Litteraturanalys kring kaffet

Efter avskedsinlägget till kaffet vill jag ännu skriva ett inlägg med lite medicinsk litteraturanalys om kaffets verkningar. Kaffet består av koffein samt olika andra ämnen, bland dem kafesteol, kahveol och klorogena syror. Koffeinet fungerar som stimulant i centrala nervsystemet och är därmed det mest använda psykostimulantia i världen.

Överdriven (över 300mg/d, dvs. över 3 koppar/dag) koffeinkonsumption har kopplats ihop med negativa följder för hälsan såsom psykomotorisk agitation, sömnlöshet, huvudvärk, förhöjt blodtryck samt mag- och tarmbesvär, bland dessa reflux. Koffeinfritt kaffe minskar refluxen, men också många av syrorna i kaffet orsakar reflux och därför beror uppkomsten av reflux också på bönsorten och rostningsgraden (eftersom dessa påverkar syrahalten i kaffet). I stora fabriker rostas kaffet snabbt och vid heta temperaturer (600 gr), vilket ökar syrehalten jämfört med en längre rostningstid i lägre temperatur (som används vid mindre rosterier, med mindre partier). Kaffesorten inverkar också på hälsoeffekten: espresso innehåller mindre syror och orsakar därmed mindre reflux än filterkaffe, medan filterkaffet skiljer sig till sin fördel i att det tar bort mera fetter från kaffet. Kaffe som står i en kaffekokare som hettar kaffet i kannan till över 80 grader har ökad syrebildning och därmed har tom. kaffekokarens kvalitet betydelse i syreuppkomsten och kaffets skadliga verkningar.

Kafesteol och kahveol är s.k. diterpener, fettmetaboliter, vilka finns mindre i filterkaffe (95% av dem filtreras bort) jämfört med espresso (10 ggr så mycket) eller pannmalet kaffe (3 ggr). Dessa ökar halten av det dåliga kolesterolet (LDL) i blodet och detta igen kopplas ihop med ökad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Skillnader i blodets kolesterolnivåer kan vara upp till 0.5mmol/l hos pannkaffedrickare jämfört med filterkaffedrickare.  Diterpenerna har dock en skyddande effekt i levern och detta har bl.a. förklarat att vi finnar har så mycket mindre prevalens av levercancer, hepatiter och levercirros jämfört med tedrickande japaner. Till kaffets övriga hälsogynnande verkningar räknas viktminskning, särskilt vid intag av mörkrostade sorter, minskad risk för typ II diabetes och  Alzheimers sjukdom samt en förbättrad luftvägsfunktion hos astmatiker (upp till 4h efter intag).

På senaste tiden har man forskat mycket kring klorogensyrorna i kaffet. Man har funnit att de kunde minska blodtrycket, därmed minska riskerna för hjärt- och blodkärlssjukdomar, minska risken för typ II diabetes samt blodproppbildning (via trombocytfunktionen). Klorogensyrorna kopplas också ihop med minskad järnhalt i blodet. Klorogensyrorna minskar med ökad rostningstid, av vilket följer att dessa fördelaktiga effekter minskar då rostningstiden förlängs. Å andra sidan är mörkrostat kaffe rikare i antioxidanter och har därmed en skyddande funktion mot viktökning, olika cancerformer samt mot degenerativa sjukdomar (som Alzheimers).

På basen av dessa ovannämnda fakta, härledda från artiklar på Pubmed, Duodecim och Cochrane, skulle jag för min mages skull föredra mörkrostat och helst av allt espresso. Det har mindre risk för uppkomsten av reflux än filterkaffe och dess fetter har större skyddande effekt för min lever än filterkaffet. Denna skyddande effekt får jag ju då bara om jag dricker kaffe, inte t.ex. av te. Skyddande effekten gällande diabetes, Alzheimers och blodproppsbildning får jag ju inte heller utan kaffet. Samtidigt, när jag väljer att avstå från kaffe är jag psykomotoriskt lugnare, mera mig själv och får lättare sömn. Så kaffedrickandet är en balansgång och ett val.