Dethär inlägget kunde heta "varför är jag kvinnoprästmotståndare?" eftersom det ingående besvarar den frågan, men jag vill begrunda frågan om prästämbetet ur en positiv riktning, dvs. till vem Gud enligt Bibeln ger den särskilda kallelsen att vara präst och vad kallelsen innebär, inte till vem Han inte ger kallelsen. Därtill är frågan, som jag skrev i förra inlägget om församlingsrådsvalet (19.10.2014), aktuell i och med att ämbetssynen tycks dela Petrus församling i två (eller tre: för, emot och de som inte bryr sig) läger och den nyvalde kyrkoherden Daniel Björk har uttalat sin villighet att till nästa lediga prästtjänst anställa en kvinna.
Många ser ämbetsfrågan, eller kvinnoprästfrågan, som en bagatell. "Varför skall vi strida om detaljer när vi alla tror på samma syndernas förlåtelse genom tron på Jesus?" Detaljer i trosutövningen och gudstjänstordningen, vilka inte specifikt är definierade i Bibeln tycker jag också är fullständigt onödigt att strida om. Vi skall inte i onödan splittra en enhet i Kristi kropp. Men ifall detaljen, eller bättre kallad frågan för att ge den mera betydelse, är en i Bibeln klart uttalad ordning, t.ex. om äktenskapet mellan man och kvinna, och vi gemensamt ser Bibeln som ofelbart specifikt uttalat Gudsord är det en synd att medvetet bryta mot den ordningen och vi vill diskutera frågan för att hindra att synden får fotfäste i vår gemenskap och leder till att gemenskapen bryts. Så ifall att Bibeln verkligen har (och jag tror att den har det) en syn på ämbetsfrågan är det något vi vill veta om och då är det också något vi vill diskutera och sedan följa den ordning som Bibeln lär.
Så vad säger Bibeln om prästämbetet? I samband med att Herren befallde Mose om tabernaklet, som sedan efterföljdes av templet och som numera är gudstjänsthuset (kyrkan), befallde Herren om den första prästvigningen. Prästämbetet är en befallning från Gud. De första prästerna blev Aron och hans söner och både prästkläderna och prästvigningen var noggrant utplanerade av Gud (2Mos 28-29). Arons prästtjänst var att verka som medlare mellan Gud och människor och i den bemärkelsen upphörde den prästtjänsten (den levitiska tjänsten) i och med Jesus (Hebr 7:11-14, 1Tim 2:5). Jesus blev den eviga medlaren och försoningen mellan Gud och oss.
Också i kraft av Jesu framträdande på jorden har vi fått bli del av det allmänna prästadömet. Här, i det allmänna prästadömet, finns det faktiskt ingen skillnad mellan man och kvinna (Gal. 3:25).Vi får var och en tjäna i församlingen med de nådegåvor vi har fått, den rätten har vi fått genom vår himmelska arvsrätt och inte vår jordiska (såsom det var på GT:s tid att bara leviter fick tjäna). Detta tjänande med nådegåvor skriver Paulus om i 1Kor 12. Han beskriver olika nådegåvor som förekommer i församlingen: profeterandets, helandets, kraftgärningarnas, undervisandets, tungomålstalets nådegåvor. Dessa gåvor hjälper oss som "Krisit präster" i det allmänna prästadömet. Paulus beskriver kvinnor som tjänar med profeterandets nådegåva i 1Kor 11:5 och 1Kor 14:31.
