Hej på er vänner och läsare! Nu under advent har jag plötsligt massor tid: att baka, städa (okej, de har ja inte orkat göra), skriva blogg och fundera över saker. Det är min första höst som jag inte mera studerar och första hösten som jag inte måste stressläsa massor före julen och sedan inse att julen är här när tenterna är över några dagar före jul. Otroligt skönt. Nu innan jul, när vi väntar på Jesusbarnets födelse och när jag väntar på fem vänners bebisar som skall födas nästa år, har jag börjat fundera på dopet i den kristna kyrkan. Jag börjar från Gamla Testamentet (GT) och arbetar mig framåt.
När Gud skapade människan skapade Han dem till sin avbild och till att leva i gemenskap med Honom. Adam och Eva bröt den obrutna gemenskapen med Gud, hamnade ut ur lustgården och från den dagen var "människans hjärtas tankar onda ända från ungdomen" 1 Mos. 8, vi fick arvssynden som gåva. Gud utvalde åt sig ett egendomsfolk som Han skulle frälsa från synden och till ledare för detta folk valde Han Abraham (1 Mos. 12). Gud gav Abraham ett löfte om att Han skulle få avkomlingar och bli till ett stort folk, det utvalda Gudsfolket. Isak var den avkomling som detta folk skulle komma från och före Isaks födelse slöt Gud ett förbund med Abraham: alla av manligt kön skulle omskäras på den åttonde dagen. "Ni skall skära bort er förhud som tecken på förbundet mellan mig och er. [...] Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar skall omskäras. Mitt förbund skall vara på ert kött som ett evigt förbund." 1 Mos. 17:11,13
Omskärelsen var tecknet på det förbund Gud hade slutit med Abraham om att det folk som utgick från honom skulle bli Guds folk. Abraham blev ändå inte rättfärdig genom omskärelsen utan genom tron på Guds löfte. Rättfärdigheten tillräknades honom också medan han ännu var oomskuren. "Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren." Rom. 4: 10-11. Ändå var det för Gud viktigt att folket lydde och trodde på Honom och inte föraktade löftet. Vi kan läsa om hur illa det höll på att gå för Mose son, när Mose hade försummat omskärelsen, sonen hade ingen del av förbundet. Gud ville döda honom, för att Mose föraktat omskärelsens betydelse. (2 Mos. 4:24-26)
Hur kan vi koppla dethär ihop med dopet? Bibeln lär förbundsteologi, redan i 1 Mos. fram till 17:nde kapitlet har Gud slutit tre förbund: med Noa (kap. 6), med allt folk på jorden (kap. 9) och med Abraham (kap. 15) och så fortsätter det genom hela Gamla Testamentet. I Förbundet lovar Gud något och vi lovar lyda, tro och hålla oss till det löftet som hör ihop med förbundet. Som vi redan såg öronmärker Gud sina utvalda genom omskärelsen i GT, Han förbinder sig att frälsa dem (löftet) och de förbinder sig till ett yttre tecken, att omskära alla av manligt kön.
I Apostlagärningarna fick också hedningarna del av frälsningen och i Romarbrevet (kap. 2:25-29) förklarar Paulus att också de oomskurna är rättfärdiga genom hjärtats omskärelse, genom Anden. Den yttre omskärelsen var inte mera ett tecken på att man tillhörde Guds folk och Jesus inrättade ett nytt yttre tecken på att man tillhörde Honom, nämligen dopet. I dopet kan vi nu konkret få del av Guds nya förbund, där vi blir Abrahams avkomlingar och delaktiga av löftet också fast vi är hedningar."I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda" Kol. 2:11-12.
Här emellan tar jag lite egna tankar om dopet, särskilt då barnadopet, i ljuset av vad Bibeln lär om omskärelsen. Gud befallde omskärelsen av pojkbarn i 8 dagars ålder. De kunde inte göra ett personligt beslut om sin omskärelse, deras del i löftet kom därav att deras föräldrar ville omskära sina gossebarn och av det att Gud gav dem del av löftet för att deras föräldrar hade hållit förbundet och låtit omskära dem. Aktören är inte barnet självt och som vi ser i NT, när Paulus kritiserar de omskurna judarna och beskyller dem för att vara oomskurna till hjärtat, så kan man falla bort ur förbundet och inte mera ha del av löftet pga. det man sedan väljer att göra med det man blivit delaktig av. Friheten ligger alltså inte i att själv få välja sin omskärelse, utan i att välja vad man gör med den och med löftet som är knutet till det sedan man blivit del av det.
Tänker avsluta denhär delen här så att ni eventuellt orkar läsa det igenom. Fortsätter i del två med Jesu undervisning om dopet samt om Hans undervisning om barnen. Stay tuned... :)
28.11.13
Under en resa till Tammerfors
Under min vistelse i Kenya sommaren 2010 fick jag chansen att diskutera med de lokala pastorerna där. De var otroligt inspirerande och frimodiga och hade mycket tid (eller frigjorde sig till att ha det) till att diskutera. En eftermiddag minns jag att vi diskuterade hurdant det skulle vara i himlen. Vi diskuterade vila och vad det innebar. Som västerlänning, stressad och alltsomoftast trött tyckte jag att de kunde innebära bara att slappa. Kenyanerna var av annan åsikt. De, som kunde ligga i gräsmattan och vila några timmar mitt på ljusa dagen tyckte att vila var allt som man inte såg som jobb. Allt man tyckte om att göra: baka, se till djuren, tala om Jesus, springa, resa, odla jorden - ja praktiskt taget allt.
Senare har jag också anammat detta synsätt. När man jobbar 37h/vecka och 5 dagar i veckan känns varje ledig dag som idel vila. Att inte behöva syssla med det som, dels är min kallelse och mitt drömjobb också, men som är så vardagligt och rutinerat. Sitter nu i tåget mot Tammerfors under en sådan vilodag. Finlands vackra vyer susar förbi, klockan är 09:40 och solen håller på att gå upp bakom träden. Vinter. Jag har köpt en latte och en croissant på Järnvägstorget, med i väskan hade jag en gräddkvarg och ett rött äpple, jag har min fina Lenovo i famnen och lyssnar på klassisk musik på Spotify. På mig har jag en skön orange ylleklänning. Jag har tid att sitta för mig själv och fundera, reflektera över vardagen, som är så rutinerad och ofta blir kognitivt ogenomgången. Precis såhär skall en ledig dag vara och jag är tacksam över min förmåga att kunna njuta.
När Gud skapade världen vilade Han på sjunde dagen. Också Jesus tog lärjungarna ibland åt sidan för att de skulle få vila, Jesus blev också trött. Jag tror att Gud helgade vilodagen precis för det att vi skulle få paus från vardagen och hinna tänka, hinna reflektera, hinna rikta oss rätt igen.
Jag tycker att jag ofta skriver hur vardagen bara har sprungit föbi mig och sedan stannar jag upp och får en ny insikt. Så har det skett igen. Fick äran och glädjen att springa med Miksu på måndagkväll efter en lång dag av jobb och två möten, med en lång vecka framför. Miksu hade fått vila sig hemma hos sina föräldrar och blivit rätt riktad igen. Hon tillrättavisade mig vänligt och med kärlek. Vi hade under senaste tiden riktat oss bort från Bibelordet och hon ville rikta oss rätt igen.
När man riktar sig rätt igen får man alltid en djup frid och det fick jag igen efter diskussionen med Miksu. Jag har vuxit upp med Guds Ord som mitt enda rättesnöre, med en otrolig mängd vishet i undervisningen om Guds Ord och Ordet har blivit kärnan i mitt liv. I min iver för annat kan jag glömma det och gå fel och när jag blir påmind om Ordet igen märker jag hur jag saknat det, hur det är det enda jag vill ha.
Därför avslutar jag nu med några ord från Ordet. Mitt allt.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12
"Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom." 1Joh. 2:5
Senare har jag också anammat detta synsätt. När man jobbar 37h/vecka och 5 dagar i veckan känns varje ledig dag som idel vila. Att inte behöva syssla med det som, dels är min kallelse och mitt drömjobb också, men som är så vardagligt och rutinerat. Sitter nu i tåget mot Tammerfors under en sådan vilodag. Finlands vackra vyer susar förbi, klockan är 09:40 och solen håller på att gå upp bakom träden. Vinter. Jag har köpt en latte och en croissant på Järnvägstorget, med i väskan hade jag en gräddkvarg och ett rött äpple, jag har min fina Lenovo i famnen och lyssnar på klassisk musik på Spotify. På mig har jag en skön orange ylleklänning. Jag har tid att sitta för mig själv och fundera, reflektera över vardagen, som är så rutinerad och ofta blir kognitivt ogenomgången. Precis såhär skall en ledig dag vara och jag är tacksam över min förmåga att kunna njuta.
När Gud skapade världen vilade Han på sjunde dagen. Också Jesus tog lärjungarna ibland åt sidan för att de skulle få vila, Jesus blev också trött. Jag tror att Gud helgade vilodagen precis för det att vi skulle få paus från vardagen och hinna tänka, hinna reflektera, hinna rikta oss rätt igen.
