Min identitet som kristen – syndare eller helig?

Nångång under skolåldern, jag minns inte precis i vilken ålder, kommer jag ihåg att jag led av en enorm syndanöd. Jag hade en djup ångest som inte lättade på något sätt. Jag kommer då ihåg att jag sist och slutligen vände mig till Gud i min nöd. Denhär perioden räckte för mig över en hel lång sommar och många av det årets sommarminnen förknippar jag med den djupa ångesten. Men ännu idag kan jag komma ihåg känslan av när Gud lyfte bort all min skuld, hela min syndabörda. Jag kommer precis ihåg den fysiska, psykiska och andliga lättnaden jag kände.

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” 1Rom 5:8

Jag är totalt oförtjänt av den nåden som Gud har visat åt mig. Jag är och förblir syndig i mig själv och Gud tål inte min synd i sin närhet. För att jag skulle kunna komma inför Gud, tillbaka till en omedelbar gemenskap med Honom har Jesus tagit alla mina synder på sig och dött för mig.

De för evigheten kritiskt avgörande händelserna för mig är alltså 1) att Gud gjorde och fortsätter göra mig medveten om min synd och min frånvändhet från Honom och 2) att jag en gång för alla kan bli kvitt den synden genom Jesu gärning för mig på korset. Denna syndernas förlåtelse bjuder Gud åt mig gratis att tas emot och jag får bli en förlåten syndare.

Som förlåten syndare kan jag beskriva mig som ett vitt blanco papper. Tomt, rent och vitt. Gud fyller dethär pappret, mig, med sin helighet. Oförtjänt igen får jag ta emot den och inget, inget av all den helighet som fyller pappret är från mig själv. Jag – en förlåten syndare – är helig för att Jesus i mig är helig, inte jag. Så min identitet i mig själv är en förlåten syndare, men i Jesus är jag helig.

Här handlar det för mig, och säkert för många andra kristna också, om en balansgång. Det är en smädelse mot Gud att gå omkring och bära på sin synd efter att man blivit förlåten. Så att bara känna sig som en syndare vore fel i varje fall. Men jag märker att jag är rädd att gå inför att bara vara helig också. Då glömmer jag lätt grunden för min tro, varför Jesus överhuvudtaget måste komma till världen och vilket mitt förhållande är till Gud i mig själv. Så åter och åter får jag gå tillbaka till grunden i min tro, evangeliet, som lär mig att Jesus har gjort syndaren rättfärdig. Jag märker alltså att jag alltid måste utgå från detta mitt grundtillstånd, den förlåtna syndaren, för att uppfatta Gud, Hans Ord, mig själv och min omvärld rätt.

”Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig. ” 1Petr 1:15-16