En helg i Vasa

Tidigare, innan jag hade upptäckt glädjen med att åka av och an till Vasa, kände jag till en lek som hette ”byte i Seinäjoki”. Meningen med leken var att publiken skulle få ett gott skratt när skådespelarna byter kläder istället för tåg och jag tyckte varje gång att leken var lika rolig :D. Faktiskt för inte så många år sedan åkte jag sedan första gången själv med tåg till Vasa och fick uppleva bytet i Seinäjoki. Det var precis lika roligt som leken och mitt resesällskap fick njuta av min glädje den gången :)

Många Vasa-resor senare har bytet blivit en vardaglig grej för mig och även om jag ännu njuter av tågresor och den tiden jag får för mig själv under dem så är Seinäjoki nuförtiden också för mig bara en mellanstation där jag bara önskar att snabbt kunna byta tåg för att sedan fortsätta resan. Men när mellanstationen har mist en del av sitt humorvärde har å andra sidan ändstationen fått än så mycket mera värde.

Jag vill inte ta och förminska det värdet Vasa har för mig och därför tänker jag delge det faktum att jag upplever att mitt farande och arbetande (varsågod för sköna particip-former) i Vasa sommaren 2011 var Guds ledning. Nå, här kan man vara av olika åsikter beroende på om man tror på Gud eller inte, men detta är min åsikt. Av den orsaken känner jag att det för mig är så välsignat att få återkomma till Vasa gång på gång, såsom förra hösten och vintern och sedan denna helg efter en paus på 7 månader!

Vad är det som är så speciellt med Vasa då? Förutom att Vasa pga. sitt havsläge är vackert, som stad är tillräckligt liten för att man skall kunna röra sig bekvämt så älskar jag ju staden för dess människor – de vänner jag har där. Jag vet att varje gång jag har ett eller annat möte eller en praktik i Vasa kan jag ringa ett samtal och så har jag en bädd att sova i, varma yllesockor att låna, ett mysigt kök att fira kvällar och morgnar i med inbjudna vänner och jag vet att mig väntar roliga och givande diskussioner. Det är alltid en win-win-situation att åka upp.

Denna helg har jag fått diskutera mycket Studentmission. Ja har fått bli inspirerad för arbetet i Helsingfors av vänner som är aktiva i Vasa, fått idéer för bättre styrelseverksamhet, fått planera framtiden och fått en helheltsbild om vad som pågår inom den kristna studievärlden, fått blicka bakåt och helt enkelt fått stöd för arbetet i Helsingfors. Sådant stöd som gör att man orkar och vill fortsätta arbeta. Jag har till och med fått stöd för fortsatt missionsarbete efter studietiden. Jag får bekräftelse för att jag är i rätt uppgift i och med att jag känner en sådan frid, glädje och mening med arbetet inom Studentmissionen.

På lördagmorgon fick jag äran att vara inbjuden på frukost till en finsk-kenyansk familj och förutom att jag igen fick tillbaka min längtan till Kenya fick jag diskutera hur det ser ut i våra kyrkor i Finland idag och fick jämföra med kyrkan i Kenya. I vår kyrkan är det viktigt att vi stöder våra präster, som har det viktiga uppdraget att undervisa det rena Gudsordet, att vara herdar, så att vi kan bli undervisade och vi i vår tur kan gå vidare med det missionala arbetet, som hör varje församling till.

Vi talade också om hur vi förverkligar missionsbefallningen. Först och främst genom att älska – visa kärlek. De som står utanför skall förundras över både vår inbördes kärlek och den kärlek vi har att ge. Men efter det skall predikning av evangeliet följa (Rom.10:17) – här skall vi både hålla rätt ordning och använda oss av båda: kärleken och predikan. Om vi är dåliga på missionen, om vi är passiva, går för det första en del av prästens arbete om intet och för det andra kan han känna sig tvungen att göra vårt arbete. Låt oss inte låta det gå så. Och om vi tillhör en församling där vi fått nåden att få bra biblisk undervisning borde vi vara än mera angelägna om att föra just det budskapet vidare. Jag tror verkligen att kyrkorna i Kenya och resten av tredje världen och mellanöstern, där kristendomen sprids explosionsartat, skulle skämmas för oss om de såg hur bekvämt passivt vi lever.

