Syskonsaknad

I Tyskland kommer jag att sakna min församling och alla kristna syskon här hemma i Finland. Midsummer-festivalen, Pieksämäkilägret mm. Här är en fin lovsång som påminner mig om sommaren med kristna syskon. Ni som blir kvar hemma - far på både Midsummer och särskilt Pieksämäki!

"Kom och drick du som törstar

efter Guds barmhärtighet

se en väg för den som längtar

ligger upplyst av hans nåd.

All vår längtan besvaras

i ett heligt ögonblick

Där vid Guds brustna hjärta

finns det helande att få

Se vilket djup som den kärleken bär

aldrig kan vi ösa brunnen tom

Se vilken nåd som den kärleken är

Gud har bjudit in och sagt kom."

Rätt till liv - en morbid artikel om nyfödda barn

På söndagen brukar jag fira vilodag. Jag vilar från mina vardagliga sysslor och kan uppta annat, som jag inte hunnit med under veckan. Idag tog jag tid för att läsa en artikel som en studiekamrat rekommenderat från British Medical Journal, en prestigefylld medicinsk tidsskrift med hög impact-faktor inom forskningsvärlden. Jag visste att artikeln skulle göra mig upprörd, jag tenderar att bli kraftigt känsloladdad om något är orättvist eller helt enkelt fel enligt min åsikt. Så nu avreagerar jag mig med att dela med mig innehållet av denna, ordagrant morbida, artikel.

Artikeln heter After-birth abortion: why should the baby live? och handlar i stort sett om att döda nyfödda barn enligt samma kriterier som foster, före vecka 24, dödas. Med tanke på att jag inställer mig negativt också till det är det ju ingen överraskning att jag är skräckslaget ledsen och arg över innehållet i denna artikel av A. Giublini och F. Minerva.

Jag ser förslaget på att mörda nyfödda som ett resultat av det folkmord som redan pågått i årtionden, i Finland sedan år 1950 och i världen sedan 1931. Egentligen är ju Giublinis och Minervas resonemang logiskt och jag håller med dem på denna punkt. De konstaterar att både foster och nyfödda i vår värld har samma moraliska status och då borde följden av att abort är lagligt leda till att även s.k. abort efter födseln skulle vara lagligt med samma kriterier: barnets sjukdom, sociala orsaker, mammans psykiska instabilitet eller annan oförmåga att ta hand om barnet. Giublini och Minerva sammanfattar kriterierna såhär: "Such circumstances include cases where the newborn has the potential to have an (at least) acceptable life, but the well-being of the family is at risk." De tar i sin artikel inte ställning till när babyns liv skulle få avslutas, eller som de beskriver det "killing of the potential person when it is at the stage of a newborn" utan överför ansvaret på neuropsykologer som skulle utvärdera när babyn neurologiskt är en person och de talar om en räcka på några få dagar. Här intresserar det mig hur nyblivna föräldrar skulle inställa sig till frågan?

Mig förskräcker redan det korta abstraktet i artikeln, där abort efter födseln i parentes heter "killing a newborn". Om man skulle fråga folket på gatan om att döda en nyfödd är okej, tror jag att de flesta skulle svara nej. Att döda är aldrig okej. Om man ställer frågan om abort efter födseln är okej, får folk en annan inställning. Jahaa, det handlar om att avsluta ett liv som ändå inte skulle ha förutsättningar att klara sig, det är väl ganska okej eller hur? Författarna till artikeln rättfärdigar sina åsikter med att en nyfödd är inte moraliskt en person eftersom den inte kan bidra till att ge mening åt sitt eget liv eller ställa mål för sin existens. Enligt dem ger "att bara vara en människa" ingen rätt till ett liv. Giublini och Minerva fortsätter med långa utläggningar om den moraliska jämlikheten mellan foster och nyfödd, detta vill jag inte desto mer ta ställning till annat än att deras världsbild skiljer sig betydligt från min kristna världsbild och syn på människolivet.

Från ett läkarperspektiv, och som jag kan tänka mig, från ett barnläkarperspektiv, verkar detta förslag nedvärdera och ogiltigförklara barnläkarnas utbildning och de framsteg som skett inom medicinen med tanke på att rädda nyfödda och kirurgiskt hjälpa men som nyfödda kan ha. Ett barn som föds med ett uniloculärt hjärta (yksilokeroinen sydän, bara 1/4 rum finns) kan kirurgiskt bli hjälpt till den grad att barnet lever med god livskvalitet till skolåldern. Såklart är det en stor sorg för familjen när barnet avlider, men barnläkarna berättar att de flesta familjer har ett barn som har stor livsglädje så länge livet varar. Barn som föds med 2-3-loculära hjärtan kan redan kirurgiskt hjälpas till ett normalt liv med god prestationsförmåga och lång livstidsprognos. Också framstegen inom neonatologin är enorma. Vi kan nuförtiden i Finland i 99.991% av graviditeterna hindra att barnet dör just innan eller efter födseln och försäkra att det liv som börjat i livmodern fortsätter utanför. Efter alla dessa strävanden och framsteg och med tanke på alla de framsteg vi ännu kommer att göra inom medicinen skulle det vara en verklig skam att tillåta barnamord.

