Herre håll mig vid liv

I stunder av misströstan, när känslorna och tankarna kretsar kring hopplöshet och ångest och varken bön eller lovsång tycks ge lättnad kallar Gud oss raskt till sitt Ord. Han vill tala till oss omedelbar tröst och vi kan ofta känslomässigt vara tillslutna, men Bibelns Ord tränger igenom dethär. Psaltaren är både en bönebok, men till innehållet sammanfattar den också hela Bibelns budskap och täcker alla livsområden och livssituationer.

Ps. 119 har överskriften Den gudfruktiges tröst i Herrens ord. Psalmen visar på ett mäktigt sätt hur endast Guds Ord fullt kan ge oss den frid, glädje och välsignelse som Gud har till vår del. I många av psalmerna upprepas den viktiga tematiken många gånger, temat omskrivs på olika sätt för att inskärpa det som Gud vill tala till läsaren. I psalm 119 förekommer orden "ditt ord håller mig vid liv" alltsomallt sex gånger: i verserna 50, 93, 107, 154, 156 och 159. Jag förstår varför Gud vill påminna mig just om detta. Dethär är nämligen den största trösten och bekräftelsen om Guds makt som jag som kristen behöver när djävulens påfrestningar i livet känns mig övermäktiga.

Psalm 119 ger mig därtill ännu mera. Den ödmjukar mig i vers 56: "Det har förunnats mig att akta på dina befallningar." och inger frid i vers 165: "Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall.". Efter all uppmuntring, kraft, stöd och tröst påminner psalmisten mig i sista versen av detta längsta kapitel i Bibeln ännu om mitt behov av daglig omvändelse "Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Tack Gud för ditt tilltal genom ditt Ord.

Vårt andliga kapital

I skrivande stund är klockan egentligen alltför mycket för att jag skall sitta uppe, men ikväll känner jag mig andligt pigg (kroppsligt ganska trött) och har litet av en lillajulskänsla fastän de bara är mörkt ute och jag dricker te istället för glögg. Men hur som haver. Here goes.

På nordiska studentkonferensen i Bergen, Norge, i oktober fick jag en stark känsla av mitt ansvar som kristen och mitt ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett mig. Jag insåg vilket andligt kapital som Gud har investerat i mig sedan min födsel. Att födas i Finland innebär att man med 78% sannolikhet får ett kristet dop. Därtill får man en uppfostran i en kristen miljö: många barn går i kristen barnklubb och i min skola bad vi bordsbön, då var min familj inte ännu kristen. Samhällets moral är till ramarna åtminstone kristen. Vi kan säga att man i Finland och övriga Skandinavien blir utsatt för en öppet kristen miljö och oberoende av kyrkotillhörighet, familjens bekännelse eller egen attityd lär man sig kristna värderingar. I mitt fall blev min familj kristen år 1997, jag började tvingas till kyrkan och började senare frivilligt delta i kristen verksamhet: krista sommarläger, hjälpisverksamhet, bibelstudier, lovsångskvällar, bönegrupper, ungdomsledararbetet och Studentmissionen. Jag hade att välja mellan massor av kristet att fylla kalendern med och i min kunskapstörst valde jag det mesta också. Omedvetet (för mig) investerade Gud i mig, genom präster och medkristna på olika evenemang, ett enormt kristet kapital. 

Under mina 15 år som kristen har jag lärt mig mer än om något annat jag nånsin studerat. Jag har kommit Gud närmare och lärt mig leva ett liv tillsammans med Honom. Ibland upplever jag till och med att all kunskap blir en börda, jag vet så mycket om många saker att jag inte kan ställa mig likgiltigt till dem, som till exempel abortfrågan, homosexualitet i Bibeln, kvinnliga präster och gudstjänstordningen. Dessa är bisaker när man talar om evangeliet om Jesus, men börjar man med basics gräver man därifrån djupare och djupare in, dock utan att någonsin glömma grunden, evangeliet. Mycket av min kunskap i Bibeln och kunskap om Gud får jag tacka vår kaplan Halvar för - i vår församling har det lagts stor tyngd på att känna till allt i Bibeln för att alltid kunna pröva allt i Bibelns ljus.

