Scheiße aus Neapel

Heutzutage passiert es nicht mehr so oft daß ich Kaffee zu Hause trinke. Oder daß ich mein Versteck von Zimtschnecken ganz leer esse. Oder daß ich krank bin. Aber wenn das Letzte von denen passiert kann man auch die zwei anderen erwarten. An dem Zeit kann es auch auch häufig vorkommen daß ich einen Blogeintrag auf Deutsch schreibe.

Jetzt hab' ich Zeit. Ich bin vor zweitem Mal diese Woche krank, und ja, es ärgert mich. Doch nicht zu dem Punkt daß ich unzufrieden sein würde (das werde ich fast niemals), aber zu einem Punkt daß ich wirklich was zu tun haben möchte. Und bevor ich mit den Weihnachtskarten anfange hab' ich auf meinem Tisch einen Artikel von Christian Braw (ein Schwede) auf Deutsch gefunden. Der heißt Göttliche Ordnungen - in der Theologie Martin Luthers.

Priester, Emeritus Christian Braw schreibt von der Ordnung, Ordo, Gottes. Er zeigt in dem Artikel wie das ganze Welt eigentlich sakramental ist, d.h. in allen, auch weltlichen, Ordnungen ist das Wort Gottes eingeschlossen und diese Ordo sind deshalb von Gott eingesetzt und von Gott geordnet. Am interessantesten fand ich in dem Artikel daß was er vom Amt als göttliche Ordnung spricht. Gottes Befehl und Gottes Gegenwart in dem Amt (z.B. Predigtamt, aber auch mein Amt als Ärztin) macht es zu einer göttlichen Ordnung. Braw erklärt weiter Luthers Gedanken: daß jeder Amtsträger ein vicarius Christi ist, ein Stellvertreter Christi, und handelt deshalb in Christi Auftrag in dem Beruf.

Als ich heute krank von der Arbeit bin und gerne da sein würde aber anderseits auch nach dem Herbst ganz erschöpft bin freut es mich von meinem Beruf sowas zu erfahren. Auch in meinem Beruf brauch ich nicht die Stärke und die Ergebnisse selbst produzieren. Braw schreibt dann am Ende des Artikels daß "überschreiten sie die Grenzen des Wortes Gottes treten sie aus der göttlichen Ordnung heraus" und "über das Evangelium hinaus [...] haben die Amtsträger keine Autorität". So muss ich mich  also daran denken lassen daß mein Amt, als Christin und als Ärztin, nur als göttliche Ordnung gilt wenn es vom Evangelium begrenzt ist. Die Stärke zu diesem Ordo Christi kommt auch nur vom Evangelium her, nirgendwo anders.

Na ja, jetzt bin ich fertig mit meinem neapolitanischen Kaffee. Soli Deo Gloria. 

Kristna föräldrar - en spegelbild av vår himmelska Far?

Ikväll, när jag sitter i soffan hemma hos mina föräldrar och de är i övre våningen och städar i mitt gamla rum vill jag ägna en stund om att skriva om föräldrar. Rättare sagt vill jag skriva om kristna föräldrar, om deras ovillkorliga kärlek för deras barn och om vad de mest av allt längtar efter att se sina barn bli. Jag skriver också åt dem som inte har kristna föräldrar, för vår himmelska Fars kärlek till oss och längtan efter att få se oss fullbordas till det Han skapat oss till, är ju ännu oändligt mycket större och starkare än våra jordiska föräldrars kärlek och längtan!

Många av er vänner som läser min blog (och jo, mamma och pappa också) har själva blivit välsignade med barn så ni funderar kanske på det här nu från en förälders synvinkel. Men jag vill beskriva ur ett barns synvinkel det jag har insett, som jag tidigare inte har känt till. En stor del av det här känner jag nu igen i Pauli brev till församlingarna: hur han med kärlek förmanar och skriver såsom till barn (1Kor 4:14-15, 2Kor 6:11-13, 1Tess 2:11-12, 2Tim 2-), om hur han älskar bröderna och systrarna som barn (2Kor 12:14-15, 1Tess 2:7) och om hur han längtar att få se dem bli det de var kallade till (1Tim 1:18).

