Berättelser från en hemmafröken

Sällan upplever man sådan lyx att studierna för vårterminen har inletts och man har lediga dagar. Idag firar jag ledig dag nr. 3 i rad. Måndag och tisdag gick åt till utbytespapperskrig så nu när nästa-dag-jag-kan-göra-nånting är först följande vecka chillar jag till 99% (1 procent stressar alltid inom mig). På onsdagen förskönade jag livet med Läkardagarna, helövrekroppsmassage och nyaste Sherlock Holmes-filmen. Otroligt skön kväll. På torsdagen började hemmafrökendagarna med ett 4kg kålhuvud som räckte till 3 stora kållådor och 1½ kålpirog. Pappa och jag har ett gemensamt intresse: stora kålhuvuden :D

Idag, fredag, har jag antagit min egen utmaning att baka croissanter. Mamma o pappa har hemma den bästa utrustningen: massor smör, en marmorkavel och en matberedare med kall metallskål. Degen blev perfekt, kavlandet gick jättebra, men satt antagligen i för lite smör. Ska ännu se vad resultatet blir. Lovar "posta" bilder, om int på annat så på min mätta mage och mitt förnöjsamma smil :)

Sonntagsschreiben

Heute ist es Sonntag und ich bin ein bisschen Schlaf entzogen nach einem Party gestern Abend. Wir feirten die letzte Wochenende vor dem Studium wieder beginnt. Ich habe noch drei Monate Studien hier in Finnland und danach fahre ich nach München. Es wird toll! Ich bin nur im Anfang meinen Vorbereitungen fürs Austauschsemester, im Moment schreibe ich Lebenslauf und Bewerbungsschreiben zu den katolischen Wohnheimen, wo ich mich für Unterkunft bewerbe. Zusätzlich habe ich noch meine eigene Wohnung zu mieten und dann muss ich für Stipendien bewerben. Hoffentlich wird alle praktischen Vorkehrungen fertig bevor ich nach Deutschland fahre :) Ein schönes Tag wünsche ich euch!

P.S. Ich werde ein verschiedenes Reise-Blog während mein Austausch in Deutschland schreiben.

Irriterar Henrik

Nu skall jag bara för att irritera Henrik (like good old times), han tycker jag kunde sluta skriva när han mukamas vill sova, ännu skriva ett till inlägg. Jag hittade en ny, fräsch (usch, vilket ord) outfit till min blogg. Najs eller bajs? Kanske kan jag skriva lätta inlägg ändå :D Fortsättning följer auf Deutsch imorgon, gonatt!

p.s. min dator har så hemska virusar och keikkor på gång at den kommer att R.I.P. om jag inte snart får Windows 7an och Norton installerad på den.

Krönika och framtid

För mig är det en dålig ovana att varje år inleda med ett hoppfullt, löftesrikt och roligt blogginlägg. Så sker även iår, traditionsenligt. Nånää, skämt och sarkasm åt sidan så följer jag min Schwägerins exempel och kör med ärlighet. Eventuellt blir det löften, hopp och roligheter ändå.

År 2011 skrev jag att jag blivit vuxen. Håller ännu också fast vid det påståendet. Ett kanske då tråkigt faktum, men något jag växer in i hela tiden. Början av 2011 var tung, jag har aldrig varit bra på att skriva korta, roliga, intetsägande inlägg, men särskilt våren 2011 var alla inlägg tunga. Läs själv. Ibland skräms jag själv när jag ser tillbaka på våren. I maj vann Finland VM-guld i hockey. En oförglömlig dag. Dagen efter var min första arbetsdag på VCS och jag led av röstlöshet, alldeles total sådan, efter en Göteborgsturné med medicinarspexet. Wow vilket första intryck! Jag fick/kunde heller inte jubla för Finlands 6 mål.

Vasa var vad sommaren handlade om. Min 4-åriga ungdomsledarkarriär slutade med skriftskolläger i juni och därefter flyttade jag för 2 månader till Vasa. Här kunde jag sätta upp hundratals foton, beskrivning: bästa sommaren någonsin. Anni beskriver det så att jag levde mina tonår under sommaren, Miksu säger: All in! Det var mycket jobb och ansvar, jag lärde mig enormt, jag lärde känna nya människor, fick vänner för livet, simmade så gott som varje dag, länkade, spelade beachvolley, vakade tills soluppgång, nattsimmade. En verklig guldkant efter våren. Han också uppleva Pieksämäki och min bästa vän Sofies bröllop.

Hela hösten led jag av trötthet efter sommaren. Det känns att jag ännu också samlar mig lite, 10h nattsömner tycks inte räcka. Särskilt slutet av hösten var stressig, hann inte riktigt njuta fullt ut av advent och julväntan mitt i all studiejäkt. Hösten förgylldes av Vasaresor och av att församlingen nu funnit ett lugn i att vara Markus.

Jultiden kom och gick. Jag tror jag mest sov bort den och njöt av familjen och kyrkobesöken. Efter julen hann jag redan börja stressa inför utbytet i april 2012 och allt som bör göras.

Året började bra med nyår i goda kristna vänners lag. Jag återupptog traditionen med Dagens lösen, har inte haft regelbundenhet/systematik i min bibelläsning sen jag första gången läste Bibeln igenom december 2009-april 2011 med bibelläsningskampanjen. Året fortsatte med arbete i Vasa, en vecka med 3 jourkvällar, varav 2 var alldeles hemska. Upplevde en otrolig press över att ha så mycket ansvar. Hoppas att jag blir mer och mer van i läkarrollen när åren går.

Skolan börjar igen 9.1. Sista studieåret för mig. Före det skall jag försöka ordna lägenhetsansökningar, stipendieansökningar och försöker hela tiden hitta en inneboende till mitt rum för utbytestiden. I allt detta stressande märkte jag redan i Vasa att jag helt har glömt bort vem det är som har mitt liv i sin hand. Det är inte jag, som Bon Jovi sjunger. Det är Gud. Han vill visa ibland, genom att vi inte lyckas med saker på egen hand såsom vi skulle vilja, att Han är den Allsmäktige. Han är den som har kontroll och vi får frid genom att lita helt och fullt på Honom. Ett mål för 2012 och ett mål för hela mitt liv framöver.

Det känns en liten lättnad igen att lämna bakom ett år när jag har skrivit av mig. Kanske var det en bra idé after all att skriva fastän jag lite drogs för det först. Det är lättare att sätta upp mål och förväntningar för följande år om man sammanfattar hur året innan har gått. För mig har det pga. många orsaker varit ett mera gudsfrånvänt år. Även om jag har fått se helande, även om Han har burit mig genom värsta dödskuggans dal och tyngden av ansvar. Trots att Han var där (You were there - Avalon) så har jag inte litat på Honom/sökt hjälp av den Allsmäktige.

Nu har jag 3 månader kvar i Finland. Sedan blir det 5 månader i Tyskland och jag kommer tillbaka lämpligt till studieinledningen i höst. Efter höstens studier är jag möjligen färdig och det är spännande att inte alls veta vad som väntar 2013 :). Jag ser framemot osäkerhet och möjligheter. Detta år skall vi återuppta vår bönegrupp och jag ber och hoppas att våra ungas kristna gemenskaper här i Hfors skall stärkas. Det behöver jag i alla fall.

"Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." Fil. 1:21

Die Bibel und Lieder auf Deutsch

Ich habe zum Weihnachten eine deutsche Bibel gekriegt. Heute Abend haben wir mit meine Eltern die Deutsche und die Schwedische Bibel parallel gelesen und alle drei dachten dass die Psalmen sehr schön auf Deutsch klingen. Nach dem Lesen kam ein Lied zu meinen Gedanken, Das sei alle meine Tage. Leider kann ich es nicht am Youtube finden, in Göttingen habe ich es mit Sofie in eine Gemeinde viel gesungen. Ich schreibe doch den Text hier, das Lied hat sehr gute Wörter.

