmer över sin egen kropp. Mannen och kvinnan som förenas i äktenskapligt samliv bestämmer gemensamt om kroppen i enlighet med 1Mos 2:24 - de är ett kött.

Martin Luther förklarar i boken "Om kyrkans babyloniska fångenskap" den protestantiska kyrkans syn på äktenskap och jämför den med synen i den romerska kyrkan. Han skriver att mannen eller kvinnan efter trolovning (eller efter äktenskap) inte mera tillhör sig själva och därmed är deras kroppar inte mera deras egna att bestämma över. De kan inte ge bort det som inte är deras (dvs. skall inte kunna ha sex med någon annan) för de kan inte ensam bestämma över något som inte är deras (dvs. deras kropp). Också Timothy Keller, en evangelisk präst och undervisare i New York är i samma linje med Luther angående detta.

Jag kommer alltså till den slutsatsen att kvinnans kropp, i dessa fall som berör aborter och hemförlossningar, inte är kvinnans egen att bestämma över. Inte heller skall såklart mannen ensam bestämma över kvinnans kropp. Som kristen kvinna vill jag hålla fram den kristna synpunkten och utifrån den fortsätta diskussionen om aborter och hemförlossningar och andra saker där kvinnan försöker vara envåldshärskare i frågor som hennes autonomi inte i verkligheten sträcker sig utöver.