Igår sprang jag mitt livs första halvmaraton, tiden var just under min "tavoiteaika", i siffror 2h 8 min och 57 sek. Idag har jag skrivit en propedeutisk (inledande) tent i pediatri och imorgon skall jag skriva inledande tent i gynekologi samt besöka tandläkaren för att ta bort en visdomstand. Eller jag hoppas att det var bara en. Dessa fakta är för dig, stackars läsare, aningen irrelevanta, men precis som jag är långsam när det gäller att komma igång när jag löper så måste jag också få skriva av mig innan jag börjar skriva det jag egentligen tänkte skriva om. Så detta stycke är i princip onödigt och bidrar till att göra mina texter, som tenderar att bli långa, ännu längre.
Det finns saker i livet som ger livet mening, saker som ger livet innehåll och saker som är nödvändiga. Tänker varken tala om det förstnämnda eller det sistnämnda utan om innehållet för det har jag funderat på mycket på sistone. Efter att jag kom hem från Vasa har mitt liv fortsatt i samma svettigt stressiga rytm som i Vasa och hela våren innan. Utan paus. Sen gick jag och såg filmen Midnight in Paris, lånade en bok som jag började läsa och insåg att jag inte gjort meningsfulla eller innehållsrika saker på länge. Tre veckor i Helsingfors och det enda jag hade gjort var studierelaterade, nödvändiga ärenden eller träffat vänner och varit på fester. Vänner och fester definieras nog som innehållsrikt. För mig kan det ofta ändå bli närmare ett tvång, det förväntas av mig och jag tror att det är nödvändigt. Inombords är jag dock en väldigt självständig person som trivs bra ensam.
Efter några nätter av god sömn och efter att ha fått tid för mig själv att reflektera kom jag fram till att mitt liv blir innehållsrikt om jag får förverkliga mig själv. Om jag får skriva blog, om jag får läsa böcker och pröva det som författaren försöker förmedla. Blog kan man skriva med lite hjärta, mina tre senaste inlägg kan tjäna som bevis för det. Men har man något i tankarna som man verkligen vill säga måste man både ge tid och åtanke åt det man skriver. Att vara författare till yrke skulle inte alls vara motbjudande.
"Att försöka förstå människor och deras beteende helt och fullt är en omöjlig uppgift. Särskilt i min ålder. En del iakttar mera och andra mindre, där är nyckeln till att försöka förstå. Också fördomsfrihet och en grund av iakttagelser att jämföra med behövs för en rätt förståelse."
Om jag skulle skriva böcker skullle jag skriva som Hemingway. Han skriver det han ser, det han upplever och det han tror på. För honom är saker svart och vitt. Han filosoferar inte heller i det okända, utan uttalar sig bara om det han förstår sig på. Tycker mycket om det och mindre om Coelho-aktigt flumm. Det ovan skrivna är min egen text som skulle finnas i min egna bok.
För mig är det ofta nödvändigt att i mina bloginlägg ha med något kristet. Vet inte om det beror på att jag ännu också behöver bevisa till mig själv att jag nog är en god vardagskristen och har Gud med varje dag, eller om mina tankar bara till följd av min tro ofta besitts av någon bibelvers. Just nu funderar jag på mission, påverkad säkerligen av gårdagens missionsträff. I allt mitt jäkt påmindes jag om det som jag länge känt som mitt kall. Att bli missionär. Att en gång i en nära framtid komma bort från det liv jag nu lever till en fortsättning som jag tror att Gud har planerat för mig. Känner ofta att livet som jag nu lever är ofullkomligt, att jag kunde ha så mycket mera att ge.
"Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig." Matt. 5:48