Das sei alle meine Tage,

meine Sorge meine Frage,

ob der Herr in mir regiert.

Ob ich in der Gnade stehe,

ob ich zu dem Ziele gehe,

ob ich folge wie er führt?

Ob mir Jesus alles werde?

Ob mir das Geräusch der Erde

nie ums Stille seligsein

im Genuss der Gnade bringe?

Ob ich trachte, streb und ringe

Jesus ähnlicher zu sein?

Vi älskar därför att han först har älskat oss

Redan de gamla grekerna... visste att ordet kärlek kunde missbrukas och missförstås. De har än idag tre olika ord för olika sorts kärlek: agape, filia och eros. Agape är grunden till allt, unconditional love, den kravlösa kärleken. Guds kärlek, Han som älskade oss så mycket att medan vi ännu var syndare lät Han sin ende Son gå i döden för oss. Genom agape lär vi oss att älska. Vi kan uttrycka detta mot våra medmänniskor i form av opassionerad broderskärlek, filia. Den intima kärleken, eros, växer fram ur dessa två andra, vi lär oss att älska och vi älskar våra kristna syskon, av dem visar Gud åt oss sedan en som vi får känna en djupare passionerad längtan till.

Filia är det jag vill skriva om idag. Både agape och filia lever jag i och åtnjuter varje dag dess frukter. Eros kan jag skriva om nångång i framtiden när jag har erfarit det själv. I Bibeln uppmanas vi kristna gång på gång att älska varandra. Både för att vi är skyldiga till det, vi som fått ta emot Guds kärlek, men också som ett tecken till dem som står utanför (Luk. 6:32-35). För den kristne är kärleken inte en börda utan något som kommer naturligt som ett resultat av att hon blivit älskad. I Luk. 7:47 beskriver Jesus det så: "Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." Denna sommar och höst har jag fått känna av den stora broderskärleken bland mina nya kristna systrar och bröder i Vasa. Vänner som gärna rycker ut och hämtar en från tåget, vänner som hämtar mat till en mitt på arbetsdagen, vänner som följer med mitt på natten när man vill se dem, vänner som bjuder på sig själv och allt det har till maximum. Vänner som ser mina vänner som deras vänner "bara" för att vi är kristna syskon. Det är äkta filia. Det samma har jag nog känt redan i åratal bland de kristna syskonen här i Hfors och jag vill gärna visa det åt Vasa-vännerna också.

Det fina med den kristna syskonkärleken som jag beskrev är det att icke-kristna har märkt den och blivit förundrade över hur man kan älska varandra, även nya vänner så snabbt och så villkorslöst. Den kristna kärleken är speciell, den är genomträngande och samlar glödande kol på en icke-troendes huvud. Vad är det som är så stort, som får dem att älska så mycket? Vi kristna följer det som Petrus skriver i sitt andra brevs sjunde vers " i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor." Vad härligt både att få bli älskad så mycket och just det att om man har fått mycket kärlek (både av Gud, föräldrar och vänner) så har man och skall man älska så mycket mer!

"Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder." 1Petr. 4:8

Födslovåndor

"Till kvinnan sade han: Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Men smärta skall du föda dina barn. " 1Mos3:16

Under min praktikperiod på kvinnokliniken tänkte jag många gånger hur födandet skulle se ut om inte syndafallet hadde skett. Orden i 1Mos blev väldigt verkliga för många kvinnor och efter en bedövning visste många vad de skulle ge för andra namn till sina barn: epidural :D När en kvinna föder barn är det verkligen mödosamt och smärtfyllt och går endera blixtsnabbt eller tar evighetslänge. Till all lycka är oftast ändå slutet gott och efter att barnet fötts är den förstorade familjen oändligt lycklig. Härligt att se på.

Också i NT talas det om födslovåndor. I sammanhanget de yttersta tiderna. "När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli jordbävningar på många platser, och det skall uppstå hungersnöd. Detta är början på 'födslovåndorna'." Mark. 13:7-8 För mig öppnades denna liknelse under tiden som förlösare (roligt ord btw). Åt föderskan kommer först sammandragningar som förbereder både barnet och mamman för födseln. Då skall mamman ännu inte söka sig till förlossningssjukhuset. Hon skall inte bli förskräckt, det hör till. Då vet hon att stunden närmar sig och ju kortare intervallen mellan sammandragningarna är desto närmare är födselstunden. Men tiden är lång och blir till slut nästan outhärdligt smärtsam, tills att barnet är ute. I vissa stunder när jag tittade på de födande mammorna tänkte jag på yttersta tiderna. Låter lite mackabert, men Jesus jämför ju dessa två. Födslovåndorna sägs vara de värsta smärtorna en kvinna nånsin kommer att känna och därmed är yttersta tiderna för oss kristna det värsta vi nånsin kommer att uppleva. Och Jesus säger ju att han förkortar den tiden för annars skulle ingen uthärda.

"När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen. Nu är ni också bedrövade, men jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er." Joh. 16:21-22

Min mummi

Min farmor dog 2006 om jag minns rätt. Denhär sången tyckte hon om och pappa sjöng den på hennes begravning.

Oi muistatko vielä sen virren - Eino Leino, Juho Railio och Oskar Merikanto

1. Oi, muistatko vielä sen virren,
jota lapsena laulettiin,
kun yö liki ikkunan liikkui,
se virsi se viihdytti niin.
Se antoi rintahan rauhaa,
se uskoa unehen toi.
Jos muistat vielä sen virren,
nyt laula, laula se, oi!

2. Oi, muistatko vielä sen virren,
jota äitini lauleli,
kun pienoista helmahan unten
hän hellästi tuuditteli.
Se rauhan enkelit taivaan
luo lapsosen vuotehen toi.
Oi, muistanhan vielä sen virren,
mutt' laulaa, laulaa en voi!

4. Oi, vielä mä kerran sen virren
sun kanssasi laulelen,
kun siivin puhtahin tullen
saan luoksesi taivaaseen.
Saan uuden kirkkahan hengen,
min Luojani lahjaksi soi.
Ja silloin, silloin sen virren
taas laulan, laulan mä, oi!

Föder bejbisar

Blev idag inlåst på kvinnokliniken för de följande 6 dagarna och 5 nätterna. Vi är en grupp på 5 studerande (som varit en grupp hela hösten) som dagarna och nätterna i ända bara skall hjälpa till att ta ut barn som vill ut :D Vet inte vad som rä SAOLs definition, kunde det vara att jag "föder barn"?

Ja har sett framemot denna vecka redan i många år. Den heter Fornix-veckan och är alltid omtyckt även om livet utanför är på paus hela veckan och sömntimmarna blir få. Nu har vi ju nät här så helt isolerade e vi ju inte: facebook och bloggar är bra att ha nu :) Sen tänkte jag läsa flitigt gynekologi och eventuellt skriva en artikel till någon tidning. Och blogga såklart, har mycket på hjärtat. För att inte lova alltför mycket kan jag ändå säga att jag vill skriva om abort, NOSA (blir då kanske en artikel) och om journalism. Dessa är saker som är på mitt hjärta nu.

