Prästämbetet, det allmäna prästadömet och kvinnans uppgifter i dessa

Dethär inlägget kunde heta "varför är jag kvinnoprästmotståndare?" eftersom det ingående besvarar den frågan, men jag vill begrunda frågan om prästämbetet ur en positiv riktning, dvs. till vem Gud enligt Bibeln ger den särskilda kallelsen att vara präst och vad kallelsen innebär, inte till vem Han inte ger kallelsen. Därtill är frågan, som jag skrev i förra inlägget om församlingsrådsvalet (19.10.2014), aktuell i och med att ämbetssynen tycks dela Petrus församling i två (eller tre: för, emot och de som inte bryr sig) läger och den nyvalde kyrkoherden Daniel Björk har uttalat sin villighet att till nästa lediga prästtjänst anställa en kvinna.

Många ser ämbetsfrågan, eller kvinnoprästfrågan, som en bagatell. "Varför skall vi strida om detaljer när vi alla tror på samma syndernas förlåtelse genom tron på Jesus?" Detaljer i trosutövningen och gudstjänstordningen, vilka inte specifikt är definierade i Bibeln tycker jag också är fullständigt onödigt att strida om. Vi skall inte i onödan splittra en enhet i Kristi kropp. Men ifall detaljen, eller bättre kallad frågan för att ge den mera betydelse, är en i Bibeln klart uttalad ordning, t.ex. om äktenskapet mellan man och kvinna, och vi gemensamt ser Bibeln som ofelbart specifikt uttalat Gudsord är det en synd att medvetet bryta mot den ordningen och vi vill diskutera frågan för att hindra att synden får fotfäste i vår gemenskap och leder till att gemenskapen bryts. Så ifall att Bibeln verkligen har (och jag tror att den har det) en syn på ämbetsfrågan är det något vi vill veta om och då är det också något vi vill diskutera och sedan följa den ordning som Bibeln lär.

Så vad säger Bibeln om prästämbetet? I samband med att Herren befallde Mose om tabernaklet, som sedan efterföljdes av templet och som numera är gudstjänsthuset (kyrkan), befallde Herren om den första prästvigningen. Prästämbetet är en befallning från Gud. De första prästerna blev Aron och hans söner och både prästkläderna och prästvigningen var noggrant utplanerade av Gud (2Mos 28-29). Arons prästtjänst var att verka som medlare mellan Gud och människor och i den bemärkelsen upphörde den prästtjänsten (den levitiska tjänsten) i och med Jesus (Hebr 7:11-14, 1Tim 2:5). Jesus blev den eviga medlaren och försoningen mellan Gud och oss.

Också i kraft av Jesu framträdande på jorden har vi fått bli del av det allmänna prästadömet. Här, i det allmänna prästadömet, finns det faktiskt ingen skillnad mellan man och kvinna (Gal. 3:25).Vi får var och en tjäna i församlingen med de nådegåvor vi har fått, den rätten har vi fått genom vår himmelska arvsrätt och inte vår jordiska (såsom det var på GT:s tid att bara leviter fick tjäna). Detta tjänande med nådegåvor skriver Paulus om i 1Kor 12. Han beskriver olika nådegåvor som förekommer i församlingen: profeterandets, helandets, kraftgärningarnas, undervisandets, tungomålstalets nådegåvor. Dessa gåvor hjälper oss som "Krisit präster" i det allmänna prästadömet. Paulus beskriver kvinnor som tjänar med profeterandets nådegåva i 1Kor 11:5 och 1Kor 14:31.

Utöver nådegåvorna och det allmäna prästadömet skriver Paulus i 1Kor12 att det finns särskilda tjänster. En av tjänsterna, församlingsledarens tjänst (prästämbetet), beskriver han i 1Tim 3. Paulus tar i alla NT:s brev på ett eller annat sätt upp frågan om församlingsledarens tjänst, jag kommer främst att koncentrera mig på 1Kor och 1Tim samt Efesierbrevet. I Efesierbrevet 5 jämför han familjen, mannens och kvinnans enhet, med Kristi och församlingens enhet. Precis som mannen skall vara familjens överhuvud skall Kristus vara församlingens. 1Tim 3:4-5 beskriver hur församlingsledaren skall ta hand om familjen, och på samma sätt om församlingen. Ledaren är ansvarig för församlingen, han skall avlägga räkenskap för den, på samma sätt som en man är ansvarig över sin familj. Familjens överhuvud likställs alltså med församlingens överhuvud - mannen. Kapitlet innan, 1Tim 2:11-12 är helt i linje med dethär: "En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet."

Som kvinna kan jag modigt skriva om dessa bibelställen, som så många kvinnor upplever kränkande. Jag vet och jag ser det i Bibeln att Gud inte är ojämlikhetens Gud eller chauvinismens Gud, utan att Hans gudomliga ordning tjänar till både vårt, dvs. kvinnornas, och till männens bästa. "Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens" skriver Paulus i 1Kor14:33. Kapitel 14 i 1Kor är en fortsättning på nådegåvorna som beskrivs i 1Kor 12 och 13 och slutet av kapitlet använder Paulus till att beskriva hur Gud har tänkt allt i en gudomlig ordning. Prästämbetet är alltså en gudagiven ordning för ett särskilt syfte.

1Kor 14:26- handlar om ordningen vid gustjänsten och där talar Paulus först om hur hela församlingen är samlad till att tjäna Gud och varandra. Alla skall bli undervisade och allting skall prövas i ljuset av Guds Ord. Kapitlet slutar med verserna 33-34, där Paulus skriver i enlighet med 1Tim 2 om kvinnan: "Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar." Dethär är fortsättningen på vers 33a ovan: Gud är inte oordningens utan fridens Gud. Att kvinnan inte skall ha församlingledarens tjänst hör till Guds ordning. Redan under Paulus tid väckte dessa ord anstöt i församlingarna. Därför tillägger han genast efter detta "är det kanske från er Guds Ord har gått ut?" och inskärper med att det han skriver är Herrens bud (v.37). Det är alltså inte en bagatell att diskutera prästämbetet och vilketdera kön som lämpar sig till den tjänsten. Jag inser att orden låter väldigt hårda och om någon vill diskutera 1Kor 14:33-34 vidare gör jag det gärna.

