Eutanasi - om dödskvalitet och om liv efter döden

Det är bra att skriva av sig när man är känslomässigt aufgeregt av en orsak eller flera. Denna benägenhet till att bli kraftigt upprörd har jag synbarligen ärft av min far. Och jag tror att upprördhet med olika etiologi ofta stärker varandra.

Ikväll vill jag därför skriva om Juha Hänninens, överläkare på terminalvårdhemmet Terhokoti, uttalande om att tillåta eutanasi i Finland. Hänninen har tidigare talat emot eutanasi, aktiv dödshjälp, men nu tycker han, efter att ha sett så många dö en besvärlig död, att det skulle vara vår plikt som sjukvårdspersonal att lindra den smärta som sjukdomen orsakar. "Eutanasia voi hänen mielestään olla mahdollisuus auttaa tilanteessa, jossa lääketiede on kyvytön", skriver Helsingin Sanomat den 29.8.2012. Hänninen har nyligen publicerat en bok, Eutanasia - hyvä kuolema, och skriver där att patienten skall ha rätt till dödshjälp efter att alla medel för att lindra dödssmärtan har getts och patienten ännu efter det vill dö. Eutanasi skulle ses som naturlig död och sjukvårdspersonalen skulle ha rätt att avstå från att delta i aktiv dödshjälp.

"Du skall inte dräpa" lyder det femte budordet. Som en 25-årig, ung och aningen naiv, troende kristen och snart färdig läkare ser jag att eutanasi intet annat är än att döda. Argumenten för eutanasi brukar vara att patienten har en självbestämmanderätt och skulle därmed också få bestämma om sin död.  Patientens autonomi skulle inte förverkligas med eutanasi, läkaren skulle ju vara den som bestämmer när patienten lider så mycket att denne får dö. Vi har fått livet som en gåva, varken vi själva eller en läkare har rätt att ta det livet. Precis som i övrig patientvård är det så att läkaren är den som är experten, läkaren föreslår den vård som han anser vara bäst för patienten och patienten mera överensstämmer än bestämmer om sin vård. Patienten har rätt att avböja vård, men inte att välja vilken vård han så att säga tar emot. Läkaren igen har en plikt att tom. emot patientens vilja bevara patientens liv, när denne äventyrar det. Vår uppgift som läkare är att förbättra livskvalitet, inte dödskvaliteten.

Hänninen ser döden som en sjukdom, som bör behandlas, inte som ett sluttillstånd, från vilket det inte finns en återvändo. Han har rätt i att medicinen är inkapabel att hindra en oundviklig död med dess smärtor, faktum är att människan är en dödlig varelse. Som sjukvårdspersonal skall vi ge vårt allt för att hindra fysiska smärtor och också ge stöd och medel för att tåla den psykiska smärtan som hör ihop med döden. Vår uppgift som läkare är alltid att främja liv. Av läkarna i Finland tycker 96% att god palliativ vård ersätter behovet av eutanasi och Hänninen säger också att terminalvården i Finland har förbättrats på de senaste åren.

I en tidigare artikel om eutanasi i läkartidningen Duodecim (2011:127) beskriver Hänninen olika aspekter av eutanasi och kommer fram till att eutanasi utgör ett moraliskt dilemma, vilket jag håller med om. I artikeln konstaterar Hänninen att viljan att dö hör ihop med hopplöshet och depression samt fysiska symptom, främst av allt smärtor, och han skriver att det etiska problemet uppstår när vi skall dra en linje var smärtan och lidandet blir outhärdliga. I artikeln framgår att läkarna ofta ser till det fysiska lidandet, smärtan, medan patienten som önskar dödshjälp ofta hänvisar till den psykiska smärtan. "Kuolema on äärimmäinen kipulääke" skriver Hänninen och menar enligt min åsikt att döden är lösningen på problemet död. Han skriver att livet måste ha en viss kvalitet för att vara värt att leva. Här tycker jag att Hänninen börjar röra sig på väldigt farliga vatten, särskilt när han fortsätter med att det är upp till var och en att bestämma var minimigränsen för livskvalitet går och att livet i sig inte är gott.

Gud har skapat livet, det är gott. I första Moseboken 1:31 kan vi läsa: "Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Döden igen är ond, den är slutgiltig och innebär ett slut på människans tid på jorden. Skulle allt liv sluta där skulle döden inte vara ond. Men människornas liv på jorden är bara ett preludium för livet efter det. Dethär orsakar mycket hopplöshet och ångest för den som funderar på det och inte vet vilken destinationen efter jordläggningen är: himmel eller helvete. Med eutanasi vill man erbjuda en, till det yttre sett, väldigt enkel lösning på detta lidande, en lösning som i själva verket inte ens efter döden tar bort lidandet och troligtvis orsakar ångest i den som deltar i den aktiva eutanasin.

Det fysiska lidandet kan vi medicinskt påverka och här skall vi vara ivriga att påverka, vården kan förbättras genom att vi intensifierar terminalvården. Det psykiska lidandet, den existensiella smärtan som Hänninen också beskriver att den döende ofta har, kan vi inte med klassiska medicinska metoder påverka. Men att erbjuda en lätt död är varken en lösning och skall inte vara ett alternativ. Vi, jag talar om kollektivet läkare, borde kunna erbjuda andligt stöd till den döende, sanning om vem Gud är och vad Han har att erbjuda i livet efter döden.