Måndagsmys med meningsfull meditation

Sitter i tjock grå ylletröja vid köksfönstret, lyssnar på Alicia Keys songs in A minor och tittar på hur tjocka gråa moln åker över höghustaken på Mannerheimvägen. Träden är ännu gröna på andra sidan gatan och alla färger förstärks av det våta regnet. Som sällskap har jag en god kopp kaffe och ett tillfredställt förnöjsamt sinne samt en snurrande tvättmaskin. En mysig måndagseftermiddag per definition.

Igår sprang jag mitt livs första halvmaraton, tiden var just under min "tavoiteaika", i siffror 2h 8 min och 57 sek. Idag har jag skrivit en propedeutisk (inledande) tent i pediatri och imorgon skall jag skriva inledande tent i gynekologi samt besöka tandläkaren för att ta bort en visdomstand. Eller jag hoppas att det var bara en. Dessa fakta är för dig, stackars läsare, aningen irrelevanta, men precis som jag är långsam när det gäller att komma igång när jag löper så måste jag också få skriva av mig innan jag börjar skriva det jag egentligen tänkte skriva om. Så detta stycke är i princip onödigt och bidrar till att göra mina texter, som tenderar att bli långa, ännu längre.

Det finns saker i livet som ger livet mening, saker som ger livet innehåll och saker som är nödvändiga. Tänker varken tala om det förstnämnda eller det sistnämnda utan om innehållet för det har jag funderat på mycket på sistone. Efter att jag kom hem från Vasa har mitt liv fortsatt i samma svettigt stressiga rytm som i Vasa och hela våren innan. Utan paus. Sen gick jag och såg filmen Midnight in Paris, lånade en bok som jag började läsa och insåg att jag inte gjort meningsfulla eller innehållsrika saker på länge. Tre veckor i Helsingfors och det enda jag hade gjort var studierelaterade, nödvändiga ärenden eller träffat vänner och varit på fester. Vänner och fester definieras nog som innehållsrikt. För mig kan det ofta ändå bli närmare ett tvång, det förväntas av mig och jag tror att det är nödvändigt. Inombords är jag dock en väldigt självständig person som trivs bra ensam.

Efter några nätter av god sömn och efter att ha fått tid för mig själv att reflektera kom jag fram till att mitt liv blir innehållsrikt om jag får förverkliga mig själv. Om jag får skriva blog, om jag får läsa böcker och pröva det som författaren försöker förmedla. Blog kan man skriva med lite hjärta, mina tre senaste inlägg kan tjäna som bevis för det. Men har man något i tankarna som man verkligen vill säga måste man både ge tid och åtanke åt det man skriver. Att vara författare till yrke skulle inte alls vara motbjudande.

"Att försöka förstå människor och deras beteende helt och fullt är en omöjlig uppgift. Särskilt i min ålder. En del iakttar mera och andra mindre, där är nyckeln till att försöka förstå. Också fördomsfrihet och en grund av iakttagelser att jämföra med behövs för en rätt förståelse."

Om jag skulle skriva böcker skullle jag skriva som Hemingway. Han skriver det han ser, det han upplever och det han tror på. För honom är saker svart och vitt. Han filosoferar inte heller i det okända, utan uttalar sig bara om det han förstår sig på. Tycker mycket om det och mindre om Coelho-aktigt flumm. Det ovan skrivna är min egen text som skulle finnas i min egna bok.

För mig är det ofta nödvändigt att i mina bloginlägg ha med något kristet. Vet inte om det beror på att jag ännu också behöver bevisa till mig själv att jag nog är en god vardagskristen och har Gud med varje dag, eller om mina tankar bara till följd av min tro ofta besitts av någon bibelvers. Just nu funderar jag på mission, påverkad säkerligen av gårdagens missionsträff. I allt mitt jäkt påmindes jag om det som jag länge känt som mitt kall. Att bli missionär. Att en gång i en nära framtid komma bort från det liv jag nu lever till en fortsättning som jag tror att Gud har planerat för mig. Känner ofta att livet som jag nu lever är ofullkomligt, att jag kunde ha så mycket mera att ge.

"Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig." Matt. 5:48

Hemingway och Cole

Besökte igår bion och såg på Paris by midnight. Väntade mig en super romantisk film, men istället var filmen en tankeställare för en nostalgiker som jag och väckte dessutom ännu fler nostalgiska känslor. Så nu har jag blivit besatt av Cole Porter och Ernest Hemingway. Här kommer några citat av Hemingway. Har själv bara läst två böcker av honom som handlade om Afrika och enligt mig är han ganska så melankolisk, men samtidigt realistisk och väldigt intelligent. Avgör själv genom att läsa någon bok, rekommenderar starkt!

“Happiness in intelligent people is the rarest thing I know."

“When people talk, listen completely. Most people never listen.”

“There is nothing noble in being superior to your fellow man; true nobility is being superior to your former self.”

“Live the full life of the mind, exhilarated by new ideas, intoxicated by the romance of the unusual"

Fundera ensam eller konsultera?

Som läkare är det viktigt och egentligen förutsatt att man frågar hjälp. Ingen förväntas klara sig ensam och ifall en äldre kollega nekar att ge svar gör han tjänstefel. I sommarlivet som läkare utnyttjade jag denna möjlighet till fullo och skulle rakt ut sagt inte ha klarat av en endaste dag utan konsultationssvar.