Under diskussionerna under sen kvällskvist fick jag påminna mig själv om att jag inte skall bära det ensam som Gud har lovat bära för mig. Vi kristna är bara redskap, vi är inte själva i aktiv roll, Gud väljer våra kamper och ger oss krafterna för dem. Vi är väldigt begränsade i vår förmåga att göra något själv och en stor del av stressen och frustrationen kommer av det att vi tappar hoppet när vi försöker själv och inte genast vänder oss till Gud. Han har dessutom flera redskap, vi är inte de enda han kan använda. En alltid så viktig poäng, även om vi alltid har våra kristna vänner att vända oss till, är att hålla blicken fäst på Jesus och låta honom ge oss den frid och glädje som bara han kan ge (Fil.4:4-7, se under).

Till sist vill jag ge några goda poänger från Paulus brev till Filippi och därmed avsluta denna Vasa-resa. Kanske har jag lyckats lysa lite ljus över vad Vasa betyder för mig. Tack till er i Vasa, här ännu en hälsning till er: 3Joh.1:15.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil. 4:4-7

Kyrkhelgseufori (jep, that's a word)

Varje år när jag åker upp till norra Österbotten överraskas och fascineras jag över hur lugnt och vackert det är och hur härliga alla människor är. Jag vet att det låter euforiskt och jag vet att människornas beteende och inställning långt beror på det att de är kristna vänner och bekanta från år tillbaka, både unga och gamla. Till Österbottens försvar säger jag dock att det verkligen finns något speciellt bland österbottningar, deras inställning till medmänniskor, deras lojalitet, hjälpsamhet, intresse och trohet till varandra och sin kultur, dit jag även räknar församlingslivet.  Jag är inte den enda helsingforsbon som märker det och jag är säker på att jag kommer att förundras över samma sak precis varje gång jag åker till Österbotten.

Egentligen beundrar jag Finlands vackra natur redan hela tågresan upp (och ner) och njuter av fem timmar tid att läsa ganska lite skolböcker och mycket mera skönlitteratur. Jag vet att själva resan, inte nödvändigtvis bara destinationen, utgör en del av fascinationen. Att vara borta från vardagen, stressen, storstaden. När jag i min förtjusning så prisade Österbotten blev jag själv samtidigt medveten att jag kanske ändå inte kunde bo där en längre tid, det är så litet och kretsarna är små. Kanske skulle jag då igen sakna Helsingfors?

Jag vill fortsätta med att beskriva glädjen i att komma till en kyrkhelg. Till en början känner jag kanske lite torgskräck inför den stora människosamlingen, men när bekanta ansikten, både unga, men särskilt de äldre, kommer för att skaka hand och visar att de uppskattar mig och är intresserade av mitt liv, då väcks min tacksamhet. Tänk att få bli bekräftad av så många människor, både som människa, men speciellt som kristen. Det är viktigt. Att få sitta bland dessa trossyskon i kyrkan och höra lovsången ljuda mäktigt i hela kyrkan – det är redan himmelskt.

På tal om himlen vill jag berätta en till sak. I Österbotten är det beckmörkt på kvällen och natten. Himlen är inte alls upplyst av stadens ljus och när man kör från Kokkola till Nedervetil är det bara mörkt. Man ser inte ens huset som man anländer till ordentligt förrän följande morgon. Den stora fördelen, förutom att det redan är väldigt spännande att köra i mörkret, som uppträder vid sånahär förhållanden är att man ser hela stjärnhimlen i all sin prakt. Den tungt becksvarta himlen lyses faktiskt upp av de miljontals stjärnor man ser. Tillochmed vintergatan är alldels synlig. Jag trodde jag hade sett stjärnor, men nu vet jag att man har inte sett stjärnor innan man har sett stjärnhimlen en klar kall natt i Nedervetil. Kanske borde man tipsa reseguiderna om denna sevärdhet?

Den upplyftna, tacksamma känslan av idel glädje jag får efter en  helg fylld med helt tykki undervisning, själavårdande diskussioner och uppmuntrande människomöten påverkar möjligtvis detta inlägg. Glad söndag – I'm so holy!

Eutanasi - om dödskvalitet och om liv efter döden

Det är bra att skriva av sig när man är känslomässigt aufgeregt av en orsak eller flera. Denna benägenhet till att bli kraftigt upprörd har jag synbarligen ärft av min far. Och jag tror att upprördhet med olika etiologi ofta stärker varandra.