Forskarna Giublini och Minerva skriver följande "Many parents would choose to have an abortion if they find out, through genetic prenatal testing, that their fetus is affected by TCS." Efter denna mening refereras det inte till någon undersökning och då kan man bara anta att detta endast är författarnas egna åsikter, inte ett forskat faktum. Ett beslut om att döda nyfödda kan väl inte basera sig på forskares, om de än är meriterade, subjektiva åsikter? Författarna fortsätter genom att beskriva hur abort, både före eller efter födseln, är också i den nyföddas intresse för att hindra ett liv som inte skulle vara värt att leva. "But, in fact, people with Down's syndrome, as well as people affected by many other severe disabilities, are often reported to be happy. Nonetheless, to bring up such children might be an unbearable burden on the family and on society as a whole, when the state economically provides for their care." Enligt dessa ord från författarna tolkar jag ändå att saken gäller mera att hindra en börda för familjen och samhället än om att göra vad som är bäst för den som skall födas eller har fötts.

Av de graviditeter som får sin början räknas det att kring 50% tar slut av sig själv innan kvinnan ens märkt att hon är gravid. Och eftersom vi har en mortalitet hos nyfödda på 8.6 promille så dör ju det facto en del nyfödda. Jag räknar detta som Guds sätt att avsluta det som Han vet att inte skulle lyckas. Vi behöver inte ta saken i egna händer utan vi kan lita på att Gud, som har skrivit ner alla våra livsdagar innan någon enda av dem har blivit till, vet vad Han gör när han låter ett liv bli till.

Läs artikeln här om du så önskar: http://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411.full

Vorbereitungen für München

Von heute werde ich meine Blog-beiträge nur auf Deutsch schreiben. Das muss ich tun um die Sprache besser zu lernen. Euch, die kein Deutsch verstehen können mit Google Translate übersetzen.

Ich bin mit wunderbaren Freunden gesegnet. Becca ist gestern Abend hier gekommen und wir hatten eine Pyjama-party mit Becca, Henrik, Miksu, Johi und ich, denn Henrik und Miksu haben auch bei uns geschlafen.

Heute Morgen kam auch Daniela zu uns und wir vorbereiteten und assen einen grossen Brunch. Ich fühlte mich wie wir alle Brüder und Schwestern waren, wissen sie, wie in Friends :) Nach dem Brunch sind wir zu einem Flohmarkt gefahren und da habe ich eine Rinka gefunden! Die kann ich dann haben, wenn ich in den Alpen wandern gehe. Wirklich ein Snäppchen! Heute Abend werden wir zusammen kochen und dann haben wir noch den ganzen Abend und Sonntag zusammen. Sehr gemütlich!

En onsdagkväll hos mamma och pappa

Gud är så mäktig att Han har gjort mitt liv underbart från början tills nu och jag kan inte tänka mig ett endaste böneämne jag haft som Han inte skulle ha svarat på. För ett år sedan fick jag ett av mitt livs mäktigaste bönesvar. Hela år 2012 har kantats av bönesvar - mitt utbyte till Tyskland och alla därtillhörande praktiska arrangemang är så perfekt ordnade av den Allsmäktige att jag sitter och rullar tummar för tillfället. Vi ber tillsammans om kvällarna med Johi och på dagarna skickar vi meddelanden till varandra om bönesvar. Ibland till den grad att jag blir rädd över allt vad Gud är mäktig att göra och funderar på om jag vågar fortsätta be :D Vilken nåd att få komma med mina önskningar till världsalltets Skapare, den evige Guden, min Frälsare.

http://www.youtube.com/watch?v=D8jVWwsRcPw&feature=related

Lyckad återupplivning av den kära ljusröda

Min fina ljusröda Sony Vaio har äntligen blivit återupplivad efter ca 1 års väntan (ja vet, hos datskin kan man tydligen vänta lite längre efter hjärtstillestånd än hos människor). Alla dess fina bilder och andra filer har sparats på en ny Buffalo Ministation, den har blivit kvitt alla sina onödiga program och säkerligen massa virusinfektioner som en hade med Norton 360 och sedan har den äntligen blivit av med det olyckligt dåliga Windows Vista och fått i sig Windows 7an :) Så nu e både datorn och ägaren väldigt glada och nöjda! Kanske ägaren skall ta sig en tupplur ännu innan skolan börjar, hon har nämligen sovit bara emellan alla uppdateringsprocesser.

Sonntagschreiben

Idag är det den första vårdagen i Helsingfors, Finland, jess, välkommen vår och sommar! Ja sitter igen, som vanligen alla söndagar, i Parkstad o läser ti tent (okej, ja ha int riktit ännu börja...) o skriver mejl o blog på Henriks dator i hans rum. Han sitter breve mig o spelar lovsånger på gitarren. Såhär ha vi bruka chilla ren då när både Jan o Henrik o jag ännu bodde här hemma. Vi väntar på lunch som mamma o pappa lagar o sen ska vi ut på promenad ti mitt favoritställe Kalkberget :) En skön söndag på alla sätt.