I det verkliga livet konsulterar jag också gärna. Jag tycker om att fråga folk om råd och diskutera saker som jag funderar på. Eventuellt handlar det i detta fall också på att jag saknar livserfarenhet och kunskap. Tyvärr är det i mitt liv så att jag är väldigt döljande till naturen när det kommer till viktiga saker och då uteblir konsultationerna i just kanske de viktigaste frågorna. Här kunde ske en förbättring i mina kliniska färdigheter i livet :)

Höst i Helsinki rock city

Blogskribenten konstaterar att nu e de höst. Sista sommarveckoslutet firat och nu inleds en ny era i mitt liv. Efter att ha reflekterat över mitt liv inser jag att hösten kommer att bli super. Knappast mera än sommaren i Vasa, men den går inte lätt att överträffa. Trodde att jag kunde producera text om sommaren, men de blev. Borde visserligen göra det för att inte glömma hela raderamsan.

De följande månaderna blir det att kalendera igen, nåt jag inte gjort juni-augusti. Organiserat, men samtidigt stadsstressigt. Vasas livsrytm var inte raskt som i stan. Arbetar inte längre som ungdomsarbetsledare, så hoppas ha flera lediga stunder. Försöker också motionera och ha regelbundna hobbyn. Studera språk, speciellt tyska finns på agendan.

Nåja, nu har jag avslöjat bådeoch eller ingetdera om min höst, varsågoda!

Redan sommar?

Mitt sommarlov inleddes officiellt 27.5 och samtidigt fick jag lämnat in praktikhäftet så att jag på måndagen kan få mina rättigheter att arbeta som sjukhusläkare på sommaren. Sista tenten skrev jag redan 2.5 och det kan bidra till att jag inte har nån särskild sommarlovskänsla. Och det är inte ens varmt. Kanske har jag vakat lite mer de senaste nätterna pga. att lovet inletts.

För mig har våren varit fylld med alltför mycket program, hittils i maj har jag sovit 8 nätter hemma och mestadels varit dödstrött. I princip har hela majmånad gått förbi mig och nu undrar jag hur det redan kan vara sommar och jag har inte solat eller gjort våriga saker än? April-maj har jag mestadels dessutom varit flunssig och inte hunnit ta tid på mig att bli frisk.

Så nu inleds sommarlovet med två friare veckor, som är så efterlängtade. Ja ska forska en del, men mest träffa vänner och förbereda mig för att resten av sommaren igen vara borta hemifrån, denna gång blir lugnare för de e ja van med. Konstigt att jag så vill att saker ska vara såsom jag är van att de är. Våren ska vara en väntan på sommarlov och sommarlovet ska vara fullt resande. Skribaläger ska ja på för sista gången nånsin och de känns ju vemodigt. Sen två månader i Vasa och jag ber och hoppas att det skall gå an, men hoppfull är jag ju nog :).

Ett riktigt sommarlov blir de enligt mig bara en kort tid. Dessa lediga veckor och skribalägret är sköna, men sedan slängs jag ut i vattnet bland hajarna för att lära mig simma. Alltså får mycket ansvar över många patienter utan någon erfarenhet överhuvudtaget. Men tekemällä oppii och jag väntar mig bra stöd och uppmuntran av vännerna i Vasa sedan. Jag vet att jag kommer att ha lärt mig oändligt massor efter sommaren och jag hoppas att de finns ti för fritid också. Som tur kommer dessutom familjen några gånger och hälsar på.

Kanske är mina råddiga känslor inför sommaren och efter en hektisk vår igen tecken på att jag har blivit vuxen. Allt är inte mer som efter skolavslutningarna i grundskolan eller ens den dagen som jag blev student. Livet går vidare. Jag är förväntansfull inför sommaren, men på ett helt annat sätt än jag varit tidigare. Aningen spännande :)

Har du mig kär?

Efter påsken får vi, förutom att återgå till vår vardag, njuta av allt det Gud har uppfyllt oss med under påskfirningen och leva i den verklighet som Jesus gjorde möjlig för oss på Golgata kors - förlåtelsen :). Jag hade en härlig påsk med passionsandakter, nattvardsmässa på skärtorsdagen med mina älskade syskon i församlingen, långfredagsgudstjänst med kyrkan i svart skrud, påsknattsmässa, mässa i påskdagsglädje och ännu påskannandagsmässa. Right on bara Jesus och tid med min familj.

För lärjungarna var tiden efter påsken lika idel glädje. De hade redan återgått till vardagen på påsklördagen, för att sedan på söndagen få se det som Jesus försökt berätta åt dem så länge - Han är uppstånden! Vid ett tillfälle efter påsken frågar den uppståndne Jesus av Petrus: Simon, Johannes son, älskar du mig mera än dessa? och Petrus svarar: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. (Joh 21:15-19) Det är samma Petrus som tre gånger förnekat Jesus, vars förnekelse Jesus dog för på korset, som nu uppriktigt älskar Jesus och vill hålla sig till Honom och ingen annan. Jesus vet detta. Han säger till Petrus "för mina lamm på bete" och "var en herde för mina får". Petrus blir kallad till herde.