Veckan på kvinnis "förgylls" för min och kurskompisarnas del av att jag genomgår ett epikutantest samtidigt så ja får inte duscha på 6 dagar :D hahahaaa. Hela övre ryggen är täckt av små koppar som har någo kemikalier i sig och ryggen och huden runtomkring (dvs kroppen) skall hållas torr i följande vecka. Dvs ingen dusch, men itne heller svett, inte det minsta. Det blir nog en större utmaning än att inte duscha :D Kan avslöja hur det gick om 6 dagar.

Nu börjar jag snart bli otålig. Finlands största förlossningssjukhus och inga bejbisar på 6 timmar?!? Eventuellt skulle det löna sig att sova litet inför nattens möjliga förlossningar. Adjö vänner och läsare!

Goda ursäkter för att inte läsa

En av mina stora intressen är att skriva. Numera skriver jag oftast anteckningar från kurslitteraturen, men gärna skriver jag också artiklar i tidningar eller bloginlägg eller smågrejer i mina hemliga böcker eller på telefonen :)

Idag har jag läst mina vänners bloginlägg och därmed fått lust att själv igen blogga. Borde läsa gynekologi, men glöggkoppen, Il Divo och skrivinspirationen vinner. Sitter igen, liksom så ofta annars när jag är ensam hemma för mig själv, och stormyser i köket med levande ljus, julpynt och mycket glögg :) En liten hemlighet om glöggflaskan: ja finner det nästan lika välbehagligt att öppna den glasiga Marlis glöggflaskan som att poksa upp en champangeflaska. Njutningen efteråt är större.

Det är ytterst synd att Facebooks statusuppdateringar och Youtube-länkar tar över ivern att blogga. Att totalt skriva av sig ger mer tillfredställelse och ibland gör man det bara för sig själv, om ingen annan läser inläggen, och då tjänar det det största syftet. Inte att imponera. Haha, men ja hitta statistiksidan på mitt blogger-account. Där ser jag att 21 människor har läst mitt senaste inlägg om församlingen. Intressant, tack läsare!

Efter lillajul och under juletid skall jag definitivt blogga mera. Nu kan jag bara kort berätta att jag har hudinfektion sedan sommaren, jag läser mindre än jag borde, jag jumppar massor, jag grubblar över gynekologi, jag saknar en bönegrupp, jag planerar mitt utbyteshalvår i Tyskland, jag träffar massor vänner, jag skall få ha ledigt under julen, men också jobba.

Fortsättning följer. Njut av lillajulstiden!

Om församlingen

”Människan lever inte allenast av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Matt.4:4 Det livet som Jesus här talar om, det andliga livet, skulle för mig inte finnas utan min församling. Jag skulle vara död. Denna lördag har jag åter igen fått ta del av god biblisk undervisning i min stora familj, Markus församling. Halvar, Otto och Sebastian undervisade oss systrar och bröder om vikten av en rätt församling. Jag och många syskon med mig blev påminda om vilken välsignelse vi har i vår församling och vilken hoppets goda kamp vi har att kämpa i framtiden när förståelsen, tillämpningen av och lydnaden gentemot Ordet avtar.

När Jesus under sitt jordeliv tränade 12 unga män till apostlar som skulle grunda församlingar såg han i framtiden hur Kristi kyrka skulle vara en gemenskap, inte enskilda individer med enskilda gudsrelationer. Församlingen är en gemenskap som grundar sig på Ordet, i vilken Gud har lovat att vara mitt ibland. Vi har fått Ordet kollektivt och det enskilda troslivet och den personliga gudskontakten kommer som en följd av det gemensamma. Eftersom Gud är där församlingen (Kristi Kyrka) är, förutsätter han att vi kristna lever i en, också till det yttre synlig, kyrka. En kristen utan församling är således en hemlös kristen. Dethär är ett tillstånd en kristen inte kan leva i länge. En kristen behöver ta del av Guds Ord i predikan, av sakramenten och en kristen gemenskap (Apg. 2:42).

Trots den gemenskap vi fått åtnjuta av hittills i vår församling kan vi inte förbise att många bibeltrogna kristna i svenskfinland just nu lever i denna situation. För framtiden behöver vi se till att ingen är hemlös eller blir hemlös och aktivt arbeta för att god biblisk undervisning även i framtiden predikas i våra församlingar.

I en församling, där vi fått och får klar och tydlig biblisk undervisning, där unga män kommit till tro och fortsätter undervisa enligt samma lära sörjer jag över att församlingen utifrån kvävs och dränks. En Guds gåva är det att församlingen är en gemenskap där Kristus är närvarande i Ordet och att både herden och fåren följer det rena Gudsordet. Det här borde vara värt att tacka, prisa och jubla över. Istället mobbas de bibeltrogna prästerna och teologerna, inte minst av media utan också inom den yttre kyrkan och man försöker ta bort fåren ifrån dem. Man rakt utsagt strävar efter att göra människor hemlösa. Detta är en tragedi eller för att använda mig av det finska språket – vääryys.

Emot detta skall vi föra en positiv kamp. Bilda nya gemenskaper där behovet finns, uppmana församlingar att kalla präster till sig. Inte låta oss bli hemlösa utan hålla fast vid gemenskapen kring Guds Ord, lita på hans löften och be för dem som axlar en rätt herdes uppgift. ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till sin skörd.” Luk. 10:2

Måndagsmys med meningsfull meditation

Sitter i tjock grå ylletröja vid köksfönstret, lyssnar på Alicia Keys songs in A minor och tittar på hur tjocka gråa moln åker över höghustaken på Mannerheimvägen. Träden är ännu gröna på andra sidan gatan och alla färger förstärks av det våta regnet. Som sällskap har jag en god kopp kaffe och ett tillfredställt förnöjsamt sinne samt en snurrande tvättmaskin. En mysig måndagseftermiddag per definition.

Igår sprang jag mitt livs första halvmaraton, tiden var just under min "tavoiteaika", i siffror 2h 8 min och 57 sek. Idag har jag skrivit en propedeutisk (inledande) tent i pediatri och imorgon skall jag skriva inledande tent i gynekologi samt besöka tandläkaren för att ta bort en visdomstand. Eller jag hoppas att det var bara en. Dessa fakta är för dig, stackars läsare, aningen irrelevanta, men precis som jag är långsam när det gäller att komma igång när jag löper så måste jag också få skriva av mig innan jag börjar skriva det jag egentligen tänkte skriva om. Så detta stycke är i princip onödigt och bidrar till att göra mina texter, som tenderar att bli långa, ännu längre.

Det finns saker i livet som ger livet mening, saker som ger livet innehåll och saker som är nödvändiga. Tänker varken tala om det förstnämnda eller det sistnämnda utan om innehållet för det har jag funderat på mycket på sistone. Efter att jag kom hem från Vasa har mitt liv fortsatt i samma svettigt stressiga rytm som i Vasa och hela våren innan. Utan paus. Sen gick jag och såg filmen Midnight in Paris, lånade en bok som jag började läsa och insåg att jag inte gjort meningsfulla eller innehållsrika saker på länge. Tre veckor i Helsingfors och det enda jag hade gjort var studierelaterade, nödvändiga ärenden eller träffat vänner och varit på fester. Vänner och fester definieras nog som innehållsrikt. För mig kan det ofta ändå bli närmare ett tvång, det förväntas av mig och jag tror att det är nödvändigt. Inombords är jag dock en väldigt självständig person som trivs bra ensam.

Efter några nätter av god sömn och efter att ha fått tid för mig själv att reflektera kom jag fram till att mitt liv blir innehållsrikt om jag får förverkliga mig själv. Om jag får skriva blog, om jag får läsa böcker och pröva det som författaren försöker förmedla. Blog kan man skriva med lite hjärta, mina tre senaste inlägg kan tjäna som bevis för det. Men har man något i tankarna som man verkligen vill säga måste man både ge tid och åtanke åt det man skriver. Att vara författare till yrke skulle inte alls vara motbjudande.