Min vecka i Vasa gick bra. Ja tycker om att arbeta som (riktig) läkare, men främst av allt tycker jag om teamarbetet och att få träffa patienter. Alla e så spännande på sitt sätt och de e roligt att få göra detektivarbete. Jouren är den bästa platsen absolut. Okej, man e stressad 8h/dag hela tiden, för när som helst kan vad som helst komma in genom chockrummets dörrar. Men mest av allt e de roligt för man ser så mycket olika sjukdomar och tillstånd. Människor kan nog leva på så olika sätt och ha så olika uppfattningar om vad som är "normalt". Och att tillsammans med mina kolleger få fundera på vad som kunde vara bästa vården och sedan få patienten frisk - de e bara ganska super! Nåja, ja ska nu int glorifiera det alltför mycket. Ja va dötrött varje eftermiddag ja kom hem till Beccas och sov mest hela fredagen och var helt borta ännu på lördagen och idag ser jag ut som en panda under ögonen. Så nog tär det :)

Ja hade nåt vettigt ja sku skriva också. Va sku de ha vari? Just de, ja sku tipsa om en biisi. Min favorit av Blackeyed Peas, Where is the love. Beskriver i stort sett mycket av mina dagliga tankar. Några urklipp, sen får ni såklart lyssna hela biisin också :)

"What's wrong with the world mama

People living like they ain't got no mama"

"I feel the weight of the world on my shoulder

As I'm gettin' older y'all people gets colder"

"Lack of understanding

Leading us away from unity
That's the reason why sometimes I'm feelin' under
That's the reason why sometimes I'm feelin' down
It's no wonder why sometimes I'm feelin' under
Gotta keep our faith alive 'till love is found"

Lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=WpYeekQkAdc

Om syskon

Idag fick jag igen njuta av glädjen att ha hela familjen samlad i kyrkan. Jag har på sistone konstaterat att det är en orsak till säkerheten i tro, men också min personliga självsäkerhet: att jag och mina syskon är nära och vi alla delar samma tro. De sku int va så lätt ens att falla av.

Nåja, efter kyrkan for vi hem till mamma och pappa på lunch och fastlagsbullar, eller Jan lämna bort och ersattes av Johi. De konstiga sen när ja kom hem var det att jag saknade ett syskon, nämligen min syster i Kristus, Miksu. Jag har umgåtts med henne mycket den senaste tiden och hon har blivit som en syster till mig och hennes frånvaro noterades av mig idag då ja umgicks med syskon.

För mig är syskon i Kristus ganska samma som riktiga syskon. Riktiga syskon har man ju hamnat dras med hela livet och om man är nära i ålder så har man antagligen blivit ganska nära personligen också. Det är vi med mina syskon. Med kristna syskon märker jag detsamma: ju mer jag umgås med dem, desto närmare kommer jag dem och börjar bli alldeles van att umgås och börjar sakna att ha dem nära. De e skönt att kunna få nya syskon också när man blir äldre :)

De va di funderingarna. Sitter nu i tåget breve en småleende Karin och borde skriva en artikel till Sändebudet. Vi e båda två påväg till Vasa för att jobba på VCS vår sportlovsvecka (ledig vecka byts mot jobb, why oh why?!?). Ha en skön första fasteveckan vänner!

Aftonen innan mitt andra kvartal

Hemingway brukade säga att man skall skriva när sinnen är till det yttersta skärpta, dvs. när man lider brist. Jag är på mitt sämsta om jag är mat- eller sömndepriverad, denhär veckan har det senare rått. Så jag har filosoferat och grubblat (o gråtit, men de sku ja int erkänna påriktit). Ikväll hade vi en gemenskapskväll med äldre pensionerade kristna medicinare, där många berättade om sina missionärsläkarkarriärer och jag blev helt till mig av iver. De e de ja vill o allt de ja ha stressa hela veckan bara vek av och jag va helt drömmande resten av kvällen (och undvek städandet som ja hade lova göra).

Imorgon fyller jag 25 år. De e mycke de. Jag vet i alla fall vad jag vill med mitt liv. Jag vet att jag skall leva det till Guds ära, under Hans ledning, beskydd och välsignelse. De e skönt att veta och ha sådana framtidsplaner. Jag vet att många av de drömmar och den längtan Han satt i mig inte är förgäves.

En sak jag upptäckte igår var att jag tackar Gud no matter what. De e en konstig sak, men även om saker händer som ja e helt lessen över så tackar ja Gud för de som har hänt innan jag går o sover. De e int logiskt, men ett liv i Guds närhet gör att man gör konstiga saker. Så nu innan jag förbereder mig för min 25-års dag ska ja igen tacka för allt och be för mycket :) gonatt!

Oodi idolille

Ikväll har hon varit där för mig när jag har varit på dåligt humör, sjungit med inlevelse biisin som beskriver mina känslor så bra och låtit mig sjunga med så hårt de lossnar. Hon har stött mitt croissantbakande och diskande till fullo och lugnat ner mina agressioner. Denna fantastiska kvinna, med oändligt vacker sångröst, som jag har sett live sommaren 2007 är ingen annan än Celine Dion!

