När de värsta mardrömmarna blir verklighet och när förtvivlan blir ett tappat hopp vet man att de ord man säger, men inte tidigare har förstått om att världen är i den ondes välde, är sanna. I ungdomens bubbla inser man inte detta. Vilka faror och förluster som än möter en är överkomliga, de vänds i glädje inom en utsatt framtid och hoppet lever. Hopp är något vi kan ha för den kommande tidsåldern, men vår värld här i tiden är hopplöst förlorad.
I vår moderna tid är det omodernt att hysa dysterhet. En viss melankoli unnas människan, dock snabbt övergående och andra skall inte behöva utsättas för tongångar i moll. Fasaden skall hålla till vilket pris som helst. Det jag nu talar om, världens undergång, är i sig inte ett nedstämt sinnelag, men lika oaccepterad och undangömd som tanke dessvärre. Enligt mig är en person, som konstaterar faktumet att världen är ond, inte en pessimist, utan en realist. Det som tillåtits mig, att i min ungdom leva i fullständig hoppfullhet och ovisshet om världens ondska, vill jag också tillåta mina barn, men jag vet nu att det är en övergående tid.
Jag ser inte på min framtid som ett stort svart hål. Medvetenheten om att den onde regerar i denna värld bara är det faktum som följer mig resten av mitt både glädje- och sorgfyllda liv. Denna realism gör inte heller att min tro sviktar. Än mera är jag beroende av den vissheten att Gud vid mitt livs slut frälser mig till en evig salighet, där ingen ondska mera finns. Med säkerhet kommer jag att uppleva härliga saker och Gud kommer att leda mig att bli en framstående neurokirurg, eller en uppoffrande missionsläkare och jag kommer att följa Hans ledning. Min längtan till himlen ökar ju mer jag i mitt eget liv och omkring mig ser hur onsdskan härskar. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen, jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” Fil. 1:21-23
Gud vet att Hans älskade människor är fångna i en ond värld. Jesus har tillika som vi lidit av misären på jorden, känt vårt lidande, våra sorger och burit våra sjukdomar. Han vet mer än väl hur vi har det. Därför ber Han så innerligt till Gud att Han skall bevara oss för det onda, men inte att Gud skall ta oss ur världen (Joh. 17:15). Jesus erbjuder människorna syndernas förlåtelse och, för att Han har besegrat den onde, ett hopp om ett evigt liv där godhet råder, men det ges inget löfte om godhet och ett bättre liv här på jorden. Bönens kraft ges till människorna för att användas oavbrutet för att Gud skall ingripa i vårt lidande, men ingalunda blir livet idel godhet.
Det förundrar mig att jag inte tidigare insett betydelsen av dessa nämnda bibelställen och ondskans storhet och makt på Jesu väg till korset. I Getsemane var Jesus djupt bedrövad, ända till döds och ville avstå från sitt grymma öde. Jesus utstod verkligen den grymhet som den här världens härskare har att erbjuda. Tills att denna värld går under kommer ondskans herravälde bara att öka i kraft. En hemsk tanke, men sann.