Prästämbetet är som vi sett mera än en tjänst och en ordning. Det har ett syfte: ämbetet finns till för Ordets förkunnelse, för utdelandet av sakramenten, för att vi skall kunna få den frälsande trons gåva. I Augsburska bekännelsens femte artikel beskrivs ämbetet enligt följande: "Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud." Luther lär ha sagt att det är egalt varifrån eller av vem man hör evangeliets ord, även om man hörde evangelium från en tjurs mun skulle den som tror det med säkerhet bli frälst. Detta är visserligen sant. Men Gud har gett en befallning om prästtjänsten för Ordets förkunnelse, första gången åt Aron, och därefter genom hela Bibeln och efter Jesu tid till många fler. Men det finns också många som har en prästs uppgifter som Gud med säkerhet inte har gett den befallningen till.

Prästen finns inte till för sin egen skull eller för tjänstens/ämbetets skull utan för församlingens skull. Också Bibeln och sakramenten har i första hand getts åt församlingen, inte åt den enskilde kristne, även om de tjänar henne/honom också i privat användning. I Efesierbrevet 4:12-13 beskrivs prästens uppgifter: "De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." Prästen tjänar Gud genom att tjäna i församlingen, han tjänar genom att utrusta och leda församlingen genom att predika Guds Ord. Prästen är en herde, han är ansvarig för församlingen och för att leda dem till ett rent Gudsord, genom vilket de kan bli frälsta. I värsta fall kan en obiblisk församlingsledare leda en hel församling bort från Gud och därför skriver Jakob i sitt brev: "Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom."

I ljuset av dessa bibelställen och denna begrundan om vad prästämbetet är ser jag inte varför kvinnor eller män, som inte tar sitt prästämbete på allvar, borde "få bli präster". Gud har satt en ordning, vi förstår den inte alltid, men vi måste lita på att Han vet vad Han har gjort när Han har instiftat ordningen. "Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått" skriver Paulus i Ef 4:1. Gud har gett oss specifika kallelser och vi skall leva i dem så att vi i allt ärar Herren, inte sträva efter att i egen kraft bryta oss ut ur dem eller sträva efter andra nådegåvor, tjänster eller kallelser än de Gud vill ge oss (1Kor 12:12-).

Orsaken till att jag skriver detta inlägg om prästämbetet är inte att jag är stridslysten och vill poängtera saker som är fel. Som jag redan skrev vill jag ur positiv synvinkel utforska vad det är som Bibeln beskriver att är rätt och det jag hittar vill jag dela med mig åt andra som är ivriga att ta reda på vad Bibeln lär. För mig personligen är det det viktigaste att den präst som är min herde har sin grund på det rena Gudsordet och för att ta det omvänt så motsätter jag mig varken mer eller mindre kvinnliga präster än sådana manliga präster, som inte tar Guds uttalade ord i Bibeln på allvar och lär i strid med det. Den kristna kvinnan har många uppgifter och kallelser i församlingen och i de mindre gemenskaperna som Gud har lagt ner i oss och jag försöker ta mig tid att skriva ner också de tankarna i ett följande inlägg.

Källor:
- www.folkbibeln.net
- http://ottogranlund.blogspot.fi/2014/10/om-predikoambetet-foredrag-1342013.html
- http://www.vapaasatama.net/naispappeus.html

Kyrkopolitik och Guds Ord

Ikväll vill jag skriva om församlingen, kyrkoherdeval och församlingsrådsval. Det har inte kunnat undgå någon att det i vår församling, Petrus församling, valts en ny kyrkoherde denna månad. Också församlingsrådsvalet infaller i oktober och därmed är dessa kyrkopolitiska frågor aktuella just nu.

I första Samuelsbokens 8:nde kapitel läser vi om hur Israels folk begärde en kung av Samuel. Gud säger att Samuel skall ge dem det de ber honom om och tillägger: det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Herren varnade Israels folk och gav dem sedan kungar. I Kungaböckerna läser vi vidare om hur det går för folket och kungarna. Alla kungar avfaller från Guds Ord, den ena värre än den andra, och det heliga Gudsfolket Israel kommer i strid med sig själv och delas. När bokrullarna hittas igen under kung Josias tid (2Kung. 22) säger Josia: Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.

På våren deltog jag i en konferens för biskopar, präster och missionärer från finska kyrkan och respektive arbetare i kyrkorna, där finska kyrkan bedriver missionsverksamhet. Där frågade biskoparna och prästerna från tredje världen gång på gång av de finska herdarna och lärarna varför de har övergett Guds Ord, varför de talar precis tvärtemot vad som står skrivet i Guds Ord? Alltefter konferensen har jag haft en djup sorg över vår kyrka. En sorg och en nöd för de människor, vilka utgör 75% av vår befolkning, som hör till kyrkan, men som i allt större skaror i kyrkan inte får höra Guds tilltal och kall genom Hans Ord.

Krasst sagt är det numera i finska kyrkan snarare en regel än ett undantag att ju högre ställning du har inom kyrkan, desto mera litar du på dig själv och inte på Gud. Dethär kan ses också som en varning till de som önskar sig få sådana tjänster. Det ser ut som att det finska samhället (i och med att kyrkan är underställd staten) ställer allt högre krav på kyrkan att vara världslig och ha världsliga åsikter och kyrkan böjer sig under de hårda kraven även i frågor där samhällets åsikt klart är i strid med Bibeln dvs. Guds åsikt. Man väljer att lyda människor mer än Gud, i strid mot Guds Ord (se Apg. 5:29) Här kan t.ex. nämnas frågan om de homosexuellas "rätt" till kyrklig vigsel. Jag kommer inte att behandla den i dagens bloginlägg, men vill ni ha kommentarer så skriver jag gärna mer utförligt om det.

Det är precis dethär som första och andra Samuelsboken samt Kungaböckerna och Krönikeböckerna talar om: folket förkastar först Gud och väljer sedan över sig ledare som än mera leder folket bort från Gud.Dels är folket själva skyldiga till sitt avfall, men de gräver sig allt djupare ner genom att välja ledare som gör att avfallet blir ännu svårare. Josia ger svaret på vad följden av detta är: Guds vrede över olydnadens barn växer. Guds vrede är upptänd för att vi och våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok - här syftas till Bibeln, Guds Ord. Också i Nya Testamentet hittar vi hos Paulus samma allvar, i 2Tim 3:16 skriver han som en uppmaning snarare än som en varning: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.

Alla vi syndare blir ju träffade av dessa bibelord. Denna heliga Skrift undervisar ju att just vi, jag och du, hör till dessa mot vilka Herrens vrede är upptänd emot. Men alla hava de avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Ps.14:3). Till den enskilda troende människans räddning finns det dock en - Jesus - som har hållit alla Guds bud, dött för alla våra synder och gett oss sin rättfärdighet så att Guds i sin vrede inte straffar den som tar emot Jesu fullbordade fälsargärning på korset. Så jag koncentrerar mig inte på den enskilda människan nu, utan på dem som tillhör kyrkopolitiken: biskopar, kyrkoherdar och församlingsrådsmedlemmar.

