Två stycken bibelverser

Texten från Klagovisorna hör mycket ihop med bokrecensionen innan och Galaterbrevets ställe är vad jag just nu i mitt liv behöver koncentrera mig på. Överlag skriver jag just nu mera för att få blicken riktad rätt än för att jag upplever att jag har massor smart att säga.

"HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, 

ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom." 
Klag. 3:22-24


 "Jag är korsfäst med Kristus, 
och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. 
Och det liv jag nu lever i min kropp, 
det lever jag i tron på Guds Son, 
som har älskat mig och utgivit sig för mig." 
Gal. 2:19b-20

Vem Gud är och om att lita på Gud - en råddig bokrecension :)

Först och främst måste jag tacka Gud för att Han har utvalt mig till att vara Hans barn, inte bara det, utan Han har gett mig gåvan att tro och inte bara det, utan Han har gett mig underbart kära syskon att dela tron med. Gud som redan visste allt och planerade allt innan jag ens blev till i moderlivet småler uppifrån när Han ser hur överraskad jag är över hur saker och ting utspelar sig, men jag själv förundras över det varje dag.

En av dessa kära systrar, Miksu, lånade mig en bok under min vistelse i USA. Den heter Trusting God even when life hurts och är skriven av Jerry Bridges. Jag har ännu drygt 20 sidor kvar av boken, men tänkte ändå presentera några huvudpoänger här redan, de kan ju hända att det i slutet av boken kommer en oväntad vändning, men får återkomma sedan :)

När jag började med boken trodde jag den skulle handla om hur man skall tackla det faktum att life hurts.  Men boken handlade istället främst om trusting God genom att lära känna Honom bättre, vilket jag nu retrospektivt tycker är rätt vinkel att närma sig. Skribenten tar upp med ett digert utbud av bibelställen vem Gud är, att Han är allsmäktig och har sett och vetat allting långt innan det har blivit till. Och till detta hör också att Han vet allt om framtiden, något som verkligen skiljer vårt medvetande från Guds. Detta är grunden för tilliten. Vidare tar Jerry Bridges upp hur Gud själv i Skriften gång på gång med olika exempel visar att vi skall och bör lita på Honom just för att Han är allsmäktig både över människor, men också över folk och nationer och över naturen. Allting som på nåt sätt kan påverka oss har Guds full kontroll över.

Boken fortsätter med att fråga om Guds allmakt/suveränitet förpliktigar oss till något och visst gör den det. Vet vi att Gud är allsmäktig och suverän (sovereign är nog ett bättre ord på engelska) kan vi inte handla som om Han inte vore det, t.ex. lita mer på vårt eget omdöme än Hans eller ifrågasätta Hans vägar. Vi är förpliktade till bön i Jesu namn, eller vi borde känna det som vår plikt att be när vi vet vem Gud är. Bridges fortsätter med Guds vishet och kärlek, vilka vi lätt ifrågasätter och tar upp Job och hans kamp. Han kritiserar Job för att ha ställt Gud frågan varför och förklarar sedan ingående hur vi inte är berättigade till den frågan, utan istället skall fråga vem och låta Gud svara Jag. I ett helt kapitel behandlar Bridges vår upplevelse av Guds kärlek och påpekar att vi skall inpränta bibelställen som talar om Guds kärlek till oss för att bättre komma ihåg Hans kärlek varje dag.

I slutet av boken tas vår person och våra liv samt slutligen tillväxten genom motgångarna upp. Författaren målar upp en så skön bild om hur vi exakt med vår person, våra känslor, våra egenskaper och tankar uppfyller den uppgift och plats som Gud hade tänkt oss till. Hur vi inte kan vara på fel plats eller i fel situation om vi vandrar med Jesus. Jag har nästan läst till slut kapitlet om att växa genom motgångarna. Det handlar om att Gud inte sätter oss i situationer av misstag eller så att Han senare skulle märka att det var en dålig idé. Nej, allt är till slut genomtänkt. Även när det för oss verkar helt ologiskt och mitt i frestelsen känns livet som att det inte alls var så som Gud menade det. De sista kapitlen handlar om att välja att lita på Gud och att alltid tacka Honom. Fast jag ännu inte har läst dem kan jag säga att Jerry Bridges säkert tar upp de viktigaste poängerna till sist. Det är inte logiskt eller självklart för oss att lita på Gud. Men med det vi genom Bibeln känner till om Gud väljer vi att göra det ändå. Vi slutar fråga varför och frågar vem och tackar Gud för att Han är svaret på frågan.

Nu vet jag att jag inte skriver de bästa bokrecensionerna så boken fick knappast den ära den förtjänar. Dels för att jag har måsta smälta stoffet och läsa boken i bitar, så jag har haft de på hälft redan 1½ månad. Dock lovar jag var och en av er att boken är läsvärd. Den tar upp bibliska poänger på saker som vi mest av allt kämpar med - vårt liv och Gud i förhållande till det. Även fast du känner att gudsförhållandet inte riktigt är som det skall, kanske du inte ens tror, så tycker jag att du kan läsa boken för den tar inte upp känsla eller personlig relation, utan endast faktum om vem Gud är. Om vi sedan vill ta tag i den sista poängen och lita på Gud för den Han är, det är ett personligt beslut.

Münchensaknad

När sommaren äntligen har kommit och jag har insett det och glatt mig över att få fira min första sommar på 4 år i Helsingfors så kommer också den lilla saknaden av förra sommaren i München. Det var en underbar tid och ikväll när Bayern München vann Champions League kan jag inget annat än hoppas att jag skulle vara i München. Jag har också haft lite tätare kontakt med utbytesvännerna och skulle vilja se dem igen efter att nu 1 år snart har gått sedan alla våra äventyr :P

Nåja, för att vårda min längtan eller kanske göra den ännu större gick jag och läste min gamla Tysklandblog. Idag är jag glad att jag skrev blog under utbytet och funderar över hur lite tid jag nuförtiden har för mig själv jämfört med vad jag hade i München. Här kan ni läsa om förra årets final och se en liten video också och går ni hit hittar ni alla andra texter. Tänka sig så bra jag skrev på tyska för ett år sedan!

Nu tar jag natten. Tack gode Gud för allt det härliga du i din nåd låter mig få uppleva! Det är otroligt.

Jobb, flytt och sommar!

Hmm. Sitter på jobbet och funderar vad jag egentligen borde skriva om. Har ännu 1h arbetstid kvar, men eftersom lunchen uteblev, inga kaffepauser har firats och jag känner mig lite pauslös så tänker jag skriva en gnutta för att lätta på hjärtat.

När jag säger jobbet menar jag då arbetet som hälsocentralläkare i Östra Hfors som jag inledde 29.4. Tänker stanna här tills slutet av året och sedan hoppeligen fortsätta med något annat (mera) spännande.

Studietiden är nu så officiellt över som den kan vara. Okej, studiekortet varar tills 31.8 så innan dess skall jag utnyttja VR, Högholmen, YO-liikunta mm för fullt. Färdigblivningen är 30.5 med svärandet av läkareden i Universitetets huvudbyggnad och sedan min färdigblivningsfest som går av stapeln 8.6. Alla är hjärtligt välkomna :) Slutade med regelbundna studier redan 14.12, men har gjort praktikmånader i januari, februari och mars samt en föreläsning i april samt tre större tenter i februari, mars och nu i april. Allt är avklarat och i och med inledningen av min karriär som läkare känner jag mig nu gammal och i ett helt nytt skede av livet.