"Att försöka förstå människor och deras beteende helt och fullt är en omöjlig uppgift. Särskilt i min ålder. En del iakttar mera och andra mindre, där är nyckeln till att försöka förstå. Också fördomsfrihet och en grund av iakttagelser att jämföra med behövs för en rätt förståelse."

Om jag skulle skriva böcker skullle jag skriva som Hemingway. Han skriver det han ser, det han upplever och det han tror på. För honom är saker svart och vitt. Han filosoferar inte heller i det okända, utan uttalar sig bara om det han förstår sig på. Tycker mycket om det och mindre om Coelho-aktigt flumm. Det ovan skrivna är min egen text som skulle finnas i min egna bok.

För mig är det ofta nödvändigt att i mina bloginlägg ha med något kristet. Vet inte om det beror på att jag ännu också behöver bevisa till mig själv att jag nog är en god vardagskristen och har Gud med varje dag, eller om mina tankar bara till följd av min tro ofta besitts av någon bibelvers. Just nu funderar jag på mission, påverkad säkerligen av gårdagens missionsträff. I allt mitt jäkt påmindes jag om det som jag länge känt som mitt kall. Att bli missionär. Att en gång i en nära framtid komma bort från det liv jag nu lever till en fortsättning som jag tror att Gud har planerat för mig. Känner ofta att livet som jag nu lever är ofullkomligt, att jag kunde ha så mycket mera att ge.

"Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig." Matt. 5:48

Hemingway och Cole

Besökte igår bion och såg på Paris by midnight. Väntade mig en super romantisk film, men istället var filmen en tankeställare för en nostalgiker som jag och väckte dessutom ännu fler nostalgiska känslor. Så nu har jag blivit besatt av Cole Porter och Ernest Hemingway. Här kommer några citat av Hemingway. Har själv bara läst två böcker av honom som handlade om Afrika och enligt mig är han ganska så melankolisk, men samtidigt realistisk och väldigt intelligent. Avgör själv genom att läsa någon bok, rekommenderar starkt!

“Happiness in intelligent people is the rarest thing I know."

“When people talk, listen completely. Most people never listen.”

“There is nothing noble in being superior to your fellow man; true nobility is being superior to your former self.”

“Live the full life of the mind, exhilarated by new ideas, intoxicated by the romance of the unusual"

Fundera ensam eller konsultera?

Som läkare är det viktigt och egentligen förutsatt att man frågar hjälp. Ingen förväntas klara sig ensam och ifall en äldre kollega nekar att ge svar gör han tjänstefel. I sommarlivet som läkare utnyttjade jag denna möjlighet till fullo och skulle rakt ut sagt inte ha klarat av en endaste dag utan konsultationssvar.

I det verkliga livet konsulterar jag också gärna. Jag tycker om att fråga folk om råd och diskutera saker som jag funderar på. Eventuellt handlar det i detta fall också på att jag saknar livserfarenhet och kunskap. Tyvärr är det i mitt liv så att jag är väldigt döljande till naturen när det kommer till viktiga saker och då uteblir konsultationerna i just kanske de viktigaste frågorna. Här kunde ske en förbättring i mina kliniska färdigheter i livet :)

Höst i Helsinki rock city

Blogskribenten konstaterar att nu e de höst. Sista sommarveckoslutet firat och nu inleds en ny era i mitt liv. Efter att ha reflekterat över mitt liv inser jag att hösten kommer att bli super. Knappast mera än sommaren i Vasa, men den går inte lätt att överträffa. Trodde att jag kunde producera text om sommaren, men de blev. Borde visserligen göra det för att inte glömma hela raderamsan.

De följande månaderna blir det att kalendera igen, nåt jag inte gjort juni-augusti. Organiserat, men samtidigt stadsstressigt. Vasas livsrytm var inte raskt som i stan. Arbetar inte längre som ungdomsarbetsledare, så hoppas ha flera lediga stunder. Försöker också motionera och ha regelbundna hobbyn. Studera språk, speciellt tyska finns på agendan.

Nåja, nu har jag avslöjat bådeoch eller ingetdera om min höst, varsågoda!

Redan sommar?

Mitt sommarlov inleddes officiellt 27.5 och samtidigt fick jag lämnat in praktikhäftet så att jag på måndagen kan få mina rättigheter att arbeta som sjukhusläkare på sommaren. Sista tenten skrev jag redan 2.5 och det kan bidra till att jag inte har nån särskild sommarlovskänsla. Och det är inte ens varmt. Kanske har jag vakat lite mer de senaste nätterna pga. att lovet inletts.

För mig har våren varit fylld med alltför mycket program, hittils i maj har jag sovit 8 nätter hemma och mestadels varit dödstrött. I princip har hela majmånad gått förbi mig och nu undrar jag hur det redan kan vara sommar och jag har inte solat eller gjort våriga saker än? April-maj har jag mestadels dessutom varit flunssig och inte hunnit ta tid på mig att bli frisk.

Så nu inleds sommarlovet med två friare veckor, som är så efterlängtade. Ja ska forska en del, men mest träffa vänner och förbereda mig för att resten av sommaren igen vara borta hemifrån, denna gång blir lugnare för de e ja van med. Konstigt att jag så vill att saker ska vara såsom jag är van att de är. Våren ska vara en väntan på sommarlov och sommarlovet ska vara fullt resande. Skribaläger ska ja på för sista gången nånsin och de känns ju vemodigt. Sen två månader i Vasa och jag ber och hoppas att det skall gå an, men hoppfull är jag ju nog :).

Ett riktigt sommarlov blir de enligt mig bara en kort tid. Dessa lediga veckor och skribalägret är sköna, men sedan slängs jag ut i vattnet bland hajarna för att lära mig simma. Alltså får mycket ansvar över många patienter utan någon erfarenhet överhuvudtaget. Men tekemällä oppii och jag väntar mig bra stöd och uppmuntran av vännerna i Vasa sedan. Jag vet att jag kommer att ha lärt mig oändligt massor efter sommaren och jag hoppas att de finns ti för fritid också. Som tur kommer dessutom familjen några gånger och hälsar på.

Kanske är mina råddiga känslor inför sommaren och efter en hektisk vår igen tecken på att jag har blivit vuxen. Allt är inte mer som efter skolavslutningarna i grundskolan eller ens den dagen som jag blev student. Livet går vidare. Jag är förväntansfull inför sommaren, men på ett helt annat sätt än jag varit tidigare. Aningen spännande :)

Har du mig kär?

Efter påsken får vi, förutom att återgå till vår vardag, njuta av allt det Gud har uppfyllt oss med under påskfirningen och leva i den verklighet som Jesus gjorde möjlig för oss på Golgata kors - förlåtelsen :). Jag hade en härlig påsk med passionsandakter, nattvardsmässa på skärtorsdagen med mina älskade syskon i församlingen, långfredagsgudstjänst med kyrkan i svart skrud, påsknattsmässa, mässa i påskdagsglädje och ännu påskannandagsmässa. Right on bara Jesus och tid med min familj.

För lärjungarna var tiden efter påsken lika idel glädje. De hade redan återgått till vardagen på påsklördagen, för att sedan på söndagen få se det som Jesus försökt berätta åt dem så länge - Han är uppstånden! Vid ett tillfälle efter påsken frågar den uppståndne Jesus av Petrus: Simon, Johannes son, älskar du mig mera än dessa? och Petrus svarar: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. (Joh 21:15-19) Det är samma Petrus som tre gånger förnekat Jesus, vars förnekelse Jesus dog för på korset, som nu uppriktigt älskar Jesus och vill hålla sig till Honom och ingen annan. Jesus vet detta. Han säger till Petrus "för mina lamm på bete" och "var en herde för mina får". Petrus blir kallad till herde.

