Ikväll, när jag sitter i soffan hemma hos mina föräldrar och de är i övre våningen och städar i mitt gamla rum vill jag ägna en stund om att skriva om föräldrar. Rättare sagt vill jag skriva om kristna föräldrar, om deras ovillkorliga kärlek för deras barn och om vad de mest av allt längtar efter att se sina barn bli. Jag skriver också åt dem som inte har kristna föräldrar, för vår himmelska Fars kärlek till oss och längtan efter att få se oss fullbordas till det Han skapat oss till, är ju ännu oändligt mycket större och starkare än våra jordiska föräldrars kärlek och längtan!
Många av er vänner som läser min blog (och jo, mamma och pappa också) har själva blivit välsignade med barn så ni funderar kanske på det här nu från en förälders synvinkel. Men jag vill beskriva ur ett barns synvinkel det jag har insett, som jag tidigare inte har känt till. En stor del av det här känner jag nu igen i Pauli brev till församlingarna: hur han med kärlek förmanar och skriver såsom till barn (1Kor 4:14-15, 2Kor 6:11-13, 1Tess 2:11-12, 2Tim 2-), om hur han älskar bröderna och systrarna som barn (2Kor 12:14-15, 1Tess 2:7) och om hur han längtar att få se dem bli det de var kallade till (1Tim 1:18).
Tidigare tänkte jag att mina föräldrar önskade se mig bli det ena och det andra: violinist, läkare, missionär, hustru, mamma... framgångsrik på olika livsplan helt enkelt. Säkert önskade de och önskar ännu dessa saker åt mig, men jag tror inte mera att de önskar det främst av allt. Hela mitt liv har jag blivit så otroligt mycket och ovillkorligt älskad av mina föräldrar att jag (tids mera och tids mindre) har velat uppfylla alla deras önskemål för att ge något tillbaka. Därtill har jag försökt hitta på ytterligare fler sätt att visa min kärlek tillbaka till mina föräldrar genom att ge dem tid, hjälpa dem med det jag vet något om eller det jag kan. Men jag har fått märka att inget av det här tillfredställer mig, inget av det här är egentligen det de främst vill av mig.
Min största insikt var att märka att det mina föräldrar mest av allt gläder sig åt och längtar efter är att få se mig dela samma längtan efter och kärlek till Gud och samma nöd för dem som ännu står utanför Hans nåd som de har. Det är vad de genom sitt föregående goda exempel och sitt leverne främst av allt har velat lära mig. Såklart har mina föräldrar uppmuntrat mig till goda skol- och studieprestationer och också till en del uppmuntrat en hälsosam livsstil och goda idrottsprestationer. Men på senare år har diskussionerna i stort sett alltid kretsat kring Guds ofelbara Ord, vilken vår uppgift är i Guds rike, vad vi gör för att föra Hans rike framåt och hur vi kunde kämpa för det ännu mera. Även när jag har upplevt dessa samtalsämnen uttröttande har de inte slutat diskutera om dem. Under åren har jag dessutom fått vittna hur de outtröttligt i praktiken gör det de har talat om i princip.
Denna uthållighet i att diskutera trosfrågor, detta tålamod och fördrag i kärlek med både oss barn och med andra människor, denna höga kristna moraletik och denna ovillkorliga kärlek mina föräldrar har visat oss genom sitt exempel vill jag nu ge vidare. Inte för att tävla med mina föräldrar och bli bättre än dem eller för att få känna att jag har betalat tillbaka, utan för att jag själv har fått uppleva frukterna av vad dessa saker kan åstadkomma. Jag har fått en enorm skatt i min uppfostran och den vill jag ge vidare, både till min närkrets just nu och i framtiden till mina barn. Det här är det jag nämnde om i början, det här är vad jag tror att mina föräldrar mest och främst av allt har önskat mig bli - en ivrig, flitig och outtröttlig Guds rikes tjänare.
I bästa fall kan alltså jordiska föräldrar vara spegelbilder av vår himmelska Far. Genom att de speglar Gud till oss ser vi just Guds Andes verk i dem och inte allt mänskligt och syndigt därunder. Som barn gläds jag över min upptäckt och som eventuell framtida förälder (och ni som redan är föräldrar) motiverar det här mig att ha rätt fokus i uppfostran.
4.10.15
Finlandssvensk och kristen - vilkendera väger mera i min vågskål?
Denhär texten är tillägnad alla mina finlandssvenska bekännande kristna vänner - i provocerande syfte eller som en tankeväckare, bestäm själva.