Det är inte alla som får denna kallelse. Alla lärjungar hade det apostoliska ämbetet, men få kristna är kallade till att ha ämbetet som präst. De som är kallade frågar Jesus ännu också samma fråga: har du mig kär? Enligt mig är det grunden för att kunna vara en herde för fåren. Att ha Jesus kär innebär att bekänna allt det Han gjort, vilja hålla sig till Honom och till Hans ord, utan undantag. Idag är det svårt att hitta präster som Jesus har kallat och som svarar "Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär." Till dessa har Jesus ytterligare en sak att säga. "Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill." De rättroende prästerna i vårt land(!) hindras att predika i kyrkorna, de pressas att överge sin övertygelse, de försöks ledas dit de inte vill. De fråntas ämbetet. Men de av Gud kallade prästerna som har Herren kär kan inte av världslig påfrestning ge upp det ämbetet de fått av Gud. Han tar inte tillbaka sin kallelse. De tvingas av det vi kallar kyrka att föra sina får på bete på ny mark.

Under påskens glädje är det inte glädjande att konstatera nämnda faktum. Men glädjande och tröstande är att veta att Guds vilja sker och Han har omsorg om oss. Och att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Har du Honom kär?

I valet och kvalet?

När valdagen för riksdagsvalet närmar sig blir jag mer och mer konfunderad, jag tittar på valdebatter, gör valmaskiner på nätet och läser på partiernas hemsidor vilken ståndpunkt de har i olika frågor och väger dels vilka saker som är viktiga för mig och dels hur man skall spela det politiska spelet och rösta rätt så att ens åsikt kommer fram. Dethär är saker jag ägnar möjligast lite tid till då det inte är val och kanske därför bär jag sedan stora bekymmer när valen stundar.

Jag tänker det såhär: jag har en åsikt, egentligen flera, men om olika saker. Först måste jag bestämma vilken åsikt som för mig väger tyngst, eftersom det sällan hittas ett parti eller en kandidat som tycker precis samma som jag. När jag bestämt åsikten och hittat en kandidat som delar min åsikt, måste jag ta reda på till vilket parti personen i fråga hör, för om jag ger rösten åt min kandidat i ett specifikt parti, men kandidaten inte blir invald, får kanske ett parti, som inte alls har samma åsikt, min röst och då driver de alls inte min sak.

Så i princip måste jag rösta på ett parti. Men om jag röstar på ett svagt parti och de ändå inte får fram min viktiga åsikt, men går med på alla de andra saker som jag skulle ha varit emot, då har jag heller inte vunnit. Borde man då rösta på ett stort parti, som eventuellt inte stöder de viktigaste åsikterna, men som man vet att kommer att få något till stånd och verkligen driva de åsikter som jag röstade på dem för? Men tänk om de arbetar emot mina viktigaste åsikter, hur gör jag då?

Det jag vill säga är att för mig är politik svårt och det anstränger min annars så trängda hjärna ytterligare att få rösta. Det är nämligen något jag vill göra med eftertanke och när jag har möjlighet att påverka vill jag göra det jag kan för Finlands framtid. Jag tror att jag har valt min kandidat, det är samma som jag tänkte rösta på innan jag började undersöka alla möjligheterna. Svårigheten för mig är antagligen den att jag är så starkt kulturbunden. Jag skulle vilja rösta för svenska språket. Tyvärr är det så att det inte finns ett endaste annat parti eller en endaste annan kandidat än SFP som förespråkar finlandssvenskheten. Hur starkt mitt hjärta än ligger vid mitt modersmål röstar jag ändå främst som kristen. KD är det enda partiet som står för kristna värderingar. Jag började tom. luta lite åt Timo Soinis håll, men när jag insåg att hans parti inte driver de saker han själv står för så skulle min röst gå till spillo.

Intressant är det hur som helst att få sätta sig in i politiken lite. Man får veta en massa och kanske kan jag i fortsättningen lite bättre följa med vad som skrivs i Helsingin Sanomat om budgetfrågor mm. Nu vet jag vad alla partiers ledare står för och vem som tycker vad i vilka frågor. Egentligen är det väldigt viktiga saker. Vilken bra sak att vi har rösträtt!

Sjuk och inte galen

Konstigt nog tycker jag om att vara sjuk. Varje gång virusen slår ner mitt försvar tackar jag Gud för att Han gett mig en stund av vila. Må medges, jag gör sällan något för att hindra mig från att bli sjuk eller för att förhasta tillfrisknandet. Att vara sjuk är för mig en välsignelse. Detta sagt i ett land som Finland, där jag vid värre åkommor vet att jag har världens bästa sjukvårdssystem som tar hand om mig. En verklig välsignelse för en hälsoslarvig människa som jag.

Nu sitter jag då för andra dagen i pyjamas och är sjuk. Igår pausade jag från flunssan och åkte till Åbo, vilken då knappast gjorde bra åt kroppen eftersom den nu igen lider av feber och halsont. Min svägerska frågade mig om jag inte är orolig att flunssan håller mig borta från Stockmanns Galna dagar. Ja funderade över det en stund och kom fram till att Gud gör som Han vill. Om jag skall shoppa mindre så är det så det skall vara. Det hindrar inte mig från att njuta av italiensk frukost med de läckerheter min kämppis hämtar hem från Delikatessen :P.

I vårt land är det lätt att bara lita på sig själv och på landets omåttliga möjligheter. "Jag litar på sjukvårdssystemet när jag är sjuk" kunde jag säga. Men till all lycka är det inte hela sanningen. För liksom Gud kan ge oss välsignelsen att vara sjuka, måste vi lita på att det sker enligt Hans vilja också när vi blir friska. Trots att jag ser flunssan som en välsignelse, sörjer jag nog över de människor jag inte nu kan träffa, över vackert väder jag inte får njuta av och annat som förblir ogjort. Men är det i Guds hand så kan jag lita på att allt blir bra som Han vill det. Om vi ger varje dag av vårt liv till Herren så kan och får vi inte oroa oss för de motgångar som möter oss. Herren ger och Han tar bort, vi kan endast lita på att Han regerar.

"Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud, ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud." Ps.43:5

Denna söndag sörjer jag över att inte få gå till gudstjänsten. Det är nu tredje söndagen i rad som jag inte är i kyrkan och jag märker av det. Jag längtar efter predikan, gemenskap och nattvarden. Nu får jag bara läsa dagens texter för mig själv och reflektera. Kanske något jag borde göra också de söndagar jag går till kyrkan, det finns mycket i texterna som jag inte märker när jag hör dem bara en gång. Dagens söndag är 5. söndagens i fastan, Judica, skaffa mig rätt och kallas också lidandets söndag (dominica passionis). I texterna märker jag vem det är som lider, det är inte bara vi människor, det är Gud. Vi människor är mästare på att förstöra det goda Gud har gett oss och bara se vårt liv som ett lidande. Men lider vi så finns det en som har lidit före oss och för oss.

"Hela dagen har jag räckt ut mina händer
mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god,
som följer sina egna tankar,
ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet." Jes.65:2-3a

Hans kärlek till oss är enorm och oändlig och vad gör vi? Vi kränker Honom rakt i ansiktet! Hela uttrycket låter så otroligt förnedrande. Men Gud gör det stora att Han stiger över det. Kapitlet i Jesaja börjar nämligen såhär:

"Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,
jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.
Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag:
'Här är jag, här är jag.'" Jes.65:1

Vi som var utan hopp, utan Kristus, vi som var långt borta, vi får komma nära. Genom Kristi blod. Jag ser framemot att från palmsöndagen till andra påskdagen få fira varje dag i kyrkan. Fira det att Kristus dött och att jag dött med Honom och att Han uppstått och jag fått nytt liv. "Ty han är vår frid".

Hemlängtan

När de värsta mardrömmarna blir verklighet och när förtvivlan blir ett tappat hopp vet man att de ord man säger, men inte tidigare har förstått om att världen är i den ondes välde, är sanna. I ungdomens bubbla inser man inte detta. Vilka faror och förluster som än möter en är överkomliga, de vänds i glädje inom en utsatt framtid och hoppet lever. Hopp är något vi kan ha för den kommande tidsåldern, men vår värld här i tiden är hopplöst förlorad.

I vår moderna tid är det omodernt att hysa dysterhet. En viss melankoli unnas människan, dock snabbt övergående och andra skall inte behöva utsättas för tongångar i moll. Fasaden skall hålla till vilket pris som helst. Det jag nu talar om, världens undergång, är i sig inte ett nedstämt sinnelag, men lika oaccepterad och undangömd som tanke dessvärre. Enligt mig är en person, som konstaterar faktumet att världen är ond, inte en pessimist, utan en realist. Det som tillåtits mig, att i min ungdom leva i fullständig hoppfullhet och ovisshet om världens ondska, vill jag också tillåta mina barn, men jag vet nu att det är en övergående tid.

Jag ser inte på min framtid som ett stort svart hål. Medvetenheten om att den onde regerar i denna värld bara är det faktum som följer mig resten av mitt både glädje- och sorgfyllda liv. Denna realism gör inte heller att min tro sviktar. Än mera är jag beroende av den vissheten att Gud vid mitt livs slut frälser mig till en evig salighet, där ingen ondska mera finns. Med säkerhet kommer jag att uppleva härliga saker och Gud kommer att leda mig att bli en framstående neurokirurg, eller en uppoffrande missionsläkare och jag kommer att följa Hans ledning. Min längtan till himlen ökar ju mer jag i mitt eget liv och omkring mig ser hur onsdskan härskar. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen, jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” Fil. 1:21-23

Gud vet att Hans älskade människor är fångna i en ond värld. Jesus har tillika som vi lidit av misären på jorden, känt vårt lidande, våra sorger och burit våra sjukdomar. Han vet mer än väl hur vi har det. Därför ber Han så innerligt till Gud att Han skall bevara oss för det onda, men inte att Gud skall ta oss ur världen (Joh. 17:15). Jesus erbjuder människorna syndernas förlåtelse och, för att Han har besegrat den onde, ett hopp om ett evigt liv där godhet råder, men det ges inget löfte om godhet och ett bättre liv här på jorden. Bönens kraft ges till människorna för att användas oavbrutet för att Gud skall ingripa i vårt lidande, men ingalunda blir livet idel godhet.

Det förundrar mig att jag inte tidigare insett betydelsen av dessa nämnda bibelställen och ondskans storhet och makt på Jesu väg till korset. I Getsemane var Jesus djupt bedrövad, ända till döds och ville avstå från sitt grymma öde. Jesus utstod verkligen den grymhet som den här världens härskare har att erbjuda. Tills att denna värld går under kommer ondskans herravälde bara att öka i kraft. En hemsk tanke, men sann.

Deutsches Musik

Jetzt poste ich ein bisschen weniger ernste Angelegenheiten. Hier kommt leicht deutsches Musik. Bitte hören.

Christian - Es ist geil...