Ikväll vill jag därför skriva om Juha Hänninens, överläkare på terminalvårdhemmet Terhokoti, uttalande om att tillåta eutanasi i Finland. Hänninen har tidigare talat emot eutanasi, aktiv dödshjälp, men nu tycker han, efter att ha sett så många dö en besvärlig död, att det skulle vara vår plikt som sjukvårdspersonal att lindra den smärta som sjukdomen orsakar. "Eutanasia voi hänen mielestään olla mahdollisuus auttaa tilanteessa, jossa lääketiede on kyvytön", skriver Helsingin Sanomat den 29.8.2012. Hänninen har nyligen publicerat en bok, Eutanasia - hyvä kuolema, och skriver där att patienten skall ha rätt till dödshjälp efter att alla medel för att lindra dödssmärtan har getts och patienten ännu efter det vill dö. Eutanasi skulle ses som naturlig död och sjukvårdspersonalen skulle ha rätt att avstå från att delta i aktiv dödshjälp.

"Du skall inte dräpa" lyder det femte budordet. Som en 25-årig, ung och aningen naiv, troende kristen och snart färdig läkare ser jag att eutanasi intet annat är än att döda. Argumenten för eutanasi brukar vara att patienten har en självbestämmanderätt och skulle därmed också få bestämma om sin död.  Patientens autonomi skulle inte förverkligas med eutanasi, läkaren skulle ju vara den som bestämmer när patienten lider så mycket att denne får dö. Vi har fått livet som en gåva, varken vi själva eller en läkare har rätt att ta det livet. Precis som i övrig patientvård är det så att läkaren är den som är experten, läkaren föreslår den vård som han anser vara bäst för patienten och patienten mera överensstämmer än bestämmer om sin vård. Patienten har rätt att avböja vård, men inte att välja vilken vård han så att säga tar emot. Läkaren igen har en plikt att tom. emot patientens vilja bevara patientens liv, när denne äventyrar det. Vår uppgift som läkare är att förbättra livskvalitet, inte dödskvaliteten.

Hänninen ser döden som en sjukdom, som bör behandlas, inte som ett sluttillstånd, från vilket det inte finns en återvändo. Han har rätt i att medicinen är inkapabel att hindra en oundviklig död med dess smärtor, faktum är att människan är en dödlig varelse. Som sjukvårdspersonal skall vi ge vårt allt för att hindra fysiska smärtor och också ge stöd och medel för att tåla den psykiska smärtan som hör ihop med döden. Vår uppgift som läkare är alltid att främja liv. Av läkarna i Finland tycker 96% att god palliativ vård ersätter behovet av eutanasi och Hänninen säger också att terminalvården i Finland har förbättrats på de senaste åren.

I en tidigare artikel om eutanasi i läkartidningen Duodecim (2011:127) beskriver Hänninen olika aspekter av eutanasi och kommer fram till att eutanasi utgör ett moraliskt dilemma, vilket jag håller med om. I artikeln konstaterar Hänninen att viljan att dö hör ihop med hopplöshet och depression samt fysiska symptom, främst av allt smärtor, och han skriver att det etiska problemet uppstår när vi skall dra en linje var smärtan och lidandet blir outhärdliga. I artikeln framgår att läkarna ofta ser till det fysiska lidandet, smärtan, medan patienten som önskar dödshjälp ofta hänvisar till den psykiska smärtan. "Kuolema on äärimmäinen kipulääke" skriver Hänninen och menar enligt min åsikt att döden är lösningen på problemet död. Han skriver att livet måste ha en viss kvalitet för att vara värt att leva. Här tycker jag att Hänninen börjar röra sig på väldigt farliga vatten, särskilt när han fortsätter med att det är upp till var och en att bestämma var minimigränsen för livskvalitet går och att livet i sig inte är gott.

Gud har skapat livet, det är gott. I första Moseboken 1:31 kan vi läsa: "Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Döden igen är ond, den är slutgiltig och innebär ett slut på människans tid på jorden. Skulle allt liv sluta där skulle döden inte vara ond. Men människornas liv på jorden är bara ett preludium för livet efter det. Dethär orsakar mycket hopplöshet och ångest för den som funderar på det och inte vet vilken destinationen efter jordläggningen är: himmel eller helvete. Med eutanasi vill man erbjuda en, till det yttre sett, väldigt enkel lösning på detta lidande, en lösning som i själva verket inte ens efter döden tar bort lidandet och troligtvis orsakar ångest i den som deltar i den aktiva eutanasin.

Det fysiska lidandet kan vi medicinskt påverka och här skall vi vara ivriga att påverka, vården kan förbättras genom att vi intensifierar terminalvården. Det psykiska lidandet, den existensiella smärtan som Hänninen också beskriver att den döende ofta har, kan vi inte med klassiska medicinska metoder påverka. Men att erbjuda en lätt död är varken en lösning och skall inte vara ett alternativ. Vi, jag talar om kollektivet läkare, borde kunna erbjuda andligt stöd till den döende, sanning om vem Gud är och vad Han har att erbjuda i livet efter döden.