Min mamma är finlandssvensk och min pappa har så länge jag kan minnas talat flytande svenska, även om han ursprungligen är finsktalande. Vårt hemmaspråk var och är svenska och jag har gått i svensk skola i 12 år. Sedan dess har jag studerat till läkare i huvudsak på finska och arbetat dryga 2 år på finskspråkiga arbetsplatser med finskspråkiga patienter. Mina närmaste vänner är så gott som alla svensktalande, så även resten av vännerna, men min krets av finskspråkiga vänner ökar. Jag tillhör en svenskspråkig församling och de allra flesta av mina kristna vänner är finlandssvenska.
Nu undrar ni varför jag gör denna uppräkning. Som själv finlandssvensk och bekännande kristen och med en krets av vänner bestående av många finlandssvenska bekännande kristna har jag börjat irritera mig på vikten som språkfrågan får i våra uttalanden i social media och i våra val av politiskt parti. I det här inlägget tänker jag inte ta ställning till huruvida det är en skillnad om man är en finlandssvensk uppvuxen bland finskspråkiga i Helsingfors eller om man vuxit upp i de finlandssvenska urskogarna i Österbotten. Vi vet alla att det finns en skillnad, men jag påstår att den skillnaden inte får påverka vad vi prioriterar att kämpa för främst.
"För mig är livet Kristus" skriver Paulus i brevet till församligen i Filippi. Jag vet att jag tillsammans med er bekännande kristna vänner delar den här bekännelsen med Paulus. Det främsta och det allra viktigaste i våra liv är Kristus. I Korintierbrevet skriver samma Paulus om vad som är det enda som verkligen intresserar honom angående bröderna och systrarna i församlingen: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst." Denhär åsikten vill jag också att vi alla kan dela med Paulus. Att vårt intresse främst är våra trossyskons förhållande till den korsfäste Kristus, inget filosofiskt, politiskt eller teologiskt därutöver.
"... och döden en vinst" fortsätter Pauli bekännelse till Filipperna. Han vet och är övertygad om, precis som vi, att vår död slutar i en vinst över döden. Vårt jordelivs slut är början på en evighet i himlen. Jag tror att det här är orsaken till att Paulus är så mån om att bara koncentrera sig på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Livet här på jorden är kort, evigheten är oändlig. Paulus visste och vi vet att det här gäller alla människor. Både dem som vet om Jesus Kristus och som har tagit emot den förlåtelse hans korsdöd har skänkt, men också dem som inte vet om det.
Orsaken till att jag irriterar mig över språkpolitiska ställningstaganden på Facebook, bloggar och i diskussioner med människor är att jag anser dem vara en petitess - inte något man grundar sin politiska åsikt på eller något man kämpar för i sitt anletes svett. Vi finlandssvenskar blir upprörda när tanten i kassan eller i telefontjänsten inte talar svenska och uppmuntrar varandra till att alltid börja på svenska och smått agressivt försöka få betjäning på svenska. För oss är det viktigt att alla finskspråkiga tvångsundervisas svenska i skolorna. Men hur agressivt ställer vi oss på barrikaderna när vår rätt att bli bemötta fördomsfritt som bekännande kristna eller när våra barns rätt att få kristen religionsundervisning hotas? Förhåller vi oss lika passionerat till ett fosters rätt till liv, försvarar vi lika häftligt den kristna moraluppfattningen och uppmanar vi lika ivrigt varandra att hålla fram vår kristna tro som vi gör med språkfrågan?
Precis som det svenska språket håller på att tappa sin ställning som officiellt språk i Finland håller den bekännande kristna tron på att tappa sin plats som majoritetsreligion. Till dags dato är bara en av tio finnar bekännande kristna. Detta avfall sker i hela Europa och därför uppmanar tom. förbundskanslern i Tyskland, Angela Merkel, oss kristna i Europa att vara mera synliga med vår tro. Om jag skulle bli tvungen att välja någondera att försvara med mitt liv, min tro eller mitt modersmål, skulle valet vara enkelt. Jag skulle välja det som har ett löfte om ett evigt liv efteråt. Jag har två orsaker till detta: 1) för att hållas kvar i min tro och få ärva det eviga livet och 2) för att vittna till de resterande 90 % av befolkningen som inte bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.
Inser ni vilken skillnad det är mellan språkfrågan och trosfrågan? Jag hävdar inte att försvar av det ena utesluter det andra, men i val av politiskt parti i Finland tycks det numera i praktiken ändå vara så. Min mening är inte att uppmana er finlandsvenska kristna vänner att helt sluta kämpa för språket, men att fästa uppmärksamhet vid vilken vikt vi lägger på de två frågorna. Vad väger mera när vi väljer beslutsfattare? Vad vill vi i social media och i personliga diskussioner föra fram flitigare? Vilken mängd energi och tid sätter vi på att försvara dessa två frågor, borde vi prioritera om?