Att irritera med godhet eller om att samla glödande kol på ett huvud

En kristen människa och den kristnes gärningar uppfattas på helt olika sätt beroende på tittaren. Om tittaren är kristen själv ser han/hon en troende människa vars gärningar är frukter av en relation med Gud, en vars beteende speglar Gud och en som försöker älska medmänniskor såsom Kristus har älskat. Men den kristne vet att ingen når fullkomlighet såsom Kristus gjorde. För den icke-kristne är scenariot ett annat. En kristen person är en som vill tränga sin tro på andra genom att hela tiden tvinga sig till goda gärningar och vara alltigenom förlåtande till den grad att det blir irriterande.

Man kan få det att låta som om kristna uppför sig dåligt. Men nej, detta är vad kristna är kallade till. Att samla glödande kol på huvuden, att väcka andra till denna insikt: att alla är syndare. För icke-kristna är detta en plåga. De kan se på kristna som övergoda och jobbiga människor. Det är för att de kristna redan gjort insikten och inte mera plågas av synden. Den som inte ännu lärt känna att Jesus dött för alla syndare plågas ännu av sin synd, ifall inte samvetet är totalt förhärdat.

Den som har fått ta emot förlåtelsen kommer till följd av detta att förlåta andra. Om Gud har förlåtit oss så mycket och låtit sin ende Son dö för våra synders skull, hur kunde vi då inte förlåta den orätt som andra ber oss om förlåtelse för?

Vardagliga iakttagelser

Sömn är det bästa som finns. Ärligt talat, bättre än mat. Kanske jag aldri varit så matdepriverad som jag lidit brist på sömn de sista veckorna, men nu vet jag känslan. Sömn är värdefullt!

Att göra hemmasaker, som bakning och städning är också skönt. Man tror det är jobb och slit, men det är egentligen avkoppling. Som en av prästerna i Kenya sade: arbete är bara det man inte hamnar göra i himlen och jag hoppas iaf att bakning finns i himlen :).

Guds ledning är påtaglig varje dag. Han visar varje solig dag: här är jag. Andra dagar, då kanske solen är absent eller Han annars vill visa sig på annat sätt sänder Han en viktig människa i vår väg. Han har så många sätt, men vi är så tröga att fatta det. Gud leder oss varje dag och är synlig för oss varje dag. Inte minst i bönen och sitt Ord.

Varje gång jag läser Bo Branders predikningar vill jag utropa: Amen Brother! Han har så visa ord, bibelställen jag inte förstått mig på till 100% (okej, inte ens till 10%) och glädjen och friheten i att få vara kristen. Helt enormt bra hans bok Ett år med Jesus. Ja tar gärna en livstid :)

Jag flyr

Livet väntar inte på passliga tillfällen, utan allt sker slumpmässigt, enligt oss människor precis då det inte borde ske. Gud väntar på passliga tilllfällen. Han ger oss kraft i precis rätt tid, Han lyfter oss upp precis när vi behöver bli upplyfta, Han har våra liv planera intill sista sekunden. Han leder oss ut ur mörkret med nya insikter och vi kan lita på att vi i Hans vård alltid får det bästa ut av våra liv. "Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss," Ef. 3:20

I svåra stunder, när man är trött och alldeles tärd av allt i världen, finns det inget bättre än att fly till sin Frälsare. I Hans rike finns inget ofullständigt. Vi får komma till den Allsmäktige och perfekta för att hämta kraft. "Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka" Jes. 40:29 Det finns inget misslyckande, ingen chans att gå iväg modlös från Hans armar, Han kan inte bryta sina löften. Av Honom får vi kraften att klara av prövningar, men också den kraft vi i oss själva inte kan prestera fram för att hållas i tro och för att göra Hans gärningar. "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft." Fil. 4:13

Den som har fått av Guds kraft inser vilken liten fis människan är i sig själv. Man lär sig att Gud har allt för oss som vi behöver. Vi skall bara träna oss i att söka Honom allt mer. Det är det enda vi behöver. "Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam." Ef. 1:18-19

Who am I - Casting Crowns

Untitled hymn - Chris Rice

Otillräcklighet

Som människa får man märka att man är begränsad, att man misslyckas och detta gör en bitter. Man har vissa benägenheter att brista, att falla ner trots upprepat hårda försök och enorm självsäkerhet. I dessa situationer, när ens egna krafter inte räcker till sjunker man lätt ner i ett tillstånd av missmod. Här är det som Gud vill hitta oss. Mer än väl medvetna om vår otroliga otillräcklighet.

När detta händer brukar människan börja gråta av förtvivlan. Det tar hårt på egot att inte själv klara av att leva sitt liv. Att totalt misslyckas och bara kunna skylla sig själv för det. Hos en kristen människa tror jag att gråten, det helande regnet, kommer av en annan orsak också. Synden blir plötsligt alldeles uppenbar. Man har vänt Gud ryggen och litat endast och enbart på sin egen förmåga. Bitterheten och förtvivlan är alldeles självförvållad och man både fruktar och längtar efter lösningen. Gud.

Han återställer oss totalt. Han tar bort otillräckligheten och ersätter våra bristfälliga krafter med Hans fullständiga kraft. Han renar oss från vår synd och vänder oss tillbaka mot Honom. I sin omåttliga nåd gör Han detta medan vi ännu är odugliga, värsta sortens avskum där vi badar i våra misslyckanden. Denna heliga stund är härlig både för Gud och oss. Det största av alla under. Utan att vi har insett att be om det får vi förlåtelse.