Utöver nådegåvorna och det allmäna prästadömet skriver Paulus i 1Kor12 att det finns särskilda tjänster. En av tjänsterna, församlingsledarens tjänst (prästämbetet), beskriver han i 1Tim 3. Paulus tar i alla NT:s brev på ett eller annat sätt upp frågan om församlingsledarens tjänst, jag kommer främst att koncentrera mig på 1Kor och 1Tim samt Efesierbrevet. I Efesierbrevet 5 jämför han familjen, mannens och kvinnans enhet, med Kristi och församlingens enhet. Precis som mannen skall vara familjens överhuvud skall Kristus vara församlingens. 1Tim 3:4-5 beskriver hur församlingsledaren skall ta hand om familjen, och på samma sätt om församlingen. Ledaren är ansvarig för församlingen, han skall avlägga räkenskap för den, på samma sätt som en man är ansvarig över sin familj. Familjens överhuvud likställs alltså med församlingens överhuvud - mannen. Kapitlet innan, 1Tim 2:11-12 är helt i linje med dethär: "En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet."
Som kvinna kan jag modigt skriva om dessa bibelställen, som så många kvinnor upplever kränkande. Jag vet och jag ser det i Bibeln att Gud inte är ojämlikhetens Gud eller chauvinismens Gud, utan att Hans gudomliga ordning tjänar till både vårt, dvs. kvinnornas, och till männens bästa. "Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens" skriver Paulus i 1Kor14:33. Kapitel 14 i 1Kor är en fortsättning på nådegåvorna som beskrivs i 1Kor 12 och 13 och slutet av kapitlet använder Paulus till att beskriva hur Gud har tänkt allt i en gudomlig ordning. Prästämbetet är alltså en gudagiven ordning för ett särskilt syfte.
1Kor 14:26- handlar om ordningen vid gustjänsten och där talar Paulus först om hur hela församlingen är samlad till att tjäna Gud och varandra. Alla skall bli undervisade och allting skall prövas i ljuset av Guds Ord. Kapitlet slutar med verserna 33-34, där Paulus skriver i enlighet med 1Tim 2 om kvinnan: "Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar." Dethär är fortsättningen på vers 33a ovan: Gud är inte oordningens utan fridens Gud. Att kvinnan inte skall ha församlingledarens tjänst hör till Guds ordning. Redan under Paulus tid väckte dessa ord anstöt i församlingarna. Därför tillägger han genast efter detta "är det kanske från er Guds Ord har gått ut?" och inskärper med att det han skriver är Herrens bud (v.37). Det är alltså inte en bagatell att diskutera prästämbetet och vilketdera kön som lämpar sig till den tjänsten. Jag inser att orden låter väldigt hårda och om någon vill diskutera 1Kor 14:33-34 vidare gör jag det gärna.
Prästämbetet är som vi sett mera än en tjänst och en ordning. Det har ett syfte: ämbetet finns till för Ordets förkunnelse, för utdelandet av sakramenten, för att vi skall kunna få den frälsande trons gåva. I Augsburska bekännelsens femte artikel beskrivs ämbetet enligt följande: "Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud." Luther lär ha sagt att det är egalt varifrån eller av vem man hör evangeliets ord, även om man hörde evangelium från en tjurs mun skulle den som tror det med säkerhet bli frälst. Detta är visserligen sant. Men Gud har gett en befallning om prästtjänsten för Ordets förkunnelse, första gången åt Aron, och därefter genom hela Bibeln och efter Jesu tid till många fler. Men det finns också många som har en prästs uppgifter som Gud med säkerhet inte har gett den befallningen till.
Prästen finns inte till för sin egen skull eller för tjänstens/ämbetets skull utan för församlingens skull. Också Bibeln och sakramenten har i första hand getts åt församlingen, inte åt den enskilde kristne, även om de tjänar henne/honom också i privat användning. I Efesierbrevet 4:12-13 beskrivs prästens uppgifter: "De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." Prästen tjänar Gud genom att tjäna i församlingen, han tjänar genom att utrusta och leda församlingen genom att predika Guds Ord. Prästen är en herde, han är ansvarig för församlingen och för att leda dem till ett rent Gudsord, genom vilket de kan bli frälsta. I värsta fall kan en obiblisk församlingsledare leda en hel församling bort från Gud och därför skriver Jakob i sitt brev: "Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom."