I min bokhylla finns 7st Celine Dion CD:n och 2 DVD:n från hennes konserter. ja kan int förneka att hon har ett ensidigt tema: kärlek, men de finns inte en situation/känsla som någon av hennes sånger inte skulle beskriva :) Inget kan göra henne mera rätt än hennes sånger så nu tänkte jag sätta länkar till dem jag tycker bäst om :) Lyssna och njut, det gör jag i alla fall!

I drove all night

All by myself

Dreamin' of you

Tell him

Because you loved me

Right in front of you

I love you

When the wrong one loves you right

Coulda woulda shoulda

Greatest reward

In his touch

If walls could talk

Naked

I want you to need me

blåögd ärlig finsk kristen möter muslim

Under presidentvalet 2012 har vi finnar blivit vana med nånting som i vanliga fall inte alls hör till vår kultur - debatter. Sauli och Pekka har debatterat i över 14 debatter, kritiserat varandra och fått stå upp för sina åsikter i kritikregnet från folket och media. En del finnar har skämts när de tittat på debatterna (särskilt FST:s) och en del har skrämts - hur kan man vara så rakt på sak? I vår kultur håller vi ju oss helst till oss själva med våra åsikter och att kritisera sak tolkas som personangrepp.

Har detta något att göra med muslimer? Faktiskt. Under senaste helg har jag gått en kurs om hur man möter muslimer i Finland och i Mellanöstern och Nordafrika. Jag har inte under mitt liv mött muslimer, särskilt inte i diskussion, så allt vad jag hörde var nytt och lärorikt. Jag lärde mig också en del om islam och vad muslimerna egentligen tror på. Tänker inte gå mera in på det, men de e intressant!

Nu till saken: när en muslim möter en kristen och blir vän med den är det för muslimen alldeles naturligt att börja debattera trosfrågor. Muslimer debatterar med sina vänner. Muslimer älskar också i övrigt debatter, de tror att deras gud är alldeles suverän så de vill gärna se på en offentlig debatt mellan en muslim och en kristen och väntar sig att muslimen vinner och sedan är de nöjda (väldigt karikerat). För oss kristna är bilden en annan: vi vet att vår Gud är allsmäktig och för oss är det egentligen sak samma vem som vinner, vi får ju samtidigt vittna åt en arena/föreläsningssal full med muslimer :D Dessa debatter är alltså vanliga tex. i London och samlar tusentals muslimer. För att kunna gå in i en debatt måste man självklart känna till islam, litet av koranen och framförallt Bibeln väldigt bra. Kolla www.answeringislam.net för goda svar på kniviga frågor.

Vi kristna, särskilt i Finland, behöver ta oss ur vårt blåögda "jag-vill-inte-skada-nån"-skal och våga debattera, stå upp för vår tro. Vi är rädda för att såra nån, men för en muslim (eller en saklig ateist) är det aldrig sårande att debattera. Vi kan tex. lära oss av Paulus och Jesus. Båda debatterade med den religiösa eliten, sällan vann Jesus lärjungar genom dessa debatter, inte en enda farisé kom till tro, de ville ju döda Jesus än mera. Men vikten av debatten var poängen också för Jesus! Det var ett sätt att undervisa och vittna.

Sen tror jag att vi behöver få veta hur muslimer och islam fungerar. En född muslim kan aldrig bli kristen. I alla fall inte enligt andra muslimer. En muslim är till naturen "epäluuloinen", det hör också till deras kultur, vi västerlänningar fungerar med syyllisyys - anteeksiannettu principen, medan deras syn är mera häpeä-kunnia. Jag tror att vi finnar (eller jag som träffat minimalt med utlänningar) har svårt i mötet med muslimer eller omvända muslimer eftersom vi inte förstår deras kultur. Islam är en så stor bit av dem att även om de konverterar ligger det djupt i kulturen. Mohammed är länge för dem en helig man, namnet Mohammed är heligt och en omvänd muslim som heter Mohammed är en värre förrädare än en som inte har profetens namn. Muslimer är vana med andlighet, nåt vi inte är så vana med, men de är ovana med den kärlek kristna har för alla, inte bara andra kristna utan också muslimer. De ställen i Bibeln som tilltalar en muslim är just de ställen där man älskar andra mer än sig själv, där man förlåter (också något som inte finns i deras tro).

"när de kom till den plats som kallas Huvudskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" Luk.23:33-34

Här var några av de tankar som jag fått under helgen. Nu valvaka. Träffa muslimer och tala med dem, det är mitt råd!

Äänestää älyllä?

På söndagen, röstdagen, publicerade Hesari en undersökning om 4 olika sätt att rösta i presidentval: rösta på parti, rösta enligt känsla, rösta med förståndet eller taktikera. Jag kände igen mig i alla fyra och jag tror att alla går igenom dessa fyra alternativ i sina huvuden. Nu när första omgången är förbi och dessa sätt redan är beprövade tror jag att två kvarstår: rösta med känsla eller med förståndet utesluta den andra.