Det är inte alla som får denna kallelse. Alla lärjungar hade det apostoliska ämbetet, men få kristna är kallade till att ha ämbetet som präst. De som är kallade frågar Jesus ännu också samma fråga: har du mig kär? Enligt mig är det grunden för att kunna vara en herde för fåren. Att ha Jesus kär innebär att bekänna allt det Han gjort, vilja hålla sig till Honom och till Hans ord, utan undantag. Idag är det svårt att hitta präster som Jesus har kallat och som svarar "Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär." Till dessa har Jesus ytterligare en sak att säga. "Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill." De rättroende prästerna i vårt land(!) hindras att predika i kyrkorna, de pressas att överge sin övertygelse, de försöks ledas dit de inte vill. De fråntas ämbetet. Men de av Gud kallade prästerna som har Herren kär kan inte av världslig påfrestning ge upp det ämbetet de fått av Gud. Han tar inte tillbaka sin kallelse. De tvingas av det vi kallar kyrka att föra sina får på bete på ny mark.

Under påskens glädje är det inte glädjande att konstatera nämnda faktum. Men glädjande och tröstande är att veta att Guds vilja sker och Han har omsorg om oss. Och att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Har du Honom kär?

I valet och kvalet?

När valdagen för riksdagsvalet närmar sig blir jag mer och mer konfunderad, jag tittar på valdebatter, gör valmaskiner på nätet och läser på partiernas hemsidor vilken ståndpunkt de har i olika frågor och väger dels vilka saker som är viktiga för mig och dels hur man skall spela det politiska spelet och rösta rätt så att ens åsikt kommer fram. Dethär är saker jag ägnar möjligast lite tid till då det inte är val och kanske därför bär jag sedan stora bekymmer när valen stundar.

Jag tänker det såhär: jag har en åsikt, egentligen flera, men om olika saker. Först måste jag bestämma vilken åsikt som för mig väger tyngst, eftersom det sällan hittas ett parti eller en kandidat som tycker precis samma som jag. När jag bestämt åsikten och hittat en kandidat som delar min åsikt, måste jag ta reda på till vilket parti personen i fråga hör, för om jag ger rösten åt min kandidat i ett specifikt parti, men kandidaten inte blir invald, får kanske ett parti, som inte alls har samma åsikt, min röst och då driver de alls inte min sak.

Så i princip måste jag rösta på ett parti. Men om jag röstar på ett svagt parti och de ändå inte får fram min viktiga åsikt, men går med på alla de andra saker som jag skulle ha varit emot, då har jag heller inte vunnit. Borde man då rösta på ett stort parti, som eventuellt inte stöder de viktigaste åsikterna, men som man vet att kommer att få något till stånd och verkligen driva de åsikter som jag röstade på dem för? Men tänk om de arbetar emot mina viktigaste åsikter, hur gör jag då?

Det jag vill säga är att för mig är politik svårt och det anstränger min annars så trängda hjärna ytterligare att få rösta. Det är nämligen något jag vill göra med eftertanke och när jag har möjlighet att påverka vill jag göra det jag kan för Finlands framtid. Jag tror att jag har valt min kandidat, det är samma som jag tänkte rösta på innan jag började undersöka alla möjligheterna. Svårigheten för mig är antagligen den att jag är så starkt kulturbunden. Jag skulle vilja rösta för svenska språket. Tyvärr är det så att det inte finns ett endaste annat parti eller en endaste annan kandidat än SFP som förespråkar finlandssvenskheten. Hur starkt mitt hjärta än ligger vid mitt modersmål röstar jag ändå främst som kristen. KD är det enda partiet som står för kristna värderingar. Jag började tom. luta lite åt Timo Soinis håll, men när jag insåg att hans parti inte driver de saker han själv står för så skulle min röst gå till spillo.

Intressant är det hur som helst att få sätta sig in i politiken lite. Man får veta en massa och kanske kan jag i fortsättningen lite bättre följa med vad som skrivs i Helsingin Sanomat om budgetfrågor mm. Nu vet jag vad alla partiers ledare står för och vem som tycker vad i vilka frågor. Egentligen är det väldigt viktiga saker. Vilken bra sak att vi har rösträtt!

Sjuk och inte galen

Konstigt nog tycker jag om att vara sjuk. Varje gång virusen slår ner mitt försvar tackar jag Gud för att Han gett mig en stund av vila. Må medges, jag gör sällan något för att hindra mig från att bli sjuk eller för att förhasta tillfrisknandet. Att vara sjuk är för mig en välsignelse. Detta sagt i ett land som Finland, där jag vid värre åkommor vet att jag har världens bästa sjukvårdssystem som tar hand om mig. En verklig välsignelse för en hälsoslarvig människa som jag.

Nu sitter jag då för andra dagen i pyjamas och är sjuk. Igår pausade jag från flunssan och åkte till Åbo, vilken då knappast gjorde bra åt kroppen eftersom den nu igen lider av feber och halsont. Min svägerska frågade mig om jag inte är orolig att flunssan håller mig borta från Stockmanns Galna dagar. Ja funderade över det en stund och kom fram till att Gud gör som Han vill. Om jag skall shoppa mindre så är det så det skall vara. Det hindrar inte mig från att njuta av italiensk frukost med de läckerheter min kämppis hämtar hem från Delikatessen :P.

I vårt land är det lätt att bara lita på sig själv och på landets omåttliga möjligheter. "Jag litar på sjukvårdssystemet när jag är sjuk" kunde jag säga. Men till all lycka är det inte hela sanningen. För liksom Gud kan ge oss välsignelsen att vara sjuka, måste vi lita på att det sker enligt Hans vilja också när vi blir friska. Trots att jag ser flunssan som en välsignelse, sörjer jag nog över de människor jag inte nu kan träffa, över vackert väder jag inte får njuta av och annat som förblir ogjort. Men är det i Guds hand så kan jag lita på att allt blir bra som Han vill det. Om vi ger varje dag av vårt liv till Herren så kan och får vi inte oroa oss för de motgångar som möter oss. Herren ger och Han tar bort, vi kan endast lita på att Han regerar.

"Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud, ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud." Ps.43:5

Denna söndag sörjer jag över att inte få gå till gudstjänsten. Det är nu tredje söndagen i rad som jag inte är i kyrkan och jag märker av det. Jag längtar efter predikan, gemenskap och nattvarden. Nu får jag bara läsa dagens texter för mig själv och reflektera. Kanske något jag borde göra också de söndagar jag går till kyrkan, det finns mycket i texterna som jag inte märker när jag hör dem bara en gång. Dagens söndag är 5. söndagens i fastan, Judica, skaffa mig rätt och kallas också lidandets söndag (dominica passionis). I texterna märker jag vem det är som lider, det är inte bara vi människor, det är Gud. Vi människor är mästare på att förstöra det goda Gud har gett oss och bara se vårt liv som ett lidande. Men lider vi så finns det en som har lidit före oss och för oss.

"Hela dagen har jag räckt ut mina händer
mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god,
som följer sina egna tankar,
ett folk som ständigt kränker mig rakt i ansiktet." Jes.65:2-3a

Hans kärlek till oss är enorm och oändlig och vad gör vi? Vi kränker Honom rakt i ansiktet! Hela uttrycket låter så otroligt förnedrande. Men Gud gör det stora att Han stiger över det. Kapitlet i Jesaja börjar nämligen såhär:

"Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,
jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.
Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag:
'Här är jag, här är jag.'" Jes.65:1

Vi som var utan hopp, utan Kristus, vi som var långt borta, vi får komma nära. Genom Kristi blod. Jag ser framemot att från palmsöndagen till andra påskdagen få fira varje dag i kyrkan. Fira det att Kristus dött och att jag dött med Honom och att Han uppstått och jag fått nytt liv. "Ty han är vår frid".