Mellan studieavslutning och karriärinledning hann jag med en 3 veckors resa till USA. Det var min första resa över Atlanten och jag njöt varje sekund. Allt var stort, annorlunda, varmt och trevligt och jag började leka med tanken att göra min förberedande bibelundervisning inför missionärsarbetet i USA. Om missionärsarbetet blir av. Den lilla biten av min personliga framtidsplan går inte just nu framåt. Men jag låter Gud visa vägen, vill Han det så sker det.

Efter både en omvälvande resa och ett inlendande av arbetslivet flyttade jag ut från studietidens lägenhet i Mejlans, där jag bott med Johi i 2½ år, till en stor etta i Hagnäs. Jag kände att jag ville ha något alldeles eget, och fick faktiskt min känsla bekräftad, både i och med glädjen efter flytten, men också av en undersökning i Helsingin Sanomat. Enligt den drömmer 26-30-åringar mer om eget hem än om kärlek, karriär, pengar mm. Så nu gläds jag över sovrum, vardagsrum, kök, balkong och massor saker i pinkt/ljusrött och har haft glädjen att ha gäster 50% av nätterna hittils :) Hagnäs och Berghäll som områden är alldeles ljuvliga, känner som om jag borde ta enskilda dagar ledigt bara för att få uppleva stadsdelarna som en turist.

Det sista och mest spännande jag vill berätta är om våren i Helsingfors. Alla dessa studie-/skolår har maj alltid varit en brådskande månad. Jag har aldrig riktigt hunnit uppleva maj för jag ahr läst till olika prov/tenter. Så detta år, när maj är som vackrast, har jag äntligen hunnit uppleva hela skönheten. Och ajg säger er bara: Finlands vackraste månader är maj och juli. Känslan och synen när allt blir grönt, när det blir varmt, när färgerna bara lyser ikapp och man får cykla omkring. Jag gläds otroligt över att dessutom få fira första sommaren på 4 år i Hfors i år. Det kommer att bli en otrolig sommar!

Soli Deo Gloria som Beethoven skulle ha skrivit...

Välsignelser under stilla veckan

I år under påsken kändes det extra roligt att få vara med om det traditionella påskrallyt med andakt/gudstjänst/högmässa varje dag från palmsöndag till annandag påsk eftersom jag inte var hemma i min församling under påsken förra året. Stilla veckan i år har varit fylld av välsignelser, jag tänker inte omtala dem skilt, men varje dag under veckan har Gud tydligt välsignat mig med bönesvar. Han har gett mig mera än vad jag har kunnat be om och förstärkt min tillit till Honom.

Vad har jag lärt mig av dessa välsignelser? Först och främst det att jag skall stiga åt sidan och låta Gud verka. Han är mäktig att göra långt mera än vad jag kan föreställa mig och jag måste ge upp min bristfälliga strävan och istället lita på att Han uppfyller sitt löfte om att svara på bön. Han har gjort det förut, men jag glömmer det så snabbt och glömmer att lita på Honom. Dethär är något jag känner att jag borde kunna hålla fast vid och borde kunna komma ihåg.

På grund av den bristfällighet jag nyss beskrev har jag till följd av välsignelserna fått uppleva att jag inte alls är värd att få så många välsignelser. Särskilt den härliga glädjen att få berätta om min tro och att eventuellt i framtiden få se mina vänner komma till tro känner jag att jag inte är värd att få uppleva. Det har jag så rätt i. I mig själv finns inget och inte heller har jag gjort något som gör att jag skulle förtjäna de välsignelser jag har fått av Gud. Tvärtom är jag, liksom hela mitt släkte, skyldig till det att Guds enfödde Son, Jesus från Nasaret, måste gå in i döden. Men i det att Han på långfredagen led hela den långa vägen upp till korset har jag fått all min synd förlåten och får i tacksamhet ta emot Gud välsignelser. Ja under att Han var mitt inne i lidandet, i det lidandet vi och jag borde ha varit i, bad Han för oss: "Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör." (Luk.23:34)

Mänskligt sett gör allt detta otroligt stora att jag känner mig ännu mindre, än mindre värd något. Jag kunde själv inte ha stått ut domen för min synd inför Guds helighet. Jesus utstod detta för mig, inte bara för mig, utan för var och en av oss. Så jag får ta emot förlåtelsen för intet och all Guds välsignelse för intet, även trots att jag inte är värd det. För att "Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son..." (Joh 3.16, även kallad lilla Bibeln) Det hänger alltså inte alls på mig, mina gärningar eller förtjänster, hur ordentligt jag följt buden, om jag lyckats med fastan eller om jag lever mitt liv duktigt enligt människorna omkring mig. Nej, om jag tror på Jesus, om jag håller det för sant som Han har gjort för mig på långfredagen för över 2000 år sedan, så får jag allt med Honom. Såsom Jesus sade det innan Han dog på korset: "Det är fullbordat." (Joh.19:30)

"Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?" 1Joh.5:5

GLAD PÅSK, KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

Lunchpaus

Det är så sällan jag nuförtiden är hemma lunchtid att jag inte fått laga lunch i all sköns ro på länge. Idag är min sista dag inför sista skriftliga tenten (omtagning av den kliniska sluttenten) under min studietid och jag tog en lång lunchpaus, for till butiken och tillredde en av mina favoriter, som jag dock inte gjort själv någonsin förut: borschsoppa (hur skrivs det?). Korv i alla dess former hör ännu också till mina absoluta favoriträtter så det kunde inte gå fel. Härligt gott med smetana :)

Här är receptet, gick snabbt och billigt. Och kan bara rekommendera Atrias krakovaknackkorvar - supergoa!
http://www.hs.fi/ruoka/reseptit/artikkeli/Pikainen+borssikeitto/1135244640111

Bilden från Maku.fi. Namnam!

Könnt ihr es glauben - was übers Essen

Alles fing gestern an als ich und Henrik bei unserer Tante waren und ich von ihr eine dose Sauerkraut bekam. Danach sind wir durch Lidl daheim gefahren, wir kauften Snacks und ich habe auch zufällig Bratwurst von Lidl mitgenommen. Das hab ich dann zu der Johanna erzählt und wir entschieden uns für ein deutsches Mittagsessen am Samstag (heute) nach ihrer Chorprobe. Die Johanna ist gerade nach Hause gekommen und könnt ihr raten was sie mitgebracht hat? Hefeweizenbier und Brezn! Jetzt können wir mal für uns ein echtes bayrisches Mittagsessen vorbereiten. Das hab ich seit August nicht genießen können :) Danke Johanna, hat mir glücklich gemacht!

Mitt i mitt lyckliga liv

Hej på er vänner och läsare! Kom på mig själv att jag inte har skrivit något om livet på väldigt länge. Jag har varit upptagen med att stressa mig igenom det livet så jag har inte kunnat stanna och njuta av det på länge. Nu har jag kunnat det och känner mig på toppenhumör idag och det lönar det sig att skriva om :)

Kom just hem från punttis med Anni - en tradition sedan säkert 10 år tillbaka och fortsätter årstionden ännu. Hon sa till sist att det är skönt att se mig på gott humör. Det säger något om livet den senaste tiden. Anni har blivit tvungen att påminna mig om att inte klaga hela tiden och hon har varit den starka som har tålt mitt gnällande över livet. Tack för det!

