Denhär texten är tillägnad alla mina finlandssvenska bekännande kristna vänner - i provocerande syfte eller som en tankeväckare, bestäm själva.
Min mamma är finlandssvensk och min pappa har så länge jag kan minnas talat flytande svenska, även om han ursprungligen är finsktalande. Vårt hemmaspråk var och är svenska och jag har gått i svensk skola i 12 år. Sedan dess har jag studerat till läkare i huvudsak på finska och arbetat dryga 2 år på finskspråkiga arbetsplatser med finskspråkiga patienter. Mina närmaste vänner är så gott som alla svensktalande, så även resten av vännerna, men min krets av finskspråkiga vänner ökar. Jag tillhör en svenskspråkig församling och de allra flesta av mina kristna vänner är finlandssvenska.
Nu undrar ni varför jag gör denna uppräkning. Som själv finlandssvensk och bekännande kristen och med en krets av vänner bestående av många finlandssvenska bekännande kristna har jag börjat irritera mig på vikten som språkfrågan får i våra uttalanden i social media och i våra val av politiskt parti. I det här inlägget tänker jag inte ta ställning till huruvida det är en skillnad om man är en finlandssvensk uppvuxen bland finskspråkiga i Helsingfors eller om man vuxit upp i de finlandssvenska urskogarna i Österbotten. Vi vet alla att det finns en skillnad, men jag påstår att den skillnaden inte får påverka vad vi prioriterar att kämpa för främst.
"För mig är livet Kristus" skriver Paulus i brevet till församligen i Filippi. Jag vet att jag tillsammans med er bekännande kristna vänner delar den här bekännelsen med Paulus. Det främsta och det allra viktigaste i våra liv är Kristus. I Korintierbrevet skriver samma Paulus om vad som är det enda som verkligen intresserar honom angående bröderna och systrarna i församlingen: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst." Denhär åsikten vill jag också att vi alla kan dela med Paulus. Att vårt intresse främst är våra trossyskons förhållande till den korsfäste Kristus, inget filosofiskt, politiskt eller teologiskt därutöver.
"... och döden en vinst" fortsätter Pauli bekännelse till Filipperna. Han vet och är övertygad om, precis som vi, att vår död slutar i en vinst över döden. Vårt jordelivs slut är början på en evighet i himlen. Jag tror att det här är orsaken till att Paulus är så mån om att bara koncentrera sig på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Livet här på jorden är kort, evigheten är oändlig. Paulus visste och vi vet att det här gäller alla människor. Både dem som vet om Jesus Kristus och som har tagit emot den förlåtelse hans korsdöd har skänkt, men också dem som inte vet om det.
Orsaken till att jag irriterar mig över språkpolitiska ställningstaganden på Facebook, bloggar och i diskussioner med människor är att jag anser dem vara en petitess - inte något man grundar sin politiska åsikt på eller något man kämpar för i sitt anletes svett. Vi finlandssvenskar blir upprörda när tanten i kassan eller i telefontjänsten inte talar svenska och uppmuntrar varandra till att alltid börja på svenska och smått agressivt försöka få betjäning på svenska. För oss är det viktigt att alla finskspråkiga tvångsundervisas svenska i skolorna. Men hur agressivt ställer vi oss på barrikaderna när vår rätt att bli bemötta fördomsfritt som bekännande kristna eller när våra barns rätt att få kristen religionsundervisning hotas? Förhåller vi oss lika passionerat till ett fosters rätt till liv, försvarar vi lika häftligt den kristna moraluppfattningen och uppmanar vi lika ivrigt varandra att hålla fram vår kristna tro som vi gör med språkfrågan?
Precis som det svenska språket håller på att tappa sin ställning som officiellt språk i Finland håller den bekännande kristna tron på att tappa sin plats som majoritetsreligion. Till dags dato är bara en av tio finnar bekännande kristna. Detta avfall sker i hela Europa och därför uppmanar tom. förbundskanslern i Tyskland, Angela Merkel, oss kristna i Europa att vara mera synliga med vår tro. Om jag skulle bli tvungen att välja någondera att försvara med mitt liv, min tro eller mitt modersmål, skulle valet vara enkelt. Jag skulle välja det som har ett löfte om ett evigt liv efteråt. Jag har två orsaker till detta: 1) för att hållas kvar i min tro och få ärva det eviga livet och 2) för att vittna till de resterande 90 % av befolkningen som inte bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.
Inser ni vilken skillnad det är mellan språkfrågan och trosfrågan? Jag hävdar inte att försvar av det ena utesluter det andra, men i val av politiskt parti i Finland tycks det numera i praktiken ändå vara så. Min mening är inte att uppmana er finlandsvenska kristna vänner att helt sluta kämpa för språket, men att fästa uppmärksamhet vid vilken vikt vi lägger på de två frågorna. Vad väger mera när vi väljer beslutsfattare? Vad vill vi i social media och i personliga diskussioner föra fram flitigare? Vilken mängd energi och tid sätter vi på att försvara dessa två frågor, borde vi prioritera om?
1 comment:
Det här är något jag också funderat på lite, även om inte så tydligt som du verkar ha gjort. Jag är mån om bevarandet av svenskans ställning (jag är utbildad moddalärare - jag måste vara det :P ) men jag har också tänkt att det viktigaste är inte min tillhörighet i en viss språkgrupp, utan min tillhörighet i Guds familj, och den sträcker sig över språkgränser.
Jag måste ändå säga att jag har upplevt det svårt att bortse från min kulturella bakgrund. Under tiden i Tyskland funderade jag om jag skulle kunna tänka mig att lämna i Tyskland, men jag blev aldrig övertygad. Jag visste att jag tillhör en så härlig finlandssvensk skara som jag inte vill lämna hur som helst. Dessutom har jag haft lite svårt att känna mig hemma i finska församlingar eftersom det är en lite annan kultur, och jag har svårt att kommunicera med de andra.
Men bortsett från det nyss sagda så ser jag den kulturella och språkliga bakgrunden som viktig här på jorden, men Jesus håller i evighet är Han och Hans folk det viktigaste.
Så jag håller med dig! :)
Post a Comment