Hemlängtan

När de värsta mardrömmarna blir verklighet och när förtvivlan blir ett tappat hopp vet man att de ord man säger, men inte tidigare har förstått om att världen är i den ondes välde, är sanna. I ungdomens bubbla inser man inte detta. Vilka faror och förluster som än möter en är överkomliga, de vänds i glädje inom en utsatt framtid och hoppet lever. Hopp är något vi kan ha för den kommande tidsåldern, men vår värld här i tiden är hopplöst förlorad.

I vår moderna tid är det omodernt att hysa dysterhet. En viss melankoli unnas människan, dock snabbt övergående och andra skall inte behöva utsättas för tongångar i moll. Fasaden skall hålla till vilket pris som helst. Det jag nu talar om, världens undergång, är i sig inte ett nedstämt sinnelag, men lika oaccepterad och undangömd som tanke dessvärre. Enligt mig är en person, som konstaterar faktumet att världen är ond, inte en pessimist, utan en realist. Det som tillåtits mig, att i min ungdom leva i fullständig hoppfullhet och ovisshet om världens ondska, vill jag också tillåta mina barn, men jag vet nu att det är en övergående tid.

Jag ser inte på min framtid som ett stort svart hål. Medvetenheten om att den onde regerar i denna värld bara är det faktum som följer mig resten av mitt både glädje- och sorgfyllda liv. Denna realism gör inte heller att min tro sviktar. Än mera är jag beroende av den vissheten att Gud vid mitt livs slut frälser mig till en evig salighet, där ingen ondska mera finns. Med säkerhet kommer jag att uppleva härliga saker och Gud kommer att leda mig att bli en framstående neurokirurg, eller en uppoffrande missionsläkare och jag kommer att följa Hans ledning. Min längtan till himlen ökar ju mer jag i mitt eget liv och omkring mig ser hur onsdskan härskar. ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen, jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” Fil. 1:21-23

Gud vet att Hans älskade människor är fångna i en ond värld. Jesus har tillika som vi lidit av misären på jorden, känt vårt lidande, våra sorger och burit våra sjukdomar. Han vet mer än väl hur vi har det. Därför ber Han så innerligt till Gud att Han skall bevara oss för det onda, men inte att Gud skall ta oss ur världen (Joh. 17:15). Jesus erbjuder människorna syndernas förlåtelse och, för att Han har besegrat den onde, ett hopp om ett evigt liv där godhet råder, men det ges inget löfte om godhet och ett bättre liv här på jorden. Bönens kraft ges till människorna för att användas oavbrutet för att Gud skall ingripa i vårt lidande, men ingalunda blir livet idel godhet.

Det förundrar mig att jag inte tidigare insett betydelsen av dessa nämnda bibelställen och ondskans storhet och makt på Jesu väg till korset. I Getsemane var Jesus djupt bedrövad, ända till döds och ville avstå från sitt grymma öde. Jesus utstod verkligen den grymhet som den här världens härskare har att erbjuda. Tills att denna värld går under kommer ondskans herravälde bara att öka i kraft. En hemsk tanke, men sann.

Deutsches Musik

Jetzt poste ich ein bisschen weniger ernste Angelegenheiten. Hier kommt leicht deutsches Musik. Bitte hören.

Christian - Es ist geil...

Att irritera med godhet eller om att samla glödande kol på ett huvud

En kristen människa och den kristnes gärningar uppfattas på helt olika sätt beroende på tittaren. Om tittaren är kristen själv ser han/hon en troende människa vars gärningar är frukter av en relation med Gud, en vars beteende speglar Gud och en som försöker älska medmänniskor såsom Kristus har älskat. Men den kristne vet att ingen når fullkomlighet såsom Kristus gjorde. För den icke-kristne är scenariot ett annat. En kristen person är en som vill tränga sin tro på andra genom att hela tiden tvinga sig till goda gärningar och vara alltigenom förlåtande till den grad att det blir irriterande.

Man kan få det att låta som om kristna uppför sig dåligt. Men nej, detta är vad kristna är kallade till. Att samla glödande kol på huvuden, att väcka andra till denna insikt: att alla är syndare. För icke-kristna är detta en plåga. De kan se på kristna som övergoda och jobbiga människor. Det är för att de kristna redan gjort insikten och inte mera plågas av synden. Den som inte ännu lärt känna att Jesus dött för alla syndare plågas ännu av sin synd, ifall inte samvetet är totalt förhärdat.

Den som har fått ta emot förlåtelsen kommer till följd av detta att förlåta andra. Om Gud har förlåtit oss så mycket och låtit sin ende Son dö för våra synders skull, hur kunde vi då inte förlåta den orätt som andra ber oss om förlåtelse för?

Vardagliga iakttagelser

Sömn är det bästa som finns. Ärligt talat, bättre än mat. Kanske jag aldri varit så matdepriverad som jag lidit brist på sömn de sista veckorna, men nu vet jag känslan. Sömn är värdefullt!

Att göra hemmasaker, som bakning och städning är också skönt. Man tror det är jobb och slit, men det är egentligen avkoppling. Som en av prästerna i Kenya sade: arbete är bara det man inte hamnar göra i himlen och jag hoppas iaf att bakning finns i himlen :).

Guds ledning är påtaglig varje dag. Han visar varje solig dag: här är jag. Andra dagar, då kanske solen är absent eller Han annars vill visa sig på annat sätt sänder Han en viktig människa i vår väg. Han har så många sätt, men vi är så tröga att fatta det. Gud leder oss varje dag och är synlig för oss varje dag. Inte minst i bönen och sitt Ord.

Varje gång jag läser Bo Branders predikningar vill jag utropa: Amen Brother! Han har så visa ord, bibelställen jag inte förstått mig på till 100% (okej, inte ens till 10%) och glädjen och friheten i att få vara kristen. Helt enormt bra hans bok Ett år med Jesus. Ja tar gärna en livstid :)

Jag flyr

Livet väntar inte på passliga tillfällen, utan allt sker slumpmässigt, enligt oss människor precis då det inte borde ske. Gud väntar på passliga tilllfällen. Han ger oss kraft i precis rätt tid, Han lyfter oss upp precis när vi behöver bli upplyfta, Han har våra liv planera intill sista sekunden. Han leder oss ut ur mörkret med nya insikter och vi kan lita på att vi i Hans vård alltid får det bästa ut av våra liv. "Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss," Ef. 3:20

I svåra stunder, när man är trött och alldeles tärd av allt i världen, finns det inget bättre än att fly till sin Frälsare. I Hans rike finns inget ofullständigt. Vi får komma till den Allsmäktige och perfekta för att hämta kraft. "Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka" Jes. 40:29 Det finns inget misslyckande, ingen chans att gå iväg modlös från Hans armar, Han kan inte bryta sina löften. Av Honom får vi kraften att klara av prövningar, men också den kraft vi i oss själva inte kan prestera fram för att hållas i tro och för att göra Hans gärningar. "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft." Fil. 4:13

Den som har fått av Guds kraft inser vilken liten fis människan är i sig själv. Man lär sig att Gud har allt för oss som vi behöver. Vi skall bara träna oss i att söka Honom allt mer. Det är det enda vi behöver. "Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam." Ef. 1:18-19

Who am I - Casting Crowns

Untitled hymn - Chris Rice

Otillräcklighet

Som människa får man märka att man är begränsad, att man misslyckas och detta gör en bitter. Man har vissa benägenheter att brista, att falla ner trots upprepat hårda försök och enorm självsäkerhet. I dessa situationer, när ens egna krafter inte räcker till sjunker man lätt ner i ett tillstånd av missmod. Här är det som Gud vill hitta oss. Mer än väl medvetna om vår otroliga otillräcklighet.

