Ack, du kära kaffekopp

Nu anser jag att jag i tillräckligt mått har lyckats hålla mig till mitt beslut att jag vågar skriva om det. För över en månad sedan, 9.10, bestämde jag mig för att sluta dricka kaffe. Till en början gick det eventuellt någon dag i veckan, nu lever jag största delen av dagarna utan kaffe, drack kaffe till farsdagen och på en lördagsbrunch.

Detta inlägg tjänar mest som nekrolog till mitt, ännu så kära, kaffe. Jag har druckit det sedan barnsben, mamma lät mig smaka redan som 3-åring och i Henriks dagbok från mitten av 90-talet skriver han att vi drack kaffe med mamma och pappa. Så jag kan räkna med minst 10 år av aktivt kaffedrickande. På studietiden ökade kaffedrickandet drastiskt, jag minns att jag nåt år räknade ut att jag skulle spara en hundring i månaden om jag skulle sluta köpa kaffe. Jag började alltid mina morgnar hemma med att koka 5 koppar kaffe i Moccamastern. Lunch- och eftermiddagskaffe därpå så var jag redan uppe i 8-10 koppar (mormorskoppar alltså, inte muggar) per dag.

Sedan länge har jag varit såpass kräsen att jag har hållit mig till mörkrost, hade mina favoriter, bland dem Moccamestarits Etiopia Harar, Etiopia Yirgacheffe och Kenya AA estate samt Kaffa Roasterys Kenya-kaffen och Go'morron. Drack sällan dåligt kaffe, men ibland vid akut behov också det. Denna sommar gav magen sig till känn, säkerligen efter en lång stressperiod och dåligt kaffe, och jag fick lära mig vad reflux betyder. Efter det var stackars buken inte mera sig själv. Så jag beslöt att avsluta det jag visste att riskerade dess hälsa - mitt kära kaffeberoende.

Abstinensbesvär, det man lätt får efter avslutat beroende, kom inte till mig. Kanske en ynklig dag av huvudvärk. Frånvaron av dem kan bero på att jag i stort sett har ersatt kaffet med tedrickande, dock inte i lika gigantiska mängder. Numera, när jag inte dricker kaffe egentligen mera, märker jag att jag inte känner dendär illusionella piggheten och svullnaden. När jag är trött är jag trött och när jag är pigg är jag verkligen pigg. Inget pretentiöst. Känns verkligen bra. Må medges att jag saknar kaffet aningen på morgonen - okej jag har blivit van att koka tevatten, men arma dagar om Johanna stiger upp och kokar kaffe och det doftar så gott... Ajaj. O andra sidan blir jag illamående om jag ens känner doften av dåligt kaffe, så mina kaffesinnen har nog blivit skärpta. Sist och slutligen njuter jag mera nuförtiden av kaffe när jag dricker det än tidigare. Det är en njutning och inte ett tvångsbeteende och det är så det skall vara.

Inga morgnar med kaffe och husis mera. RIP.