Min uppfattning om dagar har blivit lite bortråddad iom lediga dagen på torsdagen och den allmänt lediga stämningen. Ja har ju i princip jullov nu, men en tent kvar inkommande torsdag. Som så många andra ser jag väldigt framemot jullovet. Nog för att ja trivs riktigt bra i skolan, men ledig tid i ro och i självförverkligandets anda behövs. Ja har mäktiga planer inför mitt 1 månader långa lov, bl.a. ska ja läsa en bok, öva violin, kanske spela piano och endera sticka/virka (beroende på vilketdera är lättare att öva in pånytt).
Såhär på sena kvällskvisten blir jag alltid filosofisk. Eller fundersam och bestämd. Först vill ja beklaga mig över människor. Kanske oss här i Finland speciellt, men många västvärldens människor i allmänhet. Vi tycks nämligen ha otroligt svårt för att säga saker som de är. Man måst visa upp ett leende även om man i verkligheten inte kände för det. Ja har en sån längtan av att bara sätta katten upp på bordet, ta fram elefanten ur skåpet. Ja har säkert en enorm möjlighet att själv göra det och gör det inte och samtidigt blir jag missnöjd på folk som håller katten gömd och kanske dessutom vill tränga fler elefanter i skåpet. Sanningen är ju den att folk blir sårade då man säger sanningen, men man kan inte konstant leva o vara fejk "allt-e-okej". Ursäkta min frustration, de som känner mig vet att ja lätt blir frustrerad då ja finner att något inte är som de ska o att folk i allmänhet inte vill ändra på det. Men ja, vill man gömma katter? O varför vill man tränga fler elefanter i skåpet istället för att stå på sig och ta fram det som är gömt?
I min irritation glömde jag redan mina andra funderingar :D. Alltså egentligen är jag inte alls irriterad och ja har haft en bra dag och skön kväll, men sen när man börjar fundera på hur saker skulle kunna vara, då blir jag störd för att folk har som vana att nöja sig med hur det är och inte hur det skulle kunna vara. Jo, ja tänkte tala om hur glad ja e att ja står på min tro. Att ja väljer att göra annat än andra för att jag är kristen. För att jag ibland befinner mig i pinsamma situationer för att mina åsikter skiljer sig från alla andras. Ja e glad att ja får kraft att stå på mig. Varför skulle en människa vilja falla?
Sen kunde jag tala om folk in lööv och hur de uppför sig och hur jag reagerar. Men sanningen att säga kan jag inte kommentera eftersom jag aldrig varit i samma situation själv. Ändå tycker jag mig vara berättigad till åsikter. Verkligen. Ibland e folk bara så fåniga, nästan dumma. Vad händer till fulkomligt resonabla människor och är det oundvikligt?
2 comments:
fniss, vi kan ha martaklubb o sitta o sticka hela jullove :D visst kan man kommntera även om man inte har erfarenhet, gällande vad som helst. speciellt kritisera, de e kul. jullov snart! kämpa med läsandet
Wow, du borde ha varit med på metskus gudstjänst idag! Där talades det nästan hela predikan om det här att vara ärlig och säga som det är. Han som predikade visade på ett större bredd var budet "du skall inte bära falskt vittnesbörd" betyder. Där ingår det just det här att man skall säga som det är, och att man också skall visa en ärlig bild av sig själv (vi har en stor vilja att visa oss vara bättre än vi är). Och man ska inte heller vara rädd för konflikter, utan säga som det är. Det är bättre att reda upp det, än att själv gå och tänka på det. Han sade att ifall man går med negativa tankar om någon inom sig, så börjar man så småningom tycka om personen mindre. Bättre är det om man reder upp det. ... Det och mycket annat bra sades det under predikan.
Post a Comment