När detta händer brukar människan börja gråta av förtvivlan. Det tar hårt på egot att inte själv klara av att leva sitt liv. Att totalt misslyckas och bara kunna skylla sig själv för det. Hos en kristen människa tror jag att gråten, det helande regnet, kommer av en annan orsak också. Synden blir plötsligt alldeles uppenbar. Man har vänt Gud ryggen och litat endast och enbart på sin egen förmåga. Bitterheten och förtvivlan är alldeles självförvållad och man både fruktar och längtar efter lösningen. Gud.

Han återställer oss totalt. Han tar bort otillräckligheten och ersätter våra bristfälliga krafter med Hans fullständiga kraft. Han renar oss från vår synd och vänder oss tillbaka mot Honom. I sin omåttliga nåd gör Han detta medan vi ännu är odugliga, värsta sortens avskum där vi badar i våra misslyckanden. Denna heliga stund är härlig både för Gud och oss. Det största av alla under. Utan att vi har insett att be om det får vi förlåtelse.

Viktiga diskussioner

Ordbyten två människor emellan, oberoende om det mest är en monolog, eller en ordentlig diskussion, kanske bara grubbleri eller en häftig argumentation är viktiga för oss människor, för att vi skall lära känna den andra och oss själva bättre. För mig är det ibland svårt att förstå att jag, för att lära känna en annan person, måste ta till orda riktigt IRL och diskutera med denhär personen. De är få de gånger som jag haft en diskussion som jag ångrat senare. Onekligen kommer det mer än sällan verkliga megamissar från min mun, tungan är ju en eld, "en värld av ondska bland våra lemmar" som det står skrivet i Jakobs brev. Men den tid man ger sig själv och en annan bygger upp båda personerna och förhållandet dem emellan.

Jag tänkte skriva mest om vad man kan lära sig själv. Ibland känner jag mig god för att jag har gett tid för en annan människa, som behövde mig. Jag inser sällan hur mycket kunskap, erfarenhet och goda råd och insikter jag själv fått ut av diskussionen. Jag har lärt mig oändligt mycket genom alla de diskussioner jag har fått föra med mina vänner. Särskilt i mina unga år, kanske litet mindre nu, kände jag mig själv aningen dåligt. Jag vet att det ännu också är så att min mamma och mina syskon och många av mina vänner kan säga till mig hur saker och ting verkligen är eftersom jag inte själv kan se hurdan jag själv är och inte själv ser hur jag tänker, även om andra ser det.

En människa kan gå omkring för sig själv och tänka helt absurda tankar, vars absurditet inte kommer fram innan man lägger dem fram i ord inför någon. Man kan plågas av sina egna tankar och bara att få säga ut dem, hur dumma de än är, kan lätta på plågan fastän tankarna i sig inte har ändrats. Av någon anledning har vi människor sinnen som kan "go nuts" och vi kan ha tankar som vi varken lägger märke till eller förstår oss på innan någon påpekar det för oss eller förklarar tankarna för oss. "Skall inte örat pröva orden, liksom munnen prövar matens smak?" Job 12:11

Dessa tankar som jag talar om, som ofta är orsaken till att man talar med en annan person, oberoende av tankens innehåll, riktar oss också att söka reda på rätt lyssnare. Rätt person att börja diskutera, grubbla eller argumentera med angående tankarnas innehåll. Vi vet vilka saker vi tar upp med vilka människor och vem som kan öppna upp vilka tankeknutar. Dessa olika slags människor, av vilka vissa kan kallas vänner, är viktiga för de olika sorters diskussioner de bidrar till. "Bekymmer tynger en mans hjärta, ett vänligt ord ger det glädje" Ords.12:25

Orsaken att jag nämner också argumentation är att jag vill påpeka dess förträfflighet. Att diskutera ljudligt, ibland tom. våldsamt, fyller ett visst behov. I mitt fall är det en inlärd vana i vår familj och kan ofta handla om tvisten vem som har rätt, men i många fall handlar också det om att lösa upp tankar. Någon har en, möjligen dum, tanke som den utbrister i sällskapet och de andra tar den på fullaste allvar, vilket är viktigt oberoende av diskussionsform och -ämne, och sedan reds denna tanke ut till minsta detalj. Kan vara enerverande, men bidrar till största klarhet inom ämnet.

Så tillbaka till orden. De sägs ut, tankarna, och läggs till ord för att den man säger det till skall kunna pröva dem och ge ett svar. I detta ordbyte får båda parterna lägga ut tankarna, pröva den andras ord och ge svar och i samma stund gör hjärnan en massa kopplingar och dessa två ordbytare lär känna varandra bättre. En människa öppnas inför en annan genom de ord de utbyter.

"En man blir glad när han kan ge svar, hur gott är inte ett ord i rätt tid." Ords. 15:23

Vuxen?

När ett nytt år börjar hör det till att man gör lite "soul searching" el.dyl., i alla fall något tankearbete kring ens egen person. För min del började året plötsligt: skolan tog slut sent, julen hoppade på som en torgförsäljare i Kenya och resten av året förflöt i all hast i Österbotten. När jag väl kom hem var jag alldeles omtumlad över att allt hade gått så snabbt och ångesten av en återgång till vardagen kom över mig. Nu när första vardagen 2011 har infunnit sig och jag ännu är vid liv kan jag fortsätta min reflektion om att finnas till.

Så ofta som jag har skrivit blogg vid nyår minns jag mig ha skrivit något i stil med "det gågna året var det bästa i mitt liv". Detta nyår kan jag inte säga det. Nu vet jag inte om det beror på att året helt enkelt varit sämre än tidigare år eller om jag kommit över ungdomens eufori och naivitet och förflyttat mig in i vuxenlivet. BSP-kontot som jag öppnade idag insinuerar det senare.

Året som gick har under inga omständigheter varit särskilt deppigt, jag har inte varit alltför mycket på dåligt humör och inga katastrofala tragedier har skett i mitt liv. Jag kan säga att året förflöt som alltid förr, kanske med en gnutta för mycket vardag och allvarliga tankar jämfört med tidigare år. Jag fick åka till Paris och Kenya, jag flyttade hemifrån och närmade mig arbetslivet ännu mer ju längre studierna förflöt. Och nu är jag i den punkten av mitt liv då jag är närmare mitt livs yttersta tider än vad jag någonsin har varit förut, för att använda Johan Candelins kända ord.

Min slutsats av min självreflektion är den att jag måste vara vuxen snart. Jag går klädd som min mamma, jag har ett riktigt arbete för nästa sommar och alla i min närkrets uppför sig som vuxna och behandlar också mig som en. Jag är inte mera i ungdomens blomstringstid som predikaren beskriver som en sorglös tid: "Låt sorgen vika ur ditt hjärta och håll det onda borta från din kropp. Ty ungdomstiden, livets blomstringstid, är förgänglig. " Nu lever jag i verkligheten och är ganska nöjd och belåten med mitt liv, trots både glädje och sorg kryddar det. Jag får leva som Paulus lär i 2Tim. 2:22 "Fly bort från ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta. "

Gott Nytt År 2011!