Under helgen och ännu idag firade jag min 26-års födelsedag. Becca kom från Vasa för att njuta av om möjligt den skönaste fredagen på åratal. Jag sov till 10 och låg i sängen till 11, steg upp för att bruncha i en timme, bakade länge, tog en eftermiddagstrip till Prisma och skrattade magen sjuk på kvällen med Dani och Becca. Vi alla saknade Miksu. På lördagen brunchades det vidare med 19 vänner mellan kl. 11 och 17 och vi smälte traditionellt ner maten med lätkä och dans på kvällen. Idag på måndagen fick jag glädjen att bli hämtad av mamma och pappa från jobbet, vi åkte hem, lagade mat och firade min födelsedag ännu med presenter, kaffe och kinuskibakelser :) Därtill fick jag en god chans att tala med mamma.

På något konstigt sätt fick jag idag letztendlich frid. Både igår och idag har jag fått mängder med bönesvar och välsignelser från Gud och när jag märkte det idag kunde jag inget annat än bara acceptera livet så gott som det är. Men sannerligen känns det konstigt att vara såhär nöjd och belåten.

Ända sedan Tyskland, där jag minsann vilade ut på många sätt, har jag haft en stressig växel på. Hösten var för min den sista studieterminen någonsin. Skolan tog slut sådär bara efter 19 år av skola och studier. Konstig känsla, samtidigt skulle man njuta av att se klasskamraterna kanske för sista gången, lära känna en del av dem bättre ännu, men samtidigt komma igenom alla kurser och se till att man har allt avklarat för att bara praktisera hela våren. Jag stötte dessutom på min första motgång i tentresultat någonsin. Nu på våren kom den andra missen. Guds sätt att visa att jag endast skall lita på Honom?

Hela jullovet jobbade jag, mest av ekonomiska skäl och för att få bort skräcken efter att inte ha jobbat på 10 månader. Nå, jag fick både pengar och erfarenhet och trivdes på jobbet. Men jullovet gick lite förbi. På vårterminen var jag sedan inne på ett helt år utan egentlig semester emellan. Nu på våren har jag snart två praktikmånader, s.k. amanuensurer, bakom och en sista framför. Sedan tar jag min välförtjänta semester i april och reser först till Maastricht och Amsterdam för att hälsa på Karin och sedan till USA för första gången i mitt liv för att träffa Miksu, Mary och Netti. Det kommer att bli spännande och det känns roligt att ha något sådär stort att se framemot :)

I maj väntar sedan Kvarnbäckens hvc och första riktiga jobbet, fast anställning och allt. Och i maj börjar sommaren som jag väntat så länge på redan. Jag har inte varit en sommar i Helsingfors på 4 år så och alla vännerna kommer att vara hemma i Hfors så det blir alldeles fantastiskt! Tänk det! Jag har så mycket planer för sommaren att jag ibland undrar hur jag skall hinna sköta arbetet vid sidan om det superroliga livet?

Det positiva med att bli färdig är att man får börja planera framtiden lite längre än nästa termin. Vad vill jag göra med mitt liv? Annat alltså än att få en fast arbetsplats för en tid, vilket faktiskt för mig inte är så viktigt. Till mina framtidsplaner hör nu att förvekrliga mina drömmar och det har börjat bra hittils. Till mina drömmar har hört att fara till Kenya och Tyskland, bådeoch har jag fått göra. Därtill har jag alltid velat bli läkare och det har jag fått bli. Nu har jag fått en dröm om att ha en egen lägenhet och det har jag fått svar om. Sedan borde jag lista ut vilkenslags läkare jag vill bli: barnläkare, kardiolog, anestesiolog eller allmänläkare? Valet har inte under studiernas gång blivit lättare, snarare motsatsen. Det jag i alla fall vet är att jag om 2-3 år vill åka iväg som missionär till Afrika och planeringen för det går också bra framåt. Gifta mig och få barn vill jag också, det lämnar jag helt i Guds händer.

Min poäng som jag vill framföra med inlägget är att jag vill, och jag tror att det är ett hälsosamt sätt att tänka, leva ut mina drömmar och se till att det som jag kallar mitt liv - min kallelse i livet i församlingen, familjen och bland vännerna, mina hobbyer och allt annat jag gillar - inte körs över av de plikter jag upplever. Livet skall vara värt att levas då vi har satts på denna jord och drömmar skall med Guds hjälp kunna uppfyllas. Bloginlägg skall kunna handla om positiva saker i livet och inte alltid om bibelställen som beskriver den konflikt mellan jordeliv och himlen man ibland upplever när man är modfälld. Här kommer den absolut sista klichen: Jesus lever och jag vill också leva!

Filipperbrevet 2 - lydnad som leder till glädje

Hälsningar från Hfors-Vasatåget. Här kommer betraktelsen om följande kapitel i Filipperbrevet.

I Filipperbrevets andra kapitel, efter att Paulus i första kapitlet fick vår uppmärksamhet genom att visa att vi alla kristna genomgår samma saker, utvidgar han om hur vi som kristna skall vara här i världen. Vi skall vara enade och ödmjuka och vara så till sinnes som Kristus Jesus var (v.5). Detta tycker jag att automatiskt följer som den enda lösningen på första kapitlets existentiella kamp. 

Det sköna med det andra kapitlet, något som redan kan skönjas i det första, är hur Paulus skriver om glädjen. Redan i v.2 kan han, i vissheten om filippernas enighet, äga fullkomlig glädje. Den framstår dessutom så mycket härligare efter beskrivningen av den andliga fångenskapen i världen i kap. 1. Fastän vi är i världen, som Paulus i 2:15 beskriver som falsk och fördärvad, har vi glädjen i Gud. Som församling gläds vi tillsammans.

Paulus tar också upp lydigheten. Efter att ha talat om glädjen tar han upp lydigheten, egentligen som en förutsättning för glädjen (v.17-18). Vi skall vara i världen fastän vi hellre skulle vara i himlen. För om vi följer Gud bär det att vi är i världen frukt. Men med vad skall vi vara lydiga? Jo, med att arbeta på vår frälsning. Lydiga i den bemärkelsen att vi litar på Jesu fullkomliga gärning för oss på korset, att vi lever våra liv i förlåtelsen med rent samvete så att vi hela tiden har vägen öppen till Gud.

Efter beskrivningen om hur vi skall leva det liv som vi uthärdar här på jorden avslutar Paulus genom att till sist skriva hur viktig den kristna kärleken är. I kapitlets första stycke skriver Paulus om att vi skall ha samma kärlek och sätta andra högre än oss själva. Detta gäller främst i den kristna gemenskapen.I sista stycket skriver han sedan med förnamn om Timoteus och Epafroditus som både han och filipperna känner bra och vädjar till filipperna att ta emot dem med den kärlek de är värda. Också här är det så skönt att som kristen känna igen sig i Pauli brev och känna igen syskonkärleken som vi i vår tid känner mot våra kristna syskon. Kapitel 2 uppmuntrar oss att överflöda i den, liksom Paulus också skriver till Tessalonikerna (3:12).

"Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." Fil.2:13

Filipperbrevet 1 – den livstida konflikten mellan vilja och skall

Tänkte ta en titt på Filipperbrevet i sin helhet, börjandes från kapitel 1. Det hjälper mig att förstå de kristnas samtida plåga och glädje här på jorden.

Paulus inleder Filipperbrevet genom att beskriva sin fångenskap. Eller för att gå lite tillbaka börjar han egentligen med det självklara: förbön och tack. Förbön för att han visste att Gud hör bön och att Gud är den enda som kan hjälpa honom och församlingen i Filippi, som han hade grundat. Tack för samma orsaker, han var viss om att Gud skulle göra detta.

Men Paulus beskriver härefter hur tungt livet är. Han sitter fången. Inte bara i det fysiska fängelset, vilket han de facto ser som en välsignelse, men i världen. Paulus, som i ett annat brev skriver att vi inte skall leva av världen, men i den, klagar över livet i världen. Han skriver i 1:23 ”Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” I den 21ta versen just innan har han postulerat att ”för mig är livet Kristus och döden en vinst.” och i vers 22 vet han inte vilkendera han skall välja.

