Vi älskar därför att han först har älskat oss

Redan de gamla grekerna... visste att ordet kärlek kunde missbrukas och missförstås. De har än idag tre olika ord för olika sorts kärlek: agape, filia och eros. Agape är grunden till allt, unconditional love, den kravlösa kärleken. Guds kärlek, Han som älskade oss så mycket att medan vi ännu var syndare lät Han sin ende Son gå i döden för oss. Genom agape lär vi oss att älska. Vi kan uttrycka detta mot våra medmänniskor i form av opassionerad broderskärlek, filia. Den intima kärleken, eros, växer fram ur dessa två andra, vi lär oss att älska och vi älskar våra kristna syskon, av dem visar Gud åt oss sedan en som vi får känna en djupare passionerad längtan till.

Filia är det jag vill skriva om idag. Både agape och filia lever jag i och åtnjuter varje dag dess frukter. Eros kan jag skriva om nångång i framtiden när jag har erfarit det själv. I Bibeln uppmanas vi kristna gång på gång att älska varandra. Både för att vi är skyldiga till det, vi som fått ta emot Guds kärlek, men också som ett tecken till dem som står utanför (Luk. 6:32-35). För den kristne är kärleken inte en börda utan något som kommer naturligt som ett resultat av att hon blivit älskad. I Luk. 7:47 beskriver Jesus det så: "Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." Denna sommar och höst har jag fått känna av den stora broderskärleken bland mina nya kristna systrar och bröder i Vasa. Vänner som gärna rycker ut och hämtar en från tåget, vänner som hämtar mat till en mitt på arbetsdagen, vänner som följer med mitt på natten när man vill se dem, vänner som bjuder på sig själv och allt det har till maximum. Vänner som ser mina vänner som deras vänner "bara" för att vi är kristna syskon. Det är äkta filia. Det samma har jag nog känt redan i åratal bland de kristna syskonen här i Hfors och jag vill gärna visa det åt Vasa-vännerna också.

Det fina med den kristna syskonkärleken som jag beskrev är det att icke-kristna har märkt den och blivit förundrade över hur man kan älska varandra, även nya vänner så snabbt och så villkorslöst. Den kristna kärleken är speciell, den är genomträngande och samlar glödande kol på en icke-troendes huvud. Vad är det som är så stort, som får dem att älska så mycket? Vi kristna följer det som Petrus skriver i sitt andra brevs sjunde vers " i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor." Vad härligt både att få bli älskad så mycket och just det att om man har fått mycket kärlek (både av Gud, föräldrar och vänner) så har man och skall man älska så mycket mer!

"Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder." 1Petr. 4:8