Tidigare tänkte jag att mina föräldrar önskade se mig bli det ena och det andra: violinist, läkare, missionär, hustru, mamma... framgångsrik på olika livsplan helt enkelt. Säkert önskade de och önskar ännu dessa saker åt mig, men jag tror inte mera att de önskar det främst av allt. Hela mitt liv har jag blivit så otroligt mycket och ovillkorligt älskad av mina föräldrar att jag (tids mera och tids mindre) har velat uppfylla alla deras önskemål för att ge något tillbaka. Därtill har jag försökt hitta på ytterligare fler sätt att visa min kärlek tillbaka till mina föräldrar genom att ge dem tid, hjälpa dem med det jag vet något om eller det jag kan. Men jag har fått märka att inget av det här tillfredställer mig, inget av det här är egentligen det de främst vill av mig.

Min största insikt var att märka att det mina föräldrar mest av allt gläder sig åt och längtar efter är att få se mig dela samma längtan efter och kärlek till Gud och samma nöd för dem som ännu står utanför Hans nåd som de har. Det är vad de genom sitt föregående goda exempel och sitt leverne främst av allt har velat lära mig. Såklart har mina föräldrar uppmuntrat mig till goda skol- och studieprestationer och också till en del uppmuntrat en hälsosam livsstil och goda idrottsprestationer. Men på senare år har diskussionerna i stort sett alltid kretsat kring Guds ofelbara Ord, vilken vår uppgift är i Guds rike, vad vi gör för att föra Hans rike framåt och hur vi kunde kämpa för det ännu mera. Även när jag har upplevt dessa samtalsämnen uttröttande har de inte slutat diskutera om dem. Under åren har jag dessutom fått vittna hur de outtröttligt i praktiken gör det de har talat om i princip.

Denna uthållighet i att diskutera trosfrågor, detta tålamod och fördrag i kärlek med både oss barn och med andra människor, denna höga kristna moraletik och denna ovillkorliga kärlek mina föräldrar har visat oss genom sitt exempel vill jag nu ge vidare. Inte för att tävla med mina föräldrar och bli bättre än dem eller för att få känna att jag har betalat tillbaka, utan för att jag själv har fått uppleva frukterna av vad dessa saker kan åstadkomma. Jag har fått en enorm skatt i min uppfostran och den vill jag ge vidare, både till min närkrets just nu och i framtiden till mina barn. Det här är det jag nämnde om i början, det här är vad jag tror att mina föräldrar mest och främst av allt har önskat mig bli - en ivrig, flitig och outtröttlig Guds rikes tjänare.

I bästa fall kan alltså jordiska föräldrar vara spegelbilder av vår himmelska Far. Genom att de speglar Gud till oss ser vi just Guds Andes verk i dem och inte allt mänskligt och syndigt därunder. Som barn gläds jag över min upptäckt och som eventuell framtida förälder (och ni som redan är föräldrar) motiverar det här mig att ha rätt fokus i uppfostran.

Finlandssvensk och kristen - vilkendera väger mera i min vågskål?

Denhär texten är tillägnad alla mina finlandssvenska bekännande kristna vänner - i provocerande syfte eller som en tankeväckare, bestäm själva.

Min mamma är finlandssvensk och min pappa har så länge jag kan minnas talat flytande svenska, även om han ursprungligen är finsktalande. Vårt hemmaspråk var och är svenska och jag har gått i svensk skola i 12 år. Sedan dess har jag studerat till läkare i huvudsak på finska och arbetat dryga 2 år på finskspråkiga arbetsplatser med finskspråkiga patienter. Mina närmaste vänner är så gott som alla svensktalande, så även resten av vännerna, men min krets av finskspråkiga vänner ökar. Jag tillhör en svenskspråkig församling och de allra flesta av mina kristna vänner är finlandssvenska.

Nu undrar ni varför jag gör denna uppräkning. Som själv finlandssvensk och bekännande kristen och med en krets av vänner bestående av många finlandssvenska bekännande kristna har jag börjat irritera mig på vikten som språkfrågan får i våra uttalanden i social media och i våra val av politiskt parti. I det här inlägget tänker jag inte ta ställning till huruvida det är en skillnad om man är en finlandssvensk uppvuxen bland finskspråkiga i Helsingfors eller om man vuxit upp i de finlandssvenska urskogarna i Österbotten. Vi vet alla att det finns en skillnad, men jag påstår att den skillnaden inte får påverka vad vi prioriterar att kämpa för främst.