Viktiga diskussioner

Ordbyten två människor emellan, oberoende om det mest är en monolog, eller en ordentlig diskussion, kanske bara grubbleri eller en häftig argumentation är viktiga för oss människor, för att vi skall lära känna den andra och oss själva bättre. För mig är det ibland svårt att förstå att jag, för att lära känna en annan person, måste ta till orda riktigt IRL och diskutera med denhär personen. De är få de gånger som jag haft en diskussion som jag ångrat senare. Onekligen kommer det mer än sällan verkliga megamissar från min mun, tungan är ju en eld, "en värld av ondska bland våra lemmar" som det står skrivet i Jakobs brev. Men den tid man ger sig själv och en annan bygger upp båda personerna och förhållandet dem emellan.

Jag tänkte skriva mest om vad man kan lära sig själv. Ibland känner jag mig god för att jag har gett tid för en annan människa, som behövde mig. Jag inser sällan hur mycket kunskap, erfarenhet och goda råd och insikter jag själv fått ut av diskussionen. Jag har lärt mig oändligt mycket genom alla de diskussioner jag har fått föra med mina vänner. Särskilt i mina unga år, kanske litet mindre nu, kände jag mig själv aningen dåligt. Jag vet att det ännu också är så att min mamma och mina syskon och många av mina vänner kan säga till mig hur saker och ting verkligen är eftersom jag inte själv kan se hurdan jag själv är och inte själv ser hur jag tänker, även om andra ser det.

En människa kan gå omkring för sig själv och tänka helt absurda tankar, vars absurditet inte kommer fram innan man lägger dem fram i ord inför någon. Man kan plågas av sina egna tankar och bara att få säga ut dem, hur dumma de än är, kan lätta på plågan fastän tankarna i sig inte har ändrats. Av någon anledning har vi människor sinnen som kan "go nuts" och vi kan ha tankar som vi varken lägger märke till eller förstår oss på innan någon påpekar det för oss eller förklarar tankarna för oss. "Skall inte örat pröva orden, liksom munnen prövar matens smak?" Job 12:11

Dessa tankar som jag talar om, som ofta är orsaken till att man talar med en annan person, oberoende av tankens innehåll, riktar oss också att söka reda på rätt lyssnare. Rätt person att börja diskutera, grubbla eller argumentera med angående tankarnas innehåll. Vi vet vilka saker vi tar upp med vilka människor och vem som kan öppna upp vilka tankeknutar. Dessa olika slags människor, av vilka vissa kan kallas vänner, är viktiga för de olika sorters diskussioner de bidrar till. "Bekymmer tynger en mans hjärta, ett vänligt ord ger det glädje" Ords.12:25

Orsaken att jag nämner också argumentation är att jag vill påpeka dess förträfflighet. Att diskutera ljudligt, ibland tom. våldsamt, fyller ett visst behov. I mitt fall är det en inlärd vana i vår familj och kan ofta handla om tvisten vem som har rätt, men i många fall handlar också det om att lösa upp tankar. Någon har en, möjligen dum, tanke som den utbrister i sällskapet och de andra tar den på fullaste allvar, vilket är viktigt oberoende av diskussionsform och -ämne, och sedan reds denna tanke ut till minsta detalj. Kan vara enerverande, men bidrar till största klarhet inom ämnet.

Så tillbaka till orden. De sägs ut, tankarna, och läggs till ord för att den man säger det till skall kunna pröva dem och ge ett svar. I detta ordbyte får båda parterna lägga ut tankarna, pröva den andras ord och ge svar och i samma stund gör hjärnan en massa kopplingar och dessa två ordbytare lär känna varandra bättre. En människa öppnas inför en annan genom de ord de utbyter.

"En man blir glad när han kan ge svar, hur gott är inte ett ord i rätt tid." Ords. 15:23

Vuxen?

När ett nytt år börjar hör det till att man gör lite "soul searching" el.dyl., i alla fall något tankearbete kring ens egen person. För min del började året plötsligt: skolan tog slut sent, julen hoppade på som en torgförsäljare i Kenya och resten av året förflöt i all hast i Österbotten. När jag väl kom hem var jag alldeles omtumlad över att allt hade gått så snabbt och ångesten av en återgång till vardagen kom över mig. Nu när första vardagen 2011 har infunnit sig och jag ännu är vid liv kan jag fortsätta min reflektion om att finnas till.

Så ofta som jag har skrivit blogg vid nyår minns jag mig ha skrivit något i stil med "det gågna året var det bästa i mitt liv". Detta nyår kan jag inte säga det. Nu vet jag inte om det beror på att året helt enkelt varit sämre än tidigare år eller om jag kommit över ungdomens eufori och naivitet och förflyttat mig in i vuxenlivet. BSP-kontot som jag öppnade idag insinuerar det senare.

Året som gick har under inga omständigheter varit särskilt deppigt, jag har inte varit alltför mycket på dåligt humör och inga katastrofala tragedier har skett i mitt liv. Jag kan säga att året förflöt som alltid förr, kanske med en gnutta för mycket vardag och allvarliga tankar jämfört med tidigare år. Jag fick åka till Paris och Kenya, jag flyttade hemifrån och närmade mig arbetslivet ännu mer ju längre studierna förflöt. Och nu är jag i den punkten av mitt liv då jag är närmare mitt livs yttersta tider än vad jag någonsin har varit förut, för att använda Johan Candelins kända ord.

