Otillräcklighet

Som människa får man märka att man är begränsad, att man misslyckas och detta gör en bitter. Man har vissa benägenheter att brista, att falla ner trots upprepat hårda försök och enorm självsäkerhet. I dessa situationer, när ens egna krafter inte räcker till sjunker man lätt ner i ett tillstånd av missmod. Här är det som Gud vill hitta oss. Mer än väl medvetna om vår otroliga otillräcklighet.

När detta händer brukar människan börja gråta av förtvivlan. Det tar hårt på egot att inte själv klara av att leva sitt liv. Att totalt misslyckas och bara kunna skylla sig själv för det. Hos en kristen människa tror jag att gråten, det helande regnet, kommer av en annan orsak också. Synden blir plötsligt alldeles uppenbar. Man har vänt Gud ryggen och litat endast och enbart på sin egen förmåga. Bitterheten och förtvivlan är alldeles självförvållad och man både fruktar och längtar efter lösningen. Gud.

Han återställer oss totalt. Han tar bort otillräckligheten och ersätter våra bristfälliga krafter med Hans fullständiga kraft. Han renar oss från vår synd och vänder oss tillbaka mot Honom. I sin omåttliga nåd gör Han detta medan vi ännu är odugliga, värsta sortens avskum där vi badar i våra misslyckanden. Denna heliga stund är härlig både för Gud och oss. Det största av alla under. Utan att vi har insett att be om det får vi förlåtelse.

Viktiga diskussioner

Ordbyten två människor emellan, oberoende om det mest är en monolog, eller en ordentlig diskussion, kanske bara grubbleri eller en häftig argumentation är viktiga för oss människor, för att vi skall lära känna den andra och oss själva bättre. För mig är det ibland svårt att förstå att jag, för att lära känna en annan person, måste ta till orda riktigt IRL och diskutera med denhär personen. De är få de gånger som jag haft en diskussion som jag ångrat senare. Onekligen kommer det mer än sällan verkliga megamissar från min mun, tungan är ju en eld, "en värld av ondska bland våra lemmar" som det står skrivet i Jakobs brev. Men den tid man ger sig själv och en annan bygger upp båda personerna och förhållandet dem emellan.

Jag tänkte skriva mest om vad man kan lära sig själv. Ibland känner jag mig god för att jag har gett tid för en annan människa, som behövde mig. Jag inser sällan hur mycket kunskap, erfarenhet och goda råd och insikter jag själv fått ut av diskussionen. Jag har lärt mig oändligt mycket genom alla de diskussioner jag har fått föra med mina vänner. Särskilt i mina unga år, kanske litet mindre nu, kände jag mig själv aningen dåligt. Jag vet att det ännu också är så att min mamma och mina syskon och många av mina vänner kan säga till mig hur saker och ting verkligen är eftersom jag inte själv kan se hurdan jag själv är och inte själv ser hur jag tänker, även om andra ser det.

En människa kan gå omkring för sig själv och tänka helt absurda tankar, vars absurditet inte kommer fram innan man lägger dem fram i ord inför någon. Man kan plågas av sina egna tankar och bara att få säga ut dem, hur dumma de än är, kan lätta på plågan fastän tankarna i sig inte har ändrats. Av någon anledning har vi människor sinnen som kan "go nuts" och vi kan ha tankar som vi varken lägger märke till eller förstår oss på innan någon påpekar det för oss eller förklarar tankarna för oss. "Skall inte örat pröva orden, liksom munnen prövar matens smak?" Job 12:11

Dessa tankar som jag talar om, som ofta är orsaken till att man talar med en annan person, oberoende av tankens innehåll, riktar oss också att söka reda på rätt lyssnare. Rätt person att börja diskutera, grubbla eller argumentera med angående tankarnas innehåll. Vi vet vilka saker vi tar upp med vilka människor och vem som kan öppna upp vilka tankeknutar. Dessa olika slags människor, av vilka vissa kan kallas vänner, är viktiga för de olika sorters diskussioner de bidrar till. "Bekymmer tynger en mans hjärta, ett vänligt ord ger det glädje" Ords.12:25

Orsaken att jag nämner också argumentation är att jag vill påpeka dess förträfflighet. Att diskutera ljudligt, ibland tom. våldsamt, fyller ett visst behov. I mitt fall är det en inlärd vana i vår familj och kan ofta handla om tvisten vem som har rätt, men i många fall handlar också det om att lösa upp tankar. Någon har en, möjligen dum, tanke som den utbrister i sällskapet och de andra tar den på fullaste allvar, vilket är viktigt oberoende av diskussionsform och -ämne, och sedan reds denna tanke ut till minsta detalj. Kan vara enerverande, men bidrar till största klarhet inom ämnet.

Så tillbaka till orden. De sägs ut, tankarna, och läggs till ord för att den man säger det till skall kunna pröva dem och ge ett svar. I detta ordbyte får båda parterna lägga ut tankarna, pröva den andras ord och ge svar och i samma stund gör hjärnan en massa kopplingar och dessa två ordbytare lär känna varandra bättre. En människa öppnas inför en annan genom de ord de utbyter.

"En man blir glad när han kan ge svar, hur gott är inte ett ord i rätt tid." Ords. 15:23

Vuxen?

När ett nytt år börjar hör det till att man gör lite "soul searching" el.dyl., i alla fall något tankearbete kring ens egen person. För min del började året plötsligt: skolan tog slut sent, julen hoppade på som en torgförsäljare i Kenya och resten av året förflöt i all hast i Österbotten. När jag väl kom hem var jag alldeles omtumlad över att allt hade gått så snabbt och ångesten av en återgång till vardagen kom över mig. Nu när första vardagen 2011 har infunnit sig och jag ännu är vid liv kan jag fortsätta min reflektion om att finnas till.

Så ofta som jag har skrivit blogg vid nyår minns jag mig ha skrivit något i stil med "det gågna året var det bästa i mitt liv". Detta nyår kan jag inte säga det. Nu vet jag inte om det beror på att året helt enkelt varit sämre än tidigare år eller om jag kommit över ungdomens eufori och naivitet och förflyttat mig in i vuxenlivet. BSP-kontot som jag öppnade idag insinuerar det senare.

Året som gick har under inga omständigheter varit särskilt deppigt, jag har inte varit alltför mycket på dåligt humör och inga katastrofala tragedier har skett i mitt liv. Jag kan säga att året förflöt som alltid förr, kanske med en gnutta för mycket vardag och allvarliga tankar jämfört med tidigare år. Jag fick åka till Paris och Kenya, jag flyttade hemifrån och närmade mig arbetslivet ännu mer ju längre studierna förflöt. Och nu är jag i den punkten av mitt liv då jag är närmare mitt livs yttersta tider än vad jag någonsin har varit förut, för att använda Johan Candelins kända ord.

Min slutsats av min självreflektion är den att jag måste vara vuxen snart. Jag går klädd som min mamma, jag har ett riktigt arbete för nästa sommar och alla i min närkrets uppför sig som vuxna och behandlar också mig som en. Jag är inte mera i ungdomens blomstringstid som predikaren beskriver som en sorglös tid: "Låt sorgen vika ur ditt hjärta och håll det onda borta från din kropp. Ty ungdomstiden, livets blomstringstid, är förgänglig. " Nu lever jag i verkligheten och är ganska nöjd och belåten med mitt liv, trots både glädje och sorg kryddar det. Jag får leva som Paulus lär i 2Tim. 2:22 "Fly bort från ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta. "

Gott Nytt År 2011!