I ljuset av dessa bibelställen och denna begrundan om vad prästämbetet är ser jag inte varför kvinnor eller män, som inte tar sitt prästämbete på allvar, borde "få bli präster". Gud har satt en ordning, vi förstår den inte alltid, men vi måste lita på att Han vet vad Han har gjort när Han har instiftat ordningen. "Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått" skriver Paulus i Ef 4:1. Gud har gett oss specifika kallelser och vi skall leva i dem så att vi i allt ärar Herren, inte sträva efter att i egen kraft bryta oss ut ur dem eller sträva efter andra nådegåvor, tjänster eller kallelser än de Gud vill ge oss (1Kor 12:12-).
Orsaken till att jag skriver detta inlägg om prästämbetet är inte att jag är stridslysten och vill poängtera saker som är fel. Som jag redan skrev vill jag ur positiv synvinkel utforska vad det är som Bibeln beskriver att är rätt och det jag hittar vill jag dela med mig åt andra som är ivriga att ta reda på vad Bibeln lär. För mig personligen är det det viktigaste att den präst som är min herde har sin grund på det rena Gudsordet och för att ta det omvänt så motsätter jag mig varken mer eller mindre kvinnliga präster än sådana manliga präster, som inte tar Guds uttalade ord i Bibeln på allvar och lär i strid med det. Den kristna kvinnan har många uppgifter och kallelser i församlingen och i de mindre gemenskaperna som Gud har lagt ner i oss och jag försöker ta mig tid att skriva ner också de tankarna i ett följande inlägg.
Källor:
- www.folkbibeln.net
- http://ottogranlund.blogspot.fi/2014/10/om-predikoambetet-foredrag-1342013.html
- http://www.vapaasatama.net/naispappeus.html
19.10.14
Kyrkopolitik och Guds Ord
Ikväll vill jag skriva om församlingen, kyrkoherdeval och församlingsrådsval. Det har inte kunnat undgå någon att det i vår församling, Petrus församling, valts en ny kyrkoherde denna månad. Också församlingsrådsvalet infaller i oktober och därmed är dessa kyrkopolitiska frågor aktuella just nu.
I första Samuelsbokens 8:nde kapitel läser vi om hur Israels folk begärde en kung av Samuel. Gud säger att Samuel skall ge dem det de ber honom om och tillägger: det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Herren varnade Israels folk och gav dem sedan kungar. I Kungaböckerna läser vi vidare om hur det går för folket och kungarna. Alla kungar avfaller från Guds Ord, den ena värre än den andra, och det heliga Gudsfolket Israel kommer i strid med sig själv och delas. När bokrullarna hittas igen under kung Josias tid (2Kung. 22) säger Josia: Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.
På våren deltog jag i en konferens för biskopar, präster och missionärer från finska kyrkan och respektive arbetare i kyrkorna, där finska kyrkan bedriver missionsverksamhet. Där frågade biskoparna och prästerna från tredje världen gång på gång av de finska herdarna och lärarna varför de har övergett Guds Ord, varför de talar precis tvärtemot vad som står skrivet i Guds Ord? Alltefter konferensen har jag haft en djup sorg över vår kyrka. En sorg och en nöd för de människor, vilka utgör 75% av vår befolkning, som hör till kyrkan, men som i allt större skaror i kyrkan inte får höra Guds tilltal och kall genom Hans Ord.
Krasst sagt är det numera i finska kyrkan snarare en regel än ett undantag att ju högre ställning du har inom kyrkan, desto mera litar du på dig själv och inte på Gud. Dethär kan ses också som en varning till de som önskar sig få sådana tjänster. Det ser ut som att det finska samhället (i och med att kyrkan är underställd staten) ställer allt högre krav på kyrkan att vara världslig och ha världsliga åsikter och kyrkan böjer sig under de hårda kraven även i frågor där samhällets åsikt klart är i strid med Bibeln dvs. Guds åsikt. Man väljer att lyda människor mer än Gud, i strid mot Guds Ord (se Apg. 5:29) Här kan t.ex. nämnas frågan om de homosexuellas "rätt" till kyrklig vigsel. Jag kommer inte att behandla den i dagens bloginlägg, men vill ni ha kommentarer så skriver jag gärna mer utförligt om det.
