15.1.12

Känslomässig missionärsläggning?

Ikväll firade vi Melindas ankomst till bästa staden Helsingfors. Vi hade väldigt intressanta filosofiska diskussioner kring bordet, men jag fick dessutom ha en för mig personligen intressant diskussion på tu man hand med en av gästerna.

Vi diskuterade utlandsstudier, vistelser utomlands, saknad och oss som personer. Jag insåg att, förutom att jag länge haft en längtan att åka utomlands, tex. Kenya, men också Tyskland, så har jag en personlighet som möjliggör längre utlandsvistelser. Utöver min envishet som jag blivit påpekad om mycket på sistone är jag självständig. Båda egenskaperna är kanske karakteristiska för finska kvinnor? Med självständighet tänker jag nu inte bara på att jag klarar mig själv och på så vis inte anser mig behöva andra människor (eller tror att jag klarar mig utan dem, som någon säkert skulle besrkiva det som) utan att jag känslomässigt inte saknar vänner och familj på samma sätt som andra. I mina känslor är jag sådan att jag gläder mig över kära människor för stunden och saknar dem inte när jag inte ser dem, men är lycklig vid varje återseende. I dagens diskussion konstaterade vi då att detta förbereder för tex. missionsarbete.

Nåja, tyck till om du tycker annorlunda :) Till sist får ni njuta av en Tinie Tempahs biisi, Till I'm gone (klicka på låten...), som jag redan länge har tyckt om, som handlar om barndomsdrömmar och att fara bort.

2 comments:

Anna Dahlbacka said...

Det där är definitivt en Guds gåva som skall användas :) Nå, det är förstås Gud som kallar. Men det är hur som helst en mycket nyttig egenskap för en missionär, tycker jag som är likadan själv.

Hanna said...

Tack Anna! Vi får se vad Gud har förberett.