De känns så rätt så de int kan va fel?

Jaa, känslor. Denna vecka har jag för första gången i mitt liv känt: dethär vill jag göra resten av mitt liv. Det handlar om läkaryrket. Jag har fått arbeta på Mejlans och Pejas som kandidat. På måndag tog jag emot patienter på jouren: undersökte och tog status och gav mina idéer om fortsatt vård till ansvariga kirurgen. Jag fick se en pleurapunktion, en insättning av en suprapubiskateter och lärde mig diktera och konsulterade en (alltför) charmig blodkärlskirurg. Idag på Pejas fick jag scrub in på tre operationer, göra en cystoskopi, touchera en enorm prostata och sätta in en suprapubiskateter själv(!) samt följa med en lärorik mottagning.

Dessa två dagar har gett mig en så säker känsla på att 1) jag klarar av dethär, 2)jag kan något redan, 3)jag lär mig hela tiden och sist men inte minst 4) detta vill jag verkligen göra! Helt otroligt att ha en skön känsla efter "jobbet", helt annat från känslan efter en hel dag på bibban med böckerna (teorin bakom allt det jag nu får göra med händerna!).

Jag tänkte nog fortsätta lite på känslorna. Jag vet med mig själv att jag i de flesta situationer kan behärska mig. En kirurg som inte har sin bästa dag, som snäser och inte vill hjälpa och lämnar rummet som jag stiger in i, det tål jag. Såna går att mjuka upp, att vara snäll mot, att ta emot och försöka bli oberörd. Men sen finns det de andra, den värre sorten, de som får mig att tappa masken helt: charmiga. Jag blir alldeles tomatröd, vet inte hur jag skall bemöta dem, försöker att svara möjligast kort och inte visa hur glad jag egentligen är av uppmärksamheten. Jag säger er att det av mig kräver en hel del viljestyrka att i den situationen hålla huvudet kallt och inte gå med i spelet. För att inte tala om snygga, flörtiga patienter... Man testas i hur god yrkeskunnighet man har och hur mycket man låter sig påverkas av känslor.

Samma problem existerar med mig och personer i min omgivning sådär annars också. De e lätt att umgås, skämta, skratta med folk som man bryr sig lite om vad de tycker om en. Men så fort det är frågan om nån man uppskattar högt kan umgänget bli stelt för att man (jag) är så mån om att visa bara de bästa sidorna och inte säga/göra något dumt. Så å ena sidan skall och vill jag vara en känslosam person, men å andra sidan måste man i många situationer bara sätta känslorna åt sidan.

Vi var ikväll med tjejgruppen och såg filmen Desert rose. Den om någon väcker känslor. Men huvudpersonen, som berättar en sann historia om sitt eget liv kan nog hålla huvudet kallt. Hon kunde berätta en romantisk historia om hur hon steg från enkelt nomadliv till ett glamoröst lyxliv och träffades sina drömmars man. Men hon väljer att lämna romantiken utanför och kallt behandla ett grym sak som hon själv också utsatts för: omskärning av kvinnor. De e nog mycke som skiljer hennes förutsättningar från de som västerländska unga kvinnor har.

Såna saker idag. Sol och värme på kommande :)