Hela veckan stressade jag igenom och idag har jag därför bara varit, legat i en soffa, bakat, åkt buss av och an. Verkligen skönt. De stunder jag under veckan har hunnit stanna upp och tänka har mina tankar legat mest på mission. På mitt liv, på mission och på mitt uppdrag. Vad är min missionärsuppgift här hemma just nu? Vilka saker håller mig tillbaka här, dvs vilka saker hindrar mig att svara på min missionärskallelse?
I 26 år har jag levt ett otroligt privilegierat liv. När jag sitter på brunch i Berghäll, bakar bullar hos en vän, köper kläder på stan, går på bio en fredagkväll eller kommer hem till min fina mysiga etta känner jag hur Guds omsorg har omslutit mig alla dessa år. Min uppgift har varit hemma och Gud har använt mig i vardagen och förberett mig för framtiden. Samtidigt har jag alltid känt att livet här inte är min slutliga uppgift, det uppfyller inte den längtan jag har. I mitt liv i Helsingfors har jag många gånger märkt hur jag står emot Guds verk genom mig. Jag ångrar till exempel allt det Gud kunde ha använt mig för i Sitt rike under studietiden, men som jag så årt stod emot. Kanske därför lockar Studentmissionen mig så mycket - jag vill uppmuntra andra att inte slösa bort den tiden så fatalt som jag gjorde.
Jag tror det finns två stora misstag man kan göra när man väljer att fara som missionär. Det ena är att fara därför att man int klarar av att missionera i hemlandet. Det andra är att man flyr något som finns i hemlandet, det kan tex. vara orsak ett. Dessa båda bör man med Guds hjälp övervinna innan man åker ut. Denhär veckan har jag lärt om mig själv att jag är väldigt stolt. Dels har jag redan kämpat med det länge, ända sedan jag försökte första gången in till medicinska fakulteten. Men allting ända sedan dess har dessvärre byggt upp mitt ego och gett mig en stolthet i mig själv jag inte har någon nytta av. Dethär har varit en stötesten för mig, särskilt med tanke på att missionera hemma. Gud håller på att, genom de gärningar han utför genom mig, arbeta bort min stolthet.
Den andra orsaken, flykten, tror jag att varje missionär måste bearbeta och och vara på sin vakt med. Flykten kan också innebära att man far för fel orsaker, man åker ut för sin egen personliga erfarenhets skull eller, vilket särskilt kan ske som läkare, man åker ut som filantrop. Man åker ut och hjälper de fattiga med sina goda gåvor och får ära av människor för att göra ett ädelt arbete i tredje världen. Flykten och de andra falska motiven måste alltså aktivt kännas igen och motarbetas.
Här kommer jag inpå de tankar jag hade i april i USA när jag besökte Miksu i Greenville, SC. Som jag beskrev ovan har det alltid varit lätt för mig att leva ett slipat liv, både som världslig människa och kristen. Jag gör det andra förväntar sig av mig, jag är riktigt bra på det och blir stolt av att inse det. Också som kristen gör jag det som (av människor) förväntas av mig och håller mitt trosliv levande. Men dethär uppfyller inte min längtan. Vilken är min längtan?
Gud har skapat mig till sin avbild, Han vill att Hans tankar skall vara mina tankar. Hurdana är Hans tankar? Gud är pasionerad till sitt hjärta. Han älskar varje människa så innerligt och Hans hjärta brister för varje förlorad själ. han känner den innerligt djupaste nöden för de icke-troende. Han lever och finns till inte för sig själv eller för personerna i Treenigheten, nej, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns till bara för att tjäna varandra och alla människor de skapat till sin avbild. Så vill jag leva ett liv i Guds efterföljd skall jag inte föra ett alltigenom slipat liv, nej, mitt hjärta skall gråta med Honom i nöd för alla de onådda. Mitt enda och främsta motiv för missionen skall vara att vinna själar för Kristus. Vinna i avseendet att det finns en förlorare - Satan - vars hem och slutdestination är helvetet.
Min längtan är då, på bekostnad av min stolthet (vilken är av ondo), att känna så stor nöd för de otroendes själar att jag inget annat kan än sprida glädjens budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus till alla dem som Han har kallat.
Vilka saker finns det då som står emot denna kallelse och längtan? Stoltheten behandlade jag redan, nu tar jag upp sådana saker som hindrar mig från att fara ut den dag jag blir kallad. Jag vet med mig själv att jag är så rädd att när Gud en dag ställer mig frågan om att fara ut kommer jag att ha en miljon +1 ursäkter. "Jag har nyss köpt en ny cykel, jag har fått en fin lägenhet, jag skall springa ett till maraton, jag vill specialisera mig först, jag vill inte lämna min familj, jag är ju inte gift, jag vill inte till det och det landet, Gud jag har ju saker på hälft i mitt perfekta liv!" I princip alla de goda gåvor Gud har gett mig använder jag hellre för att ära mig själv och för att njuta själv av än för att ge Gud äran och mig själv i Hans bruk. Och den längtan Han har satt i mig om att hitta en livskamrat gör jag till en avgud, det blir viktigare än Gud och hans ledning i mitt liv. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus så fort Han kallade dem. De skall vara min förebild. Men trots det är alla dessa ursäkter bra att gå igenom var för sig och känna igen vad som ligger bakom dem.
Den sista stötestenen för kallelsen lånar jag av Mose, som Gud hade utvalt att leda folket ut ur Egypten. "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga" 2Mos 4:10. Han var utvald av Gud, hade också fått leva ett alltigenom priviligierat liv och skulle nu stiga in i större stövlar enligt Guds vilja. Men också Mose, som var en förebild för många israeliter, kommer med ursäkter, också han är svag.
Det som tröstar mig mycket när jag tänker på mission och skriver ner allt detta om mina egna svagheter är Jesu lärjungar i evangelierna. Jesus vandrar med dem, de får bli undervisade av Honom, men Jesus märker gång på gång att de inte förstår Hans undervisning, att deras hjärtan är hårda. Det sköna med det är inte hur olyckligt dumma de är och därför kan jag också vara det. Nej, det befriande är det att Jesus utvalde dem. Han har utvalt också mig till sin tjänst och även om jag då felar gång på gång och verkligen trögt tar mig fram på trons väg använder Han mig i sin tjänst. Inte för mina många meriters och min snabba tankegåns skull, utan för att Han har bestämt att i nåd ta mig i sin tjänst. Gud svarade till Mose i 2Mos.4: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."
No comments:
Post a Comment