Jag tycker att jag ofta skriver hur vardagen bara har sprungit föbi mig och sedan stannar jag upp och får en ny insikt. Så har det skett igen. Fick äran och glädjen att springa med Miksu på måndagkväll efter en lång dag av jobb och två möten, med en lång vecka framför. Miksu hade fått vila sig hemma hos sina föräldrar och blivit rätt riktad igen. Hon tillrättavisade mig vänligt och med kärlek. Vi hade under senaste tiden riktat oss bort från Bibelordet och hon ville rikta oss rätt igen.
När man riktar sig rätt igen får man alltid en djup frid och det fick jag igen efter diskussionen med Miksu. Jag har vuxit upp med Guds Ord som mitt enda rättesnöre, med en otrolig mängd vishet i undervisningen om Guds Ord och Ordet har blivit kärnan i mitt liv. I min iver för annat kan jag glömma det och gå fel och när jag blir påmind om Ordet igen märker jag hur jag saknat det, hur det är det enda jag vill ha.
Därför avslutar jag nu med några ord från Ordet. Mitt allt.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12
"Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom." 1Joh. 2:5
17.11.13
Avslöjad och uppenbarad syndare
Ikväll har jag en ledig söndagskväll, sitter och stalkar på Facebook (massor foton av vänner som jag totalt har missat), äter gröt med hallon och blåbär från frysen (min faster hade rätt - spara dem till november sa hon när jag skulle börja äta upp dem redan i september) och läser mina egna gamla blogginlägg. Det känns som att ajg vuxit enormt under de senaste 3-4-5 åren, men när jag läser min blogg så funderar jag ju på exakt samma saker. Livet har gått framåt och sant är det ju att mycket har hänt just i år för mig, tanken och personen i mig tycks förbli den samma :)
Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.
Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.
Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.
I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!
Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.
Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.
Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.
I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!
9.11.13
En missionerande livsstil
Hela veckan stressade jag igenom och idag har jag därför bara varit, legat i en soffa, bakat, åkt buss av och an. Verkligen skönt. De stunder jag under veckan har hunnit stanna upp och tänka har mina tankar legat mest på mission. På mitt liv, på mission och på mitt uppdrag. Vad är min missionärsuppgift här hemma just nu? Vilka saker håller mig tillbaka här, dvs vilka saker hindrar mig att svara på min missionärskallelse?
I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.
Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.
Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.
Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?
Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.
Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.
Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.
Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.
Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.
Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.
Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.
Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?
Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.
Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.
Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.
Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.
Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
4.11.13
Utmanad till 10 frågor!
Blev utmanad av Freja (ska tagga henne här så fort jag kommer på hur man växlar mellan välilehdet på den nya Windows 8an). En utmaning tar jag alltid emot så här kommer några roliga frågor och försök till roliga svar, vassegoa.
1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
Ja sku säkert välja att vara en delfin. Ja sku få simma långa distanser och hoppa i vattnet och uppleva livet under ytan på ett helt nytt sätt. Att simma en hel dag i varmt vatten o leka med delfinkompisar sku måsta vara superskoj!
1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
Ja sku säkert välja att vara en delfin. Ja sku få simma långa distanser och hoppa i vattnet och uppleva livet under ytan på ett helt nytt sätt. Att simma en hel dag i varmt vatten o leka med delfinkompisar sku måsta vara superskoj!
2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?
Såklart en sport som jag själv håller på med. Beachvolley sku nog vara alltför roligt o vara världsbäst i, då sku ja dessutom vara riktigt brun och ha fått resa i olika delar av den varma världen och se olika vackra stränder.
3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?
Freja svarade bra med självömkan (inte samma som dåligt självförtroende), kopplat med det att inte älska sig själv och inte ta hand om sig själv. Men också motsatsen - en självgod person, narcist, egocentrisk.
4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?
Ni, kära bloggläsare kommer att tippa på rosa/pink, men icke, jag tror jag skulle köra med olika nyanser av grått.
5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?
Ojdå. Hanna 16 år, på gymnasiets första klass. Väldigt nördig och dålig klädstil, åt mycket på McDonalds och läste mestadels. Men väldigt viljestark och envis, höll fast vid sina principer. Jag skulle ha sagt mig själv att "keep up the good work", men att skolvitsorden kommer inte att betyda ett jota i framtiden. Ta det lugnt. Men hon var nog på god väg vad kommer till tro, jag skulle ha uppmuntrat henne att lita på Gud som hon redan gjorde.
6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?
Det är nästan det jag gor nu - läkare. Men barnläkare på ett inte stressigt ställe sku vara najs. Eller missionläkare på en liten ort med mycket möjligheter att påverka på preventiv sjukvård.
7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!
Ja hade bekämpat barn från att fara illa och unga kvinnor för att hamna i fel sällskap. Superhjältenamnet sku vara Nasse-täti, som i likhet med Nasse-setä tycker om barn. Min kraft sku ha varit att se det utifrån om ngn har det dåligt hemma/ i ett förhållande och kunna göra ngt åt saken.
8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?
Jag tror och hoppas att logik coh min personliga värdeskala går hand i hand, dock inte alltid såklart. jag försöker vara objektiv och frågar ofta många människor till råds och tar emot olika åsikter innan jag fattar beslut.
9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?
Choklad (Fazers Blå), salmiak, bullar.
10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?
ivrig, omtänksam, "kiireinen" (finns det ett ord på svenska?)
Tänker inte utmana någon till, men Jan kunde ju skriva svar på dessa 10 :)
21.10.13
Living Bible - tankar från NOSA 2013
NOSA eller Nordic Student Alliance studentkonferensen ordnades i år i Köpenhamn, Danmark 17-20.10.2013. För mig var det tredje gången jag deltog, för två år sedan åkte jag på kort notis spontant till Stockholm på konferens och blev helt fast. Förra året åkte vi redan med flera vänner till Bergen i Norge och fick inspiration för många veckor. I år var första året (på min tid) som vi var flera från Helsingfors, 4 + 2 stycken (svensk- resp. finskspråkiga) av totalt 11 deltagare från Finland. Totaldeltagarantalet på hela konferensen var 105, varav de flesta var från Norge eller Danmark.
Under hela konferensen gjordes Bibeln verkligen levande för oss. Bodil Skjøtt, en israelmissionär från Danmark, gick på torsdagkvällen igenom hela Bibeln som en berättelse. Hon berättade också hur kritikerna sällan ser att Bibeln är en bok med en röd tråd hela vägen igenom.Hon poängterade att Bibeln är inte en bok vi läser, den är en bok som läser oss. Bodil undervisade oss också i missionarbete. Hon talade utifrån Apg. 9:32-11:10. Petrus visste om att hedningarna skulle bli del i frälsningen. Men när han kallas till sitt uppdrag förstår han ingenting. Han står framför den rike Kornelius och frågar Gud "varför är jag här?". Han ser inte det verkligen tydliga att Gud har nu sänt honom till hedningarna. När jag sätter mig själv in i denna liknelse ser jag precis hur jag liknar Petrus - jag tror mig själv veta vart jag är påväg och om och när Gud kallar mig åt annat håll frågar jag trots den vattenklart tydliga ledningen "vad gör jag här?".
Bibelstudieställena från Markus evangelium visade i kap. 8 på hur Jesus måste hemlighålla att han var Messias, för varken folket eller lärjungarna kunde förstå hurdan Messias han var. I kap. 4 (vilken undervisning kom senare och därför kommer senare här) visade Andrew hur kraftigt (powerful) det levande Ordet är. Markusevangeliet börjar såsom alla andra evangelier med att berätta vem Jesus är. Från kap. 8 börjar Jesus förklara varför Han kom som människa till världen och hurdant Hans uppdrag är. Andrew Page beskriver stället i Mark. 8 som tecken på äkta lärjungaskap: en kristen känner vem Jesus är (Mark. 8:30: Du är Messias.), en kristen litar på varför Jesus kom, dvs. att om Han säger att Han måste lida så måste Han det, och en kristen är en som gör det som Jesus vill (v. 34-38 om att ta sitt kors på sig).
Det andra bibelstudiet om Markus kap. 4 och 5 handlade om hur och varför Jesus undervisar i liknelser. Han gjorde det för att de som ville förstå skulle förstå, han ville bara att folk som var öppna till Honom skulle komma till Honom. Men stackars lärjungarna (och i förlängd bemärkelse vi lärjungar i vår tid) förstod ändå inte vad Jesus menade. Jesus säger om liknelsen om såningsmannen att den är den viktigaste liknelsen. Den handlar om att lyssna till Jesus. Efter den följer liknelser om hur Gudsordet har makt över naturen, ondskan, sjukdom och till och med död. Efter dessa bibelstudium kände jag bara inom mig hur dålig jag själv är att lyssna till och lita på Jesus. Det är lätt att se på Petrus i Mark. 8:33 eller på lärjungarna i 4:33-34 och tänka att jag förstår bättre. Jag har facit framför mig och ödmjukas ändå med hur litet jag förstår och litar på Guds ledning i mitt liv! Andrews poäng var ändå: If we bring our friends to the Bible, the Bible will bring our friends to Jesus!
