Om syskon

Idag fick jag igen njuta av glädjen att ha hela familjen samlad i kyrkan. Jag har på sistone konstaterat att det är en orsak till säkerheten i tro, men också min personliga självsäkerhet: att jag och mina syskon är nära och vi alla delar samma tro. De sku int va så lätt ens att falla av.

Nåja, efter kyrkan for vi hem till mamma och pappa på lunch och fastlagsbullar, eller Jan lämna bort och ersattes av Johi. De konstiga sen när ja kom hem var det att jag saknade ett syskon, nämligen min syster i Kristus, Miksu. Jag har umgåtts med henne mycket den senaste tiden och hon har blivit som en syster till mig och hennes frånvaro noterades av mig idag då ja umgicks med syskon.

För mig är syskon i Kristus ganska samma som riktiga syskon. Riktiga syskon har man ju hamnat dras med hela livet och om man är nära i ålder så har man antagligen blivit ganska nära personligen också. Det är vi med mina syskon. Med kristna syskon märker jag detsamma: ju mer jag umgås med dem, desto närmare kommer jag dem och börjar bli alldeles van att umgås och börjar sakna att ha dem nära. De e skönt att kunna få nya syskon också när man blir äldre :)

De va di funderingarna. Sitter nu i tåget breve en småleende Karin och borde skriva en artikel till Sändebudet. Vi e båda två påväg till Vasa för att jobba på VCS vår sportlovsvecka (ledig vecka byts mot jobb, why oh why?!?). Ha en skön första fasteveckan vänner!