Jag tror numera att många av oss känner denna samma längtan. Längtan till himlen, hem till Jesus. Vi ser mer och mer hur världen, trots att det i den finns mycket gott, inte har något den kan ge oss. Ingenting överhuvudtaget. Längtar vi efter något av världen får vi bitterhet, avundsjuka och ångest. Endast Gud kan fullt uppfylla vår längtan och våra behov. Och Han gör det, i rätt tid, enligt rätt tidtabell. Guds existens gör vår existens här på jorden uthärdlig.

Paulus fortsätter i första kapitlets 25:te vers ”och då jag är övertygad om det, vet jag att jag skall leva och bli kvar hos er alla”. Han säger inte att han vill det, såsom han i 23dje versen vill bryta upp, utan han skriver att han skall. Varför? För att Gud har en plan för hans existens. Paulus beskriver denna plan i de följande verserna. Han skall hjälpa församlingarna till framsteg och till glädje i tron. Han avslutar sedan kapitlet genom att varna församlingen att vi alla har samma strid att utkämpa. Alla kommer vi att mötas av konflikten mellan det vi vill göra och det vi skall. Men i nästsista versen, v.29, skriver han hoppfullt att vi fått nåd genom Kristus att uthärda denna strid inom oss.

Efter denna betraktelse av kap. 1 kan vi därför, i stunder när jordelivet känns tungt och vi mycket hellre skulle vara i himlen, tacka Gud (v.3), be till Honom (v.4), och fördjupa oss i Hans Ord, där Han så väl beskriver hur en annan kristen bekämpat denna existentiella kamp före oss.

”Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör.” Fil.1:20

Herre håll mig vid liv

I stunder av misströstan, när känslorna och tankarna kretsar kring hopplöshet och ångest och varken bön eller lovsång tycks ge lättnad kallar Gud oss raskt till sitt Ord. Han vill tala till oss omedelbar tröst och vi kan ofta känslomässigt vara tillslutna, men Bibelns Ord tränger igenom dethär. Psaltaren är både en bönebok, men till innehållet sammanfattar den också hela Bibelns budskap och täcker alla livsområden och livssituationer.

Ps. 119 har överskriften Den gudfruktiges tröst i Herrens ord. Psalmen visar på ett mäktigt sätt hur endast Guds Ord fullt kan ge oss den frid, glädje och välsignelse som Gud har till vår del. I många av psalmerna upprepas den viktiga tematiken många gånger, temat omskrivs på olika sätt för att inskärpa det som Gud vill tala till läsaren. I psalm 119 förekommer orden "ditt ord håller mig vid liv" alltsomallt sex gånger: i verserna 50, 93, 107, 154, 156 och 159. Jag förstår varför Gud vill påminna mig just om detta. Dethär är nämligen den största trösten och bekräftelsen om Guds makt som jag som kristen behöver när djävulens påfrestningar i livet känns mig övermäktiga.

Psalm 119 ger mig därtill ännu mera. Den ödmjukar mig i vers 56: "Det har förunnats mig att akta på dina befallningar." och inger frid i vers 165: "Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall.". Efter all uppmuntring, kraft, stöd och tröst påminner psalmisten mig i sista versen av detta längsta kapitel i Bibeln ännu om mitt behov av daglig omvändelse "Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud." Tack Gud för ditt tilltal genom ditt Ord.

Vårt andliga kapital

I skrivande stund är klockan egentligen alltför mycket för att jag skall sitta uppe, men ikväll känner jag mig andligt pigg (kroppsligt ganska trött) och har litet av en lillajulskänsla fastän de bara är mörkt ute och jag dricker te istället för glögg. Men hur som haver. Here goes.

På nordiska studentkonferensen i Bergen, Norge, i oktober fick jag en stark känsla av mitt ansvar som kristen och mitt ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett mig. Jag insåg vilket andligt kapital som Gud har investerat i mig sedan min födsel. Att födas i Finland innebär att man med 78% sannolikhet får ett kristet dop. Därtill får man en uppfostran i en kristen miljö: många barn går i kristen barnklubb och i min skola bad vi bordsbön, då var min familj inte ännu kristen. Samhällets moral är till ramarna åtminstone kristen. Vi kan säga att man i Finland och övriga Skandinavien blir utsatt för en öppet kristen miljö och oberoende av kyrkotillhörighet, familjens bekännelse eller egen attityd lär man sig kristna värderingar. I mitt fall blev min familj kristen år 1997, jag började tvingas till kyrkan och började senare frivilligt delta i kristen verksamhet: krista sommarläger, hjälpisverksamhet, bibelstudier, lovsångskvällar, bönegrupper, ungdomsledararbetet och Studentmissionen. Jag hade att välja mellan massor av kristet att fylla kalendern med och i min kunskapstörst valde jag det mesta också. Omedvetet (för mig) investerade Gud i mig, genom präster och medkristna på olika evenemang, ett enormt kristet kapital. 

Under mina 15 år som kristen har jag lärt mig mer än om något annat jag nånsin studerat. Jag har kommit Gud närmare och lärt mig leva ett liv tillsammans med Honom. Ibland upplever jag till och med att all kunskap blir en börda, jag vet så mycket om många saker att jag inte kan ställa mig likgiltigt till dem, som till exempel abortfrågan, homosexualitet i Bibeln, kvinnliga präster och gudstjänstordningen. Dessa är bisaker när man talar om evangeliet om Jesus, men börjar man med basics gräver man därifrån djupare och djupare in, dock utan att någonsin glömma grunden, evangeliet. Mycket av min kunskap i Bibeln och kunskap om Gud får jag tacka vår kaplan Halvar för - i vår församling har det lagts stor tyngd på att känna till allt i Bibeln för att alltid kunna pröva allt i Bibelns ljus.

Detta är alltså samtidigt min rikedom och min börda. Börda i den bemärkelsen att jag är så djupt rotad i Gud att jag inte kan låta bli att följa Hans vilja, även om min vilja inte alltid vill det Han vill. Rikedomen är alltid större än den lilla bördan jag beskrev, jag är nämligen en andlig miljardör! Och det känns att jag inte vet vad jag skall göra av med pengarna. Såhär vet jag att många av oss i Skandinavien känner. Samtidigt känner vi oss också små och säger som Mose "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Vi litar inte på oss som Guds redskap, vi känner inte till vårt kapital och mest av allt litar vi inte på Guds förmåga. Vi borde tänka som Paulus: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."

Herren har utrustat och välsignat oss i Norden väldigt länge med andlig tillväxt och sann kunskap om Gud. Dethär måste vi dela med oss! Som förvaltare måste vi ge Gud avkastning på Hans investering. Vi får inte sitta och panta på det, liksom den som fått en talent i liknelsen om talenterna (Matt. 25), utan vi kan hjälpa kristna bröder och systrar i Europa och resten av världen med det vi har fått. Precis som med världsligt kapital, riktiga pengar, kan vi dela med oss av det andliga kapitalet till dem som inte har fått samma del av det. När vi tänker efter är det verkligen få länder där man får växa upp som kristen i en kristendomsaccepterande miljö. Vår kunskap, även den ringaste kunskap hos oss i Norden, är massor värd ute på missionsfältet.