Samuelsböckerna undervisar oss som enskilda kyrkomedlemmar att vara visa i vårt val av beslutsfattare och ledare. Om vi väljer att lyda och lita på ledaren mer än på Gud gör vi fel. Vi ger ledaren den makt han inte har och inte skall ha och deltar i att slutligen leda hela folket djupare in på avfallets väg. Så för att trygga församlingens och varje enskild församlingsmedlems rätta riktning bör vi se till att vi alla enskilt litar mest på Gud och väljer ledare som litar mest på Gud. Får vi en ledare (eller beslutsfattare) som tydligt avfaller från Gud och Hans Ord skall vi se till att inte följa honom, både för vårt eget och för hela församlingens bästa. Under rådande församlingsrådsval vill jag att varje rösträttig lägger dethär på minnet.

I detta församlingsrådsval kommer jag inte att använda min rösträtt. Min bostadsort placerar mig på Johannes församlings område och jag kan inte förmå mig att rösta på en kandidat som högst matchar mina svar med 46%. På församlingens listor finns inte en enda som skulle se Bibeln som Guds specifika uttalde ord och i frågor kring diakoni och medel för mission tycker de flesta kandidater att humanitärt arbete skall vara det enda arbetet församligen skall göra. På min egen församlings, Petrus församling, listor finns redan ett flertal som ser Bibeln som det Heliga Gudsordet och som vill främja det andliga arbetet i församlingen, vilket med Guds hjälp leder till att allt fler får höra evangeliet och får komma till tro.

Petrus församling har kriticerats, efter att rådet valde Daniel Björk till kyrkoherde, och sagts vara konservativ och diskriminerande. HBL skrev förra helgen att den konservativa falangen är liten och saknar praktiskt taget makt. Den tillträdande kyrkoherden kommenterar själv (bl.a. på yle.fi) och säger att han väljer att vara konservativ i sin bibelsyn, men progressiv i församlingslivet. I förra veckan, efter att valmaskinen för församlingsrådsvalet hade öppnat fick Petrus församling igen ett omnämnande i HBL om att vara den konservativaste i huvudstadsregionen. "I de övriga församlingarna stöder över 90 procent av kandidaterna kvinnopräster, skrev Yle tidigare i dag. Av Petrus 15 kandidater håller endast 6 med påståendet 'Det är bra att kvinnor kan vara präster'." Här kan nämnas att den nyvalde kyrkoherden talar för kvinnopräster (bl.a. HBL 10.10) och således inte representerar genomsnittet av församlingsrådskandidaterna. Kvinnopräster och predikoämbetet tar jag upp i nästa blogginlägg så också det lämnas obehandlat i detta inlägg, men be om en kommentar så svarar jag gärna.

Många har tagit illa upp av kritiken som Petrus har fått och varit snara att kommentera att vi inte är en konservativ församling, som om det skulle motsvara ett fult skällsord. Jag meddelar och medger att jag definitivt hör till den konservativa falangen: jag ser Bibeln som det rena Gudsordet, det enda uttalade ordet som Gud har gett oss och det Ord vi skall rätta oss efter och följa. Jag tar varken ordet konservativ som ett skällsord eller som en komplimang, utan jag ser möjligheten i att nyckelfrågor, som Bibelns tillförlitlighet, kommer upp till diskussion. För här handlar det inte om känslor, hur enskilda personer känner om vad som är rätt och fel, vad som är fräckt och sårande, vad som är rättvist och vad som är jämlikt, utan om vad som sägs i Guds Ord och att det som sägs i Guds Ord undervisas i församlingarna!

En församling är de heligas gemenskap. Det är en plats där Guds Ord och sakramenten förvaltas rätt, där människor kommer till tro genom att de hör Guds Ord och döps till församlingen och samlas regelbundet för att fortsätta ta del av Guds Ord. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg. 2:42) Vi kan ha olika känslor och tankar om vad vi vill ha församlingen till och vad vi vill ha för verksamhet, men det centrala - Gudsordet - kan vi inte ta på känsla. Endera finns det i församlingen och Jesus är då centrum, eller så finns det inte och Jesus har lämnat församlingen. Därför kan ja inte se konservativ som ett skällsord.

Världen, människorna utanför det som kallas församling, kan inte förstå vad det är vi har i Gud och Jesus, Bibeln beskriver att det är en dårskap för dem. I Jesu översteprästerliga förbön ber Han för oss: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh 17:14-16) I de två första satserna ser vi våra förutsättningar som församling: vi har fått Guds Ord, har blivit pånyttfödda och hör därmed inte mera till världen och därför hatar den oss. Som församling, som Guds egna, skall vi inte överraskas av detta. Vill vi undgå detta blir vi tvugna att förkasta Gud.

För mig är det precis såhär svartvitt. Det finns världen och det finns Gud. Det finns Guds Ord och det finns människotankar. Augustinus lär ha sagt "Älska Gud och gör vad du vill". Satsen förutsätter en lydnad, en trohet och en tillbedjan och skänker oss frihet som lön. Allt utanför detta binder oss och leder oss bort från Gud. I det instundande församlingsrådsvalet kan vi främja det att vi vänder oss mot Gud genom att främja lydnaden gentemot Guds Ord. Rösta med vishet och be för valet och för församlingarna.

När jag bir stor vill jag bli...

Jag hoppas att jag aldrig vänjer mig vid och slutar tacka Gud för den lyxen jag kan ha from time to time. Min sista semestervecka av fyra har börjat och jag känner mig vemodig. Idag har varit och kommer ännu att vara en av de bästa semesterdagarna - och ändå firas den "bara hemma i Helsingfors". Lyxen jag talar om idag är att ja tid, råd och alla andra möjligheter jag har att en tisdagseftermiddag sitta på ett av Hfors absolut mysigaste caféer på Skatudden, Johan & Nyström co, och dricka en latte, äta croissant och skriva blogg samt förbereda Mission Week till september. Hela dagen har jag gjort saker jag älskar: ätit frukost i över 1h, fixat och bytt däcket på min kära cykel och sprungit en lång länk.

