Naiv

På sistone har jag märkt att ja e väldigt naiv. Jag är uppfostrad så. Jag tror att alla människor är ordentliga. Jag tror att alla mina kristna vänner verkligen tror och är felfria i den mening att de inte faller för de enklaste frestelserna. Om jag själv då handlar fel blir jag verkligen upprörd över min brist och har samvetskval länge.

Alla människor är inte ordentliga. Alla har inte samma värderingar som jag. Om jag har blivit uppfostrad att man inte gör fel och strävar till mitt yttersta att inte göra fel varför ser andra då så lätt på att bryta mot lagen? Några i vår kristna krets är inte troende kristna. Det överraskar inte mig så mycket nu som det gjorde förr. Några kristna vänner faller för sådana frestelser som jag inte tycker att hör kristna människor till. Då börjar jag undra att är det så som det skall gå till? Att man blir uppfostrad att leva rätt, men sen gör alla fel i praktiken? Och det är okej?

Jag blir missnöjd när folk som jag ser upp till medvetet gör fel. Folk som jag verkligen trodde att levde som de lär, men sen gör de inte så. Jag tror att jag blivit uppfostrad i en så skyddad miljö att jag blir överraskad över hur alla i teorin tycker (säger) en sak och i praktiken gör en annan. Är det så man skall göra, men att ja ännu inte har hoksat det? Ja vill fortsätta att vara naiv. Jag vill tro det bästa om alla. Men då tar det ont ibland...