Under min vistelse i Kenya sommaren 2010 fick jag chansen att diskutera med de lokala pastorerna där. De var otroligt inspirerande och frimodiga och hade mycket tid (eller frigjorde sig till att ha det) till att diskutera. En eftermiddag minns jag att vi diskuterade hurdant det skulle vara i himlen. Vi diskuterade vila och vad det innebar. Som västerlänning, stressad och alltsomoftast trött tyckte jag att de kunde innebära bara att slappa. Kenyanerna var av annan åsikt. De, som kunde ligga i gräsmattan och vila några timmar mitt på ljusa dagen tyckte att vila var allt som man inte såg som jobb. Allt man tyckte om att göra: baka, se till djuren, tala om Jesus, springa, resa, odla jorden - ja praktiskt taget allt.
Senare har jag också anammat detta synsätt. När man jobbar 37h/vecka och 5 dagar i veckan känns varje ledig dag som idel vila. Att inte behöva syssla med det som, dels är min kallelse och mitt drömjobb också, men som är så vardagligt och rutinerat. Sitter nu i tåget mot Tammerfors under en sådan vilodag. Finlands vackra vyer susar förbi, klockan är 09:40 och solen håller på att gå upp bakom träden. Vinter. Jag har köpt en latte och en croissant på Järnvägstorget, med i väskan hade jag en gräddkvarg och ett rött äpple, jag har min fina Lenovo i famnen och lyssnar på klassisk musik på Spotify. På mig har jag en skön orange ylleklänning. Jag har tid att sitta för mig själv och fundera, reflektera över vardagen, som är så rutinerad och ofta blir kognitivt ogenomgången. Precis såhär skall en ledig dag vara och jag är tacksam över min förmåga att kunna njuta.
När Gud skapade världen vilade Han på sjunde dagen. Också Jesus tog lärjungarna ibland åt sidan för att de skulle få vila, Jesus blev också trött. Jag tror att Gud helgade vilodagen precis för det att vi skulle få paus från vardagen och hinna tänka, hinna reflektera, hinna rikta oss rätt igen.
Jag tycker att jag ofta skriver hur vardagen bara har sprungit föbi mig och sedan stannar jag upp och får en ny insikt. Så har det skett igen. Fick äran och glädjen att springa med Miksu på måndagkväll efter en lång dag av jobb och två möten, med en lång vecka framför. Miksu hade fått vila sig hemma hos sina föräldrar och blivit rätt riktad igen. Hon tillrättavisade mig vänligt och med kärlek. Vi hade under senaste tiden riktat oss bort från Bibelordet och hon ville rikta oss rätt igen.
När man riktar sig rätt igen får man alltid en djup frid och det fick jag igen efter diskussionen med Miksu. Jag har vuxit upp med Guds Ord som mitt enda rättesnöre, med en otrolig mängd vishet i undervisningen om Guds Ord och Ordet har blivit kärnan i mitt liv. I min iver för annat kan jag glömma det och gå fel och när jag blir påmind om Ordet igen märker jag hur jag saknat det, hur det är det enda jag vill ha.
Därför avslutar jag nu med några ord från Ordet. Mitt allt.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12
"Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom." 1Joh. 2:5
17.11.13
Avslöjad och uppenbarad syndare
Ikväll har jag en ledig söndagskväll, sitter och stalkar på Facebook (massor foton av vänner som jag totalt har missat), äter gröt med hallon och blåbär från frysen (min faster hade rätt - spara dem till november sa hon när jag skulle börja äta upp dem redan i september) och läser mina egna gamla blogginlägg. Det känns som att ajg vuxit enormt under de senaste 3-4-5 åren, men när jag läser min blogg så funderar jag ju på exakt samma saker. Livet har gått framåt och sant är det ju att mycket har hänt just i år för mig, tanken och personen i mig tycks förbli den samma :)
Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.
Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.
Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.
I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!
Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.
Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.
Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.
I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!
9.11.13
En missionerande livsstil
Hela veckan stressade jag igenom och idag har jag därför bara varit, legat i en soffa, bakat, åkt buss av och an. Verkligen skönt. De stunder jag under veckan har hunnit stanna upp och tänka har mina tankar legat mest på mission. På mitt liv, på mission och på mitt uppdrag. Vad är min missionärsuppgift här hemma just nu? Vilka saker håller mig tillbaka här, dvs vilka saker hindrar mig att svara på min missionärskallelse?
I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.
Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.
Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.
Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?
Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.
Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.
Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.
Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.
Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.
Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.
Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.
Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?
Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.
Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.
Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.
Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.
Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
4.11.13
Utmanad till 10 frågor!
Blev utmanad av Freja (ska tagga henne här så fort jag kommer på hur man växlar mellan välilehdet på den nya Windows 8an). En utmaning tar jag alltid emot så här kommer några roliga frågor och försök till roliga svar, vassegoa.
1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
Ja sku säkert välja att vara en delfin. Ja sku få simma långa distanser och hoppa i vattnet och uppleva livet under ytan på ett helt nytt sätt. Att simma en hel dag i varmt vatten o leka med delfinkompisar sku måsta vara superskoj!
1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
Ja sku säkert välja att vara en delfin. Ja sku få simma långa distanser och hoppa i vattnet och uppleva livet under ytan på ett helt nytt sätt. Att simma en hel dag i varmt vatten o leka med delfinkompisar sku måsta vara superskoj!
2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?
Såklart en sport som jag själv håller på med. Beachvolley sku nog vara alltför roligt o vara världsbäst i, då sku ja dessutom vara riktigt brun och ha fått resa i olika delar av den varma världen och se olika vackra stränder.
3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?
Freja svarade bra med självömkan (inte samma som dåligt självförtroende), kopplat med det att inte älska sig själv och inte ta hand om sig själv. Men också motsatsen - en självgod person, narcist, egocentrisk.
4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?
Ni, kära bloggläsare kommer att tippa på rosa/pink, men icke, jag tror jag skulle köra med olika nyanser av grått.
5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?
Ojdå. Hanna 16 år, på gymnasiets första klass. Väldigt nördig och dålig klädstil, åt mycket på McDonalds och läste mestadels. Men väldigt viljestark och envis, höll fast vid sina principer. Jag skulle ha sagt mig själv att "keep up the good work", men att skolvitsorden kommer inte att betyda ett jota i framtiden. Ta det lugnt. Men hon var nog på god väg vad kommer till tro, jag skulle ha uppmuntrat henne att lita på Gud som hon redan gjorde.
6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?
Det är nästan det jag gor nu - läkare. Men barnläkare på ett inte stressigt ställe sku vara najs. Eller missionläkare på en liten ort med mycket möjligheter att påverka på preventiv sjukvård.
7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!
Ja hade bekämpat barn från att fara illa och unga kvinnor för att hamna i fel sällskap. Superhjältenamnet sku vara Nasse-täti, som i likhet med Nasse-setä tycker om barn. Min kraft sku ha varit att se det utifrån om ngn har det dåligt hemma/ i ett förhållande och kunna göra ngt åt saken.
8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?
Jag tror och hoppas att logik coh min personliga värdeskala går hand i hand, dock inte alltid såklart. jag försöker vara objektiv och frågar ofta många människor till råds och tar emot olika åsikter innan jag fattar beslut.
9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?
Choklad (Fazers Blå), salmiak, bullar.
10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?
ivrig, omtänksam, "kiireinen" (finns det ett ord på svenska?)
Tänker inte utmana någon till, men Jan kunde ju skriva svar på dessa 10 :)
Subscribe to:
Posts (Atom)