"För mig är livet Kristus" skriver Paulus i brevet till församligen i Filippi. Jag vet att jag tillsammans med er bekännande kristna vänner delar den här bekännelsen med Paulus. Det främsta och det allra viktigaste i våra liv är Kristus. I Korintierbrevet skriver samma Paulus om vad som är det enda som verkligen intresserar honom angående bröderna och systrarna i församlingen: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst." Denhär åsikten vill jag också att vi alla kan dela med Paulus. Att vårt intresse främst är våra trossyskons förhållande till den korsfäste Kristus, inget filosofiskt, politiskt eller teologiskt därutöver.

"... och döden en vinst" fortsätter Pauli bekännelse till Filipperna. Han vet och är övertygad om, precis som vi, att vår död slutar i en vinst över döden. Vårt jordelivs slut är början på en evighet i himlen. Jag tror att det här är orsaken till att Paulus är så mån om att bara koncentrera sig på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Livet här på jorden är kort, evigheten är oändlig. Paulus visste och vi vet att det här gäller alla människor. Både dem som vet om Jesus Kristus och som har tagit emot den förlåtelse hans korsdöd har skänkt, men också dem som inte vet om det.

Orsaken till att jag irriterar mig över språkpolitiska ställningstaganden på Facebook, bloggar och i diskussioner med människor är att jag anser dem vara en petitess - inte något man grundar sin politiska åsikt på eller något man kämpar för i sitt anletes svett. Vi finlandssvenskar blir upprörda när tanten i kassan eller i telefontjänsten inte talar svenska och uppmuntrar varandra till att alltid börja på svenska och smått agressivt försöka få betjäning på svenska. För oss är det viktigt att alla finskspråkiga tvångsundervisas svenska i skolorna. Men hur agressivt ställer vi oss på barrikaderna när vår rätt att bli bemötta fördomsfritt som bekännande kristna eller när våra barns rätt att få kristen religionsundervisning hotas? Förhåller vi oss lika passionerat till ett fosters rätt till liv, försvarar vi lika häftligt den kristna moraluppfattningen och uppmanar vi lika ivrigt varandra att hålla fram vår kristna tro som vi gör med språkfrågan?

Precis som det svenska språket håller på att tappa sin ställning som officiellt språk i Finland håller den bekännande kristna tron på att tappa sin plats som majoritetsreligion. Till dags dato är bara en av tio finnar bekännande kristna. Detta avfall sker i hela Europa och därför uppmanar tom. förbundskanslern i Tyskland, Angela Merkel, oss kristna i Europa att vara mera synliga med vår tro. Om jag skulle bli tvungen att välja någondera att försvara med mitt liv, min tro eller mitt modersmål, skulle valet vara enkelt. Jag skulle välja det som har ett löfte om ett evigt liv efteråt. Jag har två orsaker till detta: 1) för att hållas kvar i min tro och få ärva det eviga livet och 2) för att vittna till de resterande 90 % av befolkningen som inte bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.

Inser ni vilken skillnad det är mellan språkfrågan och trosfrågan? Jag hävdar inte att försvar av det ena utesluter det andra, men i val av politiskt parti i Finland tycks det numera i praktiken ändå vara så. Min mening är inte att uppmana er finlandsvenska kristna vänner att helt sluta kämpa för språket, men att fästa uppmärksamhet vid vilken vikt vi lägger på de två frågorna. Vad väger mera när vi väljer beslutsfattare? Vad vill vi i social media och i personliga diskussioner föra fram flitigare? Vilken mängd energi och tid sätter vi på att försvara dessa två frågor, borde vi prioritera om?

You shall not pass!

J.R.R. Tolkiens (eller borde jag säga Peter Jacksons?) Lord of the Rings- samt Hobbit-trilogier i filmversion hör till mina all time favourite-filmer och jag kan se dem alla hur ofta som helst. Det bästa är om man får chansen att se alla sex filmer i ett sträck (ännu bättre om man skulle råka ha alla extended-versioner). Jag låg i magsjuka under helgen och början av veckan och fick denna rekordchans att njuta av Frodo och Bilbo Baggins äventyr under två dagar. Orsaken till att man kan se filmerna så ofta är att man varje gång får en ny aha-upplevelse eller märker något nytt i filmerna. Av den orsaken gick min filmtittning inte värst snabbt för jag pausade och spolade bakåt och försökte fota intressanta scener där Gandalf säger något klokt.