Det är precis dethär som första och andra Samuelsboken samt Kungaböckerna och Krönikeböckerna talar om: folket förkastar först Gud och väljer sedan över sig ledare som än mera leder folket bort från Gud.Dels är folket själva skyldiga till sitt avfall, men de gräver sig allt djupare ner genom att välja ledare som gör att avfallet blir ännu svårare. Josia ger svaret på vad följden av detta är: Guds vrede över olydnadens barn växer. Guds vrede är upptänd för att vi och våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok - här syftas till Bibeln, Guds Ord. Också i Nya Testamentet hittar vi hos Paulus samma allvar, i 2Tim 3:16 skriver han som en uppmaning snarare än som en varning: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.
Alla vi syndare blir ju träffade av dessa bibelord. Denna heliga Skrift undervisar ju att just vi, jag och du, hör till dessa mot vilka Herrens vrede är upptänd emot. Men alla hava de avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Ps.14:3). Till den enskilda troende människans räddning finns det dock en - Jesus - som har hållit alla Guds bud, dött för alla våra synder och gett oss sin rättfärdighet så att Guds i sin vrede inte straffar den som tar emot Jesu fullbordade fälsargärning på korset. Så jag koncentrerar mig inte på den enskilda människan nu, utan på dem som tillhör kyrkopolitiken: biskopar, kyrkoherdar och församlingsrådsmedlemmar.
Samuelsböckerna undervisar oss som enskilda kyrkomedlemmar att vara visa i vårt val av beslutsfattare och ledare. Om vi väljer att lyda och lita på ledaren mer än på Gud gör vi fel. Vi ger ledaren den makt han inte har och inte skall ha och deltar i att slutligen leda hela folket djupare in på avfallets väg. Så för att trygga församlingens och varje enskild församlingsmedlems rätta riktning bör vi se till att vi alla enskilt litar mest på Gud och väljer ledare som litar mest på Gud. Får vi en ledare (eller beslutsfattare) som tydligt avfaller från Gud och Hans Ord skall vi se till att inte följa honom, både för vårt eget och för hela församlingens bästa. Under rådande församlingsrådsval vill jag att varje rösträttig lägger dethär på minnet.
I detta församlingsrådsval kommer jag inte att använda min rösträtt. Min bostadsort placerar mig på Johannes församlings område och jag kan inte förmå mig att rösta på en kandidat som högst matchar mina svar med 46%. På församlingens listor finns inte en enda som skulle se Bibeln som Guds specifika uttalde ord och i frågor kring diakoni och medel för mission tycker de flesta kandidater att humanitärt arbete skall vara det enda arbetet församligen skall göra. På min egen församlings, Petrus församling, listor finns redan ett flertal som ser Bibeln som det Heliga Gudsordet och som vill främja det andliga arbetet i församlingen, vilket med Guds hjälp leder till att allt fler får höra evangeliet och får komma till tro.
Petrus församling har kriticerats, efter att rådet valde Daniel Björk till kyrkoherde, och sagts vara konservativ och diskriminerande. HBL skrev förra helgen att den konservativa falangen är liten och saknar praktiskt taget makt. Den tillträdande kyrkoherden kommenterar själv (bl.a. på yle.fi) och säger att han väljer att vara konservativ i sin bibelsyn, men progressiv i församlingslivet. I förra veckan, efter att valmaskinen för församlingsrådsvalet hade öppnat fick Petrus församling igen ett omnämnande i HBL om att vara den konservativaste i huvudstadsregionen. "I de övriga församlingarna stöder över 90 procent av kandidaterna kvinnopräster, skrev Yle tidigare i dag. Av Petrus 15 kandidater håller endast 6 med påståendet 'Det är bra att kvinnor kan vara präster'." Här kan nämnas att den nyvalde kyrkoherden talar för kvinnopräster (bl.a. HBL 10.10) och således inte representerar genomsnittet av församlingsrådskandidaterna. Kvinnopräster och predikoämbetet tar jag upp i nästa blogginlägg så också det lämnas obehandlat i detta inlägg, men be om en kommentar så svarar jag gärna.