I sociala media, särskilt på Facebook, blomstrar åsikter åt båda hållen och debatten är livlig. Det spekuleras om Haavistos färdigheter i att leda armén och kring hans utbildning, Haavistos empati och medmänskliga kärlek, förståelse och utrikespolitiska fördelar prisas. Niinistö jämförs med Darth Sidious, kritiseras för sina tankar om ekonomiska framsteg framom gröna värden samtidigt som många flaggar för hans mera traditionella åsikter, hans erfarenhet i politiken och i nationella bankväsendet.

Var och en har rätt till sin åsikt och sin röst. När vi närmar oss röstdagen medger jag att det kommer att bli spännande och jag förstår att många kommer att försöka påverka de obeslutsamma ännu. Jag vet vem jag skall rösta på, det var för min del klart från första stunden och jag röstar enligt min övertygelse, det som jag tror är rätt och också vad jag tror är bäst för Finlands framtid.

Det som jag stör mig på är att man försöker påverka andra främst genom känsla. Han har ingen utbildning, han är jurist, vem passar bättre? Han ser ut som Han Solo, han igen som Darth Sidious, vem vill du ha som president? Han har ett småleende gemål, han igen har en tiukkis som fru. Ingen av dessa saker är sådana som påverkar vem som blir bättre president. Båda har erfarenhet och kunde representera Finland bra utomlands och fatta vettiga beslut.

Det viktiga är vem som mest motsvarar ens värdegrund, ens politiska syn, vem som man litar på att kommer att göra framtidens Finland till sådant som man vill ha det. Som kristen ser jag inte att man kan rösta emot sin övertygelse. Man kan inte utesluta att presidenten har en makt att påverka det religiösa klimatet. Jag tycker att varje kristens viktigaste värdering är den kristna värderingen.

Också i presidentvalet skall vi komma ihåg att Gud i en idealsituation kunde ha tagit oss rakt till festen i himlen utan ett mödosamt jordeliv, men Han valde att placera oss på jorden för att sprida evangeliet så att vi kunde bli fler på festen. Vi skall rösta med det eviga målet inför ögonen. Hur kan jag med den rätt jag har fått att rösta påverka så att fler människor kan komma till tro, att fler människor kan få höra det rena Gudsordet? Lever nåndera kandidaten ett liv som jag vill visa till resten av världen att är ett bra sätt att leva?

Ta dig en funderare.

Presidentval och samvetskval

Söndagen den 22.1 röstar Finland en ny president åt sig efter President Halonens 12 år i slottet. Högst antagligen kommer första röstningen inte att vara avgörande och vi får rösta ännu en andra gång.

Jag minns bra presidentvalen år 2000 och 2006. Vid millenniet stod Esko Aho emot Tarja Halonen och Hanna 13 år var ivrig att besöka Ahos valkvällar, tex. på Barona Arena i Esbo. Av detta kan ni redan dra slutsatser om min politiska inriktining. Efter Halonens första mandatperiod blev hon omvald framom Sauli Niinistö och det var första gången i mitt liv jag fick rösta i presidentval. Då upplevde jag ännu inte något kval, det var bara roligt att få rösta.

Idag när jag närmar mig min 26:te födelsedag och röstningen är bara en dag ifrån har jag ännu inte bestämt vem jag skall rösta på. Hela hösten och början av våren har jag ivrigt följt med valdebatter, analyser i Helsingin Sanomat och andra media samt varit flitig på att diskutera valet med andra. I början var jag alldeles säker vem min röst skulle gå till. Många diskussioner, valmaskiner och gallup-undersökningar senare är jag alldeles konfunderad. I riksdagsvalet, som jag skrev om förra våren, var det sist och slutligen enkelt eftersom jag kom underfund med att jag vill rösta på parti och inte på person. Nu handlar det mer än någonsin om personen och hans/hennes åsikter.

Jag ställs inför samma problem som i våras: skall jag rösta på en kandidat som delar min övertygelse eller skall jag rösta på den som jag tror skulle bli en bra president även om han/hon inte delar alla mina (viktigaste) åsikter? Det jag gått och grubblat på är om politiska åsikter, som tex. utrikespolitik, finanskrislösningar, ekonomiska tyngdpunkter, kan vara kristna även om de inte vid första anblicken verkar vara det? För mig är nämligen de kristna åsikterna de som väger mest, inte språkfrågan, inte jämlikheten, inte vår image utåt, utan att vi som land står för det som vi tror på och säger ut det även om vi är et litet land.

Såhär långt är det enkelt. Med dessa kriterier skulle jag ha en kandidat. Men sedan kommer det svåra. Om min kandidat inte kommer till andra omgången, påverkar jag med min röst att en annan god kandidat inte heller kommer till andra omgången och två enligt mig otänkbara kandidater kommer? Borde jag rösta på en favorit ”för säkerhets skull” för att inte han (det är väl i detta skede självklart att inte hon är en favorit) faller bort från andra omgången?

När dessa tankar kommer upp får jag ångest. Inte för att det är svårt att veta hur rösterna kommer att dela sig, det kan ingen förutspå, utan av den orsaken att det för mig inte är en liten sak vem jag röstar på. Jag kan rösta ”för säkerhets skull”, det skulle inte vara ett problem. Men sen kommer min tro emot. Är det i detta val och i mitt liv viktigare att välja den enligt mig bäst lämpade eller är det egentligen viktigt att stå upp för min tro? Om det bara skulle vara jag som dömer mig själv skulle jag komma över det. Men jag vill göra det som är rätt i Guds ögon.