Mellan undervisningspassen fick vi njuta av god mat och engagera oss i diskussioner med andra nordbor, främst om hur vi praktiskt gör missionsarbete bland studeranden i våra länder. Jag insåg att vi faktiskt i Finland har det minsta arbetet, alla andra nordiska länder har egna bibelskolor eller folkhögskolor i samband med studentmissionsarbetet. Men att tala med de andra, främst danskar, svenskar och norrmän, och därtill få tala med dem tillsammans med andra helsingforsbor, fick mig och oss inspirerade att arbeta för att sprida ut Guds rike bland studerandena i Helsingfors och göra Bibelns Jesus känd bland dem. Vi blev speciellt inspirerade av att ordna Mission Week på Helsingfors Universitet i april 2014. Får se vad det blir, men jag och ni får redan nu börja be för det :)
Efter NOSA är jag naturligtvis trött och känner kroppsligen av en intensiv helg, men jag är andligt otroligt utvilad. Lovsången var mäktig och välsignande samt kraftgivande. Det är en mäktig och verksam Gud vi tillber och att få påminnas om det är nyttigt. Min törst efter Bibelordet blev också starkare under konferensen, jag påmindes om hur Bibeln faktiskt läser mig och inte tvärtom - och jag behöver det!
Nordiska kristna studentkonferenser fanns redan när min mamma var ung och generalsekreteraren från Danmark berättade på morgonlenkkina (bara i Norden har man gemensamma morgonlenkkin på konferenser!) att Norge och Sverige på 80-talet ordnade konferenser och bjöd in danskar och finnar för att stöda det kristna studentarbetet i våra länder. Och ur allt detta har det senare fötts Nordic Student Alliance. Det är sanomattakin selvää (klart utan att man behöver säga det ut i ord) att konferensen är otroligt inspirerande just för att man får träffa kristna syskon från alla de nordiska länderna och bli inspirerad av deras arbete och få känna deras stöd i ens egna arbete.
Living Bible var temat för årets konferens. Huvudtalaren Andrew Page ledde oss med bibelstudier och med Mark Drama igenom Markusevangeliet, och vi lärde känns Jesus, men också lärjungarna bättre genom studierna. Före bibelstudierna hade vi både på fredagen och lördagen inductive bible study, dvs. vi läste i mindre grupper igenom texten och tog fram poänger och nya upptäckter. Redan det var otroligt givande och nyttigt, vi läste första dagen igenom Mark. 8:27-38 och följande dag Mark. 4 och 5. Alla hittade litet olika saker och att sätta sig in i hur Jesus kände det, hur situationen antagligen såg ut, hur Petrus och de andra lärjungarna såg på Jesus och hur blinda de var, var lärorikt. Vi bad också i de mindre grupperna och på fredagmorgonen när vi räknade upp böneämnena gladdes jag åt hur vi alla, för varandra okända människor från olika länder, delade samma hjärta, samma längtan att bli ledd av Gud, samma hopp och också oro över framtiden.
Under hela konferensen gjordes Bibeln verkligen levande för oss. Bodil Skjøtt, en israelmissionär från Danmark, gick på torsdagkvällen igenom hela Bibeln som en berättelse. Hon berättade också hur kritikerna sällan ser att Bibeln är en bok med en röd tråd hela vägen igenom.Hon poängterade att Bibeln är inte en bok vi läser, den är en bok som läser oss. Bodil undervisade oss också i missionarbete. Hon talade utifrån Apg. 9:32-11:10. Petrus visste om att hedningarna skulle bli del i frälsningen. Men när han kallas till sitt uppdrag förstår han ingenting. Han står framför den rike Kornelius och frågar Gud "varför är jag här?". Han ser inte det verkligen tydliga att Gud har nu sänt honom till hedningarna. När jag sätter mig själv in i denna liknelse ser jag precis hur jag liknar Petrus - jag tror mig själv veta vart jag är påväg och om och när Gud kallar mig åt annat håll frågar jag trots den vattenklart tydliga ledningen "vad gör jag här?".
Bibelstudieställena från Markus evangelium visade i kap. 8 på hur Jesus måste hemlighålla att han var Messias, för varken folket eller lärjungarna kunde förstå hurdan Messias han var. I kap. 4 (vilken undervisning kom senare och därför kommer senare här) visade Andrew hur kraftigt (powerful) det levande Ordet är. Markusevangeliet börjar såsom alla andra evangelier med att berätta vem Jesus är. Från kap. 8 börjar Jesus förklara varför Han kom som människa till världen och hurdant Hans uppdrag är. Andrew Page beskriver stället i Mark. 8 som tecken på äkta lärjungaskap: en kristen känner vem Jesus är (Mark. 8:30: Du är Messias.), en kristen litar på varför Jesus kom, dvs. att om Han säger att Han måste lida så måste Han det, och en kristen är en som gör det som Jesus vill (v. 34-38 om att ta sitt kors på sig).
Det andra bibelstudiet om Markus kap. 4 och 5 handlade om hur och varför Jesus undervisar i liknelser. Han gjorde det för att de som ville förstå skulle förstå, han ville bara att folk som var öppna till Honom skulle komma till Honom. Men stackars lärjungarna (och i förlängd bemärkelse vi lärjungar i vår tid) förstod ändå inte vad Jesus menade. Jesus säger om liknelsen om såningsmannen att den är den viktigaste liknelsen. Den handlar om att lyssna till Jesus. Efter den följer liknelser om hur Gudsordet har makt över naturen, ondskan, sjukdom och till och med död. Efter dessa bibelstudium kände jag bara inom mig hur dålig jag själv är att lyssna till och lita på Jesus. Det är lätt att se på Petrus i Mark. 8:33 eller på lärjungarna i 4:33-34 och tänka att jag förstår bättre. Jag har facit framför mig och ödmjukas ändå med hur litet jag förstår och litar på Guds ledning i mitt liv! Andrews poäng var ändå: If we bring our friends to the Bible, the Bible will bring our friends to Jesus!
Mellan undervisningspassen fick vi njuta av god mat och engagera oss i diskussioner med andra nordbor, främst om hur vi praktiskt gör missionsarbete bland studeranden i våra länder. Jag insåg att vi faktiskt i Finland har det minsta arbetet, alla andra nordiska länder har egna bibelskolor eller folkhögskolor i samband med studentmissionsarbetet. Men att tala med de andra, främst danskar, svenskar och norrmän, och därtill få tala med dem tillsammans med andra helsingforsbor, fick mig och oss inspirerade att arbeta för att sprida ut Guds rike bland studerandena i Helsingfors och göra Bibelns Jesus känd bland dem. Vi blev speciellt inspirerade av att ordna Mission Week på Helsingfors Universitet i april 2014. Får se vad det blir, men jag och ni får redan nu börja be för det :)
Efter NOSA är jag naturligtvis trött och känner kroppsligen av en intensiv helg, men jag är andligt otroligt utvilad. Lovsången var mäktig och välsignande samt kraftgivande. Det är en mäktig och verksam Gud vi tillber och att få påminnas om det är nyttigt. Min törst efter Bibelordet blev också starkare under konferensen, jag påmindes om hur Bibeln faktiskt läser mig och inte tvärtom - och jag behöver det!
3.9.13
Sommarnostalgi
Har länge grubblat på mina tankar om den gågna sommaren, den inkommande hösten och mitt liv som arbetande medborgare istället för studerande. Hela sommaren tänkte jag att jag skulle skriva blog, helt om livet i övrigt, men också om inspirerande veckor som tex. Sommarlägret i Pieksämäki, men det blev inte av. Orsaken, hur dumt det än låter, tror jag är min uråldrade dator.
I och med att jag inlett min 40-åriga arbetskarriär har jag en stadig inkomst, men datorinköp har ännu inte nått toppen på listan. Jag har istället fokuserat min materialism på en cykel, som ändrade hela min sommar (mer om det senare) samt en ny telefon, som visserligen också har internetfunktioner, men ägaren har ack så klumpiga fingrar så de blir oftast inget ens av att skriva förståeliga textmeddelanden. Inredningen på Tavastvägen i Hagnäs har också fått ta en del av inkomstskörden och av någon anledning vill man också höja på levnadsstandarden när man börjar tjäna pengar. En sån liten sak som att inte räkna iho matuppköpens totalsumma innan kassan ger mig nuförtiden stor glädje :D
Nåja, min dator kommer att uppdateras förr eller senare, men här följer nu ett utomordentligt informativt och välfyllt inlägg, kanske det sista, från den ljusröda datorn. Jag kan ju också delge att jag inte varit hemma i lägenheten så särledes mycket under sommaren, så datorn har inte varit nödvändig och bloggskrivandet har inte haft en utsatt god tid för att bli av. Vad har jag sysslat med hela sommaren då?