Min mamma är finlandssvensk och min pappa har så länge jag kan minnas talat flytande svenska, även om han ursprungligen är finsktalande. Vårt hemmaspråk var och är svenska och jag har gått i svensk skola i 12 år. Sedan dess har jag studerat till läkare i huvudsak på finska och arbetat dryga 2 år på finskspråkiga arbetsplatser med finskspråkiga patienter. Mina närmaste vänner är så gott som alla svensktalande, så även resten av vännerna, men min krets av finskspråkiga vänner ökar. Jag tillhör en svenskspråkig församling och de allra flesta av mina kristna vänner är finlandssvenska.
Nu undrar ni varför jag gör denna uppräkning. Som själv finlandssvensk och bekännande kristen och med en krets av vänner bestående av många finlandssvenska bekännande kristna har jag börjat irritera mig på vikten som språkfrågan får i våra uttalanden i social media och i våra val av politiskt parti. I det här inlägget tänker jag inte ta ställning till huruvida det är en skillnad om man är en finlandssvensk uppvuxen bland finskspråkiga i Helsingfors eller om man vuxit upp i de finlandssvenska urskogarna i Österbotten. Vi vet alla att det finns en skillnad, men jag påstår att den skillnaden inte får påverka vad vi prioriterar att kämpa för främst.
"För mig är livet Kristus" skriver Paulus i brevet till församligen i Filippi. Jag vet att jag tillsammans med er bekännande kristna vänner delar den här bekännelsen med Paulus. Det främsta och det allra viktigaste i våra liv är Kristus. I Korintierbrevet skriver samma Paulus om vad som är det enda som verkligen intresserar honom angående bröderna och systrarna i församlingen: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst." Denhär åsikten vill jag också att vi alla kan dela med Paulus. Att vårt intresse främst är våra trossyskons förhållande till den korsfäste Kristus, inget filosofiskt, politiskt eller teologiskt därutöver.
"... och döden en vinst" fortsätter Pauli bekännelse till Filipperna. Han vet och är övertygad om, precis som vi, att vår död slutar i en vinst över döden. Vårt jordelivs slut är början på en evighet i himlen. Jag tror att det här är orsaken till att Paulus är så mån om att bara koncentrera sig på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Livet här på jorden är kort, evigheten är oändlig. Paulus visste och vi vet att det här gäller alla människor. Både dem som vet om Jesus Kristus och som har tagit emot den förlåtelse hans korsdöd har skänkt, men också dem som inte vet om det.
Orsaken till att jag irriterar mig över språkpolitiska ställningstaganden på Facebook, bloggar och i diskussioner med människor är att jag anser dem vara en petitess - inte något man grundar sin politiska åsikt på eller något man kämpar för i sitt anletes svett. Vi finlandssvenskar blir upprörda när tanten i kassan eller i telefontjänsten inte talar svenska och uppmuntrar varandra till att alltid börja på svenska och smått agressivt försöka få betjäning på svenska. För oss är det viktigt att alla finskspråkiga tvångsundervisas svenska i skolorna. Men hur agressivt ställer vi oss på barrikaderna när vår rätt att bli bemötta fördomsfritt som bekännande kristna eller när våra barns rätt att få kristen religionsundervisning hotas? Förhåller vi oss lika passionerat till ett fosters rätt till liv, försvarar vi lika häftligt den kristna moraluppfattningen och uppmanar vi lika ivrigt varandra att hålla fram vår kristna tro som vi gör med språkfrågan?
Precis som det svenska språket håller på att tappa sin ställning som officiellt språk i Finland håller den bekännande kristna tron på att tappa sin plats som majoritetsreligion. Till dags dato är bara en av tio finnar bekännande kristna. Detta avfall sker i hela Europa och därför uppmanar tom. förbundskanslern i Tyskland, Angela Merkel, oss kristna i Europa att vara mera synliga med vår tro. Om jag skulle bli tvungen att välja någondera att försvara med mitt liv, min tro eller mitt modersmål, skulle valet vara enkelt. Jag skulle välja det som har ett löfte om ett evigt liv efteråt. Jag har två orsaker till detta: 1) för att hållas kvar i min tro och få ärva det eviga livet och 2) för att vittna till de resterande 90 % av befolkningen som inte bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.
Inser ni vilken skillnad det är mellan språkfrågan och trosfrågan? Jag hävdar inte att försvar av det ena utesluter det andra, men i val av politiskt parti i Finland tycks det numera i praktiken ändå vara så. Min mening är inte att uppmana er finlandsvenska kristna vänner att helt sluta kämpa för språket, men att fästa uppmärksamhet vid vilken vikt vi lägger på de två frågorna. Vad väger mera när vi väljer beslutsfattare? Vad vill vi i social media och i personliga diskussioner föra fram flitigare? Vilken mängd energi och tid sätter vi på att försvara dessa två frågor, borde vi prioritera om?
Subscribe to:
Posts (Atom)