Sjuk och inte galen

Konstigt nog tycker jag om att vara sjuk. Varje gång virusen slår ner mitt försvar tackar jag Gud för att Han gett mig en stund av vila. Må medges, jag gör sällan något för att hindra mig från att bli sjuk eller för att förhasta tillfrisknandet. Att vara sjuk är för mig en välsignelse. Detta sagt i ett land som Finland, där jag vid värre åkommor vet att jag har världens bästa sjukvårdssystem som tar hand om mig. En verklig välsignelse för en hälsoslarvig människa som jag.

Nu sitter jag då för andra dagen i pyjamas och är sjuk. Igår pausade jag från flunssan och åkte till Åbo, vilken då knappast gjorde bra åt kroppen eftersom den nu igen lider av feber och halsont. Min svägerska frågade mig om jag inte är orolig att flunssan håller mig borta från Stockmanns Galna dagar. Ja funderade över det en stund och kom fram till att Gud gör som Han vill. Om jag skall shoppa mindre så är det så det skall vara. Det hindrar inte mig från att njuta av italiensk frukost med de läckerheter min kämppis hämtar hem från Delikatessen :P.

I vårt land är det lätt att bara lita på sig själv och på landets omåttliga möjligheter. "Jag litar på sjukvårdssystemet när jag är sjuk" kunde jag säga. Men till all lycka är det inte hela sanningen. För liksom Gud kan ge oss välsignelsen att vara sjuka, måste vi lita på att det sker enligt Hans vilja också när vi blir friska. Trots att jag ser flunssan som en välsignelse, sörjer jag nog över de människor jag inte nu kan träffa, över vackert väder jag inte får njuta av och annat som förblir ogjort. Men är det i Guds hand så kan jag lita på att allt blir bra som Han vill det. Om vi ger varje dag av vårt liv till Herren så kan och får vi inte oroa oss för de motgångar som möter oss. Herren ger och Han tar bort, vi kan endast lita på att Han regerar.

"Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud, ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud." Ps.43:5

Denna söndag sörjer jag över att inte få gå till gudstjänsten. Det är nu tredje söndagen i rad som jag inte är i kyrkan och jag märker av det. Jag längtar efter predikan, gemenskap och nattvarden. Nu får jag bara läsa dagens texter för mig själv och reflektera. Kanske något jag borde göra också de söndagar jag går till kyrkan, det finns mycket i texterna som jag inte märker när jag hör dem bara en gång. Dagens söndag är 5. söndagens i fastan, Judica, skaffa mig rätt och kallas också lidandets söndag (dominica passionis). I texterna märker jag vem det är som lider, det är inte bara vi människor, det är Gud. Vi människor är mästare på att förstöra det goda Gud har gett oss och bara se vårt liv som ett lidande. Men lider vi så finns det en som har lidit före oss och för oss.

"Hela dagen har jag räckt ut mina händer
mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god,
som följer sina egna tankar,
ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet." Jes.65:2-3a

Hans kärlek till oss är enorm och oändlig och vad gör vi? Vi kränker Honom rakt i ansiktet! Hela uttrycket låter så otroligt förnedrande. Men Gud gör det stora att Han stiger över det. Kapitlet i Jesaja börjar nämligen såhär:

"Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,
jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.
Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag:
'Här är jag, här är jag.'" Jes.65:1

Vi som var utan hopp, utan Kristus, vi som var långt borta, vi får komma nära. Genom Kristi blod. Jag ser framemot att från palmsöndagen till andra påskdagen få fira varje dag i kyrkan. Fira det att Kristus dött och att jag dött med Honom och att Han uppstått och jag fått nytt liv. "Ty han är vår frid".