När jag på våren anmälde mig till ett maraton, som för övrigt springs om 3 veckor den 21.9, tänkte jag mig att jag skulle jobba och springa hela sommarlovet. Och träffa vänner på stränder, bryggor, caféer mm. Sen stals min cykel och jag köpte en fin ny landsvägscykel. Plötsligt var inte springning mer min prioritet nr. 1, utan jag ville cykla och det möjligast mycket och långt. Hittils tror jag att jag har kring 1500km med nya cykeln, plus kanske 300km innan det med Henriks cykel. Så mina dagar har gått ut på att cykla av och an från jobbet och sedan cykla vidare resten av dagen och sedan under helgerna ta långa cykelutfäder till Lahtis, Borgå eller sommarstugan.
Sen flyttade Frida hem från Åbo till Helsingfors till sommaren och jag hade tänkt börja umgås med henne mera. Hon tänkte spela beachvolley och frågade mig med. Jag sa två gånger nej innan jag gick med på det. Och så var jag fast i det också. Varje tisdag och torsdag och alla andra soliga dagar däremellan åkte jag rakt från jobbet till Hietsu och spelade där hela kvällen. Dels fick jag två flugor i en smäll, eller egentligen tre: jag fick motion, ja fick ha roligt med härliga människor och jag blev riktigt brun :P Men denna sommar blev det nog inget liggande på stranden, det gjorde jag alltsomallt en gång :)
Summa summarum blev beachvolley (och kommer att vara i fortsättningen) sommarens nummer ett sport, cykling nummer två och stackars springandet blev ett tvångsarbete. Men som tur har jag härliga vänner som har tagit mig ut på länk och upprätthållit min kondition och ökat på min fartuthålligthet mm. hela sommaren. Miksu har nu på sistone upplyst mig många gånger att jag aldrig varit i så gott skick som nu och det märker jag själv också, det känns uppmuntrande att jag lyckats med det jag tänkt före sommaren om sportande, även om det inte alls blev så som jag hade tänkt :)
Till sist vill jag nämna min glädje över att ha fått delta på Pieksämäkilägret. Första gången på fyra år fick jag vara med på hela lägret och dessutom innan det fira en helg på stugan med Jan och Freja och efter Pieksämäki en halv veckan med Miksu på sommarstugan. Det var en avslappnande semester från det dagliga arbetet.
Här slutar min berättelse om sommaren. Hade tänkt skriva om jobbet och allt ansträngande med det, men det blev tillräckligt med bara sommartankar. Välkommen kära höst, mera tid hemma och mera myskvällar med vänner och mindre sport!
1.7.13
Kärlek, glädje och mycket svett
Kort och koncist: jag har köpt en ny cykel. Jag har drömt om en landsvägscykel sedan jag var liten. Mest kanske för att pappa har en sådan, men också för att jag alltid har älskat att cykla. Jag älskar friheten när det bara är jag, cykeln och vägen. I Tyskland köpte jag min första landsvägscykel förra sommaren. Den var gjord i Västtyskland, röd och säkert från 80-talet. Den stals för några veckor sedan från innergården i Hagnäs.
Henrik har varit snäll nog att låta mig uppleva friheten i att cykla av och an till jobbet varje morgon med sin cykel. Men avsikten var att jag skulle köpa en egen cykel. Så förra veckan tog jag tag i saken och sprang runt i cykelaffärer. På lördagen belv jag sedan alldeles förtjust i en amerikans Trek landsvägscykel, modell Domane 2.3. Jag hade bollat mellan cyklocross, fitness, hybrid och landsvägscykel. Jag visste att jag sist och slutligen kommer att vilja ha en landsvägscykel, men en fitness/hybrid skulle ha varit förmånligare nu. En cyklocross skulle hålla att cyklas på även på vintrarna. Fördelen med landsvägscykel var att den är stabil på raka sträckor, den är lättare, den är helt enkelt designad för asfaltvägar och så är det. Jag vet att jag då och då kommer att stöta på grus, men det ändrade inte mitt beslut.
Det blev en landsvägscykel. Med lite tilläggsdelar. Här under följer en bild. Det var riktigt spännande att prova den på en 25km länk på vägen hem. Och jag var tillochmed lite nervös att ta cykeln hem för första gången - hur skulle den trivas? Nå, nu platsar den fint i tamburen och har sällskap av lite skor och en mjuk matta så jag tror den har det bra. Jag tror jag tar en kvällstur ännu bara för skojs skull. Bara för att det är så otroligt skönt att få cykla. Tack Jesus för glädjen och friheten i att cykla!
Henrik har varit snäll nog att låta mig uppleva friheten i att cykla av och an till jobbet varje morgon med sin cykel. Men avsikten var att jag skulle köpa en egen cykel. Så förra veckan tog jag tag i saken och sprang runt i cykelaffärer. På lördagen belv jag sedan alldeles förtjust i en amerikans Trek landsvägscykel, modell Domane 2.3. Jag hade bollat mellan cyklocross, fitness, hybrid och landsvägscykel. Jag visste att jag sist och slutligen kommer att vilja ha en landsvägscykel, men en fitness/hybrid skulle ha varit förmånligare nu. En cyklocross skulle hålla att cyklas på även på vintrarna. Fördelen med landsvägscykel var att den är stabil på raka sträckor, den är lättare, den är helt enkelt designad för asfaltvägar och så är det. Jag vet att jag då och då kommer att stöta på grus, men det ändrade inte mitt beslut.
Det blev en landsvägscykel. Med lite tilläggsdelar. Här under följer en bild. Det var riktigt spännande att prova den på en 25km länk på vägen hem. Och jag var tillochmed lite nervös att ta cykeln hem för första gången - hur skulle den trivas? Nå, nu platsar den fint i tamburen och har sällskap av lite skor och en mjuk matta så jag tror den har det bra. Jag tror jag tar en kvällstur ännu bara för skojs skull. Bara för att det är så otroligt skönt att få cykla. Tack Jesus för glädjen och friheten i att cykla!
17.6.13
Att fråga vem istället för varför?
Ikväll hade jag en stund av bara jag. Eller redan tidigare idag när jag lurade tuppen en stund. Och sedan när jag cyklade hem i lugn och ro i den vackraste finska kvällssolen från Kottby till Hagnäs. Jag tänkte på drömmar jag hade när jag var yngre och mitt liv just nu. Vad jag önskade av livet då och vad jag önskar nu och vad jag visste om livet då och vad jag vet nu. Det finns en del drömmar som inte gått i uppfyllelse och en del som har och en del drömmar har ändrats i och med att jag mognat. Sammanfattat är jag lycklig och tacksam över mitt liv just nu och särskilt när jag stannar upp för att reflektera över livet ser jag det bättre. Men jag kommer för evigt att vara en nostalgiker och försköna allt det som var förr, som jag drömde förr. Kanske är det en sorts undanflykt.
I och med boken som jag refererade i ett tidigare inlägg (Trusting God even when life hurts) har jag dock lärt mig att ställa rätt fråga, att inte fråga varför det hände så och så, varför en dröm inte gick i uppfyllelse, utan att fråga vem. Gud är den vem, Han är inte ansvarig för sina beslut och gärningar inför mig, jag har ingen rätt att fråga varför. Däremot har jag rätt att lita på Honom och vänta att Han leder mig vidare. Kanske jag aldrig får svar på frågan varför, men svaret på frågan vem skall tillfredställa mig. (fotnot: till fred ställa, ställa mig till freds, ge mig frid, något bara Gud kan ge)
I och med boken som jag refererade i ett tidigare inlägg (Trusting God even when life hurts) har jag dock lärt mig att ställa rätt fråga, att inte fråga varför det hände så och så, varför en dröm inte gick i uppfyllelse, utan att fråga vem. Gud är den vem, Han är inte ansvarig för sina beslut och gärningar inför mig, jag har ingen rätt att fråga varför. Däremot har jag rätt att lita på Honom och vänta att Han leder mig vidare. Kanske jag aldrig får svar på frågan varför, men svaret på frågan vem skall tillfredställa mig. (fotnot: till fred ställa, ställa mig till freds, ge mig frid, något bara Gud kan ge)
26.5.13
Två stycken bibelverser
Texten från Klagovisorna hör mycket ihop med bokrecensionen innan och Galaterbrevets ställe är vad jag just nu i mitt liv behöver koncentrera mig på. Överlag skriver jag just nu mera för att få blicken riktad rätt än för att jag upplever att jag har massor smart att säga.
"HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom."
Klag. 3:22-24
"Jag är korsfäst med Kristus,
och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.
Och det liv jag nu lever i min kropp,
det lever jag i tron på Guds Son,
som har älskat mig och utgivit sig för mig."
Gal. 2:19b-20
"HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom."
Klag. 3:22-24
"Jag är korsfäst med Kristus,
och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.
Och det liv jag nu lever i min kropp,
det lever jag i tron på Guds Son,
som har älskat mig och utgivit sig för mig."
Gal. 2:19b-20
Vem Gud är och om att lita på Gud - en råddig bokrecension :)
Först och främst måste jag tacka Gud för att Han har utvalt mig till att vara Hans barn, inte bara det, utan Han har gett mig gåvan att tro och inte bara det, utan Han har gett mig underbart kära syskon att dela tron med. Gud som redan visste allt och planerade allt innan jag ens blev till i moderlivet småler uppifrån när Han ser hur överraskad jag är över hur saker och ting utspelar sig, men jag själv förundras över det varje dag.
