Mamma frågade mig en dag om jag verkligen inte är orolig för vår(Kristi; ingenting är vårt, utan som Jesus säger till Paulus "ta hand om mina får" är alla kristna Kristi egna) kyrka. Jag måste medge att jag är lite likgiltig. Jag bryr mig om Markus församling och om Borgå stift lite, men den finskspråkiga kyrkan intresserar mig knappast. Inte Svenska kyrkan desvärre heller. Men ändå är jag orolig i allmänhet. Jag blir till mig om någon kristen hamnar ut för förföljelse, jag blir ledsen över folk som avfaller från tron och ibland vet jag itne om jag skall skratta eller gråta över vissa fenomen som uppkommer i diverse kyrkor.
Enligt Bibeln skall vi missionera, att folk skall komma till kännedom om Jesus skall vara vår högsta strävan. Att förvrängdheter uppkommer borde förskräcka oss och sparka oss i baken så att vi tar initiativ. Ibland känns det som om vi koncentrerar oss för mycket på detaljerna. Fast nu tycker jag att otron och bortvändheten från Guds Ord kommer så snabbt. Svenska kyrkan är vad den är (antar att de flesta är medvetna om situationen där). Enligt dagens Kyrkpressen (43/2006) är t.ex. procenten svenska ungdomar som konfirmerar sig betydligt lägre än de som gör så här i Finland. Jag tror att det beror både på prästerna där och på att det finns så många redan som har en helt annan religion. Kulturen där sägs också vara en annan.
Borgå stift är jag moderat nöjd med. Markus församling är jag såklart underbart nöjd med. Men kanske för att jag har det så bra där jag finns nu orkar jag inte bry mig om hur dte är annanstans. De svenska konservativa har dock Missionsprovinsen. I Finland har vi också Luther-säätiö. Men jag skulle önska att vi på svenskt håll inte skulle behöva grunda "nya" kyrkor utan att vi skulle kunna verka i den vi nu är. Angående de som motsätter sig kvinnopräster och hotet av dem hade jag inte trott att det skulle komma såhär snabbt. Men många gånger blir man överraskad, men hittils har det ännu i de flesta fall gått bra, hur kommer det att vara i fortsättningen?
Kyrkpressen är överlag en bra tidning. Insändarna är sakliga, skribenterna har goda åsikter och den är informativ. Hem till oss kommer också dne finska varianten: Kirkko ja kaupunki. Jag burkar inte läsa den, men råkade nu läsa de två senaste numren och jag blev nog mest road. Jag borde ha blivit förskräckt. I tidningen talas det mycket lite om vad som händer i den lutherska kyrkan, de visar hellre stadsdelar och presenterar olika (icke-kristna) människors yrken och hobbyn. Någon kan vara intresserad av sådana saker, men knappast söker man sådan läsning i kyrkans tidning?! Insändarna är för det mesta helt dåliga. En och annan bra kan krypa in.
I finlandssvenska kyrkan märker jag tidvis hur vissa dåliga saker uppkommer. Förra Höstdagarna blev jag t.ex. otroligt bedrövad, mitt brev till biskop Vikström finns på bloggen, noveber 2005. Iår hoppas jag det blir bättre. Sedan hörde jag om hur kyrkan har planerat betala över 300 000 euro för att investigera homosexualitet. Say what?? Jo, ibland hamnar man ut för chocker, men man kan bara hoppas att alla onda avsikter inte fullföljs...
En liten oro för vår kyrka och dess framtid är alltså mycket befogad. En stor oro vore också det. Men kanske det är bra att börja med en liten oro för jag tror nog att den blir given möjlighet att stiga... Men till all lycka har vi Gud och en gåva Han har gett oss: bönen. Så be för saken!
No comments:
Post a Comment