I början av semestern led jag också av Weltangst precis som många andra i Europa och världen. Jag tänkte att jag inte skall skriva ett blogginlägg om alla de caféer och lunchställen jag har provat på under min semester, eller alla de olika sportformer jag har sysslat med eller allt annat roligt jag har gjort. Nu har Weltangsten lugnat ner sig trots att världen ännu är i kaos och mina kristna systrar och bröders situation ute i världen ännu är kritisk. Jag sitter i övre våningen på ett café fullt med turister och känner nästan själv att jag är utomlands på semester. Bredvid mig sitter en kille som antagligen gör läxor, och dricker kaffe. En svensk i bordet bredvid sitter vid datorn och talar riksvenska i telefonen, han skall tydligen öppna ett nytt cafékoncept på flygfältet i Helsingfors. Den sista killen som sitter mittemot läser en bok och gör anteckningar i en mindre, månne han är en författare?

När jag ser på dessa tre drömmer jag om vad jag kunde vara. Jag skulle kunna ha ett café med kvalitetskaffe, där kaffets kvalitet och hela atmosfären i caféet skulle bidra till upplevelsen av en god espresso/cappucino/latte. Sedan skulle jag resa runt i världen och prova nya kaffesorter eller få inspiration av andra caféer runtom i världen. O andra sidan kunde jag vara en författare - sitta på caféer och iaktta människor och skriva krönikor om dem. Låta min fantasi leva vilt och inspireras av allt och det mesta. Killen som studerar har jag redan varit och den tiden minns jag med värme i hjärtat :)

När jag återvänder till verkligheten och den lilla Weltangsten från min mysiga cafébubbla inser jag att jag egentligen inte vill vara något av det jag tror jag drömmer om. Trots att jag tidvis passar perfekt in i den världsliga världen och dess njutningar vill jag aldrig anpassa mig till det livet. Jag vill göra det som mitt liv perfekt är planerat för, det som Gud har låtit mig växa till att bli. Jag måste medge att jag ännu inte vet vad det är. Förra våren gick jag en missionärsutbildning, men för tillfället har jag inget missionsfält i sikte och jag tror att Gud kommer att låta mig vänta i många år innan dörrarna öppnas åt det hållet. Meanwhile får jag öva mig i evangelisation på hemmaplanet och söka min uppgift på fälten som vitnar till skörd i Helsingfors.

Så ännu vet jag inte vad jag vill bli eller vad jag kommer att bli när jag är stor. Det jag vet att jag vill njuta av alla de friheter jag har fått för tillfället - och komma ihåg att tacka för dem. I september fortsätter jag jobba som läkare och kommer att prova på om barnläkare är det jag vill bli eller vara. Det jag alltjämt skall vara inbetween är missionär på hemmafältet och en kristen samhällspåverkare - både i smått och stort. För tillfället funderar jag på frihet och universell moral med hjälp av J.Budziszewskis bok What we can't not know. A guide.

Nu skall jag återgå till att söka citat om frihet till vår Mission Week kväll. Ni får gärna be för hela evenemanget. Här under en pärla av många goda citat som jag hittade.

“But the Hebrew word, the word timshel—‘Thou mayest’— that gives a choice. It might be the most important word in the world. That says the way is open. That throws it right back on a man. For if ‘Thou mayest’—it is also true that ‘Thou mayest not.”
- John Steinbeck i East of Eden

Café Johan et Nyström co, övre våningen, helt egen soffa. Latte o croissu.

Gone up north

För juni och juli har jag åkt upp till Tkoski för att jobba som hvc-läkare i norr en sommar. På www.tyttaretterkkarissa.blogspot.fi kan man läsa mera om mitt och Miksus sommarjobbsäventyr. Sedan fortsätter jag som vanligt här igen :)

Biskopen och Efesierbrevet 4

Björn Vikström, vår biskop i Borgå stift, kom i mars ut med boken Mer än ord - Trovärdig efterföljelse i en kyrka på väg (Fontana Media, 2014). Boken är biskopens herdebrev, hans teologisk programförklaring. Biskop Vikström skriver för att "inspirera till samtal om kyrkans och den kristna trons uppgift i dagens finländska samhälle" (evl.fi/nyheter, 21.3.2014) samt för att teologer och präster skall kunna fördjupa sig mera i teologi (Kyrkpressen, 19.3.2014). Vikström konstaterar att det hör till biskopens uppgifter att syssla med teologi.

Biskopen har helt rätt: det hör till biskope att syssla med teologi. För att närmare bekanta mig med biskopens uppgifter bekantade jag mig med fyra olika källor: kyrkans hemsida (evl.fi, Stiften och biskoparna), biskop emeritus Eero Huovinens artikel Miten olla ja toimia piispana? (2006), finska lagen (nettilaki.com) och med Efesierbrevet 4.

På finska kyrkans hemsida beskrivs biskopen som en övervakare och vägledare av samt handledare åt församlingens präster. Detta stämmer bra överens med översättningen för det grekiska ordet episkopos= övervakare, fin. kaitsija. Biskopen skall främja en god arbetsgemenskap och samarbetet församlingar emellan. Biskopen skall se till att kyrkan håller sig till dess bekännelse, med vilken jag förstår bekännelseskrifterna. Biskopen ses också som kyrkans röst och som en opinionsbildare. Förutom övervakartjänsten och bekännelsen ser jag dessa andra som väldigt ytliga beskrivningar av biskopstjänsten.

Ungefär i samma linjer skriver kyrkolagen om biskopens ställning. Den tillägger att biskopen skall främja kyrkans enhet och poängterar att biskopen skall följa bekännelsen, kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen.

Huovinen, biskop i Helsingfors 1991-2010, analyserar i sin artikel biskopssynen från katolskt perpektiv. Enligt den katolska modellen har biskopen tre maktämbeten: ordineringen av präster, undervisningen och det administrativa ämbetet. Huovinen skriver att biskopen bör lyssna till den vanliga kyrkbänksbesökaren ( fin. rivijäsen). Till detta hör att biskopen inte har makt utöver kyrkfolkets troskunskap eller de troendes samvete ( lat. sensus fidelium). Med detta menas att biskopen ger undervisning i trosfrågor och moral hierarkiskt von oben, men kyrkfolket har genom den Helige Ande förmågan att skilja mellan människans och Guds röst, dvs. om läran stämmer överens med apostolisk förkunnelse. Här tycker jag att Huovinen slår huvudet på spiken.

