Trots att jag ibland tänker det (och också ibland tror på det själv) så räcker inte min kunskap och insikt i Guds lag till min frälsning. Jag blir frälst genom evangelium, genom den relation med Gud som Jesus gjort möjlig genom att Han tog på sig min synd på korsets trä. Jag, trots att jag i mig själv är en syndare, får ha en obruten relation med Gud. I den relationen talar Gud till mig och jag talar tillbaka. Gud, som har gjort allt för mig som både i och utanför universum är möjligt, älskar mig så högt att min naturliga reaktion på detta borde vara att jag dras till Honom som till en magnet och längtar efter Honom så oändligt mycket mera än två makar kan längta efter varandra. Men jag finner mig alltför ofta i den situationen att jag inte längtar efter och törstar efter min himmelska Far och den intima relationen som jag kunde ha med Honom. Jag nöjer mig med att be bara när det känns att jag vill och jag behöver få hjälp och väljer alltför ofta annan läsning än Bibeln. Jag inser inte att mitt andliga liv är beronde av en daglig dialog mellan mig och Gud.
"Gud, du är min Gud,
söker jag dig.
som försmäktar utan vatten." Ps 63:2
Jag finner mig vara aningen nyfiken på alkoholister, prostituerade, brottslingar och andra vars liv ser ut att gå ut över ett stup. Deras synd är ute i öppen dag, andra vet det och de själva vet det mer än väl. Ingen blir bedragen av ett vackert slipat yttre. Men om synden inte är offentlig då frestas vi till stolthet över vårt eget liv och likgiltighet angående allt det Gud har gjort för oss. Vi vill kanske ha Gud med bara på femtio eller åttio procent av vårt liv och tycker att resten klarar vi bra av själva.
I en predikan jag hörde av Markus Pöyry i kyrkan i våras berättade han hur djävulens främsta attack riktar sig på vår relation med Gud - vårt böneliv och vårt bibelläsningsliv. Djävulen vill mest av allt att vi slutar upp med det. Han drar oss bort från Gud och låter oss bli stolta över att vi klarar oss så bra själva. Låter det inte ganska lindrigt? En liten obetydlig sak om vi inte lyckas med en daglig dialog med Gud i bön och i bibelläsning. Nog är väl otukt, avund, lust och girighet mycket värre?
Ett avbrott i den dagliga relationen, där Gud talar till mig och jag talar tillbaka leder till slut till ett mycket värre tillstånd än de ovannämnda synderna. Vi blir omedvetna om vår synd. Vi blir stolta över hur bra det går för oss, vi blir egenrättfärdiga och kommer till slut att sakna rättfärdigheten från Gud. Att ligga i det offentligt synliga syndadiket skulle då vara ett bättre alternativ, för om vi inte tror oss ha någon synd behöver vi inte heller bli frälsta. Vi kan ha ett akademiskt intresse för teologi, men totalt sakna en personlig intim relation med den Frälsaren som har dött för all vår synd. Så att behandla avståndstagandet från det dagliga umänget med Gud som en naturlig fas i den kristnas liv eller en bagatell är väldigt farligt. Vi behöver känna igen den synden mot första budet - att vi väljer något annat till gud över oss än den Allsmäktiga Treeniga Guden - och hårt bekämpa den.
Redan för länge sedan fick jag följande tips för mitt kristenliv: don't pray to get smarter through His Word, pray to get to know Him more through His Word. För mig gäller det att inte nöja mig med ett akademiskt kristet intresse för mer kunskap om Gud, utan att därtill intensivt längta efter, trängta efter och kämpa för en daglig dialog där jag får fördjupas i min relation med min Far.
Till slut vill jag ännu ta upp varför denna personliga relation med Gud är så viktig. Gud har satt oss som sina tjänare i den här världen. Paulus skriver i Filipperbrevet att han helst skulle vara hemma hos Gud, men om livet på jorden innebär att hans arbete bär frukt, vet han inte vad han skall välja (Fil 1:22). Några verser innan (v. 20) skriver Paulus att han är viss om att "Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör." Detta som Paulus skriver är vår kallelse, som han uttrycker det är det vad vi både lever och dör för - att Kristus genom oss skall förkunnas och lysa sitt ljus över all mörkrets makt som härjar i världen runt omkring oss.
Om vi tror att vi lever i ett andligt vakum kan vi bli lata och inte inse nöden och nödvändigheten av att Kristus blir förkunnad. Men för att vi vet att där inte Kristus bor, där bor en annan andemakt, så är det livsviktigt att Kristus genom oss blir förkunnad för dem som är omkring oss. Förra söndagen predikade Pöyry om vem som bor i vårt hjärtas kammare. Han påpekade hur det till det yttre rena och städade hjärtat, det som jag skrev om tidigare som inte vet med sig om sin synd, det hjärtat som inte har blivit renat genom vatten och ande (inte tagit emot frälsningen) inbjuder demoner och onda andar att bo i det. Så både för oss, för vår egen frälsnings skull, och för andra, som Gud genom oss kan leda till frälsning, är det av yttersta allvar att vi tar vara på både lag och evangelium. Att vi med den största ivern och i Jesu Kristi kraft arbetar för vår personliga, djupa relation med vår Fader, som Jesus har öppnat för oss genom sin död.
(Tack till Sofie för en kort, men intensiv och inspirerande diskussion på eftermiddagen!)