Med allt detta i åtanke är jag glad när jag på senaste tiden har hört och sett hur Gud leder oss finländare, mig och mina vänner, ut till missionsfältet. Ikväll talade jag med Miksu på Skype och vi konstaterade att det kan hända att vi aldrig mera är i samma land samtidigt. Det kunde vi inte ha tänkt oss ännu förra året eller under sommaren i Vasa. Det var ju bara en början till allt. Men Gud är större och Hans planer är större. Vi skall inte binda oss till ställen eller personer och bli bekväma där vi är. Då hindrar vi Guds verk. Här hemma i Helsingfors har Gud alltmera satt missionsfälten på våra hjärtan. Han ger oss en idé, en stark längtan och vill att vi skall svara på den. Det kanske inte är vår ursprungliga plan, men det är definitivt den bästa planen för oss! Vi skall vara redo att ta emot kallelsen och gå ut med vårt andliga kapital och vi skall be att flera av oss som är så rika på kunskap om Gud skall fara ut.

"Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!" Jes. 6:8

"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk.10:2

Litteraturanalys kring kaffet

Efter avskedsinlägget till kaffet vill jag ännu skriva ett inlägg med lite medicinsk litteraturanalys om kaffets verkningar. Kaffet består av koffein samt olika andra ämnen, bland dem kafesteol, kahveol och klorogena syror. Koffeinet fungerar som stimulant i centrala nervsystemet och är därmed det mest använda psykostimulantia i världen.

Överdriven (över 300mg/d, dvs. över 3 koppar/dag) koffeinkonsumption har kopplats ihop med negativa följder för hälsan såsom psykomotorisk agitation, sömnlöshet, huvudvärk, förhöjt blodtryck samt mag- och tarmbesvär, bland dessa reflux. Koffeinfritt kaffe minskar refluxen, men också många av syrorna i kaffet orsakar reflux och därför beror uppkomsten av reflux också på bönsorten och rostningsgraden (eftersom dessa påverkar syrahalten i kaffet). I stora fabriker rostas kaffet snabbt och vid heta temperaturer (600 gr), vilket ökar syrehalten jämfört med en längre rostningstid i lägre temperatur (som används vid mindre rosterier, med mindre partier). Kaffesorten inverkar också på hälsoeffekten: espresso innehåller mindre syror och orsakar därmed mindre reflux än filterkaffe, medan filterkaffet skiljer sig till sin fördel i att det tar bort mera fetter från kaffet. Kaffe som står i en kaffekokare som hettar kaffet i kannan till över 80 grader har ökad syrebildning och därmed har tom. kaffekokarens kvalitet betydelse i syreuppkomsten och kaffets skadliga verkningar.

Kafesteol och kahveol är s.k. diterpener, fettmetaboliter, vilka finns mindre i filterkaffe (95% av dem filtreras bort) jämfört med espresso (10 ggr så mycket) eller pannmalet kaffe (3 ggr). Dessa ökar halten av det dåliga kolesterolet (LDL) i blodet och detta igen kopplas ihop med ökad risk för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Skillnader i blodets kolesterolnivåer kan vara upp till 0.5mmol/l hos pannkaffedrickare jämfört med filterkaffedrickare.  Diterpenerna har dock en skyddande effekt i levern och detta har bl.a. förklarat att vi finnar har så mycket mindre prevalens av levercancer, hepatiter och levercirros jämfört med tedrickande japaner. Till kaffets övriga hälsogynnande verkningar räknas viktminskning, särskilt vid intag av mörkrostade sorter, minskad risk för typ II diabetes och  Alzheimers sjukdom samt en förbättrad luftvägsfunktion hos astmatiker (upp till 4h efter intag).

På senaste tiden har man forskat mycket kring klorogensyrorna i kaffet. Man har funnit att de kunde minska blodtrycket, därmed minska riskerna för hjärt- och blodkärlssjukdomar, minska risken för typ II diabetes samt blodproppbildning (via trombocytfunktionen). Klorogensyrorna kopplas också ihop med minskad järnhalt i blodet. Klorogensyrorna minskar med ökad rostningstid, av vilket följer att dessa fördelaktiga effekter minskar då rostningstiden förlängs. Å andra sidan är mörkrostat kaffe rikare i antioxidanter och har därmed en skyddande funktion mot viktökning, olika cancerformer samt mot degenerativa sjukdomar (som Alzheimers).

På basen av dessa ovannämnda fakta, härledda från artiklar på Pubmed, Duodecim och Cochrane, skulle jag för min mages skull föredra mörkrostat och helst av allt espresso. Det har mindre risk för uppkomsten av reflux än filterkaffe och dess fetter har större skyddande effekt för min lever än filterkaffet. Denna skyddande effekt får jag ju då bara om jag dricker kaffe, inte t.ex. av te. Skyddande effekten gällande diabetes, Alzheimers och blodproppsbildning får jag ju inte heller utan kaffet. Samtidigt, när jag väljer att avstå från kaffe är jag psykomotoriskt lugnare, mera mig själv och får lättare sömn. Så kaffedrickandet är en balansgång och ett val.

Ack, du kära kaffekopp

Nu anser jag att jag i tillräckligt mått har lyckats hålla mig till mitt beslut att jag vågar skriva om det. För över en månad sedan, 9.10, bestämde jag mig för att sluta dricka kaffe. Till en början gick det eventuellt någon dag i veckan, nu lever jag största delen av dagarna utan kaffe, drack kaffe till farsdagen och på en lördagsbrunch.

Detta inlägg tjänar mest som nekrolog till mitt, ännu så kära, kaffe. Jag har druckit det sedan barnsben, mamma lät mig smaka redan som 3-åring och i Henriks dagbok från mitten av 90-talet skriver han att vi drack kaffe med mamma och pappa. Så jag kan räkna med minst 10 år av aktivt kaffedrickande. På studietiden ökade kaffedrickandet drastiskt, jag minns att jag nåt år räknade ut att jag skulle spara en hundring i månaden om jag skulle sluta köpa kaffe. Jag började alltid mina morgnar hemma med att koka 5 koppar kaffe i Moccamastern. Lunch- och eftermiddagskaffe därpå så var jag redan uppe i 8-10 koppar (mormorskoppar alltså, inte muggar) per dag.

Sedan länge har jag varit såpass kräsen att jag har hållit mig till mörkrost, hade mina favoriter, bland dem Moccamestarits Etiopia Harar, Etiopia Yirgacheffe och Kenya AA estate samt Kaffa Roasterys Kenya-kaffen och Go'morron. Drack sällan dåligt kaffe, men ibland vid akut behov också det. Denna sommar gav magen sig till känn, säkerligen efter en lång stressperiod och dåligt kaffe, och jag fick lära mig vad reflux betyder. Efter det var stackars buken inte mera sig själv. Så jag beslöt att avsluta det jag visste att riskerade dess hälsa - mitt kära kaffeberoende.

Abstinensbesvär, det man lätt får efter avslutat beroende, kom inte till mig. Kanske en ynklig dag av huvudvärk. Frånvaron av dem kan bero på att jag i stort sett har ersatt kaffet med tedrickande, dock inte i lika gigantiska mängder. Numera, när jag inte dricker kaffe egentligen mera, märker jag att jag inte känner dendär illusionella piggheten och svullnaden. När jag är trött är jag trött och när jag är pigg är jag verkligen pigg. Inget pretentiöst. Känns verkligen bra. Må medges att jag saknar kaffet aningen på morgonen - okej jag har blivit van att koka tevatten, men arma dagar om Johanna stiger upp och kokar kaffe och det doftar så gott... Ajaj. O andra sidan blir jag illamående om jag ens känner doften av dåligt kaffe, så mina kaffesinnen har nog blivit skärpta. Sist och slutligen njuter jag mera nuförtiden av kaffe när jag dricker det än tidigare. Det är en njutning och inte ett tvångsbeteende och det är så det skall vara.