Många har tagit illa upp av kritiken som Petrus har fått och varit snara att kommentera att vi inte är en konservativ församling, som om det skulle motsvara ett fult skällsord. Jag meddelar och medger att jag definitivt hör till den konservativa falangen: jag ser Bibeln som det rena Gudsordet, det enda uttalade ordet som Gud har gett oss och det Ord vi skall rätta oss efter och följa. Jag tar varken ordet konservativ som ett skällsord eller som en komplimang, utan jag ser möjligheten i att nyckelfrågor, som Bibelns tillförlitlighet, kommer upp till diskussion. För här handlar det inte om känslor, hur enskilda personer känner om vad som är rätt och fel, vad som är fräckt och sårande, vad som är rättvist och vad som är jämlikt, utan om vad som sägs i Guds Ord och att det som sägs i Guds Ord undervisas i församlingarna!
En församling är de heligas gemenskap. Det är en plats där Guds Ord och sakramenten förvaltas rätt, där människor kommer till tro genom att de hör Guds Ord och döps till församlingen och samlas regelbundet för att fortsätta ta del av Guds Ord. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg. 2:42) Vi kan ha olika känslor och tankar om vad vi vill ha församlingen till och vad vi vill ha för verksamhet, men det centrala - Gudsordet - kan vi inte ta på känsla. Endera finns det i församlingen och Jesus är då centrum, eller så finns det inte och Jesus har lämnat församlingen. Därför kan ja inte se konservativ som ett skällsord.
Världen, människorna utanför det som kallas församling, kan inte förstå vad det är vi har i Gud och Jesus, Bibeln beskriver att det är en dårskap för dem. I Jesu översteprästerliga förbön ber Han för oss: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh 17:14-16) I de två första satserna ser vi våra förutsättningar som församling: vi har fått Guds Ord, har blivit pånyttfödda och hör därmed inte mera till världen och därför hatar den oss. Som församling, som Guds egna, skall vi inte överraskas av detta. Vill vi undgå detta blir vi tvugna att förkasta Gud.
För mig är det precis såhär svartvitt. Det finns världen och det finns Gud. Det finns Guds Ord och det finns människotankar. Augustinus lär ha sagt "Älska Gud och gör vad du vill". Satsen förutsätter en lydnad, en trohet och en tillbedjan och skänker oss frihet som lön. Allt utanför detta binder oss och leder oss bort från Gud. I det instundande församlingsrådsvalet kan vi främja det att vi vänder oss mot Gud genom att främja lydnaden gentemot Guds Ord. Rösta med vishet och be för valet och för församlingarna.
I första Samuelsbokens 8:nde kapitel läser vi om hur Israels folk begärde en kung av Samuel. Gud säger att Samuel skall ge dem det de ber honom om och tillägger: det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Herren varnade Israels folk och gav dem sedan kungar. I Kungaböckerna läser vi vidare om hur det går för folket och kungarna. Alla kungar avfaller från Guds Ord, den ena värre än den andra, och det heliga Gudsfolket Israel kommer i strid med sig själv och delas. När bokrullarna hittas igen under kung Josias tid (2Kung. 22) säger Josia: Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.
På våren deltog jag i en konferens för biskopar, präster och missionärer från finska kyrkan och respektive arbetare i kyrkorna, där finska kyrkan bedriver missionsverksamhet. Där frågade biskoparna och prästerna från tredje världen gång på gång av de finska herdarna och lärarna varför de har övergett Guds Ord, varför de talar precis tvärtemot vad som står skrivet i Guds Ord? Alltefter konferensen har jag haft en djup sorg över vår kyrka. En sorg och en nöd för de människor, vilka utgör 75% av vår befolkning, som hör till kyrkan, men som i allt större skaror i kyrkan inte får höra Guds tilltal och kall genom Hans Ord.
