Kyrkopolitik och Guds Ord

Ikväll vill jag skriva om församlingen, kyrkoherdeval och församlingsrådsval. Det har inte kunnat undgå någon att det i vår församling, Petrus församling, valts en ny kyrkoherde denna månad. Också församlingsrådsvalet infaller i oktober och därmed är dessa kyrkopolitiska frågor aktuella just nu.

I första Samuelsbokens 8:nde kapitel läser vi om hur Israels folk begärde en kung av Samuel. Gud säger att Samuel skall ge dem det de ber honom om och tillägger: det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Herren varnade Israels folk och gav dem sedan kungar. I Kungaböckerna läser vi vidare om hur det går för folket och kungarna. Alla kungar avfaller från Guds Ord, den ena värre än den andra, och det heliga Gudsfolket Israel kommer i strid med sig själv och delas. När bokrullarna hittas igen under kung Josias tid (2Kung. 22) säger Josia: Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.

På våren deltog jag i en konferens för biskopar, präster och missionärer från finska kyrkan och respektive arbetare i kyrkorna, där finska kyrkan bedriver missionsverksamhet. Där frågade biskoparna och prästerna från tredje världen gång på gång av de finska herdarna och lärarna varför de har övergett Guds Ord, varför de talar precis tvärtemot vad som står skrivet i Guds Ord? Alltefter konferensen har jag haft en djup sorg över vår kyrka. En sorg och en nöd för de människor, vilka utgör 75% av vår befolkning, som hör till kyrkan, men som i allt större skaror i kyrkan inte får höra Guds tilltal och kall genom Hans Ord.

Krasst sagt är det numera i finska kyrkan snarare en regel än ett undantag att ju högre ställning du har inom kyrkan, desto mera litar du på dig själv och inte på Gud. Dethär kan ses också som en varning till de som önskar sig få sådana tjänster. Det ser ut som att det finska samhället (i och med att kyrkan är underställd staten) ställer allt högre krav på kyrkan att vara världslig och ha världsliga åsikter och kyrkan böjer sig under de hårda kraven även i frågor där samhällets åsikt klart är i strid med Bibeln dvs. Guds åsikt. Man väljer att lyda människor mer än Gud, i strid mot Guds Ord (se Apg. 5:29) Här kan t.ex. nämnas frågan om de homosexuellas "rätt" till kyrklig vigsel. Jag kommer inte att behandla den i dagens bloginlägg, men vill ni ha kommentarer så skriver jag gärna mer utförligt om det.

Det är precis dethär som första och andra Samuelsboken samt Kungaböckerna och Krönikeböckerna talar om: folket förkastar först Gud och väljer sedan över sig ledare som än mera leder folket bort från Gud.Dels är folket själva skyldiga till sitt avfall, men de gräver sig allt djupare ner genom att välja ledare som gör att avfallet blir ännu svårare. Josia ger svaret på vad följden av detta är: Guds vrede över olydnadens barn växer. Guds vrede är upptänd för att vi och våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok - här syftas till Bibeln, Guds Ord. Också i Nya Testamentet hittar vi hos Paulus samma allvar, i 2Tim 3:16 skriver han som en uppmaning snarare än som en varning: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.

Alla vi syndare blir ju träffade av dessa bibelord. Denna heliga Skrift undervisar ju att just vi, jag och du, hör till dessa mot vilka Herrens vrede är upptänd emot. Men alla hava de avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Ps.14:3). Till den enskilda troende människans räddning finns det dock en - Jesus - som har hållit alla Guds bud, dött för alla våra synder och gett oss sin rättfärdighet så att Guds i sin vrede inte straffar den som tar emot Jesu fullbordade fälsargärning på korset. Så jag koncentrerar mig inte på den enskilda människan nu, utan på dem som tillhör kyrkopolitiken: biskopar, kyrkoherdar och församlingsrådsmedlemmar.

Samuelsböckerna undervisar oss som enskilda kyrkomedlemmar att vara visa i vårt val av beslutsfattare och ledare. Om vi väljer att lyda och lita på ledaren mer än på Gud gör vi fel. Vi ger ledaren den makt han inte har och inte skall ha och deltar i att slutligen leda hela folket djupare in på avfallets väg. Så för att trygga församlingens och varje enskild församlingsmedlems rätta riktning bör vi se till att vi alla enskilt litar mest på Gud och väljer ledare som litar mest på Gud. Får vi en ledare (eller beslutsfattare) som tydligt avfaller från Gud och Hans Ord skall vi se till att inte följa honom, både för vårt eget och för hela församlingens bästa. Under rådande församlingsrådsval vill jag att varje rösträttig lägger dethär på minnet.