Tolkien själv var en bekännande kristen och när jag, som bekännande kristen, tittar på filmatiseringen av hans böcker försöker jag mest av allt tolka och förstå den kristna undertonen. När man tittar Hobbit- och LOTR-filmerna som ett maraton så märker man snabbt hur mycket ondska det finns i Middle Earth. Gamla drakar och vidrigare monster samt nya korsningar mellan troll och orcar. Jag tänker på olika scener från filmerna och vet att ingen kan undgå att märka mängden ondska.

Tolkiens beskrivning av Middle Earth motsvarar säkert vår värld just nu - ondskan ökar, synden får fotfäste hos fler och fler människor, även (eller särskilt) hos högt uppsatta män och kvinnor. Gandalf, hobbitarna, människorna, älvarna och dvärgarna kämpar ivrigt i båda trilogierna emot denna ondska och inspirerar dem som de möter att göra samma. De vill att alla skall göra ett klart val - för eller emot ondskan, för eller emot synden. Många, både älvar och människor, motsätter sig dessas iver till krig och avfärdar deras ord med att det inte är deras krig att utkämpa. Aragorn, den blivande kungen för människorna, säger då att kriget mellan gott och ont pågår och kommer att utbreda sig till att omfatta hela Middle Earth, oberoende av om de vill erkänna det eller inte.

 

"Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm!" Upp. 3:15

 

Till följande vill jag fritt beskriva ett avsnitt från den första filmen i LOTR-trilogin. Sällskapet som följer Frodo och Härskarringen har kommit till gruvorna i Moria. De möts där av den uråldriga ondskan Balrog. Gandalf beskriver honom som en ständigt återkommande illvilja. Sällskapet försöker komma ut ur Moria i liv och skydda Frodo och Ringen från orcar och Balrog. Gandalf, med sina övernaturliga krafter blir på bron, ser den uråldrige hemska synden öga mot öga och slår sin stav i bron med orden "You shall not pass!" Det onda, synden, skall inte denna gång få fotfäste, den skall inte gå vidare, den skall inte förstöra det goda sällskapet redan har åstadkommit, den skall inte komma vidare.

 

Vi måste se världen i vitögat, vi måste se sanningen. Det finns ondska och det finns fullständig godhet. Också Gandalf konstaterar detta åt Frodo i början av Sagan om Ringen. Han fortsätter med att säga "all we have to decide is what to do with the time that is given to us". Vi måste vara de som kämpar för det goda, vi måste lära oss att klart skilja mellan gott och ont. Att vara neutral eller ljummen är tyvärr att förneka hela sanningen, att inte erkänna den absoluta sanningens existens.

 

"Jag är vägen, sanningen och livet." Joh. 14:6

 

Det finns absolut sanning. Det finns absolut ont och gott. Precis som i LOTR och Hobbitarna så segrar det goda över det onda. Jesus har en gång för alla gjort detta. Så välj den Gode. Välj att kämpa för det goda. Det är synonymt med att kämpa emot det onda, den onde och all hans list. Det jag lärde mig från denna omgång av Hobbit- och LOTR-trilogierna var följande: Ställ dig inte neutralt till frågor av betydelse - bryt istället av den ondes väg, han skall inte passera!

 



Samkönade äktenskap ur ett kristet perspektiv

Dagens Helsingin Sanomat skriver i ledaren om den nya ändringen i äktenskapslagen, som tillåter även samkönade äktenskap (HS 25.4.2015 Laki kirjasi jo tapahtuneen). Trots Kristdemokraternas och många kristnas önskan om att den nya riksdagen skulle pröva lagändringen på nytt skriver HS att den nya lagändringen kommer att träda i kraft i mars 2017. Ledaren fortsätter med att informera att förändringen i attityden mot samkönade par nog har skett mycket tidigare: lagen om registrerat partnerskap kom redan år 2002 och årligen registreras kring 300 samkönade par (jfrt med 30 000 äktenskap årligen).

Som troende kristen ser jag på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna, ett förbund instiftat av Gud. I Bibeln beskrivs också sexualiteten som något som hör endast till äktenskapet (1Mos 2:24, 2Mos 20:14, 3Mos 20:10-17, Matt 5:27-28). Sex är något heligt och fint som Gud gett som gåva. Också i Finlands lag beskrivs (än så länge) äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och äktenskapet bekräftas av en vigsel. Äktenskapet är alltså instiftat av Gud och till äktenskap vigs man i Finland i den kristna kyrkan (eller borgerligt i magistraten). Gud förbjuder homosexuella parförhållanden (3Mos 20:13, Rom 1:24-27) och således också samkönade äktenskap.

