Söndagen den 22.1 röstar Finland en ny president åt sig efter President Halonens 12 år i slottet. Högst antagligen kommer första röstningen inte att vara avgörande och vi får rösta ännu en andra gång.
Jag minns bra presidentvalen år 2000 och 2006. Vid millenniet stod Esko Aho emot Tarja Halonen och Hanna 13 år var ivrig att besöka Ahos valkvällar, tex. på Barona Arena i Esbo. Av detta kan ni redan dra slutsatser om min politiska inriktining. Efter Halonens första mandatperiod blev hon omvald framom Sauli Niinistö och det var första gången i mitt liv jag fick rösta i presidentval. Då upplevde jag ännu inte något kval, det var bara roligt att få rösta.
Idag när jag närmar mig min 26:te födelsedag och röstningen är bara en dag ifrån har jag ännu inte bestämt vem jag skall rösta på. Hela hösten och början av våren har jag ivrigt följt med valdebatter, analyser i Helsingin Sanomat och andra media samt varit flitig på att diskutera valet med andra. I början var jag alldeles säker vem min röst skulle gå till. Många diskussioner, valmaskiner och gallup-undersökningar senare är jag alldeles konfunderad. I riksdagsvalet, som jag skrev om förra våren, var det sist och slutligen enkelt eftersom jag kom underfund med att jag vill rösta på parti och inte på person. Nu handlar det mer än någonsin om personen och hans/hennes åsikter.
Jag ställs inför samma problem som i våras: skall jag rösta på en kandidat som delar min övertygelse eller skall jag rösta på den som jag tror skulle bli en bra president även om han/hon inte delar alla mina (viktigaste) åsikter? Det jag gått och grubblat på är om politiska åsikter, som tex. utrikespolitik, finanskrislösningar, ekonomiska tyngdpunkter, kan vara kristna även om de inte vid första anblicken verkar vara det? För mig är nämligen de kristna åsikterna de som väger mest, inte språkfrågan, inte jämlikheten, inte vår image utåt, utan att vi som land står för det som vi tror på och säger ut det även om vi är et litet land.
Såhär långt är det enkelt. Med dessa kriterier skulle jag ha en kandidat. Men sedan kommer det svåra. Om min kandidat inte kommer till andra omgången, påverkar jag med min röst att en annan god kandidat inte heller kommer till andra omgången och två enligt mig otänkbara kandidater kommer? Borde jag rösta på en favorit ”för säkerhets skull” för att inte han (det är väl i detta skede självklart att inte hon är en favorit) faller bort från andra omgången?
När dessa tankar kommer upp får jag ångest. Inte för att det är svårt att veta hur rösterna kommer att dela sig, det kan ingen förutspå, utan av den orsaken att det för mig inte är en liten sak vem jag röstar på. Jag kan rösta ”för säkerhets skull”, det skulle inte vara ett problem. Men sen kommer min tro emot. Är det i detta val och i mitt liv viktigare att välja den enligt mig bäst lämpade eller är det egentligen viktigt att stå upp för min tro? Om det bara skulle vara jag som dömer mig själv skulle jag komma över det. Men jag vill göra det som är rätt i Guds ögon.
Så här är mitt scenario: vill Gud att jag lägger min värdefulla röst på en kristen kandidat eller har Han räknat ut det så att den sämsta kandidaten skall ”röstas ut” genom att också de kristna sätter rösterna på en av favoriterna? Tänk om jag röstar fel? Tänk om jag och andra i min situation med våra värdefulla röster orsakar att en god kandidat inte kommer på andra omgången eller tänk om vi inte vågar stå för vår övertygelse?
I skrivande stund kommer två saker upp i mina tankar. Det första är vad Timo Soini sade i Helsingin Sanomats valtent: toivon ainoastaan että minä en häpeäisi Kristusta eikä hän minua och det andra: Gud är allsmäktig. Dessa två faktum gör att röstandet efter alla om och men, efter alla obesvarade frågor ändå är lätt.