Så här är mitt scenario: vill Gud att jag lägger min värdefulla röst på en kristen kandidat eller har Han räknat ut det så att den sämsta kandidaten skall ”röstas ut” genom att också de kristna sätter rösterna på en av favoriterna? Tänk om jag röstar fel? Tänk om jag och andra i min situation med våra värdefulla röster orsakar att en god kandidat inte kommer på andra omgången eller tänk om vi inte vågar stå för vår övertygelse?

I skrivande stund kommer två saker upp i mina tankar. Det första är vad Timo Soini sade i Helsingin Sanomats valtent: toivon ainoastaan että minä en häpeäisi Kristusta eikä hän minua och det andra: Gud är allsmäktig. Dessa två faktum gör att röstandet efter alla om och men, efter alla obesvarade frågor ändå är lätt.

Känslomässig missionärsläggning?

Ikväll firade vi Melindas ankomst till bästa staden Helsingfors. Vi hade väldigt intressanta filosofiska diskussioner kring bordet, men jag fick dessutom ha en för mig personligen intressant diskussion på tu man hand med en av gästerna.

Vi diskuterade utlandsstudier, vistelser utomlands, saknad och oss som personer. Jag insåg att, förutom att jag länge haft en längtan att åka utomlands, tex. Kenya, men också Tyskland, så har jag en personlighet som möjliggör längre utlandsvistelser. Utöver min envishet som jag blivit påpekad om mycket på sistone är jag självständig. Båda egenskaperna är kanske karakteristiska för finska kvinnor? Med självständighet tänker jag nu inte bara på att jag klarar mig själv och på så vis inte anser mig behöva andra människor (eller tror att jag klarar mig utan dem, som någon säkert skulle besrkiva det som) utan att jag känslomässigt inte saknar vänner och familj på samma sätt som andra. I mina känslor är jag sådan att jag gläder mig över kära människor för stunden och saknar dem inte när jag inte ser dem, men är lycklig vid varje återseende. I dagens diskussion konstaterade vi då att detta förbereder för tex. missionsarbete.

Nåja, tyck till om du tycker annorlunda :) Till sist får ni njuta av en Tinie Tempahs biisi, Till I'm gone (klicka på låten...), som jag redan länge har tyckt om, som handlar om barndomsdrömmar och att fara bort.

Berättelser från en hemmafröken

Sällan upplever man sådan lyx att studierna för vårterminen har inletts och man har lediga dagar. Idag firar jag ledig dag nr. 3 i rad. Måndag och tisdag gick åt till utbytespapperskrig så nu när nästa-dag-jag-kan-göra-nånting är först följande vecka chillar jag till 99% (1 procent stressar alltid inom mig). På onsdagen förskönade jag livet med Läkardagarna, helövrekroppsmassage och nyaste Sherlock Holmes-filmen. Otroligt skön kväll. På torsdagen började hemmafrökendagarna med ett 4kg kålhuvud som räckte till 3 stora kållådor och 1½ kålpirog. Pappa och jag har ett gemensamt intresse: stora kålhuvuden :D

Idag, fredag, har jag antagit min egen utmaning att baka croissanter. Mamma o pappa har hemma den bästa utrustningen: massor smör, en marmorkavel och en matberedare med kall metallskål. Degen blev perfekt, kavlandet gick jättebra, men satt antagligen i för lite smör. Ska ännu se vad resultatet blir. Lovar "posta" bilder, om int på annat så på min mätta mage och mitt förnöjsamma smil :)

Sonntagsschreiben

Heute ist es Sonntag und ich bin ein bisschen Schlaf entzogen nach einem Party gestern Abend. Wir feirten die letzte Wochenende vor dem Studium wieder beginnt. Ich habe noch drei Monate Studien hier in Finnland und danach fahre ich nach München. Es wird toll! Ich bin nur im Anfang meinen Vorbereitungen fürs Austauschsemester, im Moment schreibe ich Lebenslauf und Bewerbungsschreiben zu den katolischen Wohnheimen, wo ich mich für Unterkunft bewerbe. Zusätzlich habe ich noch meine eigene Wohnung zu mieten und dann muss ich für Stipendien bewerben. Hoffentlich wird alle praktischen Vorkehrungen fertig bevor ich nach Deutschland fahre :) Ein schönes Tag wünsche ich euch!

P.S. Ich werde ein verschiedenes Reise-Blog während mein Austausch in Deutschland schreiben.

Irriterar Henrik

Nu skall jag bara för att irritera Henrik (like good old times), han tycker jag kunde sluta skriva när han mukamas vill sova, ännu skriva ett till inlägg. Jag hittade en ny, fräsch (usch, vilket ord) outfit till min blogg. Najs eller bajs? Kanske kan jag skriva lätta inlägg ändå :D Fortsättning följer auf Deutsch imorgon, gonatt!

p.s. min dator har så hemska virusar och keikkor på gång at den kommer att R.I.P. om jag inte snart får Windows 7an och Norton installerad på den.