Min slutsats av min självreflektion är den att jag måste vara vuxen snart. Jag går klädd som min mamma, jag har ett riktigt arbete för nästa sommar och alla i min närkrets uppför sig som vuxna och behandlar också mig som en. Jag är inte mera i ungdomens blomstringstid som predikaren beskriver som en sorglös tid: "Låt sorgen vika ur ditt hjärta och håll det onda borta från din kropp. Ty ungdomstiden, livets blomstringstid, är förgänglig. " Nu lever jag i verkligheten och är ganska nöjd och belåten med mitt liv, trots både glädje och sorg kryddar det. Jag får leva som Paulus lär i 2Tim. 2:22 "Fly bort från ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta. "

Gott Nytt År 2011!

Livet just nu

Antagligen skriver jag bäst när jag samtidigt borde göra nåt helt annat. Nu har jag en pappersbunt med fakta ja borde "sisäistää" tills imorgon framför mig, men jag har lust att skriva. Så de e säkert bra att skriva av sig lite.

Sedan höstens sista tent, vilken jag kom igenom med en god trea har jag inte haft precis så ledigt som jag trodde. Tydligen hittas det hela tiden roliga saker att göra, men ja diggar ju o vara effektiv så de passar mig bra. Nu har jag haft semiledigt sista skolveckan och börjar känna mig till ro. Har firat tillräckligt lillajul med glögg, tårtor och pepparkakor och har hittat sånär som alla julklappar och fått skickat julkorten. Och hunnit göra allt jag borde vid sidan om. Många gånger undrar jag nog var jag får all kraft ifrån.

Hela hösten efter Kenya kändes enormt stressig. Jag hade en tung känsla precis hela tiden och den börjar först nu gå om. Så trots att jag har en del unfinished business i studieväg så sparar jag det gärna till nästa års sida för jag vill känna lugn ännu innan jul. Jag hoppas och ber att våren inte skall bli lika stressig. Bibelstället "allt förmår jag i Honom som ger mig kraft" har nog följt mig under hela hösten. Tack Gud för det. En härlig tanke egentligen att livet bara är en mellanetapp, eller en förberedelsetid för livet i himlen. För trots att jag räknar mig som lycklig och verkligen välsignad kan jag ibland inte vänta på att få lämna denhär världen. Därför lönar det sig att vaka andligt hela tiden :).

Eftersom mitt ordande sker nu på sena kvällskvisten måste jag ju dela med mig av några persoliga saker. Kan avslöja att många diskussioner, av en anledning eller annan, under senaste tiden har kretsat kring sällskapande. Se det som Guds ledning eller att kvinnor i allmänhet är fåniga, men nu måste jag säga att dessa diskussioner har varit fruktbärande, eller till nytta. Precis som med bibelläsningen så kan man gå fel i tolkning av känslor och dess behandling om man gör det alldeles på egen hand. Så man ska nog ofta konsultera vänner, de är en viktig resurs! Tack Gud för dem också!

Nå nu var det tillräckligt. Fick skriva av mig och nu sover jag gott. Det märks nog att abstinensen för skrivandet var stor eftersom så mycket text producerades på kort tid. Får fortsätta med läsandet imorgon morgon, vilket för övrigt är sista skoldagen för iår, jess jess! Herren med er kära vänner!

Väntan på Den som skall komma

Den bästa tiden på året måste ju vara väntan på julen! Guds skapade jord visar sig i vit skrud och solen lyser upp allt som under den långa hösten legat i mörker. Vi firar lillajul, bakar pepparkakor, dricker glögg och firar första, andra, tredje och till sist fjärde advent. Vi väntar på den utlovade Frälsaren som skall komma. Om man inte har tenter, vilket jag inte har detta år, kan man njuta absolut fullt ut hela december. En alldeles underbar månad! Människorna i stan är på julförberedelsehumör, man får leta presenter till sina kära och promenera i iskall köld på torgen, gatorna och inne i butikernas värme. Man får stöda och pynta i sitt hem och tända ljus i kvällens mörker och lyssna på julmusik. Att vi väntar på Jesus gör hela väntan ännu så mycket bättre samt den välsignelse vi har fått att bo i ett fredligt land med våra familjer och vänner.

HALLELUJA!

Utmanad eller sju semiseriösa subjektiva saker

Fick en utmaning av Sofie att skriva sju saker om mig själv. Har svårt att bestämma mig vad jag skall berätta och typiskt nog vill jag göra det nu när jag samtidigt skulle ha en del saker som borde göras. Haha, så e de väl alltid.

1. Första saken får bli en upptäckt som är ny för mig själv också, men som jag gärna delar med mig åt er nu när jag kommit underfund med den. Jag har en social rädsla. Känner mig iakttagen av allt o alla runtomkring mig och anpassar mitt beteende enligt det. Exempelvis är jag dödsrädd att visa vissa känslor öppet, i fall att någon skulle märka och det skulle bli pinsamt för mig. Det är en social stopper som går på när jag är i sociala sammanhang där jag känner en hel dle människor.

2. Som andra punkt vill jag berätta att jag egentligen älskar att skriva och läsa. På sistone har jag fått skriva mycket, både blog och artiklar och jag har sedan sommaren läst en del böcker (annat än konsulterat medicinskt litteratur). Jag älskar hur mångsidigt jag själv kan uttrycka mig med mitt modersmål, men också hur andra har uttryckt sig ofta väldigt fyndigt (tex. Jane Austen).