Inga morgnar med kaffe och husis mera. RIP.

NOSA – en helg i Norge

Nu har det gått en vecka sedan jag åkte iväg till Bergen väldigt omedveten om vad Gud skulle göra med mig under helgen. Denna veckas måndag hade jag ännu ett råddigt huvud om allting jag lärt mig på helgen. Jag försökte berätta om NOSA-konferensen på Studentmissionens samling, men allt det blev var ett rådderi av inspirationer :D Ändå blev många inspirerade av det jag berättade. Nu tänkte jag försöka skriva ner allt till pappers för att få ordning på tankarna.

NOSA (nordisk studentkonferens) är till för kristna som brinner för Studentmissionsarbete i de olika nordiska länderna, för att de skall få inspiration till arbetet och tillväxt i det personliga kristna livet. Såhär skrev jag i min understödsansökan till min församling, utan att veta exakt hur sant det var. Under NOSA gav Gud allt detta till mig, Han arbetade med mig på ett personligt plan och inspirerade mig också för arbetet bland de icke-troende studerandena i Helsingfors.

Länge har jag vetat att jag lämnar en del av mig utanför i diskussioner och i umgänget bland icke-kristna. Dethär var vad Gud arbetade med mig under helgen, Han visade det tydligt för mig och visade vilka uppgifter Han har tänkt mig till och vilka saker i mitt liv jag skall ge till Honom för att fullt kunna uppfylla min uppgift. När jag kommer hem från kristna helgen tänker jag ofta att "usch, nu måste jag tillbaka till världen". Ner från förklaringsberget. Såklart dethär känns jobbigt när jag sätter det jag fått av Gud under konferensen i en burk, tillsammans med en del av min personlighet, och med all kraft försöker dölja den burken, till slut också för mig själv. Istället skulle jag få komma ner från förklaringsberget och frimodigt berätta åt världen att "där uppe var jag", peka på Jesus och då själv också få vända mig till Honom.

Dethär med att berätta om Jesus åt icke-kristna fick vi undervisning i, både utifrån bibelstudier och också helt praktiskt, under NOSA-konferensen. Jag insåg att Gud har gett mig en gåva att vara social, att ha lätt för att umgås med människor, både kristna och icke-kristna. Tidigare såg jag dethär som en börda, att ha icke-kristna vänner, vilka mera förvärldsligar mig än vad jag påverkar dem och i vilkas umgänge jag boostar mitt ego. I viss mån är det en frestelse för mig, men Gud har gett mig detta som en gåva och Han kan vända allt detta till något gott. Jag insåg i Bergen att här är min uppgift, min plats, bland mina icke-kristna studiekamrater. Så undervisningen under hela konferensen var som riktad rakt till mig.

Hur då göra detta med att vittna? Under helgen talade bl.a. Richard Cunningham mycket om att vara människa. Gud har skapat oss till människor, också Jesus avsade härligheten i himlen för att bli människa. Just som människor är vi de bästa evangelisterna, när vi är som människor bland människor med våra problem, brister, tankar och vardagliga liv. En viktig fråga för mig som Becky Pippert ställde var att "hur många av er har varit rädda att berätta om er tro till era icke-kristna vänner?" och särskilt följande fråga väckte mig "hur många av er har berättat åt era goda icke-kristna vänner om att ni är rädda att bekänna er tro eftersom ni är rädda för hur de skall reagera?" Autch! Här är definitivt startpunkten för vårt vittnesbörd. Att bekänna rädslor gör oss mera mänskliga, lättare tillgängliga och vi tar upp katten på bordet. Väldigt enkelt.

Att sedan känna igen de människor som är sökare, dem som Gud verkligen kallar, det är viktigt. Varje människa är inte intresserad av Jesus. Men med dem som är blir vi tvungna att ta upp frågan. Vi skall lära oss att ställa de rätta frågorna, också i vårt vardagliga liv med människor. Inte bara skrapa på ytan, utan gå på djupet med människor som vi verkligen bryr oss om. Vi måste också komma ihåg att vara verkliga vänner, evangelisationen kommer först i andra hand när våra vänner blivit intresserade av den kristna tron och visar det, vi får inte ta människor bara som evangelisationsobjekt. Efter att Jesus-frågan är lyft upp på bordet är det viktigt att (med bibeltexter) visa vilken relevans Jesus har i nutid. Jesus är relevant, i familjeliv, i arbete och studier, i förhållanden man och kvinna emellan, i sjukdom, i skuldkänslor, i ensamhet, i allt. Och få är de som vet om det.

På ett personligt plan insåg jag att jag inte kan tjäna Gud fullt om jag bara ger mig till 70-80%. Detta leder dessutom till att jag vänder mig till mig själv för de resterande 20-30%. När jag vänder mig mot mig själv blir livet svårt, det blir inte det liv Gud har tänkt åt mig, för Han har inte tänkt att jag skall bära på massor bekymmer om skola, familj, framtid, pengar, min hälsa, mina vänner mm. Han har redan tagit allt detta, Han bar min synd och sjukdom upp på korset, Han har tagit emot mina böner för mina bekymmer och bär dem redan. Jag skall definitivt inte vända mig tillbaka till dem.

Han vill att jag vänder blicken uppåt från det som finns här på jorden. Inte så att jag är superandlig, inte alls. Men så att jag nog lever på jorden som människa, ärligt, uppriktigt, frimodigt, samtidigt kristen och människa, men så att jag ser Hans verkliga uppgifter för mig här i jordelivet. Jo, han har ställt mig i familjen, skolan och bland mina vänner som sitt vittne. Men det innebär mera än att bara vara där, Han har en hemlig plan som Han förverkligar genom mig. Eftersom jag som Hans redskap på jorden kan göra det han inte kan: att som människa tala till en annan människa. Att tala om Jesus.

För mig, att få se in i Guds hemlighet, är större än mitt vanliga liv här på jorden. Det ger mig dessutom perspektiv, vänder mig bort från mig själv, mot Honom och Hans mycket större plan, som jag inte alls fullt ser eller kan se i dess helhet. Men jag vet att den är större än mitt liv med alla dess svårigheter. När jag dessutom på så sätt överlämnar hela mitt liv till Hans förfogande tar jag bort min egen oro över mitt liv. Att leva i Guds ledning är inte att få veta ändpunkten och försöka låta Honom leda mig dit (och slutligen själv försöka komma dit i egen kraft), utan det är att bli ledd in i skogen och höra Guds röst säga ”hit skall du”.

Glädje, frid och lovsång

Den underbart enkla glädjen, den gudomliga friden som bara Gud kan ge och nåden har förundrat mig de senaste veckorna. Jag kan egentligen int förstå hur jag får vara välsignad med dessa tre. I vilket universum får man ha frid dag efter dag? I vilken verklighet får man känna glädje hur än de yttre omständigheterna skulle kräva annat förhållningssätt? I livet med Gud får man dessa, genom nåden får jag dessa.

Läser nu igen Bo Branders Ett år med Jesus och ikväll handlade andakten om tacksägelsedagen och lovsång. Branders beskriver så bra hur glädjen är det mest smittosamma evangelisationsverktyg vi har - och jag håller med honom. Han går igenom olika händelser, mest i Apostlagärningarna och visar på glädjen och hur den fått folk att se Jesus. Han beskriver också hur lovsången bara kommer från ett hjärta som känner hunger och sorg, sorg över synden. Därefter, med omvändelsen, kommer lovsången.

