Ikväll har jag en ledig söndagskväll, sitter och stalkar på Facebook (massor foton av vänner som jag totalt har missat), äter gröt med hallon och blåbär från frysen (min faster hade rätt - spara dem till november sa hon när jag skulle börja äta upp dem redan i september) och läser mina egna gamla blogginlägg. Det känns som att ajg vuxit enormt under de senaste 3-4-5 åren, men när jag läser min blogg så funderar jag ju på exakt samma saker. Livet har gått framåt och sant är det ju att mycket har hänt just i år för mig, tanken och personen i mig tycks förbli den samma :)
Tänkte skriva om synden igen. Hela sommaren, hösten och kanske tillochmed förra våren har varit överraskande uppbyggande för mig. Orsaker kan jag spekulera i, stressiga studier tog slut och jag fick mera tid att koncentrera mig på mitt liv med Jesus, jag höll mig med och hölls därmed med eller mest sannolikt - Gud hade planerat denhär tiden för mig just så som den blev. Hursomhelst är jag mitt i en välsignad tid (vilket jag nog räknar med att jag varit hela mitt liv igenom). Gud påminde mig sedan här på hösten att jag har något oupprett och jag fick dels lite ofrid. Jag sökte vad det skulle vara, orsaker utanför mig. Felet låg inte i mig, jag bad att Gud skulle ta bort den yttre omständighet som drabbade mig med ofrid.
Gud är nådig. Oändligt nådig - Han lät sin ende Son dö på korset för alla mina synder. Därtill är Han oändligt kärleksfull. Han förlåter mig allt och låter mig inte se all min synd för att Han vet att jag skulle dö av den synen. Vilken kärlek. Jag har vetat det, men inte insett det. Var med om en, vi kan kalla det intressant diskussion, för en dryg vecka sedan. Jag och 4 längre hunna kristna vandrare. Jag berättade fritt om mitt liv för dem och de lyssnade. Emedan jag berättade märkte en av dem att jag ofta tog upp ordet "stolthet". Den intressanta diskussionen tog slut, jag hade avslöjat mycket om mitt liv, mitt hjärta, min person och jag gick hem. De andra vet det knappast, men i ljuset av 4 objektiva ögon- och öronpar uppenbarade Gud för mig min synd.
Min ofrid berodde på mig, där var jag med min synd avslöjad och uppenbarad. Att vara uppenbarad var en lättnad, nu visste jag var felet låg och fick en chans att vidta åtgärder. Men avslöjad, det tog hårt. Jag är verkligen en syndare, den värsta av slaget, och jag har inte insett bredden, vidden och höjden av problemet förrän nu! Ironiskt nog var också denna tanke av stolthet. Slutligen kände jag mig som Paulus: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1Tim.1:15) Efter 16 år av vandring med Jesus såg jag detta först nu. Min synd är verkligen mycket värre, större och hemskare än allt det jag ser. För Gud var detta sannolikt bara ett skrap på ytan. Jag tänkte på hur illa det kändes och visste att inte ens död skulle vara en tilläcklig lättnad för att undfly den ångest jag skulle ha om jag skulle se all min synd.
I högmässan läser vi varje söndag syndabekännelse och också i bönen Fader Vår som Jesus lär ut åt oss ber vi om våra synders förlåtelse. Vad befriande det känns att få be om det. Jag vet att Jesus har dött för mina synder, men det finns dagar som jag är väl medveten om att jag är den störste av syndare och det finns dagar som jag i min synd inte har medgett det åt mig själv. Att rutinmässigt ändå vid varje bön få lämna över all min synd åt Jesus är befriande. Han har redan dött för mig, medan jag var syndare, men jag får ta emot Hans frid när jag ber om förlåtelsen i syndabekännelsen, i Fader Vår eller i min egen bön. Tack Jesus!
No comments:
Post a Comment