En av dessa kära systrar, Miksu, lånade mig en bok under min vistelse i USA. Den heter Trusting God even when life hurts och är skriven av Jerry Bridges. Jag har ännu drygt 20 sidor kvar av boken, men tänkte ändå presentera några huvudpoänger här redan, de kan ju hända att det i slutet av boken kommer en oväntad vändning, men får återkomma sedan :)
När jag började med boken trodde jag den skulle handla om hur man skall tackla det faktum att life hurts. Men boken handlade istället främst om trusting God genom att lära känna Honom bättre, vilket jag nu retrospektivt tycker är rätt vinkel att närma sig. Skribenten tar upp med ett digert utbud av bibelställen vem Gud är, att Han är allsmäktig och har sett och vetat allting långt innan det har blivit till. Och till detta hör också att Han vet allt om framtiden, något som verkligen skiljer vårt medvetande från Guds. Detta är grunden för tilliten. Vidare tar Jerry Bridges upp hur Gud själv i Skriften gång på gång med olika exempel visar att vi skall och bör lita på Honom just för att Han är allsmäktig både över människor, men också över folk och nationer och över naturen. Allting som på nåt sätt kan påverka oss har Guds full kontroll över.
Boken fortsätter med att fråga om Guds allmakt/suveränitet förpliktigar oss till något och visst gör den det. Vet vi att Gud är allsmäktig och suverän (sovereign är nog ett bättre ord på engelska) kan vi inte handla som om Han inte vore det, t.ex. lita mer på vårt eget omdöme än Hans eller ifrågasätta Hans vägar. Vi är förpliktade till bön i Jesu namn, eller vi borde känna det som vår plikt att be när vi vet vem Gud är. Bridges fortsätter med Guds vishet och kärlek, vilka vi lätt ifrågasätter och tar upp Job och hans kamp. Han kritiserar Job för att ha ställt Gud frågan varför och förklarar sedan ingående hur vi inte är berättigade till den frågan, utan istället skall fråga vem och låta Gud svara Jag. I ett helt kapitel behandlar Bridges vår upplevelse av Guds kärlek och påpekar att vi skall inpränta bibelställen som talar om Guds kärlek till oss för att bättre komma ihåg Hans kärlek varje dag.
I slutet av boken tas vår person och våra liv samt slutligen tillväxten genom motgångarna upp. Författaren målar upp en så skön bild om hur vi exakt med vår person, våra känslor, våra egenskaper och tankar uppfyller den uppgift och plats som Gud hade tänkt oss till. Hur vi inte kan vara på fel plats eller i fel situation om vi vandrar med Jesus. Jag har nästan läst till slut kapitlet om att växa genom motgångarna. Det handlar om att Gud inte sätter oss i situationer av misstag eller så att Han senare skulle märka att det var en dålig idé. Nej, allt är till slut genomtänkt. Även när det för oss verkar helt ologiskt och mitt i frestelsen känns livet som att det inte alls var så som Gud menade det. De sista kapitlen handlar om att välja att lita på Gud och att alltid tacka Honom. Fast jag ännu inte har läst dem kan jag säga att Jerry Bridges säkert tar upp de viktigaste poängerna till sist. Det är inte logiskt eller självklart för oss att lita på Gud. Men med det vi genom Bibeln känner till om Gud väljer vi att göra det ändå. Vi slutar fråga varför och frågar vem och tackar Gud för att Han är svaret på frågan.
Nu vet jag att jag inte skriver de bästa bokrecensionerna så boken fick knappast den ära den förtjänar. Dels för att jag har måsta smälta stoffet och läsa boken i bitar, så jag har haft de på hälft redan 1½ månad. Dock lovar jag var och en av er att boken är läsvärd. Den tar upp bibliska poänger på saker som vi mest av allt kämpar med - vårt liv och Gud i förhållande till det. Även fast du känner att gudsförhållandet inte riktigt är som det skall, kanske du inte ens tror, så tycker jag att du kan läsa boken för den tar inte upp känsla eller personlig relation, utan endast faktum om vem Gud är. Om vi sedan vill ta tag i den sista poängen och lita på Gud för den Han är, det är ett personligt beslut.
En av dessa kära systrar, Miksu, lånade mig en bok under min vistelse i USA. Den heter Trusting God even when life hurts och är skriven av Jerry Bridges. Jag har ännu drygt 20 sidor kvar av boken, men tänkte ändå presentera några huvudpoänger här redan, de kan ju hända att det i slutet av boken kommer en oväntad vändning, men får återkomma sedan :)
När jag började med boken trodde jag den skulle handla om hur man skall tackla det faktum att life hurts. Men boken handlade istället främst om trusting God genom att lära känna Honom bättre, vilket jag nu retrospektivt tycker är rätt vinkel att närma sig. Skribenten tar upp med ett digert utbud av bibelställen vem Gud är, att Han är allsmäktig och har sett och vetat allting långt innan det har blivit till. Och till detta hör också att Han vet allt om framtiden, något som verkligen skiljer vårt medvetande från Guds. Detta är grunden för tilliten. Vidare tar Jerry Bridges upp hur Gud själv i Skriften gång på gång med olika exempel visar att vi skall och bör lita på Honom just för att Han är allsmäktig både över människor, men också över folk och nationer och över naturen. Allting som på nåt sätt kan påverka oss har Guds full kontroll över.
Boken fortsätter med att fråga om Guds allmakt/suveränitet förpliktigar oss till något och visst gör den det. Vet vi att Gud är allsmäktig och suverän (sovereign är nog ett bättre ord på engelska) kan vi inte handla som om Han inte vore det, t.ex. lita mer på vårt eget omdöme än Hans eller ifrågasätta Hans vägar. Vi är förpliktade till bön i Jesu namn, eller vi borde känna det som vår plikt att be när vi vet vem Gud är. Bridges fortsätter med Guds vishet och kärlek, vilka vi lätt ifrågasätter och tar upp Job och hans kamp. Han kritiserar Job för att ha ställt Gud frågan varför och förklarar sedan ingående hur vi inte är berättigade till den frågan, utan istället skall fråga vem och låta Gud svara Jag. I ett helt kapitel behandlar Bridges vår upplevelse av Guds kärlek och påpekar att vi skall inpränta bibelställen som talar om Guds kärlek till oss för att bättre komma ihåg Hans kärlek varje dag.
I slutet av boken tas vår person och våra liv samt slutligen tillväxten genom motgångarna upp. Författaren målar upp en så skön bild om hur vi exakt med vår person, våra känslor, våra egenskaper och tankar uppfyller den uppgift och plats som Gud hade tänkt oss till. Hur vi inte kan vara på fel plats eller i fel situation om vi vandrar med Jesus. Jag har nästan läst till slut kapitlet om att växa genom motgångarna. Det handlar om att Gud inte sätter oss i situationer av misstag eller så att Han senare skulle märka att det var en dålig idé. Nej, allt är till slut genomtänkt. Även när det för oss verkar helt ologiskt och mitt i frestelsen känns livet som att det inte alls var så som Gud menade det. De sista kapitlen handlar om att välja att lita på Gud och att alltid tacka Honom. Fast jag ännu inte har läst dem kan jag säga att Jerry Bridges säkert tar upp de viktigaste poängerna till sist. Det är inte logiskt eller självklart för oss att lita på Gud. Men med det vi genom Bibeln känner till om Gud väljer vi att göra det ändå. Vi slutar fråga varför och frågar vem och tackar Gud för att Han är svaret på frågan.
Nu vet jag att jag inte skriver de bästa bokrecensionerna så boken fick knappast den ära den förtjänar. Dels för att jag har måsta smälta stoffet och läsa boken i bitar, så jag har haft de på hälft redan 1½ månad. Dock lovar jag var och en av er att boken är läsvärd. Den tar upp bibliska poänger på saker som vi mest av allt kämpar med - vårt liv och Gud i förhållande till det. Även fast du känner att gudsförhållandet inte riktigt är som det skall, kanske du inte ens tror, så tycker jag att du kan läsa boken för den tar inte upp känsla eller personlig relation, utan endast faktum om vem Gud är. Om vi sedan vill ta tag i den sista poängen och lita på Gud för den Han är, det är ett personligt beslut.
Münchensaknad
När sommaren äntligen har kommit och jag har insett det och glatt mig över att få fira min första sommar på 4 år i Helsingfors så kommer också den lilla saknaden av förra sommaren i München. Det var en underbar tid och ikväll när Bayern München vann Champions League kan jag inget annat än hoppas att jag skulle vara i München. Jag har också haft lite tätare kontakt med utbytesvännerna och skulle vilja se dem igen efter att nu 1 år snart har gått sedan alla våra äventyr :P
Nåja, för att vårda min längtan eller kanske göra den ännu större gick jag och läste min gamla Tysklandblog. Idag är jag glad att jag skrev blog under utbytet och funderar över hur lite tid jag nuförtiden har för mig själv jämfört med vad jag hade i München. Här kan ni läsa om förra årets final och se en liten video också och går ni hit hittar ni alla andra texter. Tänka sig så bra jag skrev på tyska för ett år sedan!