Huovinens informativa artikel fortsätter bra med att biskopens viktigaste uppgift är att bevara trons skatt och ge den vidare i sin tid. Han beskriver hur biskopen skall förmedla trons andliga tradition och vara förvaltare av Guds goda nåd enligt den nådegåva han fått (1Petr 4:10). Också Huovinen betonar biskopens uppgift som bevarare av enhet. Därtill tillskriver han biskopen uppgifterna att predika, agera som liturg, dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Dessa uppgifter skall biskopen bevara på första plats i sitt stift. Allt som allt tycker jag att Huovinen betonar de viktigaste uppgifterna en biskop har: att bevara tron och hjälpa församlingsmedlemmarna att bevara den samt att tjäna i tjänsten som präst.

Till sist kommer vi till Efesierbrevet: "Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef. 4:11-13)

I jämförelsen av dessa fyra källor om biskopens uppgifter stiger ur Efesierbrevet fram precis det som Huovinen poängterar, att utrusta de heliga i sin tjänst, dvs. att hjälpa den vanliga kyrkbänksbesökaren i sitt trosliv och i sin uppgift. Därtill lyfter Efesierbrevet upp att biskopen skall uppmuntra tillväxten, mognaden i tron, till den grad att vi är helt uppfyllda av Kristus. Biskopens uppgift som främjare av enheten i Kristi kropp poängteras i alla fyra källor.

I ljuset av dessa källor vill jag analysera biskop Björn Vikströms herdebrev. Jag har inte läst boken, utan bara recensionen av boken och intervjun av biskopen i Kyrkpressen. Han nämner två specifika ämnen som han tacklar i boken: vigseln/välsignelsen av homosexuella par och kvinnoprästmotståndare. Det förstnämnda argumenterar han för i boken, han säger sig ha svårt att se att kyrkan inte skulle välsigna borgerligt vigda homosexuella par. Angående kvinoprästmotståndare säger han att dessa är de enda han känner att han måste fördöma.

I sitt herdebrev uppfyller han uppgiften som övervakare: han ser smärtpunkterna i kyrkan idag och tacklar dem och ger eventuellt också teologiska argument för sin ståndpunkt. Att han fördömer kvinnoprästmotståndare förstår jag att han ser som att främja god arbetsgemenskap och församlingssamarbete: alla måste kunna samarbeta med alla. Men här lämnas på flit de konservativt bibeltrogna teologerna utanför. Som kyrkans röst och opinionsbildare rättar han sig efter den otroende världen och ger inte verkligen ut den vanliga kyrkbänksbesökarens röst. Till hans försvar rättar han sig dock efter kyrkoordningen.

Av Huovinens syn på en biskops uppgifter tvivlar jag inte på att Vikström uppfyller det administrativa ämbetet. Men i ordinationen lämnar han utanför en stor skara präster som kunde uppfylla prästens uppgift som undervisare, liturg, förvaltare av sakramenten, förmedlare av förlåtelsen och som stödjare av de enskilda församlingsmedlemmarna i enlighet med Efesier 4. I fallet Karleby (Kyrkpressen, Missnöje med processen i Karleby, 3.3.2014) utövar biskopen dessutom exakt den von oben makten som Huovinen skriver att biskopen i enlighet med sensus fidelium inte skall utöva mot församlingens samveten.

Eftersom alla fyra källor tog upp bevarandet av enheten, där Efesierbrevet tillägger enheten i Kristi kropp vill jag skriva om det också. Ur enheten lämnas nu bort kvinnoprästmotståndarna, de som tar hela Guds Ord till punkt och prick på allvar. Att biskopen dessutom argumenterar för välsignelsen av homosexuella par, vilket tydligt är obibliskt, främjar inte enheten i Kristi kropp. Enheten baserar sig på en kärna, den kärnan är Jesus Kristus framställd i evangelierna och Hans Ord, som Han själv säger är hela Bibeln. Den enhet som biskopen med dessa två smärtpunkter uppnår är inte enheten i Kristi kropp. Det är en enhet utanför den. I den enheten leds den vanliga kyrkbänksbesökaren bort från trons skatt och Guds goda nåd.

En dag av jobb, bilar och slask

Igår avslutade jag min stressiga vardagsvecka med en skön lång cykeltur i solsken och blåst. Irriterande väder i motvind, men desto härligare i medvind. Cykeln rullade på och det kändes som sommar (om man bortser från +2 grader och frusna tår och kinder). Kröp i säng i god tid för att få mina 8-9h sömn och stiga upp för veckans sista utmaning: 14h arbetsdag. Totalsaldot för denhär veckans arbete i form av skola, möten och läkarjobb blev 54h!

Jag tackade Gud för en gott soven natt, åt min frukost och stack iväg. Jag inser först nu vilken välsignelse det var att jag fått sova så gott varje natt och var skarp idag. Det hade kommit ca 10cm snö under natten, på morgonen fortsatte nederbörden och hårt slask täckte alla gator. Inga plogbilar i sikte denna morgon ännu. Tavastvägen gick ännu ganska bra att köra längsmed, Lahtisleden åkte vi 80km/h på och enstaka våghalsar vågade köra på omkörsfilen. Att byta till Borgåledens ramp var en liten utmaning med snöslask som bilister innan råddat upp, men kom på Borgåleden, något försenad i tidtabellen.

Här kan jag inflika en liten kuriosa om bilen jag körde. Märket heter Kia och det är en korsning mellan en bil och en mikrovågsugn. Precis så praktisk är den då som bil i finskt vinterväder. Den lilla pafflådan hade ingen chans mot 10cm slask, för att inte tala om den extravaganta ABS:n, som blinkade "det-är-halt"-bilden om vartannat och sköt ner bromsen i 80km/h. Härligt! Som tur fanns det ändå en CD-spelare så jag kunde lugnas ner av tysk lovsång under färden.

Borgåleden var ganska tom på bilar, men en välsignelsens man körde 80km/h framför mig hela sträckan till Borgå. Han och mina sovna nätter var nog Guds räddning till mig! Vägen var en enda slaskhög, jag försökte i min idioti åka förbi bilen framför, vilket resulterade i två sladdar med den lilla mikrovågsugnen i 80km/h på en motorväg! Inte en känsla jag vill uppleva pånytt. Ett under att jag hölls på vägen, vet inte riktigt hur det hände. En terrängbil lyckades komma förbi och strittade hela vindrutan full med våt, hård slask och piskade pafflådans sida med samma sörja. Resten av sträckan var hela omkörningsfilen helt oåkt, ingen idiot skulle ens ha försökt sig där. Till slut var vi en lycksalig kö på ett tiotal bilar som åkte 60-80km/h till Borgå. Läkaren var försenad, men helskinnad på jobbet 08:07.

