"What's wrong with the world mama
That's the reason why sometimes I'm feelin' under
That's the reason why sometimes I'm feelin' down
It's no wonder why sometimes I'm feelin' under
Gotta keep our faith alive 'till love is found"
Tårar av glädje och sorg. Bön i nöd och tacksamhet. Jag skriver om mitt liv, om min tro, för att min själ skall få ro.
Söndagen den 22.1 röstar Finland en ny president åt sig efter President Halonens 12 år i slottet. Högst antagligen kommer första röstningen inte att vara avgörande och vi får rösta ännu en andra gång.
Jag minns bra presidentvalen år 2000 och 2006. Vid millenniet stod Esko Aho emot Tarja Halonen och Hanna 13 år var ivrig att besöka Ahos valkvällar, tex. på Barona Arena i Esbo. Av detta kan ni redan dra slutsatser om min politiska inriktining. Efter Halonens första mandatperiod blev hon omvald framom Sauli Niinistö och det var första gången i mitt liv jag fick rösta i presidentval. Då upplevde jag ännu inte något kval, det var bara roligt att få rösta.
Idag när jag närmar mig min 26:te födelsedag och röstningen är bara en dag ifrån har jag ännu inte bestämt vem jag skall rösta på. Hela hösten och början av våren har jag ivrigt följt med valdebatter, analyser i Helsingin Sanomat och andra media samt varit flitig på att diskutera valet med andra. I början var jag alldeles säker vem min röst skulle gå till. Många diskussioner, valmaskiner och gallup-undersökningar senare är jag alldeles konfunderad. I riksdagsvalet, som jag skrev om förra våren, var det sist och slutligen enkelt eftersom jag kom underfund med att jag vill rösta på parti och inte på person. Nu handlar det mer än någonsin om personen och hans/hennes åsikter.
Jag ställs inför samma problem som i våras: skall jag rösta på en kandidat som delar min övertygelse eller skall jag rösta på den som jag tror skulle bli en bra president även om han/hon inte delar alla mina (viktigaste) åsikter? Det jag gått och grubblat på är om politiska åsikter, som tex. utrikespolitik, finanskrislösningar, ekonomiska tyngdpunkter, kan vara kristna även om de inte vid första anblicken verkar vara det? För mig är nämligen de kristna åsikterna de som väger mest, inte språkfrågan, inte jämlikheten, inte vår image utåt, utan att vi som land står för det som vi tror på och säger ut det även om vi är et litet land.
Såhär långt är det enkelt. Med dessa kriterier skulle jag ha en kandidat. Men sedan kommer det svåra. Om min kandidat inte kommer till andra omgången, påverkar jag med min röst att en annan god kandidat inte heller kommer till andra omgången och två enligt mig otänkbara kandidater kommer? Borde jag rösta på en favorit ”för säkerhets skull” för att inte han (det är väl i detta skede självklart att inte hon är en favorit) faller bort från andra omgången?
När dessa tankar kommer upp får jag ångest. Inte för att det är svårt att veta hur rösterna kommer att dela sig, det kan ingen förutspå, utan av den orsaken att det för mig inte är en liten sak vem jag röstar på. Jag kan rösta ”för säkerhets skull”, det skulle inte vara ett problem. Men sen kommer min tro emot. Är det i detta val och i mitt liv viktigare att välja den enligt mig bäst lämpade eller är det egentligen viktigt att stå upp för min tro? Om det bara skulle vara jag som dömer mig själv skulle jag komma över det. Men jag vill göra det som är rätt i Guds ögon.
Så här är mitt scenario: vill Gud att jag lägger min värdefulla röst på en kristen kandidat eller har Han räknat ut det så att den sämsta kandidaten skall ”röstas ut” genom att också de kristna sätter rösterna på en av favoriterna? Tänk om jag röstar fel? Tänk om jag och andra i min situation med våra värdefulla röster orsakar att en god kandidat inte kommer på andra omgången eller tänk om vi inte vågar stå för vår övertygelse?
I skrivande stund kommer två saker upp i mina tankar. Det första är vad Timo Soini sade i Helsingin Sanomats valtent: toivon ainoastaan että minä en häpeäisi Kristusta eikä hän minua och det andra: Gud är allsmäktig. Dessa två faktum gör att röstandet efter alla om och men, efter alla obesvarade frågor ändå är lätt.
Min farmor dog 2006 om jag minns rätt. Denhär sången tyckte hon om och pappa sjöng den på hennes begravning.
Oi muistatko vielä sen virren - Eino Leino, Juho Railio och Oskar Merikanto
1. Oi, muistatko vielä sen virren,
jota lapsena laulettiin,
kun yö liki ikkunan liikkui,
se virsi se viihdytti niin.
Se antoi rintahan rauhaa,
se uskoa unehen toi.
Jos muistat vielä sen virren,
nyt laula, laula se, oi!
2. Oi, muistatko vielä sen virren,
jota äitini lauleli,
kun pienoista helmahan unten
hän hellästi tuuditteli.
Se rauhan enkelit taivaan
luo lapsosen vuotehen toi.
Oi, muistanhan vielä sen virren,
mutt' laulaa, laulaa en voi!
4. Oi, vielä mä kerran sen virren
sun kanssasi laulelen,
kun siivin puhtahin tullen
saan luoksesi taivaaseen.
Saan uuden kirkkahan hengen,
min Luojani lahjaksi soi.
Ja silloin, silloin sen virren
taas laulan, laulan mä, oi!