Nu tar jag natten. Tack gode Gud för allt det härliga du i din nåd låter mig få uppleva! Det är otroligt.
Nåja, för att vårda min längtan eller kanske göra den ännu större gick jag och läste min gamla Tysklandblog. Idag är jag glad att jag skrev blog under utbytet och funderar över hur lite tid jag nuförtiden har för mig själv jämfört med vad jag hade i München. Här kan ni läsa om förra årets final och se en liten video också och går ni hit hittar ni alla andra texter. Tänka sig så bra jag skrev på tyska för ett år sedan!
Nu tar jag natten. Tack gode Gud för allt det härliga du i din nåd låter mig få uppleva! Det är otroligt.
22.5.13
Jobb, flytt och sommar!
Hmm. Sitter på jobbet och funderar vad jag egentligen borde skriva om. Har ännu 1h arbetstid kvar, men eftersom lunchen uteblev, inga kaffepauser har firats och jag känner mig lite pauslös så tänker jag skriva en gnutta för att lätta på hjärtat.
När jag säger jobbet menar jag då arbetet som hälsocentralläkare i Östra Hfors som jag inledde 29.4. Tänker stanna här tills slutet av året och sedan hoppeligen fortsätta med något annat (mera) spännande.
Studietiden är nu så officiellt över som den kan vara. Okej, studiekortet varar tills 31.8 så innan dess skall jag utnyttja VR, Högholmen, YO-liikunta mm för fullt. Färdigblivningen är 30.5 med svärandet av läkareden i Universitetets huvudbyggnad och sedan min färdigblivningsfest som går av stapeln 8.6. Alla är hjärtligt välkomna :) Slutade med regelbundna studier redan 14.12, men har gjort praktikmånader i januari, februari och mars samt en föreläsning i april samt tre större tenter i februari, mars och nu i april. Allt är avklarat och i och med inledningen av min karriär som läkare känner jag mig nu gammal och i ett helt nytt skede av livet.
Mellan studieavslutning och karriärinledning hann jag med en 3 veckors resa till USA. Det var min första resa över Atlanten och jag njöt varje sekund. Allt var stort, annorlunda, varmt och trevligt och jag började leka med tanken att göra min förberedande bibelundervisning inför missionärsarbetet i USA. Om missionärsarbetet blir av. Den lilla biten av min personliga framtidsplan går inte just nu framåt. Men jag låter Gud visa vägen, vill Han det så sker det.
Efter både en omvälvande resa och ett inlendande av arbetslivet flyttade jag ut från studietidens lägenhet i Mejlans, där jag bott med Johi i 2½ år, till en stor etta i Hagnäs. Jag kände att jag ville ha något alldeles eget, och fick faktiskt min känsla bekräftad, både i och med glädjen efter flytten, men också av en undersökning i Helsingin Sanomat. Enligt den drömmer 26-30-åringar mer om eget hem än om kärlek, karriär, pengar mm. Så nu gläds jag över sovrum, vardagsrum, kök, balkong och massor saker i pinkt/ljusrött och har haft glädjen att ha gäster 50% av nätterna hittils :) Hagnäs och Berghäll som områden är alldeles ljuvliga, känner som om jag borde ta enskilda dagar ledigt bara för att få uppleva stadsdelarna som en turist.
Det sista och mest spännande jag vill berätta är om våren i Helsingfors. Alla dessa studie-/skolår har maj alltid varit en brådskande månad. Jag har aldrig riktigt hunnit uppleva maj för jag ahr läst till olika prov/tenter. Så detta år, när maj är som vackrast, har jag äntligen hunnit uppleva hela skönheten. Och ajg säger er bara: Finlands vackraste månader är maj och juli. Känslan och synen när allt blir grönt, när det blir varmt, när färgerna bara lyser ikapp och man får cykla omkring. Jag gläds otroligt över att dessutom få fira första sommaren på 4 år i Hfors i år. Det kommer att bli en otrolig sommar!
Soli Deo Gloria som Beethoven skulle ha skrivit...
När jag säger jobbet menar jag då arbetet som hälsocentralläkare i Östra Hfors som jag inledde 29.4. Tänker stanna här tills slutet av året och sedan hoppeligen fortsätta med något annat (mera) spännande.
Studietiden är nu så officiellt över som den kan vara. Okej, studiekortet varar tills 31.8 så innan dess skall jag utnyttja VR, Högholmen, YO-liikunta mm för fullt. Färdigblivningen är 30.5 med svärandet av läkareden i Universitetets huvudbyggnad och sedan min färdigblivningsfest som går av stapeln 8.6. Alla är hjärtligt välkomna :) Slutade med regelbundna studier redan 14.12, men har gjort praktikmånader i januari, februari och mars samt en föreläsning i april samt tre större tenter i februari, mars och nu i april. Allt är avklarat och i och med inledningen av min karriär som läkare känner jag mig nu gammal och i ett helt nytt skede av livet.
Mellan studieavslutning och karriärinledning hann jag med en 3 veckors resa till USA. Det var min första resa över Atlanten och jag njöt varje sekund. Allt var stort, annorlunda, varmt och trevligt och jag började leka med tanken att göra min förberedande bibelundervisning inför missionärsarbetet i USA. Om missionärsarbetet blir av. Den lilla biten av min personliga framtidsplan går inte just nu framåt. Men jag låter Gud visa vägen, vill Han det så sker det.
Efter både en omvälvande resa och ett inlendande av arbetslivet flyttade jag ut från studietidens lägenhet i Mejlans, där jag bott med Johi i 2½ år, till en stor etta i Hagnäs. Jag kände att jag ville ha något alldeles eget, och fick faktiskt min känsla bekräftad, både i och med glädjen efter flytten, men också av en undersökning i Helsingin Sanomat. Enligt den drömmer 26-30-åringar mer om eget hem än om kärlek, karriär, pengar mm. Så nu gläds jag över sovrum, vardagsrum, kök, balkong och massor saker i pinkt/ljusrött och har haft glädjen att ha gäster 50% av nätterna hittils :) Hagnäs och Berghäll som områden är alldeles ljuvliga, känner som om jag borde ta enskilda dagar ledigt bara för att få uppleva stadsdelarna som en turist.
Det sista och mest spännande jag vill berätta är om våren i Helsingfors. Alla dessa studie-/skolår har maj alltid varit en brådskande månad. Jag har aldrig riktigt hunnit uppleva maj för jag ahr läst till olika prov/tenter. Så detta år, när maj är som vackrast, har jag äntligen hunnit uppleva hela skönheten. Och ajg säger er bara: Finlands vackraste månader är maj och juli. Känslan och synen när allt blir grönt, när det blir varmt, när färgerna bara lyser ikapp och man får cykla omkring. Jag gläds otroligt över att dessutom få fira första sommaren på 4 år i Hfors i år. Det kommer att bli en otrolig sommar!
Soli Deo Gloria som Beethoven skulle ha skrivit...
31.3.13
Välsignelser under stilla veckan
I år under påsken kändes det extra roligt att få vara med om det traditionella påskrallyt med andakt/gudstjänst/högmässa varje dag från palmsöndag till annandag påsk eftersom jag inte var hemma i min församling under påsken förra året. Stilla veckan i år har varit fylld av välsignelser, jag tänker inte omtala dem skilt, men varje dag under veckan har Gud tydligt välsignat mig med bönesvar. Han har gett mig mera än vad jag har kunnat be om och förstärkt min tillit till Honom.
Vad har jag lärt mig av dessa välsignelser? Först och främst det att jag skall stiga åt sidan och låta Gud verka. Han är mäktig att göra långt mera än vad jag kan föreställa mig och jag måste ge upp min bristfälliga strävan och istället lita på att Han uppfyller sitt löfte om att svara på bön. Han har gjort det förut, men jag glömmer det så snabbt och glömmer att lita på Honom. Dethär är något jag känner att jag borde kunna hålla fast vid och borde kunna komma ihåg.