I detta församlingsrådsval kommer jag inte att använda min rösträtt. Min bostadsort placerar mig på Johannes församlings område och jag kan inte förmå mig att rösta på en kandidat som högst matchar mina svar med 46%. På församlingens listor finns inte en enda som skulle se Bibeln som Guds specifika uttalde ord och i frågor kring diakoni och medel för mission tycker de flesta kandidater att humanitärt arbete skall vara det enda arbetet församligen skall göra. På min egen församlings, Petrus församling, listor finns redan ett flertal som ser Bibeln som det Heliga Gudsordet och som vill främja det andliga arbetet i församlingen, vilket med Guds hjälp leder till att allt fler får höra evangeliet och får komma till tro.

Petrus församling har kriticerats, efter att rådet valde Daniel Björk till kyrkoherde, och sagts vara konservativ och diskriminerande. HBL skrev förra helgen att den konservativa falangen är liten och saknar praktiskt taget makt. Den tillträdande kyrkoherden kommenterar själv (bl.a. på yle.fi) och säger att han väljer att vara konservativ i sin bibelsyn, men progressiv i församlingslivet. I förra veckan, efter att valmaskinen för församlingsrådsvalet hade öppnat fick Petrus församling igen ett omnämnande i HBL om att vara den konservativaste i huvudstadsregionen. "I de övriga församlingarna stöder över 90 procent av kandidaterna kvinnopräster, skrev Yle tidigare i dag. Av Petrus 15 kandidater håller endast 6 med påståendet 'Det är bra att kvinnor kan vara präster'." Här kan nämnas att den nyvalde kyrkoherden talar för kvinnopräster (bl.a. HBL 10.10) och således inte representerar genomsnittet av församlingsrådskandidaterna. Kvinnopräster och predikoämbetet tar jag upp i nästa blogginlägg så också det lämnas obehandlat i detta inlägg, men be om en kommentar så svarar jag gärna.

Många har tagit illa upp av kritiken som Petrus har fått och varit snara att kommentera att vi inte är en konservativ församling, som om det skulle motsvara ett fult skällsord. Jag meddelar och medger att jag definitivt hör till den konservativa falangen: jag ser Bibeln som det rena Gudsordet, det enda uttalade ordet som Gud har gett oss och det Ord vi skall rätta oss efter och följa. Jag tar varken ordet konservativ som ett skällsord eller som en komplimang, utan jag ser möjligheten i att nyckelfrågor, som Bibelns tillförlitlighet, kommer upp till diskussion. För här handlar det inte om känslor, hur enskilda personer känner om vad som är rätt och fel, vad som är fräckt och sårande, vad som är rättvist och vad som är jämlikt, utan om vad som sägs i Guds Ord och att det som sägs i Guds Ord undervisas i församlingarna!

En församling är de heligas gemenskap. Det är en plats där Guds Ord och sakramenten förvaltas rätt, där människor kommer till tro genom att de hör Guds Ord och döps till församlingen och samlas regelbundet för att fortsätta ta del av Guds Ord. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg. 2:42) Vi kan ha olika känslor och tankar om vad vi vill ha församlingen till och vad vi vill ha för verksamhet, men det centrala - Gudsordet - kan vi inte ta på känsla. Endera finns det i församlingen och Jesus är då centrum, eller så finns det inte och Jesus har lämnat församlingen. Därför kan ja inte se konservativ som ett skällsord.

Världen, människorna utanför det som kallas församling, kan inte förstå vad det är vi har i Gud och Jesus, Bibeln beskriver att det är en dårskap för dem. I Jesu översteprästerliga förbön ber Han för oss: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh 17:14-16) I de två första satserna ser vi våra förutsättningar som församling: vi har fått Guds Ord, har blivit pånyttfödda och hör därmed inte mera till världen och därför hatar den oss. Som församling, som Guds egna, skall vi inte överraskas av detta. Vill vi undgå detta blir vi tvugna att förkasta Gud.

För mig är det precis såhär svartvitt. Det finns världen och det finns Gud. Det finns Guds Ord och det finns människotankar. Augustinus lär ha sagt "Älska Gud och gör vad du vill". Satsen förutsätter en lydnad, en trohet och en tillbedjan och skänker oss frihet som lön. Allt utanför detta binder oss och leder oss bort från Gud. I det instundande församlingsrådsvalet kan vi främja det att vi vänder oss mot Gud genom att främja lydnaden gentemot Guds Ord. Rösta med vishet och be för valet och för församlingarna.