Eftersom temat är lovsång vill jag dela med mig tre godingar:
Hillsong - At the cross
"At the cross I bow my knees
Where Your blood was shed for me
There's no greater love than this
You have overcome the grave
Glory fills the highest placeWhat can separate me now."

Newsboys - Your love never fails
"You stay the same through the ages
Your love never changes
There maybe pain in the night but joy comes in the morning
And when the oceans rage
I don't have to be afraid
Because I know that You love meYour love never fails."

Newsboys - Pouring it out to You (handlar speciellt om lovsång, alldeles härlig!)
"My hands go up, giving you glory
I just can't get enough
You are so worthy, Lord
I'll keep pouring it out for you
My cup is overflowing
With your perfect love
You're all I'm longing for
I'll keep pouring it out for you."

En helg i Vasa

Tidigare, innan jag hade upptäckt glädjen med att åka av och an till Vasa, kände jag till en lek som hette ”byte i Seinäjoki”. Meningen med leken var att publiken skulle få ett gott skratt när skådespelarna byter kläder istället för tåg och jag tyckte varje gång att leken var lika rolig :D. Faktiskt för inte så många år sedan åkte jag sedan första gången själv med tåg till Vasa och fick uppleva bytet i Seinäjoki. Det var precis lika roligt som leken och mitt resesällskap fick njuta av min glädje den gången :)

Många Vasa-resor senare har bytet blivit en vardaglig grej för mig och även om jag ännu njuter av tågresor och den tiden jag får för mig själv under dem så är Seinäjoki nuförtiden också för mig bara en mellanstation där jag bara önskar att snabbt kunna byta tåg för att sedan fortsätta resan. Men när mellanstationen har mist en del av sitt humorvärde har å andra sidan ändstationen fått än så mycket mera värde.

Jag vill inte ta och förminska det värdet Vasa har för mig och därför tänker jag delge det faktum att jag upplever att mitt farande och arbetande (varsågod för sköna particip-former) i Vasa sommaren 2011 var Guds ledning. Nå, här kan man vara av olika åsikter beroende på om man tror på Gud eller inte, men detta är min åsikt. Av den orsaken känner jag att det för mig är så välsignat att få återkomma till Vasa gång på gång, såsom förra hösten och vintern och sedan denna helg efter en paus på 7 månader!

Vad är det som är så speciellt med Vasa då? Förutom att Vasa pga. sitt havsläge är vackert, som stad är tillräckligt liten för att man skall kunna röra sig bekvämt så älskar jag ju staden för dess människor – de vänner jag har där. Jag vet att varje gång jag har ett eller annat möte eller en praktik i Vasa kan jag ringa ett samtal och så har jag en bädd att sova i, varma yllesockor att låna, ett mysigt kök att fira kvällar och morgnar i med inbjudna vänner och jag vet att mig väntar roliga och givande diskussioner. Det är alltid en win-win-situation att åka upp.

Denna helg har jag fått diskutera mycket Studentmission. Ja har fått bli inspirerad för arbetet i Helsingfors av vänner som är aktiva i Vasa, fått idéer för bättre styrelseverksamhet, fått planera framtiden och fått en helheltsbild om vad som pågår inom den kristna studievärlden, fått blicka bakåt och helt enkelt fått stöd för arbetet i Helsingfors. Sådant stöd som gör att man orkar och vill fortsätta arbeta. Jag har till och med fått stöd för fortsatt missionsarbete efter studietiden. Jag får bekräftelse för att jag är i rätt uppgift i och med att jag känner en sådan frid, glädje och mening med arbetet inom Studentmissionen.

På lördagmorgon fick jag äran att vara inbjuden på frukost till en finsk-kenyansk familj och förutom att jag igen fick tillbaka min längtan till Kenya fick jag diskutera hur det ser ut i våra kyrkor i Finland idag och fick jämföra med kyrkan i Kenya. I vår kyrkan är det viktigt att vi stöder våra präster, som har det viktiga uppdraget att undervisa det rena Gudsordet, att vara herdar, så att vi kan bli undervisade och vi i vår tur kan gå vidare med det missionala arbetet, som hör varje församling till.

Vi talade också om hur vi förverkligar missionsbefallningen. Först och främst genom att älska – visa kärlek. De som står utanför skall förundras över både vår inbördes kärlek och den kärlek vi har att ge. Men efter det skall predikning av evangeliet följa (Rom.10:17) – här skall vi både hålla rätt ordning och använda oss av båda: kärleken och predikan. Om vi är dåliga på missionen, om vi är passiva, går för det första en del av prästens arbete om intet och för det andra kan han känna sig tvungen att göra vårt arbete. Låt oss inte låta det gå så. Och om vi tillhör en församling där vi fått nåden att få bra biblisk undervisning borde vi vara än mera angelägna om att föra just det budskapet vidare. Jag tror verkligen att kyrkorna i Kenya och resten av tredje världen och mellanöstern, där kristendomen sprids explosionsartat, skulle skämmas för oss om de såg hur bekvämt passivt vi lever.

Under diskussionerna under sen kvällskvist fick jag påminna mig själv om att jag inte skall bära det ensam som Gud har lovat bära för mig. Vi kristna är bara redskap, vi är inte själva i aktiv roll, Gud väljer våra kamper och ger oss krafterna för dem. Vi är väldigt begränsade i vår förmåga att göra något själv och en stor del av stressen och frustrationen kommer av det att vi tappar hoppet när vi försöker själv och inte genast vänder oss till Gud. Han har dessutom flera redskap, vi är inte de enda han kan använda. En alltid så viktig poäng, även om vi alltid har våra kristna vänner att vända oss till, är att hålla blicken fäst på Jesus och låta honom ge oss den frid och glädje som bara han kan ge (Fil.4:4-7, se under).

Till sist vill jag ge några goda poänger från Paulus brev till Filippi och därmed avsluta denna Vasa-resa. Kanske har jag lyckats lysa lite ljus över vad Vasa betyder för mig. Tack till er i Vasa, här ännu en hälsning till er: 3Joh.1:15.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil. 4:4-7

Kyrkhelgseufori (jep, that's a word)

Varje år när jag åker upp till norra Österbotten överraskas och fascineras jag över hur lugnt och vackert det är och hur härliga alla människor är. Jag vet att det låter euforiskt och jag vet att människornas beteende och inställning långt beror på det att de är kristna vänner och bekanta från år tillbaka, både unga och gamla. Till Österbottens försvar säger jag dock att det verkligen finns något speciellt bland österbottningar, deras inställning till medmänniskor, deras lojalitet, hjälpsamhet, intresse och trohet till varandra och sin kultur, dit jag även räknar församlingslivet.  Jag är inte den enda helsingforsbon som märker det och jag är säker på att jag kommer att förundras över samma sak precis varje gång jag åker till Österbotten.

Egentligen beundrar jag Finlands vackra natur redan hela tågresan upp (och ner) och njuter av fem timmar tid att läsa ganska lite skolböcker och mycket mera skönlitteratur. Jag vet att själva resan, inte nödvändigtvis bara destinationen, utgör en del av fascinationen. Att vara borta från vardagen, stressen, storstaden. När jag i min förtjusning så prisade Österbotten blev jag själv samtidigt medveten att jag kanske ändå inte kunde bo där en längre tid, det är så litet och kretsarna är små. Kanske skulle jag då igen sakna Helsingfors?

