Björn Vikström, vår biskop i Borgå stift, kom i mars ut med boken Mer än ord - Trovärdig efterföljelse i en kyrka på väg (Fontana Media, 2014). Boken är biskopens herdebrev, hans teologisk programförklaring. Biskop Vikström skriver för att "inspirera till samtal om kyrkans och den kristna trons uppgift i dagens finländska samhälle" (evl.fi/nyheter, 21.3.2014) samt för att teologer och präster skall kunna fördjupa sig mera i teologi (Kyrkpressen, 19.3.2014). Vikström konstaterar att det hör till biskopens uppgifter att syssla med teologi.
Biskopen har helt rätt: det hör till biskope att syssla med teologi. För att närmare bekanta mig med biskopens uppgifter bekantade jag mig med fyra olika källor: kyrkans hemsida (evl.fi, Stiften och biskoparna), biskop emeritus Eero Huovinens artikel Miten olla ja toimia piispana? (2006), finska lagen (nettilaki.com) och med Efesierbrevet 4.
På finska kyrkans hemsida beskrivs biskopen som en övervakare och vägledare av samt handledare åt församlingens präster. Detta stämmer bra överens med översättningen för det grekiska ordet episkopos= övervakare, fin. kaitsija. Biskopen skall främja en god arbetsgemenskap och samarbetet församlingar emellan. Biskopen skall se till att kyrkan håller sig till dess bekännelse, med vilken jag förstår bekännelseskrifterna. Biskopen ses också som kyrkans röst och som en opinionsbildare. Förutom övervakartjänsten och bekännelsen ser jag dessa andra som väldigt ytliga beskrivningar av biskopstjänsten.
Ungefär i samma linjer skriver kyrkolagen om biskopens ställning. Den tillägger att biskopen skall främja kyrkans enhet och poängterar att biskopen skall följa bekännelsen, kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen.
Huovinen, biskop i Helsingfors 1991-2010, analyserar i sin artikel biskopssynen från katolskt perpektiv. Enligt den katolska modellen har biskopen tre maktämbeten: ordineringen av präster, undervisningen och det administrativa ämbetet. Huovinen skriver att biskopen bör lyssna till den vanliga kyrkbänksbesökaren ( fin. rivijäsen). Till detta hör att biskopen inte har makt utöver kyrkfolkets troskunskap eller de troendes samvete ( lat. sensus fidelium). Med detta menas att biskopen ger undervisning i trosfrågor och moral hierarkiskt von oben, men kyrkfolket har genom den Helige Ande förmågan att skilja mellan människans och Guds röst, dvs. om läran stämmer överens med apostolisk förkunnelse. Här tycker jag att Huovinen slår huvudet på spiken.
Huovinens informativa artikel fortsätter bra med att biskopens viktigaste uppgift är att bevara trons skatt och ge den vidare i sin tid. Han beskriver hur biskopen skall förmedla trons andliga tradition och vara förvaltare av Guds goda nåd enligt den nådegåva han fått (1Petr 4:10). Också Huovinen betonar biskopens uppgift som bevarare av enhet. Därtill tillskriver han biskopen uppgifterna att predika, agera som liturg, dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Dessa uppgifter skall biskopen bevara på första plats i sitt stift. Allt som allt tycker jag att Huovinen betonar de viktigaste uppgifterna en biskop har: att bevara tron och hjälpa församlingsmedlemmarna att bevara den samt att tjäna i tjänsten som präst.
Till sist kommer vi till Efesierbrevet: "Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef. 4:11-13)
I jämförelsen av dessa fyra källor om biskopens uppgifter stiger ur Efesierbrevet fram precis det som Huovinen poängterar, att utrusta de heliga i sin tjänst, dvs. att hjälpa den vanliga kyrkbänksbesökaren i sitt trosliv och i sin uppgift. Därtill lyfter Efesierbrevet upp att biskopen skall uppmuntra tillväxten, mognaden i tron, till den grad att vi är helt uppfyllda av Kristus. Biskopens uppgift som främjare av enheten i Kristi kropp poängteras i alla fyra källor.
I ljuset av dessa källor vill jag analysera biskop Björn Vikströms herdebrev. Jag har inte läst boken, utan bara recensionen av boken och intervjun av biskopen i Kyrkpressen. Han nämner två specifika ämnen som han tacklar i boken: vigseln/välsignelsen av homosexuella par och kvinnoprästmotståndare. Det förstnämnda argumenterar han för i boken, han säger sig ha svårt att se att kyrkan inte skulle välsigna borgerligt vigda homosexuella par. Angående kvinoprästmotståndare säger han att dessa är de enda han känner att han måste fördöma.
I sitt herdebrev uppfyller han uppgiften som övervakare: han ser smärtpunkterna i kyrkan idag och tacklar dem och ger eventuellt också teologiska argument för sin ståndpunkt. Att han fördömer kvinnoprästmotståndare förstår jag att han ser som att främja god arbetsgemenskap och församlingssamarbete: alla måste kunna samarbeta med alla. Men här lämnas på flit de konservativt bibeltrogna teologerna utanför. Som kyrkans röst och opinionsbildare rättar han sig efter den otroende världen och ger inte verkligen ut den vanliga kyrkbänksbesökarens röst. Till hans försvar rättar han sig dock efter kyrkoordningen.
Av Huovinens syn på en biskops uppgifter tvivlar jag inte på att Vikström uppfyller det administrativa ämbetet. Men i ordinationen lämnar han utanför en stor skara präster som kunde uppfylla prästens uppgift som undervisare, liturg, förvaltare av sakramenten, förmedlare av förlåtelsen och som stödjare av de enskilda församlingsmedlemmarna i enlighet med Efesier 4. I fallet Karleby (Kyrkpressen, Missnöje med processen i Karleby, 3.3.2014) utövar biskopen dessutom exakt den von oben makten som Huovinen skriver att biskopen i enlighet med sensus fidelium inte skall utöva mot församlingens samveten.
Eftersom alla fyra källor tog upp bevarandet av enheten, där Efesierbrevet tillägger enheten i Kristi kropp vill jag skriva om det också. Ur enheten lämnas nu bort kvinnoprästmotståndarna, de som tar hela Guds Ord till punkt och prick på allvar. Att biskopen dessutom argumenterar för välsignelsen av homosexuella par, vilket tydligt är obibliskt, främjar inte enheten i Kristi kropp. Enheten baserar sig på en kärna, den kärnan är Jesus Kristus framställd i evangelierna och Hans Ord, som Han själv säger är hela Bibeln. Den enhet som biskopen med dessa två smärtpunkter uppnår är inte enheten i Kristi kropp. Det är en enhet utanför den. I den enheten leds den vanliga kyrkbänksbesökaren bort från trons skatt och Guds goda nåd.