3. Till följande, som tredje punkt, nämner jag att jag har grym resfeber. Som yngre reste vi sällan, men nu som studerande har jag börjat resa mera och denna höst har jag inga resor inplanerade så jag lider just nu av en otrolig längtan bort för att ta paus och få uppleva något nytt. Hoppas min resfeber blir botad snart :P

4. Till er kännedom meddelar jag denna fjärde sak. Den bidrar med mycket obekväma situationer och kräver mycket anpassning från min sida. Jag talar om min extraordinära värmeproduktion. De morgnar jag duschar e min kroppstemp så hög ännu 1h efteråt att om jag sätter handen mot bussfönstret så immar det runt handen. Efter ett gympass eller en annars stressig morgon e ja helt superhet många timmar och tvingas sitta i top och ta av mig skorna för att svalka ner mig. Det är faktiskt något jag alltid måste ta i beaktande att jag alltid har hett.

5. Femman får vara det att jag diggar dansmusik, men till mitt förtret saknar jag skills för att dansa snyggt. Jag kan dansa roligt och vilt (härja på ett dansgolv), men rytmsinne kombinerat med lämpliga kroppsrörelser hör inte till mina talanger. Antagligen bor det inne i mig ett litet rytmdjur som ändå gör att kroppen reagerar på musiken :P.

6. Sjätte och nästsista saken. Jag är mycket oftare den som får folk att skratta än att jag skulle själv skratta. Väntar alltid med spänning på att träffa personer som verkligen skulle få mig att skratta. Det uppskattar jag.

7. Sista punkten får handla om kjolar. Som liten avskydde jag att klä mig som en flicka. Helst av allt hade jag byxor och ingen blus alls. Men mamma var seg och försökte hålla mig som en flicka så hon köpte kjolar åt mig. Jag tyckte heller inte om det att min egen mamma aldrig använde annat än kjolar, de e liksom lite tantigt. Nu som vuxen, efter att länge ha sökt min egen stil, har jag blivit som min mor och går mest nuförtiden bara i kjolar, tunikor och klänningar. Så går det. Jag tycker om att vara som min mamma :)

Utmanar till följande Jan och Johi att avslöja personliga hemligheter om sig själva.

A broken hallelujah (eller Hannas avautumiset!, läs bara om du är färdig för ocensurerad text)

Att vara förtjust och kär är för en flicka härligt, men många gånger väldigt plågsamt. Man går omkring och tänker på "tänk om"-situationer, vilka i verkligheten aldrig sker. Man slutar ofta upp med ett brustet hjärta och ångrar att man öppnat upp sitt hjärta. Man sysselsätter sig med en massa saker för att sedan komma över dessa pojkar.

Litet av en samma känsla har jag nu. Jag får tårar i ögonen, vilka just nu faktiskt är nyttiga eftersom mina ögon är så otroligt torra just nu. I de flesta situationer och under de flesta åren av mitt liv kunde dessa tårar ha orsakats av tragedier i umgänget med det motsatta könet. Nu är detta inte fallet. Jag läste mina mejl och påmindes av mitt brustna hjärta som jag försökt gömma och dränka med en hel del skolarbete. Min kärlek till min församling.

Kanske kan jag beskriva det med ett oerhört bra förhållande med ömsesidig kärlek och respekt som sedan plötsligt tar slut. Att yttre krafter så hårt river i de båda parterna att de tvingas ifrån varandra. En församling är inte bara en gemenskap bland många kristna gemenskaper där vilken som helst gemenskap är lika bra.

Första Johannesbrevets första kapitel handlar nästan bara om gemenskap. Om hur de lärjungar som med sina sinnen upplevt Jesus berättar vidare om Honom och det eviga liv som finns i Honom, varför? Jo, "för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus." Varför skall vi ha gemenskap? jo, "för att vår glädje skall vara fullkomlig." Johannes fortsätter med att beskriva vad gemenskapen med Jesus i ljuset åstadkommer, "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd." Allt detta finns i gemenskapen: enheten med Fadern och Sonen, glädjen, att tillsammans hålla sig till ljuset och nåden som då kommer oss till del. DENNA gemenskap har jag upplevt i Markus församling.

En fyndig och ytterst klok person kunde nu kommentera att alla kristna är en del av Jesu Kristi församling, Jesu brud, den stora skaran av de utvalda troende som kommer att leva för evigt med Herren Jesus Kristut i himlen. Att jag inte skall sörja över en bristfällig församling här på jorden, när evigheten väntar och att Herren står alltid bi fastän församlingar faller. Detta är förvisso sant. Men det tröstar inte i den situationen som är ett faktum: att en församling jag älskat faller sönder eller ges i fiendehänder.

Så många gånger har jag skrivit om min församling. Om vad Markus församling har gett mig. Om hur jag ända från början, år 1997, har känt mig andligt hemma i Markus, om hur god undervisning och kristen gemenskap jag fått och upplevt i Markus. Jag är evigt tacksam för det.

Ännu har den slutliga dumppandet inte skett, men den nalkas och jag vet att de kristna bröderna och systrarna lever kvar som kristna bröder och systrar i en ny församling, men det gamla är sedan för alltid förbi. Och det kommer jag hela mitt jordliga liv att bli och sörja och sakna.

Två sånger som just nu beskriver mina väldigt subjektiva känslor:

Alicia Keys - Try sleeping with a broken heart

Leonard Cohen - Hallelujah (Love is not a victory march, It's a cold and it's a broken Hallelujah)

Lyssna och reflektera över min liknelse.