Under min vistelse i Kenya sommaren 2010 fick jag chansen att diskutera med de lokala pastorerna där. De var otroligt inspirerande och frimodiga och hade mycket tid (eller frigjorde sig till att ha det) till att diskutera. En eftermiddag minns jag att vi diskuterade hurdant det skulle vara i himlen. Vi diskuterade vila och vad det innebar. Som västerlänning, stressad och alltsomoftast trött tyckte jag att de kunde innebära bara att slappa. Kenyanerna var av annan åsikt. De, som kunde ligga i gräsmattan och vila några timmar mitt på ljusa dagen tyckte att vila var allt som man inte såg som jobb. Allt man tyckte om att göra: baka, se till djuren, tala om Jesus, springa, resa, odla jorden - ja praktiskt taget allt.
Senare har jag också anammat detta synsätt. När man jobbar 37h/vecka och 5 dagar i veckan känns varje ledig dag som idel vila. Att inte behöva syssla med det som, dels är min kallelse och mitt drömjobb också, men som är så vardagligt och rutinerat. Sitter nu i tåget mot Tammerfors under en sådan vilodag. Finlands vackra vyer susar förbi, klockan är 09:40 och solen håller på att gå upp bakom träden. Vinter. Jag har köpt en latte och en croissant på Järnvägstorget, med i väskan hade jag en gräddkvarg och ett rött äpple, jag har min fina Lenovo i famnen och lyssnar på klassisk musik på Spotify. På mig har jag en skön orange ylleklänning. Jag har tid att sitta för mig själv och fundera, reflektera över vardagen, som är så rutinerad och ofta blir kognitivt ogenomgången. Precis såhär skall en ledig dag vara och jag är tacksam över min förmåga att kunna njuta.
När Gud skapade världen vilade Han på sjunde dagen. Också Jesus tog lärjungarna ibland åt sidan för att de skulle få vila, Jesus blev också trött. Jag tror att Gud helgade vilodagen precis för det att vi skulle få paus från vardagen och hinna tänka, hinna reflektera, hinna rikta oss rätt igen.
Jag tycker att jag ofta skriver hur vardagen bara har sprungit föbi mig och sedan stannar jag upp och får en ny insikt. Så har det skett igen. Fick äran och glädjen att springa med Miksu på måndagkväll efter en lång dag av jobb och två möten, med en lång vecka framför. Miksu hade fått vila sig hemma hos sina föräldrar och blivit rätt riktad igen. Hon tillrättavisade mig vänligt och med kärlek. Vi hade under senaste tiden riktat oss bort från Bibelordet och hon ville rikta oss rätt igen.
När man riktar sig rätt igen får man alltid en djup frid och det fick jag igen efter diskussionen med Miksu. Jag har vuxit upp med Guds Ord som mitt enda rättesnöre, med en otrolig mängd vishet i undervisningen om Guds Ord och Ordet har blivit kärnan i mitt liv. I min iver för annat kan jag glömma det och gå fel och när jag blir påmind om Ordet igen märker jag hur jag saknat det, hur det är det enda jag vill ha.
Därför avslutar jag nu med några ord från Ordet. Mitt allt.
"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12
"Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom." 1Joh. 2:5
No comments:
Post a Comment