Ikväll tänkte jag skriva om viktiga saker också, men måste före det bekänna en sak. Ännu heller har jag inte lärt mig att regelbundet ta egen tid för mig själv. Ikväll avbokade jag mina planer, nekade mig själv ett besök till gymmet och stannar nu hela kvällen hemma - jag gratulerar mig själv för ett gott avklarat beslut. Firar kvällen med bra musik och dans, tre mumsiga fastlagsbullar och bloggskriveri. Here goes.
Många gånger har jag skrivit om hur lycklig och välsignad jag är i min församling och det stämmer ännu också. Undervisningen har varit bibeltrogen, tydlig, kompromisslös och gedigen. Jag måste medge att jag sällan stött på större oförklarliga kontroverser, även i umgänget med andra kristna som inte fått den kristna uppfostran som jag har fått. Så jag har vuxit och blivit andligt fet genom att äta mjuka perfekta bullar.
Senaste veckorna, efter två sköna sportlovsveckor (självstudieveckor...) när undervisningen igen har sparkat igång på Missionskursen har jag personligen sedan stött på två teologiska frågor som jag har haft svårt att tugga och svälja. Någon har bytt ut min goda bulle mot rågbröd. Egentligen är inte frågorna så knepiga i sig själva (jag tänker inte avslöja vilka frågorna är), men chocken som jag upplever när jag blir ifrågasatt och min tro blir ifrågasatt är svår. Det uppstår frågor som: har jag tolkat helt fel? Har jag gjort fel i mitt tillrättavisande? Har jag gjort bort mig? Är jag för lagisk å ena sidan eller riktar jag mig för mycket efter massan å andra sidan? Hur skall jag veta vad som är rätt?
Jag tror att Gud i sin nåd har prövat mig. Han har prövat varpå jag sätter min förtröstan: på mitt eget hjärta, mina tankar och min vishet? Någon annan människa? Eller på Honom. Har plockat fram två bibelställen som berättar om hur pålitligt hjärtat är.
"Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?" (Jer 17:9)
"Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser." (Matt 15:19)
I min egen kraft, trots min yttersta ansträning att göra det jag tror vara rätt, lyckas jag inte göra rätt, vara rättfärdig, kärleksfull och samtidigt finna exakt rätt balans mellan lag och evangelium. Jag missar väldigt ofta. Genom denhär kampen med dessa två lärofrågor lärde jag mig att alltid försöka vara så nådig och barmhärtig som möjligt. I mitt eget hjärta finns bedrägeri, onda tankar och mycket stolthet. Det är en synd att låta dessa komma ut. Jag måste också i lärotvister kunna lita mest på Gud och Hans Ord, låta min tro bli ifrågasatt av andra, för om den hänger på Guds levande Ord tål den all genomskådning. Jag måste lita på Hans stöd, be om det och låta Honom ge det enligt Hans tidtabell. Sist och slutligen vet jag att Gud har svar på alla frågor, eventuellt avslöjar Han inte alla svaren åt mig och då får jag leva med det.
Summan av kardemumman är att jag vill ha både bullarna och rågbrödet. Att hamna i trångmål med sig själv gör att man tar reda på saker väldigt noggrant för att få veta vad Gud i sitt Ord verkligen har sagt, då blir man slutligen än mera välgödd. Den anliga fetman får inte utgöras bara av bulldegens kunskap och stolthet, nej, min tro behöver det hårda rågbrödet, den behöver prövas om och om igen, jag måste ödmjukas. Bulldegen gör att jag glömmer vem all kunskap sist och slutligen kommer från (Gud), prövningar som jag inte kan tackla gör att jag vänder mig tillbaka till Honom, trons upphovsman.
"Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal 2:19b-20a)
No comments:
Post a Comment