Krönika och framtid

För mig är det en dålig ovana att varje år inleda med ett hoppfullt, löftesrikt och roligt blogginlägg. Så sker även iår, traditionsenligt. Nånää, skämt och sarkasm åt sidan så följer jag min Schwägerins exempel och kör med ärlighet. Eventuellt blir det löften, hopp och roligheter ändå.

År 2011 skrev jag att jag blivit vuxen. Håller ännu också fast vid det påståendet. Ett kanske då tråkigt faktum, men något jag växer in i hela tiden. Början av 2011 var tung, jag har aldrig varit bra på att skriva korta, roliga, intetsägande inlägg, men särskilt våren 2011 var alla inlägg tunga. Läs själv. Ibland skräms jag själv när jag ser tillbaka på våren. I maj vann Finland VM-guld i hockey. En oförglömlig dag. Dagen efter var min första arbetsdag på VCS och jag led av röstlöshet, alldeles total sådan, efter en Göteborgsturné med medicinarspexet. Wow vilket första intryck! Jag fick/kunde heller inte jubla för Finlands 6 mål.

Vasa var vad sommaren handlade om. Min 4-åriga ungdomsledarkarriär slutade med skriftskolläger i juni och därefter flyttade jag för 2 månader till Vasa. Här kunde jag sätta upp hundratals foton, beskrivning: bästa sommaren någonsin. Anni beskriver det så att jag levde mina tonår under sommaren, Miksu säger: All in! Det var mycket jobb och ansvar, jag lärde mig enormt, jag lärde känna nya människor, fick vänner för livet, simmade så gott som varje dag, länkade, spelade beachvolley, vakade tills soluppgång, nattsimmade. En verklig guldkant efter våren. Han också uppleva Pieksämäki och min bästa vän Sofies bröllop.

Hela hösten led jag av trötthet efter sommaren. Det känns att jag ännu också samlar mig lite, 10h nattsömner tycks inte räcka. Särskilt slutet av hösten var stressig, hann inte riktigt njuta fullt ut av advent och julväntan mitt i all studiejäkt. Hösten förgylldes av Vasaresor och av att församlingen nu funnit ett lugn i att vara Markus.

Jultiden kom och gick. Jag tror jag mest sov bort den och njöt av familjen och kyrkobesöken. Efter julen hann jag redan börja stressa inför utbytet i april 2012 och allt som bör göras.

Året började bra med nyår i goda kristna vänners lag. Jag återupptog traditionen med Dagens lösen, har inte haft regelbundenhet/systematik i min bibelläsning sen jag första gången läste Bibeln igenom december 2009-april 2011 med bibelläsningskampanjen. Året fortsatte med arbete i Vasa, en vecka med 3 jourkvällar, varav 2 var alldeles hemska. Upplevde en otrolig press över att ha så mycket ansvar. Hoppas att jag blir mer och mer van i läkarrollen när åren går.

Skolan börjar igen 9.1. Sista studieåret för mig. Före det skall jag försöka ordna lägenhetsansökningar, stipendieansökningar och försöker hela tiden hitta en inneboende till mitt rum för utbytestiden. I allt detta stressande märkte jag redan i Vasa att jag helt har glömt bort vem det är som har mitt liv i sin hand. Det är inte jag, som Bon Jovi sjunger. Det är Gud. Han vill visa ibland, genom att vi inte lyckas med saker på egen hand såsom vi skulle vilja, att Han är den Allsmäktige. Han är den som har kontroll och vi får frid genom att lita helt och fullt på Honom. Ett mål för 2012 och ett mål för hela mitt liv framöver.

Det känns en liten lättnad igen att lämna bakom ett år när jag har skrivit av mig. Kanske var det en bra idé after all att skriva fastän jag lite drogs för det först. Det är lättare att sätta upp mål och förväntningar för följande år om man sammanfattar hur året innan har gått. För mig har det pga. många orsaker varit ett mera gudsfrånvänt år. Även om jag har fått se helande, även om Han har burit mig genom värsta dödskuggans dal och tyngden av ansvar. Trots att Han var där (You were there - Avalon) så har jag inte litat på Honom/sökt hjälp av den Allsmäktige.

Nu har jag 3 månader kvar i Finland. Sedan blir det 5 månader i Tyskland och jag kommer tillbaka lämpligt till studieinledningen i höst. Efter höstens studier är jag möjligen färdig och det är spännande att inte alls veta vad som väntar 2013 :). Jag ser framemot osäkerhet och möjligheter. Detta år skall vi återuppta vår bönegrupp och jag ber och hoppas att våra ungas kristna gemenskaper här i Hfors skall stärkas. Det behöver jag i alla fall.

"Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." Fil. 1:21

Die Bibel und Lieder auf Deutsch

Ich habe zum Weihnachten eine deutsche Bibel gekriegt. Heute Abend haben wir mit meine Eltern die Deutsche und die Schwedische Bibel parallel gelesen und alle drei dachten dass die Psalmen sehr schön auf Deutsch klingen. Nach dem Lesen kam ein Lied zu meinen Gedanken, Das sei alle meine Tage. Leider kann ich es nicht am Youtube finden, in Göttingen habe ich es mit Sofie in eine Gemeinde viel gesungen. Ich schreibe doch den Text hier, das Lied hat sehr gute Wörter.