Jag vill fortsätta med att beskriva glädjen i att komma till en kyrkhelg. Till en början känner jag kanske lite torgskräck inför den stora människosamlingen, men när bekanta ansikten, både unga, men särskilt de äldre, kommer för att skaka hand och visar att de uppskattar mig och är intresserade av mitt liv, då väcks min tacksamhet. Tänk att få bli bekräftad av så många människor, både som människa, men speciellt som kristen. Det är viktigt. Att få sitta bland dessa trossyskon i kyrkan och höra lovsången ljuda mäktigt i hela kyrkan – det är redan himmelskt.

På tal om himlen vill jag berätta en till sak. I Österbotten är det beckmörkt på kvällen och natten. Himlen är inte alls upplyst av stadens ljus och när man kör från Kokkola till Nedervetil är det bara mörkt. Man ser inte ens huset som man anländer till ordentligt förrän följande morgon. Den stora fördelen, förutom att det redan är väldigt spännande att köra i mörkret, som uppträder vid sånahär förhållanden är att man ser hela stjärnhimlen i all sin prakt. Den tungt becksvarta himlen lyses faktiskt upp av de miljontals stjärnor man ser. Tillochmed vintergatan är alldels synlig. Jag trodde jag hade sett stjärnor, men nu vet jag att man har inte sett stjärnor innan man har sett stjärnhimlen en klar kall natt i Nedervetil. Kanske borde man tipsa reseguiderna om denna sevärdhet?

Den upplyftna, tacksamma känslan av idel glädje jag får efter en  helg fylld med helt tykki undervisning, själavårdande diskussioner och uppmuntrande människomöten påverkar möjligtvis detta inlägg. Glad söndag – I'm so holy!

Eutanasi - om dödskvalitet och om liv efter döden

Det är bra att skriva av sig när man är känslomässigt aufgeregt av en orsak eller flera. Denna benägenhet till att bli kraftigt upprörd har jag synbarligen ärft av min far. Och jag tror att upprördhet med olika etiologi ofta stärker varandra.

Ikväll vill jag därför skriva om Juha Hänninens, överläkare på terminalvårdhemmet Terhokoti, uttalande om att tillåta eutanasi i Finland. Hänninen har tidigare talat emot eutanasi, aktiv dödshjälp, men nu tycker han, efter att ha sett så många dö en besvärlig död, att det skulle vara vår plikt som sjukvårdspersonal att lindra den smärta som sjukdomen orsakar. "Eutanasia voi hänen mielestään olla mahdollisuus auttaa tilanteessa, jossa lääketiede on kyvytön", skriver Helsingin Sanomat den 29.8.2012. Hänninen har nyligen publicerat en bok, Eutanasia - hyvä kuolema, och skriver där att patienten skall ha rätt till dödshjälp efter att alla medel för att lindra dödssmärtan har getts och patienten ännu efter det vill dö. Eutanasi skulle ses som naturlig död och sjukvårdspersonalen skulle ha rätt att avstå från att delta i aktiv dödshjälp.

"Du skall inte dräpa" lyder det femte budordet. Som en 25-årig, ung och aningen naiv, troende kristen och snart färdig läkare ser jag att eutanasi intet annat är än att döda. Argumenten för eutanasi brukar vara att patienten har en självbestämmanderätt och skulle därmed också få bestämma om sin död.  Patientens autonomi skulle inte förverkligas med eutanasi, läkaren skulle ju vara den som bestämmer när patienten lider så mycket att denne får dö. Vi har fått livet som en gåva, varken vi själva eller en läkare har rätt att ta det livet. Precis som i övrig patientvård är det så att läkaren är den som är experten, läkaren föreslår den vård som han anser vara bäst för patienten och patienten mera överensstämmer än bestämmer om sin vård. Patienten har rätt att avböja vård, men inte att välja vilken vård han så att säga tar emot. Läkaren igen har en plikt att tom. emot patientens vilja bevara patientens liv, när denne äventyrar det. Vår uppgift som läkare är att förbättra livskvalitet, inte dödskvaliteten.

Hänninen ser döden som en sjukdom, som bör behandlas, inte som ett sluttillstånd, från vilket det inte finns en återvändo. Han har rätt i att medicinen är inkapabel att hindra en oundviklig död med dess smärtor, faktum är att människan är en dödlig varelse. Som sjukvårdspersonal skall vi ge vårt allt för att hindra fysiska smärtor och också ge stöd och medel för att tåla den psykiska smärtan som hör ihop med döden. Vår uppgift som läkare är alltid att främja liv. Av läkarna i Finland tycker 96% att god palliativ vård ersätter behovet av eutanasi och Hänninen säger också att terminalvården i Finland har förbättrats på de senaste åren.

I en tidigare artikel om eutanasi i läkartidningen Duodecim (2011:127) beskriver Hänninen olika aspekter av eutanasi och kommer fram till att eutanasi utgör ett moraliskt dilemma, vilket jag håller med om. I artikeln konstaterar Hänninen att viljan att dö hör ihop med hopplöshet och depression samt fysiska symptom, främst av allt smärtor, och han skriver att det etiska problemet uppstår när vi skall dra en linje var smärtan och lidandet blir outhärdliga. I artikeln framgår att läkarna ofta ser till det fysiska lidandet, smärtan, medan patienten som önskar dödshjälp ofta hänvisar till den psykiska smärtan. "Kuolema on äärimmäinen kipulääke" skriver Hänninen och menar enligt min åsikt att döden är lösningen på problemet död. Han skriver att livet måste ha en viss kvalitet för att vara värt att leva. Här tycker jag att Hänninen börjar röra sig på väldigt farliga vatten, särskilt när han fortsätter med att det är upp till var och en att bestämma var minimigränsen för livskvalitet går och att livet i sig inte är gott.

Gud har skapat livet, det är gott. I första Moseboken 1:31 kan vi läsa: "Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Döden igen är ond, den är slutgiltig och innebär ett slut på människans tid på jorden. Skulle allt liv sluta där skulle döden inte vara ond. Men människornas liv på jorden är bara ett preludium för livet efter det. Dethär orsakar mycket hopplöshet och ångest för den som funderar på det och inte vet vilken destinationen efter jordläggningen är: himmel eller helvete. Med eutanasi vill man erbjuda en, till det yttre sett, väldigt enkel lösning på detta lidande, en lösning som i själva verket inte ens efter döden tar bort lidandet och troligtvis orsakar ångest i den som deltar i den aktiva eutanasin.

Det fysiska lidandet kan vi medicinskt påverka och här skall vi vara ivriga att påverka, vården kan förbättras genom att vi intensifierar terminalvården. Det psykiska lidandet, den existensiella smärtan som Hänninen också beskriver att den döende ofta har, kan vi inte med klassiska medicinska metoder påverka. Men att erbjuda en lätt död är varken en lösning och skall inte vara ett alternativ. Vi, jag talar om kollektivet läkare, borde kunna erbjuda andligt stöd till den döende, sanning om vem Gud är och vad Han har att erbjuda i livet efter döden.

Syskonsaknad

I Tyskland kommer jag att sakna min församling och alla kristna syskon här hemma i Finland. Midsummer-festivalen, Pieksämäkilägret mm. Här är en fin lovsång som påminner mig om sommaren med kristna syskon. Ni som blir kvar hemma - far på både Midsummer och särskilt Pieksämäki!

"Kom och drick du som törstar

efter Guds barmhärtighet

se en väg för den som längtar

ligger upplyst av hans nåd.

All vår längtan besvaras

i ett heligt ögonblick

Där vid Guds brustna hjärta

finns det helande att få

Se vilket djup som den kärleken bär

aldrig kan vi ösa brunnen tom

Se vilken nåd som den kärleken är

Gud har bjudit in och sagt kom."