Ja visste att de skulle hända o sen e ja ändå så sur att de har hänt. Eller att jag har låtit det hända, till mig. Jag har blivit påverkad av Höstdagarna, negatvt påverkad alltså. Ja fick ju njuta av gott sällskap där, men de va verkligen allt. Ja har varit "messed up" i början av veckan och ja vet att orsaken är det dåliga intryck som jag har fått från Höstdagarna. Ja va nog sur igår då ja kom underfund med det.
Men igår kväll blev de bra. De va som om ja hade varit förstelnad och sen öppnades allt. Gråten öppnar verkligen allt. De kändes så bra. Ja hade före de börja me ett nytt projekt för att förbättra min bibelläsning, ja skriver upp det viktigaste av kapitlet i ett häfte varje gång ja läser. Hoppas de blir effektivare :).
Sen vill ja igen dela med mig av de visdomar som C.S. Lewis skriver. Han förklarar att varje under som Jesus gjorde, var egentligen bara försnabbde under av det som Gud varje dag gör på vår jord. Då Jesus t.ex. gjorde vatten till vin, var det inget övernaturligt "puff"-under utan det som skedde var bara en försnabbad reaktion av när en växt, men jordens vatten och solsken skapar en frukt. Lewis förklarar andra under på samma sätt och de verkar så otroligt logiska. Men hans avsikt e int att logisk-förklara undren, utan att få oss att inse att varje sak som händer här på jorden är ett under osm vi får tacka Gud för. Han har skapat en så underbar värld som kan åstadkomma så underbara ting, som t.ex. frukter.
I en annan text skriver Lewis om olika slags synder. Han skriver att olika synder som djävulen uppmanar oss till påverkar oss genom vår djuriska natur, medan högmoden, den värsta av alla laster, påverkar oss andligt för att den lasten komer direkt från helvetet. Det var genom högfärden som Lucifer blev utkastad från himlen. Han ville vara bättre, starkare och mäktigare än Gud. Högmod har alltså sin rot i konkurrens. Helvetet lurar högmoden på oss genom att först låta oss bli kvitt de synder som personligen tynger oss och sen blir vi så självsäkra o självbelåtna att vi blir högmodiga. Man bygger upp sitt högmod genom berömmelse, men snart är man inte mera fåfäng (att man vill ha andras beröm väldigt gärna) utan man börjar anse sig så mycket högre än de andra att man inte mer bryr sig om vad de tänker om en. Då har man blivit som dem som Jesus beskriver att förkunnar honom och i hans namn driver ut onda andar, men som i tidens slut får höra orden "Jag känner er inte".
Orsaken till att jag skriver om detta är att ja alltid tycker det är skrämmande att höra om "den värsta synden". Ingen synd är ju värre än en annan, men det kan vara svårare att bli av med vissa synder än andra. Och högmod är då en av dem. Och så blir jag alltid rädd att "tänk om jag är en sådan människa?". Men ja tror (och hoppas) att det att man är orolig för om man är det, betyder att man inte är det. Men att vara ofullständig och ha olika slags fel är på ett sätt tröstande för då blir man inte högmodig och tror att man verkligen är perfekt för man har hela tiden nåt att bättra på. Så fast jag länge har varit glad över hur bra jag har det och hur bra ja känner mig har ja hela tiden sökt efter "troubles". Detta har verkat totalt korkat, för varför ska man söka problem om man har det så bra? Men kanske de e just för att om man har det för bra får man lätt ett stort problem; man blir för säker på sig själv och slutar helt lita på att Gud är den som håller en kvar här på jorden, som sköter om att man har det så otroligt bra :D.
Cuiusvis hominis est errare; nullius nisi insipientis in errore perseverare
No comments:
Post a Comment