Krasst sagt är det numera i finska kyrkan snarare en regel än ett undantag att ju högre ställning du har inom kyrkan, desto mera litar du på dig själv och inte på Gud. Dethär kan ses också som en varning till de som önskar sig få sådana tjänster. Det ser ut som att det finska samhället (i och med att kyrkan är underställd staten) ställer allt högre krav på kyrkan att vara världslig och ha världsliga åsikter och kyrkan böjer sig under de hårda kraven även i frågor där samhällets åsikt klart är i strid med Bibeln dvs. Guds åsikt. Man väljer att lyda människor mer än Gud, i strid mot Guds Ord (se Apg. 5:29) Här kan t.ex. nämnas frågan om de homosexuellas "rätt" till kyrklig vigsel. Jag kommer inte att behandla den i dagens bloginlägg, men vill ni ha kommentarer så skriver jag gärna mer utförligt om det.
Det är precis dethär som första och andra Samuelsboken samt Kungaböckerna och Krönikeböckerna talar om: folket förkastar först Gud och väljer sedan över sig ledare som än mera leder folket bort från Gud.Dels är folket själva skyldiga till sitt avfall, men de gräver sig allt djupare ner genom att välja ledare som gör att avfallet blir ännu svårare. Josia ger svaret på vad följden av detta är: Guds vrede över olydnadens barn växer. Guds vrede är upptänd för att vi och våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok - här syftas till Bibeln, Guds Ord. Också i Nya Testamentet hittar vi hos Paulus samma allvar, i 2Tim 3:16 skriver han som en uppmaning snarare än som en varning: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.
Alla vi syndare blir ju träffade av dessa bibelord. Denna heliga Skrift undervisar ju att just vi, jag och du, hör till dessa mot vilka Herrens vrede är upptänd emot. Men alla hava de avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Ps.14:3). Till den enskilda troende människans räddning finns det dock en - Jesus - som har hållit alla Guds bud, dött för alla våra synder och gett oss sin rättfärdighet så att Guds i sin vrede inte straffar den som tar emot Jesu fullbordade fälsargärning på korset. Så jag koncentrerar mig inte på den enskilda människan nu, utan på dem som tillhör kyrkopolitiken: biskopar, kyrkoherdar och församlingsrådsmedlemmar.
Samuelsböckerna undervisar oss som enskilda kyrkomedlemmar att vara visa i vårt val av beslutsfattare och ledare. Om vi väljer att lyda och lita på ledaren mer än på Gud gör vi fel. Vi ger ledaren den makt han inte har och inte skall ha och deltar i att slutligen leda hela folket djupare in på avfallets väg. Så för att trygga församlingens och varje enskild församlingsmedlems rätta riktning bör vi se till att vi alla enskilt litar mest på Gud och väljer ledare som litar mest på Gud. Får vi en ledare (eller beslutsfattare) som tydligt avfaller från Gud och Hans Ord skall vi se till att inte följa honom, både för vårt eget och för hela församlingens bästa. Under rådande församlingsrådsval vill jag att varje rösträttig lägger dethär på minnet.
I detta församlingsrådsval kommer jag inte att använda min rösträtt. Min bostadsort placerar mig på Johannes församlings område och jag kan inte förmå mig att rösta på en kandidat som högst matchar mina svar med 46%. På församlingens listor finns inte en enda som skulle se Bibeln som Guds specifika uttalde ord och i frågor kring diakoni och medel för mission tycker de flesta kandidater att humanitärt arbete skall vara det enda arbetet församligen skall göra. På min egen församlings, Petrus församling, listor finns redan ett flertal som ser Bibeln som det Heliga Gudsordet och som vill främja det andliga arbetet i församlingen, vilket med Guds hjälp leder till att allt fler får höra evangeliet och får komma till tro.