Detta är alltså samtidigt min rikedom och min börda. Börda i den bemärkelsen att jag är så djupt rotad i Gud att jag inte kan låta bli att följa Hans vilja, även om min vilja inte alltid vill det Han vill. Rikedomen är alltid större än den lilla bördan jag beskrev, jag är nämligen en andlig miljardör! Och det känns att jag inte vet vad jag skall göra av med pengarna. Såhär vet jag att många av oss i Skandinavien känner. Samtidigt känner vi oss också små och säger som Mose "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Vi litar inte på oss som Guds redskap, vi känner inte till vårt kapital och mest av allt litar vi inte på Guds förmåga. Vi borde tänka som Paulus: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Herren har utrustat och välsignat oss i Norden väldigt länge med andlig tillväxt och sann kunskap om Gud. Dethär måste vi dela med oss! Som förvaltare måste vi ge Gud avkastning på Hans investering. Vi får inte sitta och panta på det, liksom den som fått en talent i liknelsen om talenterna (Matt. 25), utan vi kan hjälpa kristna bröder och systrar i Europa och resten av världen med det vi har fått. Precis som med världsligt kapital, riktiga pengar, kan vi dela med oss av det andliga kapitalet till dem som inte har fått samma del av det. När vi tänker efter är det verkligen få länder där man får växa upp som kristen i en kristendomsaccepterande miljö. Vår kunskap, även den ringaste kunskap hos oss i Norden, är massor värd ute på missionsfältet.

Med allt detta i åtanke är jag glad när jag på senaste tiden har hört och sett hur Gud leder oss finländare, mig och mina vänner, ut till missionsfältet. Ikväll talade jag med Miksu på Skype och vi konstaterade att det kan hända att vi aldrig mera är i samma land samtidigt. Det kunde vi inte ha tänkt oss ännu förra året eller under sommaren i Vasa. Det var ju bara en början till allt. Men Gud är större och Hans planer är större. Vi skall inte binda oss till ställen eller personer och bli bekväma där vi är. Då hindrar vi Guds verk. Här hemma i Helsingfors har Gud alltmera satt missionsfälten på våra hjärtan. Han ger oss en idé, en stark längtan och vill att vi skall svara på den. Det kanske inte är vår ursprungliga plan, men det är definitivt den bästa planen för oss! Vi skall vara redo att ta emot kallelsen och gå ut med vårt andliga kapital och vi skall be att flera av oss som är så rika på kunskap om Gud skall fara ut.

"Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" Jes. 6:8

"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk.10:2

Litteraturanalys kring kaffet

Efter avskedsinlägget till kaffet vill jag ännu skriva ett inlägg med lite medicinsk litteraturanalys om kaffets verkningar. Kaffet består av koffein samt olika andra ämnen, bland dem kafesteol, kahveol och klorogena syror. Koffeinet fungerar som stimulant i centrala nervsystemet och är därmed det mest använda psykostimulantia i världen.

Överdriven (över 300mg/d, dvs. över 3 koppar/dag) koffeinkonsumption har kopplats ihop med negativa följder för hälsan såsom psykomotorisk agitation, sömnlöshet, huvudvärk, förhöjt blodtryck samt mag- och tarmbesvär, bland dessa reflux. Koffeinfritt kaffe minskar refluxen, men också många av syrorna i kaffet orsakar reflux och därför beror uppkomsten av reflux också på bönsorten och rostningsgraden (eftersom dessa påverkar syrahalten i kaffet). I stora fabriker rostas kaffet snabbt och vid heta temperaturer (600 gr), vilket ökar syrehalten jämfört med en längre rostningstid i lägre temperatur (som används vid mindre rosterier, med mindre partier). Kaffesorten inverkar också på hälsoeffekten: espresso innehåller mindre syror och orsakar därmed mindre reflux än filterkaffe, medan filterkaffet skiljer sig till sin fördel i att det tar bort mera fetter från kaffet. Kaffe som står i en kaffekokare som hettar kaffet i kannan till över 80 grader har ökad syrebildning och därmed har tom. kaffekokarens kvalitet betydelse i syreuppkomsten och kaffets skadliga verkningar.

Kafesteol och kahveol är s.k. diterpener, fettmetaboliter, vilka finns mindre i filterkaffe (95% av dem filtreras bort) jämfört med espresso (10 ggr så mycket) eller pannmalet kaffe (3 ggr). Dessa ökar halten av det dåliga kolesterolet (LDL) i blodet och detta igen kopplas ihop med ökad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Skillnader i blodets kolesterolnivåer kan vara upp till 0.5mmol/l hos pannkaffedrickare jämfört med filterkaffedrickare.  Diterpenerna har dock en skyddande effekt i levern och detta har bl.a. förklarat att vi finnar har så mycket mindre prevalens av levercancer, hepatiter och levercirros jämfört med tedrickande japaner. Till kaffets övriga hälsogynnande verkningar räknas viktminskning, särskilt vid intag av mörkrostade sorter, minskad risk för typ II diabetes och  Alzheimers sjukdom samt en förbättrad luftvägsfunktion hos astmatiker (upp till 4h efter intag).

