Kristna föräldrar - en spegelbild av vår himmelska Far?

Ikväll, när jag sitter i soffan hemma hos mina föräldrar och de är i övre våningen och städar i mitt gamla rum vill jag ägna en stund om att skriva om föräldrar. Rättare sagt vill jag skriva om kristna föräldrar, om deras ovillkorliga kärlek för deras barn och om vad de mest av allt längtar efter att se sina barn bli. Jag skriver också åt dem som inte har kristna föräldrar, för vår himmelska Fars kärlek till oss och längtan efter att få se oss fullbordas till det Han skapat oss till, är ju ännu oändligt mycket större och starkare än våra jordiska föräldrars kärlek och längtan!

Många av er vänner som läser min blog (och jo, mamma och pappa också) har själva blivit välsignade med barn så ni funderar kanske på det här nu från en förälders synvinkel. Men jag vill beskriva ur ett barns synvinkel det jag har insett, som jag tidigare inte har känt till. En stor del av det här känner jag nu igen i Pauli brev till församlingarna: hur han med kärlek förmanar och skriver såsom till barn (1Kor 4:14-15, 2Kor 6:11-13, 1Tess 2:11-12, 2Tim 2-), om hur han älskar bröderna och systrarna som barn (2Kor 12:14-15, 1Tess 2:7) och om hur han längtar att få se dem bli det de var kallade till (1Tim 1:18).

Tidigare tänkte jag att mina föräldrar önskade se mig bli det ena och det andra: violinist, läkare, missionär, hustru, mamma... framgångsrik på olika livsplan helt enkelt. Säkert önskade de och önskar ännu dessa saker åt mig, men jag tror inte mera att de önskar det främst av allt. Hela mitt liv har jag blivit så otroligt mycket och ovillkorligt älskad av mina föräldrar att jag (tids mera och tids mindre) har velat uppfylla alla deras önskemål för att ge något tillbaka. Därtill har jag försökt hitta på ytterligare fler sätt att visa min kärlek tillbaka till mina föräldrar genom att ge dem tid, hjälpa dem med det jag vet något om eller det jag kan. Men jag har fått märka att inget av det här tillfredställer mig, inget av det här är egentligen det de främst vill av mig.

Min största insikt var att märka att det mina föräldrar mest av allt gläder sig åt och längtar efter är att få se mig dela samma längtan efter och kärlek till Gud och samma nöd för dem som ännu står utanför Hans nåd som de har. Det är vad de genom sitt föregående goda exempel och sitt leverne främst av allt har velat lära mig. Såklart har mina föräldrar uppmuntrat mig till goda skol- och studieprestationer och också till en del uppmuntrat en hälsosam livsstil och goda idrottsprestationer. Men på senare år har diskussionerna i stort sett alltid kretsat kring Guds ofelbara Ord, vilken vår uppgift är i Guds rike, vad vi gör för att föra Hans rike framåt och hur vi kunde kämpa för det ännu mera. Även när jag har upplevt dessa samtalsämnen uttröttande har de inte slutat diskutera om dem. Under åren har jag dessutom fått vittna hur de outtröttligt i praktiken gör det de har talat om i princip.

Denna uthållighet i att diskutera trosfrågor, detta tålamod och fördrag i kärlek med både oss barn och med andra människor, denna höga kristna moraletik och denna ovillkorliga kärlek mina föräldrar har visat oss genom sitt exempel vill jag nu ge vidare. Inte för att tävla med mina föräldrar och bli bättre än dem eller för att få känna att jag har betalat tillbaka, utan för att jag själv har fått uppleva frukterna av vad dessa saker kan åstadkomma. Jag har fått en enorm skatt i min uppfostran och den vill jag ge vidare, både till min närkrets just nu och i framtiden till mina barn. Det här är det jag nämnde om i början, det här är vad jag tror att mina föräldrar mest och främst av allt har önskat mig bli - en ivrig, flitig och outtröttlig Guds rikes tjänare.

I bästa fall kan alltså jordiska föräldrar vara spegelbilder av vår himmelska Far. Genom att de speglar Gud till oss ser vi just Guds Andes verk i dem och inte allt mänskligt och syndigt därunder. Som barn gläds jag över min upptäckt och som eventuell framtida förälder (och ni som redan är föräldrar) motiverar det här mig att ha rätt fokus i uppfostran.