Kristen gemenskap

Ikväll fick vi nöjet att lyssna på Henrik Perret och Leif Nummela, de talade om ämnet Apologetik - trosförsvar. Båda talade väldigt bra, de är nog så medryckande och har intressanta o viktiga saker o säga. Leif tog upp hur världen ser ut från en ateists synvinkel och ja va förvånad över hur många som verkligen inte ser någon mening med sitt liv. Sen fundera ja att ja verkligen aldrig har upplevt den misströstan, att inte tro på någon som har skapat mig och nån som finns där också efter att världen går under. Ja fundera på hur många av mina skolkamrater som upplever den känslan. Mitt i allt blev ja bara så glad över att få tillhöra en församling, att få ha en krets med människor som jag kan dela verklig glädje med. Att ha en Gud som jag kan förtrösta på. Jag tänkte på skolan, hur jag trivs där, men hur roligt ja än har med kurskamraterna så känner jag mig ändå lyckligare och finner frid i en samling människor i olika åldrar i olika livssituationer, som till det yttre kanske inte har så mycket gemensamt med mig, men som jag delar det största i mitt liv med. Att sjunga psalmer i kyrkan eller på ett möte kanske inte låter så lockande i början, men när man är i situationen bland sina trossystrar och -bröder så gläder man sig bara med psalmens toner. Ibland förundrar jag mig faktist över hur man kan finna så stor glädje i såna småsaker, men allt handlar om Jesus. Han ger oss den glädjen. Så ja säger "Jess!" för morgondagens föreläsningar. Härligt med kristen gemenskap!