Jag hade bett om en lugn arbetsdag. Hmm, Gud svarar på bön, men inte alltid som vi vill. Jag hade av misstag också bett att det skulle få vara en dag att vittna, kanske Gud svarade på den bönen i alla fall. Under hela arbetsturen hade jag 4 patienter/h. Jag var lycklig över min stora matsäck, för när jag kände mig helt överöst av jobbet, kunde ja ta en snabb paus och äta ngt gott från den fulla Citymarket-påsen. Namnam! Jag hade undgått en bilolycka med Guds beskydd, men många patienter hade inte. Sen fick jag göra en hel del saker jag inte gjort förut (och det var bra träning) och så naturligtvis de oändligt många flunssapatienterna. Otroligt nog blev klockan äntligen 22, jag kom ut och såg de snötomma gatorna och gasade hem på 45 minuter :)

Lessons learned: Gud välsignar och bevarar, jag skall alltid se till att vara pigg och jag skall ta väderlek (spec. snö) i trafiken på allvar. Och jo, ja tycker inte om att köra en Kia.

Slutet gott, kvällste gott! Tack Jesus för denna dag!

Morgonstund har guld i mund

Jag är definitivt en morgonmänniska. Jag älskar morgnar, speciellt tidiga, soliga vår- och sommarmorgnar. Denhär veckan har jag otroligt mycket program och jag har blivit tvungen att planera noggrant dagens timmar för att hinna med mat, sömn, motion, vänner, studier, jobb och möten. När tidtabellen är knapp måste jag ta min egen tid på morgonen istället för att sitta uppe sent på kvällen. Egentligen är den pigga morgonstunden verkligen mera guld värd än den trötta kvällskvisten.

För att förgylla dessa mina morgnar har jag satsat på frukosten: mycket frukost och god frukost samt läsning (först Bibeln, sedan Helsingin Sanomat) samtidigt . Här följer nu tre bilder från olika frukosttillfällen. Jag vill tipsa er alla: ta tid på morgonen och gör frukosten speciell - det ger krafter för hela dagen och veckan!

Good Life Coffees second breakfast på lördag

Måndagsfrukost med Becca och Henrik på Kahvila Sävy, Aleksis Kivigatan 12

Tisdagmorgonens second breakfast på Järnvägstorget i närtåget

Konceptet ledig lördag feat. Good Life Coffee

Vakna kl 10.30, morgonandakt, lång frukost med en tjock Hesari och lugn bakgrundsmusik. Såhär vill jag att varje lördag börjar. Lite före kl 12 börjar solen skina in i vardagsrummet och jag inser att det snart är eftermiddag. Hänger upp tvätten och förnimmer ett kaffesug. Denhär veckan har ja stressat och druckit för mycket kaffe, min mage tål tyvärr inte mera den kombinationen.

Trots min känsliga mage vill jag ändå fira denna lördagseftermiddag med en god kopp kaffe. Byter bort pyjamasen, sitter en stund framför bokhyllan och bestämmer mig för att ta med Peter Halldorfs Drick djupt av Anden. På Tredje Linjen 17, några hundra meter från mig finns mitt favoritcafe: Good Life Coffee. De gör den godaste cappuccinon och också magvänliga aeropress. Bönorna är främst rostade i Berlin och hela lilla cafeet andas Berlin-stämning.

Jag får gå i vårigt, totalt vinterögonbländande solsken upp för backen. Denhär lördagen är cafeet igen fullt, jag får en lugn hörnplats med min latte och croissant och boken. Människorna byts ut och många stamkunder kommer in för att konversera med baristorna. Otroligt mysigt. Slutligen får jag inte mycket läst i boken och kaffet är uppdrucket. Min lediga lördag fortsätter med lunch och en lång cykellänk i den gassande solskenet. Äntligen är det vår och cykelsäsong!

Good Life Coffee, Kolmas Linja 17

Das sei alle meine Tage - Tysk lovsång i fastetiden

Varje år inför fastan har jag i olika sammansättningar av min bönegrupp fått sätta upp fastelöften. Vi har för gruppen och sedan personligen valt saker som vi vill fästa oss vid under fastan för att komma närmare Gud och ge upp det i oss som skiljer oss från Gud. Det som man vanligtvis uppfattar med fasta, att avstå från mat, har det oftast inte varit frågan om, utan mera att avstå från världsliga saker och istället öka saker i ens liv som för en närmare Gud: bön, bibelläsning och lovsång.

Många gånger stöder faktiskt lovsångerna mig i min fasta: de fäster uppmärksamheten på Jesus och ger en vilja för bön och bibelläsning. Jag tänker nu dela med mig en av mina absoluta favoritlovsånger. Den är på tyska, har inte översatt den, budskapet är enkelt och ärligt: min dagliga längtan och dagliga fråga är att och om Herren regerar i mig. Läs och njut, tyvärr finns den inte att lyssnas till online.

Das sei alle meine Tage
1. Das sei alle meine Tage
meine Sorg' und meine Frage:
ob der Herr in mir regiert?
Ob ich in der Gnade stehe?
Ob ich zu dem Ziele gehe?
Ob ich folge wie Er führt?

2. Ob ich sorglos nichts versäume?
Nichts aus Lässigkeit verträume?
Ob mein Herz sich nicht zerstreut?
Ob mich jegliches Versehen,
deren täglich viel geschehen,
immer auch empfindlich reut?

3. Ob mir Jesus alles werde?
Ob mich das Geräusch der Erde
nie ums stille Seligsein
im Genuss der Gnade bringe?
Ob ich trachte, streb' und ringe
Jesus änhlicher zu sein?

Bullar och andlig fetma

Ikväll tänkte jag skriva om viktiga saker också, men måste före det bekänna en sak. Ännu heller har jag inte lärt mig att regelbundet ta egen tid för mig själv. Ikväll avbokade jag mina planer, nekade mig själv ett besök till gymmet och stannar nu hela kvällen hemma - jag gratulerar mig själv för ett gott avklarat beslut. Firar kvällen med bra musik och dans, tre mumsiga fastlagsbullar och bloggskriveri. Here goes.

Många gånger har jag skrivit om hur lycklig och välsignad jag är i min församling och det stämmer ännu också. Undervisningen har varit bibeltrogen, tydlig, kompromisslös och gedigen. Jag måste medge att jag sällan stött på större oförklarliga kontroverser, även i umgänget med andra kristna som inte fått den kristna uppfostran som jag har fått. Så jag har vuxit och blivit andligt fet genom att äta mjuka perfekta bullar.