Någon kan tycka att det här inte låter som en kärleksfull och god Gud. Men för att förstå Gud måste vi förstå Honom som helhet. Gud är fullständigt helig (Jos 24:19, 1Petr 1:15-16), rättvis (5 Mos 32:4, Ps 18:31) och kärleksfull (Rom 5:8). När vi ser på Guds beslut och regler kan vi alltså inte göra slutsatser som baserar sig på bara en del av Guds egenskaper. En del försvarar samkönade äktenskap med att Gud är rättvis och Gud är kärleksfull. Men då bortser de från att Gud är fullständigt helig: Han tillåter inte synd i sin närhet, Han kan inte se mellan fingrarna. Så att se på Gud och Hans vilja genom att bara beakta en del av Guds egenskaper leder till fel slutsatser.

I korthet är det här varför jag motsätter mig den nya lagändringen om samkönade äktenskap. Det är emot Guds vilja. Att viga samkönade par i en kyrka är att verkligen håna och häda Gud. Men jag tror också att en borgerlig vigsel av samkönade par är emot Guds vilja och är en hädelse. Så tillsammans med andra kristna och med Kristdemokraterna kommer jag att fortsätta kämpa för det äkta äktenskapet och för att den nya lagändringen inte skulle träda i kraft.

Långfredagen - vad vi människor är och vad Gud gör

Förra veckans lördag jourade jag för sista gången för en tid framöver. Jag sov dryga 5h och var så pass pigg på morgonen att jag inte kunde ha fått sömn genast på nytt. Jag gick till kyrkan, deltog i mässan och firade resten av dagen med familjen.

På natten under en jour, när jag börjar ha varit vaken över 20h och ständigt anstränger mig till det yttersta för att vårda patienterna rätt börjar tålamodet ta slut. Jag börjar tala långsamt till både föräldrar och personal, som om de inte skulle förstå, och jag fräser och klagar åt och om patienterna. Nästa morgon när jag vaknar efter ett antal sovna timmar och börjar begrunda kvällens och nattens händelser skäms jag över mitt beteende. Jag som annars är så glad och samlad, har tålamod och är nyfiken vid varje ny patient beter mig som en cynisk, bitter och elak läkare mitt på natten. Vad händer? Ju längre fram nattens timmar lider avtar mina resurser att kontrollera mig själv och min sanna natur som syndig människa kommer fram. Att så bli avslöjad som den jag är, en eländig syndare, känns hemskt. Jag tvingas bekänna med psalmisten: "Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig."

En bekant kirurg, en utan kristen världsåskådning, beskrev åt mig en situation när han under en operation hade förlamat en patient. Det var hans första större miss som läkare och han försökte beskriva den enormt uppgivna känslan när han var ensam med sig själv efteråt. Hur kunde han leva vidare med sig själv och sitt misstag? Skulle han nånsin kunna fortsätta som läkare? Hur skulle andra se på honom nu som människa och som läkare? Jag vet inte i vilket syfte han berättade detta åt mig, men hans råd till mig var att njuta av en liknande situation om jag nånsin skulle hamna i en sådan. Han menade nämligen att han i den situationen kunde känna vad det sannerligen är att vara människa. Hans synd var inte det han hade gjort, utan det han var. När all stolthet över egen prestation, över yrkesidentitet och över att man lyckas uppfylla andras förväntningar rämnar och man i sitt fall har tappat all kontroll då är det bara den råa nakna människonaturen kvar och i den naturen finns det absolut ingen skönhet.

De här två exemplen visar att varje människa, oberoende av om man tror på en allsmäktig, helig Gud eller inte, djupast vet med sig (och tidvis även tvingas märka det) att människan är en hopplöst förtappad syndare. Vi märker att det i vår egen natur inte finns något vackert eller något värt att prisas. Enligt vår rättsuppfattning kräver varje synd, varje brott, sitt rättmätiga straff. Som kristen grundar jag min rättsuppfattning på Bibelns ord, där det står att syndens lön är döden. Jag tror att denna dom gäller alla människor, även dem som inte tror på Bibeln. Enligt denna rättsuppfattning står vi inför problemet: vi är syndiga och vår synd förtjänar döden som ett rättvist straff.

