Leijonafani

Hela veckan har jag tittat på hockey. Finland har varit oslagbar. Jag har glatt mig något oändligt åt att precis varendaste en av Finlands spelare har varit så otroligt bra och laget har spelat så otroligt bra lagspel där var och en har hittat sin plats. Det har varit ett nöje att titta på matcherna och jag har känt mig så stolt över att vara finsk. Jag är och kommer alltid att vara patriotisk.

Men igår, finaldagen, då alla finnar hade brottom via butiken eller brottom hem från skidspåret för att se om de oslagbara lejonen skulle fortsätta sin mirakulösa framfart, blev spelarna för nervösa att spela mot Sverige och de förlorade sin första, men mest betydande match. Det skulle ha passat så bra för Finland med en OS guldmedalj. Vi skulle verkligen ha förtjänat det. Men hoppee ei oo häppee. Med 29 gjorda mål och 8 släppta samt med 7 vunna matcher och 1 förlorad är Finlands ishockeylandslag nog värd ära och berömmelse. Jag lyfter på hatten för varje spelare och tackar dem för att de representerat Finland så bra. Grattis för silvermedaljen!

Igårnatt åkte jag, trots att jag redan ahde ebstämt mig för att inte åka, änfå till Salutorget för att vänta på landslagsspelarna. Vi kom dit kring 0:30 och då var där int ännu så mycket folk. Vi väntade två timmar i -15 graders kyla på att spelarna skulle komma. På stagen fanns det hela tiden program, Jukka Laaksonen och Risto Kaskilahti var speakers och några Idolsstjärnor och andra artister upträdde. Det var ganska tråkigt och iskallt. Ja såg några som ja kände, förutom de som var med oss där, alltsomallt hade dit till kl. 2:30 samlats några tusen människor. När Lejonen slutligen kom blev ja så glad och glömde den långa väntan. Jag fotade massor och lyssnade va de olika spelarna hade o säga o skrek o var så otroligt glad att få se dem alla lajv! WOW! Detta kommer jag att komma ihåg förevigt. Finlands alla spelare var nämligen så otroligt bra! Tackän en gång till alla spelarna och tack för att ni kom till Salutorget!