Petrus församling har kriticerats, efter att rådet valde Daniel Björk till kyrkoherde, och sagts vara konservativ och diskriminerande. HBL skrev förra helgen att den konservativa falangen är liten och saknar praktiskt taget makt. Den tillträdande kyrkoherden kommenterar själv (bl.a. på yle.fi) och säger att han väljer att vara konservativ i sin bibelsyn, men progressiv i församlingslivet. I förra veckan, efter att valmaskinen för församlingsrådsvalet hade öppnat fick Petrus församling igen ett omnämnande i HBL om att vara den konservativaste i huvudstadsregionen. "I de övriga församlingarna stöder över 90 procent av kandidaterna kvinnopräster, skrev Yle tidigare i dag. Av Petrus 15 kandidater håller endast 6 med påståendet 'Det är bra att kvinnor kan vara präster'." Här kan nämnas att den nyvalde kyrkoherden talar för kvinnopräster (bl.a. HBL 10.10) och således inte representerar genomsnittet av församlingsrådskandidaterna. Kvinnopräster och predikoämbetet tar jag upp i nästa blogginlägg så också det lämnas obehandlat i detta inlägg, men be om en kommentar så svarar jag gärna.
Många har tagit illa upp av kritiken som Petrus har fått och varit snara att kommentera att vi inte är en konservativ församling, som om det skulle motsvara ett fult skällsord. Jag meddelar och medger att jag definitivt hör till den konservativa falangen: jag ser Bibeln som det rena Gudsordet, det enda uttalade ordet som Gud har gett oss och det Ord vi skall rätta oss efter och följa. Jag tar varken ordet konservativ som ett skällsord eller som en komplimang, utan jag ser möjligheten i att nyckelfrågor, som Bibelns tillförlitlighet, kommer upp till diskussion. För här handlar det inte om känslor, hur enskilda personer känner om vad som är rätt och fel, vad som är fräckt och sårande, vad som är rättvist och vad som är jämlikt, utan om vad som sägs i Guds Ord och att det som sägs i Guds Ord undervisas i församlingarna!
En församling är de heligas gemenskap. Det är en plats där Guds Ord och sakramenten förvaltas rätt, där människor kommer till tro genom att de hör Guds Ord och döps till församlingen och samlas regelbundet för att fortsätta ta del av Guds Ord. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg. 2:42) Vi kan ha olika känslor och tankar om vad vi vill ha församlingen till och vad vi vill ha för verksamhet, men det centrala - Gudsordet - kan vi inte ta på känsla. Endera finns det i församlingen och Jesus är då centrum, eller så finns det inte och Jesus har lämnat församlingen. Därför kan ja inte se konservativ som ett skällsord.
Världen, människorna utanför det som kallas församling, kan inte förstå vad det är vi har i Gud och Jesus, Bibeln beskriver att det är en dårskap för dem. I Jesu översteprästerliga förbön ber Han för oss: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh 17:14-16) I de två första satserna ser vi våra förutsättningar som församling: vi har fått Guds Ord, har blivit pånyttfödda och hör därmed inte mera till världen och därför hatar den oss. Som församling, som Guds egna, skall vi inte överraskas av detta. Vill vi undgå detta blir vi tvugna att förkasta Gud.
För mig är det precis såhär svartvitt. Det finns världen och det finns Gud. Det finns Guds Ord och det finns människotankar. Augustinus lär ha sagt "Älska Gud och gör vad du vill". Satsen förutsätter en lydnad, en trohet och en tillbedjan och skänker oss frihet som lön. Allt utanför detta binder oss och leder oss bort från Gud. I det instundande församlingsrådsvalet kan vi främja det att vi vänder oss mot Gud genom att främja lydnaden gentemot Guds Ord. Rösta med vishet och be för valet och för församlingarna.
Subscribe to:
Posts (Atom)