Senaste veckorna, efter två sköna sportlovsveckor (självstudieveckor...) när undervisningen igen har sparkat igång på Missionskursen har jag personligen sedan stött på två teologiska frågor som jag har haft svårt att tugga och svälja. Någon har bytt ut min goda bulle mot rågbröd. Egentligen är inte frågorna så knepiga i sig själva (jag tänker inte avslöja vilka frågorna är), men chocken som jag upplever när jag blir ifrågasatt och min tro blir ifrågasatt är svår. Det uppstår frågor som: har jag tolkat helt fel? Har jag gjort fel i mitt tillrättavisande? Har jag gjort bort mig? Är jag för lagisk å ena sidan eller riktar jag mig för mycket efter massan å andra sidan? Hur skall jag veta vad som är rätt?

Jag tror att Gud i sin nåd har prövat mig. Han har prövat varpå jag sätter min förtröstan: på mitt eget hjärta, mina tankar och min vishet? Någon annan människa? Eller på Honom. Har plockat fram två bibelställen som berättar om hur pålitligt hjärtat är.
"Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?" (Jer 17:9)
"Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser." (Matt 15:19)

I min egen kraft, trots min yttersta ansträning att göra det jag tror vara rätt, lyckas jag inte göra rätt, vara rättfärdig, kärleksfull och samtidigt finna exakt rätt balans mellan lag och evangelium. Jag missar väldigt ofta. Genom denhär kampen med dessa två lärofrågor lärde jag mig att alltid försöka vara så nådig och barmhärtig som möjligt. I mitt eget hjärta finns bedrägeri, onda tankar och mycket stolthet. Det är en synd att låta dessa komma ut. Jag måste också i lärotvister kunna lita mest på Gud och Hans Ord, låta min tro bli ifrågasatt av andra, för om den hänger på Guds levande Ord tål den all genomskådning. Jag måste lita på Hans stöd, be om det och låta Honom ge det enligt Hans tidtabell. Sist och slutligen vet jag att Gud har svar på alla frågor, eventuellt avslöjar Han inte alla svaren åt mig och då får jag leva med det.

Summan av kardemumman är att jag vill ha både bullarna och rågbrödet. Att hamna i trångmål med sig själv gör att man tar reda på saker väldigt noggrant för att få veta vad Gud i sitt Ord verkligen har sagt, då blir man slutligen än mera välgödd. Den anliga fetman får inte utgöras bara av bulldegens kunskap och stolthet, nej, min tro behöver det hårda rågbrödet, den behöver prövas om och om igen, jag måste ödmjukas. Bulldegen gör att jag glömmer vem all kunskap sist och slutligen kommer från (Gud), prövningar som jag inte kan tackla gör att jag vänder mig tillbaka till Honom, trons upphovsman.

"Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal 2:19b-20a)

En berättelse om en skidsemester

Som intelektuellt och existentiellt bristfälliga varelser kan vi ibland sakna saker vi inte är medvetna om. För mig handlar det om en skidsemester. Senast jag åkte till Norra Finland/Lappland för att skida var kanske 15 år sedan. Däremellan har jag rest på 3 olika kontinenter, men inte kommit mig norrut i mitt eget hemland. Denhär veckan gavs mig den chansen i och med missionskursen på Såningsmannen och Finska Bibelinstitutet. Vi åkte iväg mot Vuokatti på måndagen med invandrarlinjen och de ungas bibelskola i en buss. Fröken Undertecknad var otroligt trött efter knappa 4h sömn, men återhämtade sig snabbt med tupplurer under den 9h långa resan norrut.

Vi hade ordnat program i form av bibelstudier på förmiddagarna och föreläsningar eller gemensamt umgänge på kvällarna, men eftermiddagarna var helt lediga för fritidsaktiviteter och precis dethär hade ja saknat omedvetet mycket. För denna semester hade jag införskaffat nya flataskidor och låtit dem smörjas i Svedängen och provåkt dem i 12 km. På tisdageftermiddag tog jag dem genast ut på en tur på isen. Hela Vuokatti var snöigt, på sjönivå ca 15-20cm och på fjällen ännu mera - härligt! Skidturen i tyst natur njöt jag av, men slutade efter 12km för att åka iväg på spa. Njutningen fulländades av vattenmassage, motionssimning, rökbastu och vakbad. På kvällen tittade vi på filmen Lupaus och vi hade försett hela sällskapet med leffasnacks - idel njutning.

De två följande dagarna fortsatte skidsemesternjutningen med mera flataskidåkning, 30 km på onsdagen i perfekt naturskönt landskap och på torsdagen sedan slalom i de absolut vackraste fjällandskapen. Flata var precis min gren, skidningen kändes bra och jag bara njöt. Slalomåkandet överraskades jag av. Var backarna verkligen såhär branta? Var jag verkligen en sånhär räddhare? Föll en gång i stolhissen (som tur inte från), föll ett tiotal gången i backen, tänkte i ett skede kliva upp halva backen för en brant jag inte ville åka ned för. Men jag klarade mig med livet och lemmarna i behåll, lärdomen var att jag verkligen har blivit äldre och fått en självbevarelsedrift och att det får inte bli så många år emellan tills nästa gång :D

Orsaken till att jag delar med mig av denna berättelse är att jag verkligen överraskades av hur härligt det kan vara att se Guds skapade natur i all sin skönhet och rofylldhet. Att få sova 9-10h nätter och bara gå omkring i vintersportkläder och underställ var också otroligt skönt. Skidsemester handlar inte bara om sporten, retreaten, lugnet, skönheten, den långsamma rytmen ger så otroligt mycket. Så skidsemester kommer härefter att vara högt på prioritetslistan och jag väljer semestermål i januari-april :) Tack till Vuokatinrannan Kristillinen loma- ja kurssikeskus för denhär chansen och semestern!

Det sårar mig och det bryter ner – om förkastandet av bibelordet

Som ett tema denna vår har jag för mig själv tagit ärlighet. Ärlighet i relationen till andra människor i fråga om alla saker, men just ikväll tänker jag på ärligheten när det kommer till trosfrågor. Jag kan anta att denna fråga väckts upp i mig i och med många tankar och människomöten förra hösten, vilka prövade min trosidentitet och också i och med missionskursen, under vilken jag får koncentrera mig under vardagarna endast på undervisning i den kristna tron.

För 2 veckor sedan gick vi på kursen igenom kyrkohistoria och jag fick veta hur just vår lutherska tro uppstått och vilka som varit tävlande teologier under olika tider. Snabbt kom vi också inpå ämnet hur fallen kyrkan (den finska statskyrkan) i vår tid är. De äldre, visa teologerna som undervisade oss berättade att den varit det redan under deras studietid och jag började fundera: när började kyrkans fall? Var det vid ett enda tillfälle eller skedde det gradvis?