På grund av den bristfällighet jag nyss beskrev har jag till följd av välsignelserna fått uppleva att jag inte alls är värd att få så många välsignelser. Särskilt den härliga glädjen att få berätta om min tro och att eventuellt i framtiden få se mina vänner komma till tro känner jag att jag inte är värd att få uppleva. Det har jag så rätt i. I mig själv finns inget och inte heller har jag gjort något som gör att jag skulle förtjäna de välsignelser jag har fått av Gud. Tvärtom är jag, liksom hela mitt släkte, skyldig till det att Guds enfödde Son, Jesus från Nasaret, måste gå in i döden. Men i det att Han på långfredagen led hela den långa vägen upp till korset har jag fått all min synd förlåten och får i tacksamhet ta emot Gud välsignelser. Ja under att Han var mitt inne i lidandet, i det lidandet vi och jag borde ha varit i, bad Han för oss: "Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör." (Luk.23:34)
Mänskligt sett gör allt detta otroligt stora att jag känner mig ännu mindre, än mindre värd något. Jag kunde själv inte ha stått ut domen för min synd inför Guds helighet. Jesus utstod detta för mig, inte bara för mig, utan för var och en av oss. Så jag får ta emot förlåtelsen för intet och all Guds välsignelse för intet, även trots att jag inte är värd det. För att "Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son..." (Joh 3.16, även kallad lilla Bibeln) Det hänger alltså inte alls på mig, mina gärningar eller förtjänster, hur ordentligt jag följt buden, om jag lyckats med fastan eller om jag lever mitt liv duktigt enligt människorna omkring mig. Nej, om jag tror på Jesus, om jag håller det för sant som Han har gjort för mig på långfredagen för över 2000 år sedan, så får jag allt med Honom. Såsom Jesus sade det innan Han dog på korset: "Det är fullbordat." (Joh.19:30)
"Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?" 1Joh.5:5
GLAD PÅSK, KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
12.3.13
Lunchpaus
Det är så sällan jag nuförtiden är hemma lunchtid att jag inte fått laga lunch i all sköns ro på länge. Idag är min sista dag inför sista skriftliga tenten (omtagning av den kliniska sluttenten) under min studietid och jag tog en lång lunchpaus, for till butiken och tillredde en av mina favoriter, som jag dock inte gjort själv någonsin förut: borschsoppa (hur skrivs det?). Korv i alla dess former hör ännu också till mina absoluta favoriträtter så det kunde inte gå fel. Härligt gott med smetana :)
Här är receptet, gick snabbt och billigt. Och kan bara rekommendera Atrias krakovaknackkorvar - supergoa!
http://www.hs.fi/ruoka/reseptit/artikkeli/Pikainen+borssikeitto/1135244640111
Här är receptet, gick snabbt och billigt. Och kan bara rekommendera Atrias krakovaknackkorvar - supergoa!
http://www.hs.fi/ruoka/reseptit/artikkeli/Pikainen+borssikeitto/1135244640111
 |
| Bilden från Maku.fi. Namnam! |
2.3.13
Könnt ihr es glauben - was übers Essen
Alles fing gestern an als ich und Henrik bei unserer Tante waren und ich von ihr eine dose Sauerkraut bekam. Danach sind wir durch Lidl daheim gefahren, wir kauften Snacks und ich habe auch zufällig Bratwurst von Lidl mitgenommen. Das hab ich dann zu der Johanna erzählt und wir entschieden uns für ein deutsches Mittagsessen am Samstag (heute) nach ihrer Chorprobe. Die Johanna ist gerade nach Hause gekommen und könnt ihr raten was sie mitgebracht hat? Hefeweizenbier und Brezn! Jetzt können wir mal für uns ein echtes bayrisches Mittagsessen vorbereiten. Das hab ich seit August nicht genießen können :) Danke Johanna, hat mir glücklich gemacht!
18.2.13
Mitt i mitt lyckliga liv
Hej på er vänner och läsare! Kom på mig själv att jag inte har skrivit något om livet på väldigt länge. Jag har varit upptagen med att stressa mig igenom det livet så jag har inte kunnat stanna och njuta av det på länge. Nu har jag kunnat det och känner mig på toppenhumör idag och det lönar det sig att skriva om :)
Kom just hem från punttis med Anni - en tradition sedan säkert 10 år tillbaka och fortsätter årstionden ännu. Hon sa till sist att det är skönt att se mig på gott humör. Det säger något om livet den senaste tiden. Anni har blivit tvungen att påminna mig om att inte klaga hela tiden och hon har varit den starka som har tålt mitt gnällande över livet. Tack för det!
Under helgen och ännu idag firade jag min 26-års födelsedag. Becca kom från Vasa för att njuta av om möjligt den skönaste fredagen på åratal. Jag sov till 10 och låg i sängen till 11, steg upp för att bruncha i en timme, bakade länge, tog en eftermiddagstrip till Prisma och skrattade magen sjuk på kvällen med Dani och Becca. Vi alla saknade Miksu. På lördagen brunchades det vidare med 19 vänner mellan kl. 11 och 17 och vi smälte traditionellt ner maten med lätkä och dans på kvällen. Idag på måndagen fick jag glädjen att bli hämtad av mamma och pappa från jobbet, vi åkte hem, lagade mat och firade min födelsedag ännu med presenter, kaffe och kinuskibakelser :) Därtill fick jag en god chans att tala med mamma.
På något konstigt sätt fick jag idag letztendlich frid. Både igår och idag har jag fått mängder med bönesvar och välsignelser från Gud och när jag märkte det idag kunde jag inget annat än bara acceptera livet så gott som det är. Men sannerligen känns det konstigt att vara såhär nöjd och belåten.
Ända sedan Tyskland, där jag minsann vilade ut på många sätt, har jag haft en stressig växel på. Hösten var för min den sista studieterminen någonsin. Skolan tog slut sådär bara efter 19 år av skola och studier. Konstig känsla, samtidigt skulle man njuta av att se klasskamraterna kanske för sista gången, lära känna en del av dem bättre ännu, men samtidigt komma igenom alla kurser och se till att man har allt avklarat för att bara praktisera hela våren. Jag stötte dessutom på min första motgång i tentresultat någonsin. Nu på våren kom den andra missen. Guds sätt att visa att jag endast skall lita på Honom?
Hela jullovet jobbade jag, mest av ekonomiska skäl och för att få bort skräcken efter att inte ha jobbat på 10 månader. Nå, jag fick både pengar och erfarenhet och trivdes på jobbet. Men jullovet gick lite förbi. På vårterminen var jag sedan inne på ett helt år utan egentlig semester emellan. Nu på våren har jag snart två praktikmånader, s.k. amanuensurer, bakom och en sista framför. Sedan tar jag min välförtjänta semester i april och reser först till Maastricht och Amsterdam för att hälsa på Karin och sedan till USA för första gången i mitt liv för att träffa Miksu, Mary och Netti. Det kommer att bli spännande och det känns roligt att ha något sådär stort att se framemot :)
I maj väntar sedan Kvarnbäckens hvc och första riktiga jobbet, fast anställning och allt. Och i maj börjar sommaren som jag väntat så länge på redan. Jag har inte varit en sommar i Helsingfors på 4 år så och alla vännerna kommer att vara hemma i Hfors så det blir alldeles fantastiskt! Tänk det! Jag har så mycket planer för sommaren att jag ibland undrar hur jag skall hinna sköta arbetet vid sidan om det superroliga livet?
Det positiva med att bli färdig är att man får börja planera framtiden lite längre än nästa termin. Vad vill jag göra med mitt liv? Annat alltså än att få en fast arbetsplats för en tid, vilket faktiskt för mig inte är så viktigt. Till mina framtidsplaner hör nu att förvekrliga mina drömmar och det har börjat bra hittils. Till mina drömmar har hört att fara till Kenya och Tyskland, bådeoch har jag fått göra. Därtill har jag alltid velat bli läkare och det har jag fått bli. Nu har jag fått en dröm om att ha en egen lägenhet och det har jag fått svar om. Sedan borde jag lista ut vilkenslags läkare jag vill bli: barnläkare, kardiolog, anestesiolog eller allmänläkare? Valet har inte under studiernas gång blivit lättare, snarare motsatsen. Det jag i alla fall vet är att jag om 2-3 år vill åka iväg som missionär till Afrika och planeringen för det går också bra framåt. Gifta mig och få barn vill jag också, det lämnar jag helt i Guds händer.
Min poäng som jag vill framföra med inlägget är att jag vill, och jag tror att det är ett hälsosamt sätt att tänka, leva ut mina drömmar och se till att det som jag kallar mitt liv - min kallelse i livet i församlingen, familjen och bland vännerna, mina hobbyer och allt annat jag gillar - inte körs över av de plikter jag upplever. Livet skall vara värt att levas då vi har satts på denna jord och drömmar skall med Guds hjälp kunna uppfyllas. Bloginlägg skall kunna handla om positiva saker i livet och inte alltid om bibelställen som beskriver den konflikt mellan jordeliv och himlen man ibland upplever när man är modfälld. Här kommer den absolut sista klichen: Jesus lever och jag vill också leva!
Kom just hem från punttis med Anni - en tradition sedan säkert 10 år tillbaka och fortsätter årstionden ännu. Hon sa till sist att det är skönt att se mig på gott humör. Det säger något om livet den senaste tiden. Anni har blivit tvungen att påminna mig om att inte klaga hela tiden och hon har varit den starka som har tålt mitt gnällande över livet. Tack för det!
Under helgen och ännu idag firade jag min 26-års födelsedag. Becca kom från Vasa för att njuta av om möjligt den skönaste fredagen på åratal. Jag sov till 10 och låg i sängen till 11, steg upp för att bruncha i en timme, bakade länge, tog en eftermiddagstrip till Prisma och skrattade magen sjuk på kvällen med Dani och Becca. Vi alla saknade Miksu. På lördagen brunchades det vidare med 19 vänner mellan kl. 11 och 17 och vi smälte traditionellt ner maten med lätkä och dans på kvällen. Idag på måndagen fick jag glädjen att bli hämtad av mamma och pappa från jobbet, vi åkte hem, lagade mat och firade min födelsedag ännu med presenter, kaffe och kinuskibakelser :) Därtill fick jag en god chans att tala med mamma.