På senaste tiden har man forskat mycket kring klorogensyrorna i kaffet. Man har funnit att de kunde minska blodtrycket, därmed minska riskerna för hjärt- och blodkärlssjukdomar, minska risken för typ II diabetes samt blodproppbildning (via trombocytfunktionen). Klorogensyrorna kopplas också ihop med minskad järnhalt i blodet. Klorogensyrorna minskar med ökad rostningstid, av vilket följer att dessa fördelaktiga effekter minskar då rostningstiden förlängs. Å andra sidan är mörkrostat kaffe rikare i antioxidanter och har därmed en skyddande funktion mot viktökning, olika cancerformer samt mot degenerativa sjukdomar (som Alzheimers).

På basen av dessa ovannämnda fakta, härledda från artiklar på Pubmed, Duodecim och Cochrane, skulle jag för min mages skull föredra mörkrostat och helst av allt espresso. Det har mindre risk för uppkomsten av reflux än filterkaffe och dess fetter har större skyddande effekt för min lever än filterkaffet. Denna skyddande effekt får jag ju då bara om jag dricker kaffe, inte t.ex. av te. Skyddande effekten gällande diabetes, Alzheimers och blodproppsbildning får jag ju inte heller utan kaffet. Samtidigt, när jag väljer att avstå från kaffe är jag psykomotoriskt lugnare, mera mig själv och får lättare sömn. Så kaffedrickandet är en balansgång och ett val.

Ack, du kära kaffekopp

Nu anser jag att jag i tillräckligt mått har lyckats hålla mig till mitt beslut att jag vågar skriva om det. För över en månad sedan, 9.10, bestämde jag mig för att sluta dricka kaffe. Till en början gick det eventuellt någon dag i veckan, nu lever jag största delen av dagarna utan kaffe, drack kaffe till farsdagen och på en lördagsbrunch.

Detta inlägg tjänar mest som nekrolog till mitt, ännu så kära, kaffe. Jag har druckit det sedan barnsben, mamma lät mig smaka redan som 3-åring och i Henriks dagbok från mitten av 90-talet skriver han att vi drack kaffe med mamma och pappa. Så jag kan räkna med minst 10 år av aktivt kaffedrickande. På studietiden ökade kaffedrickandet drastiskt, jag minns att jag nåt år räknade ut att jag skulle spara en hundring i månaden om jag skulle sluta köpa kaffe. Jag började alltid mina morgnar hemma med att koka 5 koppar kaffe i Moccamastern. Lunch- och eftermiddagskaffe därpå så var jag redan uppe i 8-10 koppar (mormorskoppar alltså, inte muggar) per dag.

Sedan länge har jag varit såpass kräsen att jag har hållit mig till mörkrost, hade mina favoriter, bland dem Moccamestarits Etiopia Harar, Etiopia Yirgacheffe och Kenya AA estate samt Kaffa Roasterys Kenya-kaffen och Go'morron. Drack sällan dåligt kaffe, men ibland vid akut behov också det. Denna sommar gav magen sig till känn, säkerligen efter en lång stressperiod och dåligt kaffe, och jag fick lära mig vad reflux betyder. Efter det var stackars buken inte mera sig själv. Så jag beslöt att avsluta det jag visste att riskerade dess hälsa - mitt kära kaffeberoende.

Abstinensbesvär, det man lätt får efter avslutat beroende, kom inte till mig. Kanske en ynklig dag av huvudvärk. Frånvaron av dem kan bero på att jag i stort sett har ersatt kaffet med tedrickande, dock inte i lika gigantiska mängder. Numera, när jag inte dricker kaffe egentligen mera, märker jag att jag inte känner dendär illusionella piggheten och svullnaden. När jag är trött är jag trött och när jag är pigg är jag verkligen pigg. Inget pretentiöst. Känns verkligen bra. Må medges att jag saknar kaffet aningen på morgonen - okej jag har blivit van att koka tevatten, men arma dagar om Johanna stiger upp och kokar kaffe och det doftar så gott... Ajaj. O andra sidan blir jag illamående om jag ens känner doften av dåligt kaffe, så mina kaffesinnen har nog blivit skärpta. Sist och slutligen njuter jag mera nuförtiden av kaffe när jag dricker det än tidigare. Det är en njutning och inte ett tvångsbeteende och det är så det skall vara.

Inga morgnar med kaffe och husis mera. RIP.