Jag tror att svaret är både och. Efter mera undervisning på kursen i rättfärdiggörelse endast genom tron och annan kristen dogmatik samt efter mycken bibelläsning: både på kursen, hemma enligt bibelläsningsplanen och med all den bibelläsning vi har som hemuppgifter (det blir mycket bibelläsning denna vår) insåg jag att den yttre kyrkans fall började med att man förkastade en liten detalj i Bibeln och fortsatte sedan gradvis med mer eliminering av det Sanna Ordet.

Detta förkastande av bibelordet som har skett och sker med än högre hastighet idag sårar mig. Den Gud jag personligen har lärt känna har jag först och främst lärt känna bara genom det Han vittnar om sig själv i sitt Ord. Han har talat till mig genom Bibeln, han undervisar, tillrättavisar, pekar på min synd, visar mig frälsningen som finns i Jesus och alla de goda gåvor som hör troslivet till – allt detta genom Bibeln, Hans heliga Ord. Han är Allsmäktig och Han har all kontroll, detta vittnar Han om sig själv i Bibeln. Att någon, en människa närmare bestämt, sedan anser sig värdig, än mera berättigad att säga till Gud att hon vet bättre sårar mig och min tro. Det är en hädelse. Den människan menar att det Gud tänkt och lagt ner på Bibelns blad nödvändigtvis inte är sant och samtidigt dumförklaras jag för att jag tror på det ordagrant och min tro ogiltigförklaras.

Ytterligare bryter denna liberala bibelsyn ner enligt mig. Den bryter inte bara ner den yttre kyrkan, församlingarna och lekmannagemenskaperna, utan också varje enskild kristen. En människa som kommer till tro på den Ende Sanne Guden, men hamnar under en dålig herde/dåligt förmyndarskap (dålig i bemärkelsen att han inte tar bibelordet på allvar), avfaller från sin tro. Hur kan den människan tro att t.ex. Jesu frälsargärning i Bibeln är sann om man hänsynslöst kunnat plocka bort andra delar i Bibeln?

Många frågar mig varför man skall tala så mycket om kvinnoprästfrågan, frågan om utlevd homosexualitet som synd, samboskap, rätt nattvardsfirande, dopfrågan och flera andra lärofrågor. Jag hör åsikter som säger ”de är ju inga frälsningsfrågor, varför strida och bryta ner gemenskaper när Jesus befaller oss att vara eniga. bli Hans lärjungar och evangelisera åt de icke-troende?”. Mitt svar är att varje vers, varje ord, varje liten preposition och varje liten bokstav i Bibeln är ren sanning. Den Gudens Ord, som i tanke övergår allt vårt förstånd. Vi kan inte alltid veta eller förstå varför Han har låtit skriva ner något i Bibeln, men om vi orubbligt tror på Honom som den Enda, Sanna Guden, litar vi på att Han vet bättre. Så dessa frågor är inte endast lärofrågor. De har en djupare mening i och med att ett avfall från Bibeln genom att tillåta kvinnopräster, ett avfall från Bibeln genom att acceptera utlevd homosexualitet i kyrkan eller ett avfall från Bibeln genom att ogiltigförklara sakramenten sist och slutligen leder till fortsatt avfall från Bibeln och slutligen till totalt avfall från evangelium om Jesus Kristus. Vad har vi sedan kvar att vara eniga om?

Jesus är centrum för vår tro, Jesus är den vi tror på, den vi vittnar om. Det vill jag göra klart. Jesus som är Guds Son, som kom till världen, blev människa, var syndfri men tog på sig all världens synd, dog och uppstod som förebild för alla troendes uppståndelse till evigt liv och som lever och härskar tillsammans med Faderns i all evighet. Jesus är också centrum i Bibeln, varje bibelbok i både Nya och Gamla Testamentet vittnar om Honom. Jesus själv säger att Han är A och O, begynnelsen och änden. Himmel och jord skall förgå innan ett enda ord i Skriften skall förgås. Hur kan vi vara eniga om något annat än detta? Hur kan vi vara eniga om något som är utanför detta?

Avslutningsvis kan jag alltså säga: både för min frälsnings skull, för mina medkristna systrars och bröders frälsnings skull och för deras frälsnings skull som ännu inte svarat på Jesu kallelse måste jag hålla fast vid varje Ord i Bibeln. Även om jag inte förstår det, även om alla inte enas kring det och det till och med föder stridigheter, även om det också strider mot normerna i vårt nutidssamhälle måste jag hålla fast vid det. Jag kan inget annat.

Året som gått och året som kommer

Hade ursprungligen tänkt skriva om nyårsraketer och dess risker, men vill mycket hellre nu skriva om mitt liv. Därför har jag ju en blogg.

Under året som gått, 2013,
- var jag mestadels inte mer studerande, utan från och med jullovet arbetade jag fulltid.
- reste jag första gången till USA, besökte 5 delstater och reste i övrigt till Amsterdam, Maastricht, Tallinn, Budapest och Köpenhamn
- uppfylldes min (och säkert mammas och pappas) största dröm för mig, 30.5 blev jag färdig läkare från Helsingfors Universitet
- började jag spela beachvolleyboll i en förening och ägnade en hel sommar åt det
- blev jag landsvägscyklist, köpte min första och hoppeligen inte sista landsvägscykel
- löpte jag mitt första maraton med tiden 4h 34min
- läste jag flere skönlitterära verk än på de många studieåren
- kämpade jag med min tro precis som alla andra år och lärde mig samma saker om Gud och om mig själv pånyt och pånytt

De nya sakerna för mig år 2014 blir att
- studera pånytt fr.o.m. 7.1 när jag börjar på Såningsmannes missionskurs i Grankulla
- bli bekant med Norra Finland i och med att jag skall jobba två månader i Taivalkoski
- försöka överträffa mig själv med löpandet, cyklandet och beachvolleyspelandet på något sätt
- läsa igenom Bibeln på ett år igen med en bibelläsningsplan. Senast jag gjorde det var 2010, före det, år 2000, misslyckades jag.
- hålla fast vid mina åsikter allt starkare och vid behov ta del i debatter både på det personliga planer och i samhället
- åter igen försöka leva mitt liv för att ära Gud och födas pånytt varje dag

För tillfället är mitt liv oplanerat från och med hösten 2014 och jag vet att det kommer att komma många oväntande överraskningar, både roliga och tråkiga, under året. Ändå och just därför ser jag med spänning framemot att få leva än ett nådens år tillsammans med min Herre och Gud.