På något konstigt sätt fick jag idag letztendlich frid. Både igår och idag har jag fått mängder med bönesvar och välsignelser från Gud och när jag märkte det idag kunde jag inget annat än bara acceptera livet så gott som det är. Men sannerligen känns det konstigt att vara såhär nöjd och belåten.
Ända sedan Tyskland, där jag minsann vilade ut på många sätt, har jag haft en stressig växel på. Hösten var för min den sista studieterminen någonsin. Skolan tog slut sådär bara efter 19 år av skola och studier. Konstig känsla, samtidigt skulle man njuta av att se klasskamraterna kanske för sista gången, lära känna en del av dem bättre ännu, men samtidigt komma igenom alla kurser och se till att man har allt avklarat för att bara praktisera hela våren. Jag stötte dessutom på min första motgång i tentresultat någonsin. Nu på våren kom den andra missen. Guds sätt att visa att jag endast skall lita på Honom?
Hela jullovet jobbade jag, mest av ekonomiska skäl och för att få bort skräcken efter att inte ha jobbat på 10 månader. Nå, jag fick både pengar och erfarenhet och trivdes på jobbet. Men jullovet gick lite förbi. På vårterminen var jag sedan inne på ett helt år utan egentlig semester emellan. Nu på våren har jag snart två praktikmånader, s.k. amanuensurer, bakom och en sista framför. Sedan tar jag min välförtjänta semester i april och reser först till Maastricht och Amsterdam för att hälsa på Karin och sedan till USA för första gången i mitt liv för att träffa Miksu, Mary och Netti. Det kommer att bli spännande och det känns roligt att ha något sådär stort att se framemot :)
I maj väntar sedan Kvarnbäckens hvc och första riktiga jobbet, fast anställning och allt. Och i maj börjar sommaren som jag väntat så länge på redan. Jag har inte varit en sommar i Helsingfors på 4 år så och alla vännerna kommer att vara hemma i Hfors så det blir alldeles fantastiskt! Tänk det! Jag har så mycket planer för sommaren att jag ibland undrar hur jag skall hinna sköta arbetet vid sidan om det superroliga livet?
Det positiva med att bli färdig är att man får börja planera framtiden lite längre än nästa termin. Vad vill jag göra med mitt liv? Annat alltså än att få en fast arbetsplats för en tid, vilket faktiskt för mig inte är så viktigt. Till mina framtidsplaner hör nu att förvekrliga mina drömmar och det har börjat bra hittils. Till mina drömmar har hört att fara till Kenya och Tyskland, bådeoch har jag fått göra. Därtill har jag alltid velat bli läkare och det har jag fått bli. Nu har jag fått en dröm om att ha en egen lägenhet och det har jag fått svar om. Sedan borde jag lista ut vilkenslags läkare jag vill bli: barnläkare, kardiolog, anestesiolog eller allmänläkare? Valet har inte under studiernas gång blivit lättare, snarare motsatsen. Det jag i alla fall vet är att jag om 2-3 år vill åka iväg som missionär till Afrika och planeringen för det går också bra framåt. Gifta mig och få barn vill jag också, det lämnar jag helt i Guds händer.
Min poäng som jag vill framföra med inlägget är att jag vill, och jag tror att det är ett hälsosamt sätt att tänka, leva ut mina drömmar och se till att det som jag kallar mitt liv - min kallelse i livet i församlingen, familjen och bland vännerna, mina hobbyer och allt annat jag gillar - inte körs över av de plikter jag upplever. Livet skall vara värt att levas då vi har satts på denna jord och drömmar skall med Guds hjälp kunna uppfyllas. Bloginlägg skall kunna handla om positiva saker i livet och inte alltid om bibelställen som beskriver den konflikt mellan jordeliv och himlen man ibland upplever när man är modfälld. Här kommer den absolut sista klichen: Jesus lever och jag vill också leva!
18.1.13
Filipperbrevet 2 - lydnad som leder till glädje
Hälsningar från Hfors-Vasatåget. Här kommer betraktelsen om följande kapitel i Filipperbrevet.
I
Filipperbrevets andra kapitel, efter att Paulus i första kapitlet
fick vår uppmärksamhet genom att visa att vi alla kristna genomgår samma saker,
utvidgar han om hur vi som kristna skall vara här i världen. Vi skall vara enade och ödmjuka och vara så till sinnes som Kristus Jesus var (v.5). Detta
tycker jag att automatiskt följer som den enda lösningen på första
kapitlets existentiella kamp.
Det sköna
med det andra kapitlet, något som redan kan skönjas i det första,
är hur Paulus skriver om glädjen. Redan i v.2 kan han, i vissheten om filippernas enighet, äga fullkomlig glädje. Den framstår dessutom så mycket
härligare efter beskrivningen av den andliga fångenskapen i
världen i kap. 1. Fastän vi är i världen, som Paulus i 2:15 beskriver som
falsk och fördärvad, har vi glädjen i Gud. Som församling gläds
vi tillsammans.
Paulus tar också upp lydigheten. Efter att ha talat om glädjen tar han upp lydigheten, egentligen som en förutsättning för glädjen (v.17-18). Vi skall vara i världen fastän vi hellre skulle vara i himlen. För om vi följer Gud bär det att vi är i världen frukt. Men med vad skall vi vara lydiga? Jo, med att arbeta på vår frälsning. Lydiga i den bemärkelsen att vi litar på Jesu fullkomliga gärning för oss på korset, att vi lever våra liv i förlåtelsen med rent samvete så att vi hela tiden har vägen öppen till Gud.
Efter beskrivningen om hur vi skall leva det liv som vi uthärdar här på jorden avslutar Paulus genom att till sist skriva hur viktig den kristna kärleken är. I kapitlets första stycke skriver Paulus om att vi skall ha samma kärlek och sätta andra högre än oss själva. Detta gäller främst i den kristna gemenskapen.I sista stycket skriver han sedan med förnamn om Timoteus och Epafroditus som både han och filipperna känner bra och vädjar till filipperna att ta emot dem med den kärlek de är värda. Också här är det så skönt att som kristen känna igen sig i Pauli brev och känna igen syskonkärleken som vi i vår tid känner mot våra kristna syskon. Kapitel 2 uppmuntrar oss att överflöda i den, liksom Paulus också skriver till Tessalonikerna (3:12).
"Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." Fil.2:13
9.1.13
Filipperbrevet 1 – den livstida konflikten mellan vilja och skall
Tänkte ta en titt på Filipperbrevet i sin helhet, börjandes från kapitel 1. Det hjälper mig att förstå de kristnas samtida plåga och glädje här på jorden.
Paulus inleder Filipperbrevet genom att beskriva sin fångenskap. Eller för att gå lite tillbaka börjar han egentligen med det självklara: förbön och tack. Förbön för att han visste att Gud hör bön och att Gud är den enda som kan hjälpa honom och församlingen i Filippi, som han hade grundat. Tack för samma orsaker, han var viss om att Gud skulle göra detta.
Men Paulus beskriver härefter hur tungt livet är. Han sitter fången. Inte bara i det fysiska fängelset, vilket han de facto ser som en välsignelse, men i världen. Paulus, som i ett annat brev skriver att vi inte skall leva av världen, men i den, klagar över livet i världen. Han skriver i 1:23 ”Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” I den 21ta versen just innan har han postulerat att ”för mig är livet Kristus och döden en vinst.” och i vers 22 vet han inte vilkendera han skall välja.
Jag tror numera att många av oss känner denna samma längtan. Längtan till himlen, hem till Jesus. Vi ser mer och mer hur världen, trots att det i den finns mycket gott, inte har något den kan ge oss. Ingenting överhuvudtaget. Längtar vi efter något av världen får vi bitterhet, avundsjuka och ångest. Endast Gud kan fullt uppfylla vår längtan och våra behov. Och Han gör det, i rätt tid, enligt rätt tidtabell. Guds existens gör vår existens här på jorden uthärdlig.
Paulus fortsätter i första kapitlets 25:te vers ”och då jag är övertygad om det, vet jag att jag skall leva och bli kvar hos er alla”. Han säger inte att han vill det, såsom han i 23dje versen vill bryta upp, utan han skriver att han skall. Varför? För att Gud har en plan för hans existens. Paulus beskriver denna plan i de följande verserna. Han skall hjälpa församlingarna till framsteg och till glädje i tron. Han avslutar sedan kapitlet genom att varna församlingen att vi alla har samma strid att utkämpa. Alla kommer vi att mötas av konflikten mellan det vi vill göra och det vi skall. Men i nästsista versen, v.29, skriver han hoppfullt att vi fått nåd genom Kristus att uthärda denna strid inom oss.
Efter denna betraktelse av kap. 1 kan vi därför, i stunder när jordelivet känns tungt och vi mycket hellre skulle vara i himlen, tacka Gud (v.3), be till Honom (v.4), och fördjupa oss i Hans Ord, där Han så väl beskriver hur en annan kristen bekämpat denna existentiella kamp före oss.
”Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör.” Fil.1:20
Subscribe to:
Posts (Atom)