”Människan lever inte allenast av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Matt.4:4 Det livet som Jesus här talar om, det andliga livet, skulle för mig inte finnas utan min församling. Jag skulle vara död. Denna lördag har jag åter igen fått ta del av god biblisk undervisning i min stora familj, Markus församling. Halvar, Otto och Sebastian undervisade oss systrar och bröder om vikten av en rätt församling. Jag och många syskon med mig blev påminda om vilken välsignelse vi har i vår församling och vilken hoppets goda kamp vi har att kämpa i framtiden när förståelsen, tillämpningen av och lydnaden gentemot Ordet avtar.
När Jesus under sitt jordeliv tränade 12 unga män till apostlar som skulle grunda församlingar såg han i framtiden hur Kristi kyrka skulle vara en gemenskap, inte enskilda individer med enskilda gudsrelationer. Församlingen är en gemenskap som grundar sig på Ordet, i vilken Gud har lovat att vara mitt ibland. Vi har fått Ordet kollektivt och det enskilda troslivet och den personliga gudskontakten kommer som en följd av det gemensamma. Eftersom Gud är där församlingen (Kristi Kyrka) är, förutsätter han att vi kristna lever i en, också till det yttre synlig, kyrka. En kristen utan församling är således en hemlös kristen. Dethär är ett tillstånd en kristen inte kan leva i länge. En kristen behöver ta del av Guds Ord i predikan, av sakramenten och en kristen gemenskap (Apg. 2:42).
Trots den gemenskap vi fått åtnjuta av hittills i vår församling kan vi inte förbise att många bibeltrogna kristna i svenskfinland just nu lever i denna situation. För framtiden behöver vi se till att ingen är hemlös eller blir hemlös och aktivt arbeta för att god biblisk undervisning även i framtiden predikas i våra församlingar.
I en församling, där vi fått och får klar och tydlig biblisk undervisning, där unga män kommit till tro och fortsätter undervisa enligt samma lära sörjer jag över att församlingen utifrån kvävs och dränks. En Guds gåva är det att församlingen är en gemenskap där Kristus är närvarande i Ordet och att både herden och fåren följer det rena Gudsordet. Det här borde vara värt att tacka, prisa och jubla över. Istället mobbas de bibeltrogna prästerna och teologerna, inte minst av media utan också inom den yttre kyrkan och man försöker ta bort fåren ifrån dem. Man rakt utsagt strävar efter att göra människor hemlösa. Detta är en tragedi eller för att använda mig av det finska språket – vääryys.
Emot detta skall vi föra en positiv kamp. Bilda nya gemenskaper där behovet finns, uppmana församlingar att kalla präster till sig. Inte låta oss bli hemlösa utan hålla fast vid gemenskapen kring Guds Ord, lita på hans löften och be för dem som axlar en rätt herdes uppgift. ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till sin skörd.” Luk. 10:2
När de värsta mardrömmarna blir verklighet och när förtvivlan blir ett tappat hopp vet man att de ord man säger, men inte tidigare har förstått om att världen är i den ondes välde, är sanna. I ungdomens bubbla inser man inte detta. Vilka faror och förluster som än möter en är överkomliga, de vänds i glädje inom en utsatt framtid och hoppet lever. Hopp är något vi kan ha för den kommande tidsåldern, men vår värld här i tiden är hopplöst förlorad.
I vår moderna tid är det omodernt att hysa dysterhet. En viss melankoli unnas människan, dock snabbt övergående och andra skall inte behöva utsättas för tongångar i moll. Fasaden skall hålla till vilket pris som helst. Det jag nu talar om, världens undergång, är i sig inte ett nedstämt sinnelag, men lika oaccepterad och undangömd som tanke dessvärre. Enligt mig är en person, som konstaterar faktumet att världen är ond, inte en pessimist, utan en realist. Det som tillåtits mig, att i min ungdom leva i fullständig hoppfullhet och ovisshet om världens ondska, vill jag också tillåta mina barn, men jag vet nu att det är en övergående tid.
Jag ser inte på min framtid som ett stort svart hål. Medvetenheten om att den onde regerar i denna värld bara är det faktum som följer mig resten av mitt både glädje- och sorgfyllda liv. Denna realism gör inte heller att min tro sviktar. Än mera är jag beroende av den vissheten att Gud vid mitt livs slut frälser mig till en evig salighet, där ingen ondska mera finns. Med säkerhet kommer jag att uppleva härliga saker och Gud kommer att leda mig att bli en framstående neurokirurg, eller en uppoffrande missionsläkare och jag kommer att följa Hans ledning. Min längtan till himlen ökar ju mer jag i mitt eget liv och omkring mig ser hur onsdskan härskar. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen, jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” Fil. 1:21-23
Gud vet att Hans älskade människor är fångna i en ond värld. Jesus har tillika som vi lidit av misären på jorden, känt vårt lidande, våra sorger och burit våra sjukdomar. Han vet mer än väl hur vi har det. Därför ber Han så innerligt till Gud att Han skall bevara oss för det onda, men inte att Gud skall ta oss ur världen (Joh. 17:15). Jesus erbjuder människorna syndernas förlåtelse och, för att Han har besegrat den onde, ett hopp om ett evigt liv där godhet råder, men det ges inget löfte om godhet och ett bättre liv här på jorden. Bönens kraft ges till människorna för att användas oavbrutet för att Gud skall ingripa i vårt lidande, men ingalunda blir livet idel godhet.
Det förundrar mig att jag inte tidigare insett betydelsen av dessa nämnda bibelställen och ondskans storhet och makt på Jesu väg till korset. I Getsemane var Jesus djupt bedrövad, ända till döds och ville avstå från sitt grymma öde. Jesus utstod verkligen den grymhet som den här världens härskare har att erbjuda. Tills att denna värld går under kommer ondskans herravälde bara att öka i kraft. En hemsk tanke, men sann.