Gud såg också människans problem genast efter syndafallet i Edens lustgård. Människan, som Han hade skapat till sin avbild, som Han älskade oändligt mycket, var och är på väg mot evig undergång. En fullkomligt helig och rättfärdig Gud kunde inte se mellan fingrarna på vårt brott, straffet för vår syndaskuld måste genomlidas. Gud ingrep och kom med en lösning. Det enda möjliga offret, en syndfri man, Hans egen son, skulle dö i vårt ställe och sona vår synd. "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom."

Idag på långfredagen firar vi och minns vi vad denna man, Jesus, Guds egen Son, gjorde för vår skull på korset på Golgata. Han fick utstå hån och utsattes för grym misshandel av den romerska pöbeln. Människorna för vilkas skull Han dog övergav Honom. Vi kan räkna oss själva in i denna skara. Allt detta genomgick Han för våra synders skull. "Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningar skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.[...] Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?"

För mig är långfredagens grymheter, Jesu omänskliga lidandes väg min största tacksamhets grund. Det underbara och ofattbara med långfredagens budskap är att det gäller alla människor. Alla har vi syndat och saknar härligheten från Gud och för all världens synd har Jesus lidit och dött. Detta gäller för mig och för dig. Om vi med den botfärdige rövaren bekänner vår synd och bekänner att vår dom är rättvis, om vi överger vår synd och vänder oss till Jesus som hänger spikad upp på korset trä, gäller för oss idag Jesus uttalade ord på korset "Amen, amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."

Min identitet som kristen – syndare eller helig?

Nångång under skolåldern, jag minns inte precis i vilken ålder, kommer jag ihåg att jag led av en enorm syndanöd. Jag hade en djup ångest som inte lättade på något sätt. Jag kommer då ihåg att jag sist och slutligen vände mig till Gud i min nöd. Denhär perioden räckte för mig över en hel lång sommar och många av det årets sommarminnen förknippar jag med den djupa ångesten. Men ännu idag kan jag komma ihåg känslan av när Gud lyfte bort all min skuld, hela min syndabörda. Jag kommer precis ihåg den fysiska, psykiska och andliga lättnaden jag kände.

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” 1Rom 5:8

Jag är totalt oförtjänt av den nåden som Gud har visat åt mig. Jag är och förblir syndig i mig själv och Gud tål inte min synd i sin närhet. För att jag skulle kunna komma inför Gud, tillbaka till en omedelbar gemenskap med Honom har Jesus tagit alla mina synder på sig och dött för mig.

De för evigheten kritiskt avgörande händelserna för mig är alltså 1) att Gud gjorde och fortsätter göra mig medveten om min synd och min frånvändhet från Honom och 2) att jag en gång för alla kan bli kvitt den synden genom Jesu gärning för mig på korset. Denna syndernas förlåtelse bjuder Gud åt mig gratis att tas emot och jag får bli en förlåten syndare.

Som förlåten syndare kan jag beskriva mig som ett vitt blanco papper. Tomt, rent och vitt. Gud fyller dethär pappret, mig, med sin helighet. Oförtjänt igen får jag ta emot den och inget, inget av all den helighet som fyller pappret är från mig själv. Jag – en förlåten syndare – är helig för att Jesus i mig är helig, inte jag. Så min identitet i mig själv är en förlåten syndare, men i Jesus är jag helig.

Här handlar det för mig, och säkert för många andra kristna också, om en balansgång. Det är en smädelse mot Gud att gå omkring och bära på sin synd efter att man blivit förlåten. Så att bara känna sig som en syndare vore fel i varje fall. Men jag märker att jag är rädd att gå inför att bara vara helig också. Då glömmer jag lätt grunden för min tro, varför Jesus överhuvudtaget måste komma till världen och vilket mitt förhållande är till Gud i mig själv. Så åter och åter får jag gå tillbaka till grunden i min tro, evangeliet, som lär mig att Jesus har gjort syndaren rättfärdig. Jag märker alltså att jag alltid måste utgå från detta mitt grundtillstånd, den förlåtna syndaren, för att uppfatta Gud, Hans Ord, mig själv och min omvärld rätt.

”Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig. ” 1Petr 1:15-16