A broken hallelujah (eller Hannas avautumiset!, läs bara om du är färdig för ocensurerad text)

Att vara förtjust och kär är för en flicka härligt, men många gånger väldigt plågsamt. Man går omkring och tänker på "tänk om"-situationer, vilka i verkligheten aldrig sker. Man slutar ofta upp med ett brustet hjärta och ångrar att man öppnat upp sitt hjärta. Man sysselsätter sig med en massa saker för att sedan komma över dessa pojkar.

Litet av en samma känsla har jag nu. Jag får tårar i ögonen, vilka just nu faktiskt är nyttiga eftersom mina ögon är så otroligt torra just nu. I de flesta situationer och under de flesta åren av mitt liv kunde dessa tårar ha orsakats av tragedier i umgänget med det motsatta könet. Nu är detta inte fallet. Jag läste mina mejl och påmindes av mitt brustna hjärta som jag försökt gömma och dränka med en hel del skolarbete. Min kärlek till min församling.

Kanske kan jag beskriva det med ett oerhört bra förhållande med ömsesidig kärlek och respekt som sedan plötsligt tar slut. Att yttre krafter så hårt river i de båda parterna att de tvingas ifrån varandra. En församling är inte bara en gemenskap bland många kristna gemenskaper där vilken som helst gemenskap är lika bra.

Första Johannesbrevets första kapitel handlar nästan bara om gemenskap. Om hur de lärjungar som med sina sinnen upplevt Jesus berättar vidare om Honom och det eviga liv som finns i Honom, varför? Jo, "för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus." Varför skall vi ha gemenskap? jo, "för att vår glädje skall vara fullkomlig." Johannes fortsätter med att beskriva vad gemenskapen med Jesus i ljuset åstadkommer, "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd." Allt detta finns i gemenskapen: enheten med Fadern och Sonen, glädjen, att tillsammans hålla sig till ljuset och nåden som då kommer oss till del. DENNA gemenskap har jag upplevt i Markus församling.

En fyndig och ytterst klok person kunde nu kommentera att alla kristna är en del av Jesu Kristi församling, Jesu brud, den stora skaran av de utvalda troende som kommer att leva för evigt med Herren Jesus Kristut i himlen. Att jag inte skall sörja över en bristfällig församling här på jorden, när evigheten väntar och att Herren står alltid bi fastän församlingar faller. Detta är förvisso sant. Men det tröstar inte i den situationen som är ett faktum: att en församling jag älskat faller sönder eller ges i fiendehänder.

Så många gånger har jag skrivit om min församling. Om vad Markus församling har gett mig. Om hur jag ända från början, år 1997, har känt mig andligt hemma i Markus, om hur god undervisning och kristen gemenskap jag fått och upplevt i Markus. Jag är evigt tacksam för det.

Ännu har den slutliga dumppandet inte skett, men den nalkas och jag vet att de kristna bröderna och systrarna lever kvar som kristna bröder och systrar i en ny församling, men det gamla är sedan för alltid förbi. Och det kommer jag hela mitt jordliga liv att bli och sörja och sakna.

Två sånger som just nu beskriver mina väldigt subjektiva känslor:

Alicia Keys - Try sleeping with a broken heart

Leonard Cohen - Hallelujah (Love is not a victory march, It's a cold and it's a broken Hallelujah)

Lyssna och reflektera över min liknelse.