Das sei alle meine Tage,

meine Sorge meine Frage,

ob der Herr in mir regiert.

Ob ich in der Gnade stehe,

ob ich zu dem Ziele gehe,

ob ich folge wie er führt?

Ob mir Jesus alles werde?

Ob mir das Geräusch der Erde

nie ums Stille seligsein

im Genuss der Gnade bringe?

Ob ich trachte, streb und ringe

Jesus ähnlicher zu sein?

Vi älskar därför att han först har älskat oss

Redan de gamla grekerna... visste att ordet kärlek kunde missbrukas och missförstås. De har än idag tre olika ord för olika sorts kärlek: agape, filia och eros. Agape är grunden till allt, unconditional love, den kravlösa kärleken. Guds kärlek, Han som älskade oss så mycket att medan vi ännu var syndare lät Han sin ende Son gå i döden för oss. Genom agape lär vi oss att älska. Vi kan uttrycka detta mot våra medmänniskor i form av opassionerad broderskärlek, filia. Den intima kärleken, eros, växer fram ur dessa två andra, vi lär oss att älska och vi älskar våra kristna syskon, av dem visar Gud åt oss sedan en som vi får känna en djupare passionerad längtan till.

Filia är det jag vill skriva om idag. Både agape och filia lever jag i och åtnjuter varje dag dess frukter. Eros kan jag skriva om nångång i framtiden när jag har erfarit det själv. I Bibeln uppmanas vi kristna gång på gång att älska varandra. Både för att vi är skyldiga till det, vi som fått ta emot Guds kärlek, men också som ett tecken till dem som står utanför (Luk. 6:32-35). För den kristne är kärleken inte en börda utan något som kommer naturligt som ett resultat av att hon blivit älskad. I Luk. 7:47 beskriver Jesus det så: "Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." Denna sommar och höst har jag fått känna av den stora broderskärleken bland mina nya kristna systrar och bröder i Vasa. Vänner som gärna rycker ut och hämtar en från tåget, vänner som hämtar mat till en mitt på arbetsdagen, vänner som följer med mitt på natten när man vill se dem, vänner som bjuder på sig själv och allt det har till maximum. Vänner som ser mina vänner som deras vänner "bara" för att vi är kristna syskon. Det är äkta filia. Det samma har jag nog känt redan i åratal bland de kristna syskonen här i Hfors och jag vill gärna visa det åt Vasa-vännerna också.

Det fina med den kristna syskonkärleken som jag beskrev är det att icke-kristna har märkt den och blivit förundrade över hur man kan älska varandra, även nya vänner så snabbt och så villkorslöst. Den kristna kärleken är speciell, den är genomträngande och samlar glödande kol på en icke-troendes huvud. Vad är det som är så stort, som får dem att älska så mycket? Vi kristna följer det som Petrus skriver i sitt andra brevs sjunde vers " i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor." Vad härligt både att få bli älskad så mycket och just det att om man har fått mycket kärlek (både av Gud, föräldrar och vänner) så har man och skall man älska så mycket mer!

"Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder." 1Petr. 4:8

Födslovåndor

"Till kvinnan sade han: Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Men smärta skall du föda dina barn. " 1Mos3:16

Under min praktikperiod på kvinnokliniken tänkte jag många gånger hur födandet skulle se ut om inte syndafallet hadde skett. Orden i 1Mos blev väldigt verkliga för många kvinnor och efter en bedövning visste många vad de skulle ge för andra namn till sina barn: epidural :D När en kvinna föder barn är det verkligen mödosamt och smärtfyllt och går endera blixtsnabbt eller tar evighetslänge. Till all lycka är oftast ändå slutet gott och efter att barnet fötts är den förstorade familjen oändligt lycklig. Härligt att se på.

Också i NT talas det om födslovåndor. I sammanhanget de yttersta tiderna. "När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli jordbävningar på många platser, och det skall uppstå hungersnöd. Detta är början på 'födslovåndorna'." Mark. 13:7-8 För mig öppnades denna liknelse under tiden som förlösare (roligt ord btw). Åt föderskan kommer först sammandragningar som förbereder både barnet och mamman för födseln. Då skall mamman ännu inte söka sig till förlossningssjukhuset. Hon skall inte bli förskräckt, det hör till. Då vet hon att stunden närmar sig och ju kortare intervallen mellan sammandragningarna är desto närmare är födselstunden. Men tiden är lång och blir till slut nästan outhärdligt smärtsam, tills att barnet är ute. I vissa stunder när jag tittade på de födande mammorna tänkte jag på yttersta tiderna. Låter lite mackabert, men Jesus jämför ju dessa två. Födslovåndorna sägs vara de värsta smärtorna en kvinna nånsin kommer att känna och därmed är yttersta tiderna för oss kristna det värsta vi nånsin kommer att uppleva. Och Jesus säger ju att han förkortar den tiden för annars skulle ingen uthärda.

"När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen. Nu är ni också bedrövade, men jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er." Joh. 16:21-22