Konsten att dö. Ruth Franzén tog upp detta igår på alfakursen. För att kunna leva sitt liv till Guds ära, utan rädsla för döden måste man ta itu med sin egen död. Skrämmande. Men döden kan komma i vilket ögonblick som helst. Var står man då?
Det är svårt att ta itu med döden. När man är i sitt livs "prime-time" skall man samtidigt fundera på livets slut. Jag tycker om gravgårdar, de ger en alltid en liten vink om att man någon gång i framtiden själv kommer att ligga under mull. Men ändå känns det lite mystiskt. Man vet int när eller hur.
Ars bene moriendi. Konsten att dö bra. Hur gör man det? Antagligen genom att ha levat sitt liv på så sätt att man kan dö i vissheten om något bättre. I vetskap om att man inte bara långsamt multnar utan att man, kropp och själ, får komma till Guds paradis. I den vetskapen vill jag dö.
Nu när påsken närmar sig tycker jag det är lämpligt att behandla döden. Långfredagen och stilla veckan före den handlar om död coh förberedelser. Då får man lyssna på bra predikningar och kan evetuellt lära sig något om konsten att dö. Dessutom kan man bekanta sig med ett musikaliskt dödsperspektiv, en Requiem eller Bachs Matteuspassion.
Mors ianua vitae (Bernard av Clairvaux)
No comments:
Post a Comment