Livet just nu

Antagligen skriver jag bäst när jag samtidigt borde göra nåt helt annat. Nu har jag en pappersbunt med fakta ja borde "sisäistää" tills imorgon framför mig, men jag har lust att skriva. Så de e säkert bra att skriva av sig lite.

Sedan höstens sista tent, vilken jag kom igenom med en god trea har jag inte haft precis så ledigt som jag trodde. Tydligen hittas det hela tiden roliga saker att göra, men ja diggar ju o vara effektiv så de passar mig bra. Nu har jag haft semiledigt sista skolveckan och börjar känna mig till ro. Har firat tillräckligt lillajul med glögg, tårtor och pepparkakor och har hittat sånär som alla julklappar och fått skickat julkorten. Och hunnit göra allt jag borde vid sidan om. Många gånger undrar jag nog var jag får all kraft ifrån.

Hela hösten efter Kenya kändes enormt stressig. Jag hade en tung känsla precis hela tiden och den börjar först nu gå om. Så trots att jag har en del unfinished business i studieväg så sparar jag det gärna till nästa års sida för jag vill känna lugn ännu innan jul. Jag hoppas och ber att våren inte skall bli lika stressig. Bibelstället "allt förmår jag i Honom som ger mig kraft" har nog följt mig under hela hösten. Tack Gud för det. En härlig tanke egentligen att livet bara är en mellanetapp, eller en förberedelsetid för livet i himlen. För trots att jag räknar mig som lycklig och verkligen välsignad kan jag ibland inte vänta på att få lämna denhär världen. Därför lönar det sig att vaka andligt hela tiden :).

Eftersom mitt ordande sker nu på sena kvällskvisten måste jag ju dela med mig av några persoliga saker. Kan avslöja att många diskussioner, av en anledning eller annan, under senaste tiden har kretsat kring sällskapande. Se det som Guds ledning eller att kvinnor i allmänhet är fåniga, men nu måste jag säga att dessa diskussioner har varit fruktbärande, eller till nytta. Precis som med bibelläsningen så kan man gå fel i tolkning av känslor och dess behandling om man gör det alldeles på egen hand. Så man ska nog ofta konsultera vänner, de är en viktig resurs! Tack Gud för dem också!

Nå nu var det tillräckligt. Fick skriva av mig och nu sover jag gott. Det märks nog att abstinensen för skrivandet var stor eftersom så mycket text producerades på kort tid. Får fortsätta med läsandet imorgon morgon, vilket för övrigt är sista skoldagen för iår, jess jess! Herren med er kära vänner!

Väntan på Den som skall komma

Den bästa tiden på året måste ju vara väntan på julen! Guds skapade jord visar sig i vit skrud och solen lyser upp allt som under den långa hösten legat i mörker. Vi firar lillajul, bakar pepparkakor, dricker glögg och firar första, andra, tredje och till sist fjärde advent. Vi väntar på den utlovade Frälsaren som skall komma. Om man inte har tenter, vilket jag inte har detta år, kan man njuta absolut fullt ut hela december. En alldeles underbar månad! Människorna i stan är på julförberedelsehumör, man får leta presenter till sina kära och promenera i iskall köld på torgen, gatorna och inne i butikernas värme. Man får stöda och pynta i sitt hem och tända ljus i kvällens mörker och lyssna på julmusik. Att vi väntar på Jesus gör hela väntan ännu så mycket bättre samt den välsignelse vi har fått att bo i ett fredligt land med våra familjer och vänner.

HALLELUJA!

Utmanad eller sju semiseriösa subjektiva saker

Fick en utmaning av Sofie att skriva sju saker om mig själv. Har svårt att bestämma mig vad jag skall berätta och typiskt nog vill jag göra det nu när jag samtidigt skulle ha en del saker som borde göras. Haha, så e de väl alltid.

1. Första saken får bli en upptäckt som är ny för mig själv också, men som jag gärna delar med mig åt er nu när jag kommit underfund med den. Jag har en social rädsla. Känner mig iakttagen av allt o alla runtomkring mig och anpassar mitt beteende enligt det. Exempelvis är jag dödsrädd att visa vissa känslor öppet, i fall att någon skulle märka och det skulle bli pinsamt för mig. Det är en social stopper som går på när jag är i sociala sammanhang där jag känner en hel dle människor.

2. Som andra punkt vill jag berätta att jag egentligen älskar att skriva och läsa. På sistone har jag fått skriva mycket, både blog och artiklar och jag har sedan sommaren läst en del böcker (annat än konsulterat medicinskt litteratur). Jag älskar hur mångsidigt jag själv kan uttrycka mig med mitt modersmål, men också hur andra har uttryckt sig ofta väldigt fyndigt (tex. Jane Austen).

3. Till följande, som tredje punkt, nämner jag att jag har grym resfeber. Som yngre reste vi sällan, men nu som studerande har jag börjat resa mera och denna höst har jag inga resor inplanerade så jag lider just nu av en otrolig längtan bort för att ta paus och få uppleva något nytt. Hoppas min resfeber blir botad snart :P

4. Till er kännedom meddelar jag denna fjärde sak. Den bidrar med mycket obekväma situationer och kräver mycket anpassning från min sida. Jag talar om min extraordinära värmeproduktion. De morgnar jag duschar e min kroppstemp så hög ännu 1h efteråt att om jag sätter handen mot bussfönstret så immar det runt handen. Efter ett gympass eller en annars stressig morgon e ja helt superhet många timmar och tvingas sitta i top och ta av mig skorna för att svalka ner mig. Det är faktiskt något jag alltid måste ta i beaktande att jag alltid har hett.

5. Femman får vara det att jag diggar dansmusik, men till mitt förtret saknar jag skills för att dansa snyggt. Jag kan dansa roligt och vilt (härja på ett dansgolv), men rytmsinne kombinerat med lämpliga kroppsrörelser hör inte till mina talanger. Antagligen bor det inne i mig ett litet rytmdjur som ändå gör att kroppen reagerar på musiken :P.

6. Sjätte och nästsista saken. Jag är mycket oftare den som får folk att skratta än att jag skulle själv skratta. Väntar alltid med spänning på att träffa personer som verkligen skulle få mig att skratta. Det uppskattar jag.

7. Sista punkten får handla om kjolar. Som liten avskydde jag att klä mig som en flicka. Helst av allt hade jag byxor och ingen blus alls. Men mamma var seg och försökte hålla mig som en flicka så hon köpte kjolar åt mig. Jag tyckte heller inte om det att min egen mamma aldrig använde annat än kjolar, de e liksom lite tantigt. Nu som vuxen, efter att länge ha sökt min egen stil, har jag blivit som min mor och går mest nuförtiden bara i kjolar, tunikor och klänningar. Så går det. Jag tycker om att vara som min mamma :)

Utmanar till följande Jan och Johi att avslöja personliga hemligheter om sig själva.

A broken hallelujah (eller Hannas avautumiset!, läs bara om du är färdig för ocensurerad text)

Att vara förtjust och kär är för en flicka härligt, men många gånger väldigt plågsamt. Man går omkring och tänker på "tänk om"-situationer, vilka i verkligheten aldrig sker. Man slutar ofta upp med ett brustet hjärta och ångrar att man öppnat upp sitt hjärta. Man sysselsätter sig med en massa saker för att sedan komma över dessa pojkar.

Litet av en samma känsla har jag nu. Jag får tårar i ögonen, vilka just nu faktiskt är nyttiga eftersom mina ögon är så otroligt torra just nu. I de flesta situationer och under de flesta åren av mitt liv kunde dessa tårar ha orsakats av tragedier i umgänget med det motsatta könet. Nu är detta inte fallet. Jag läste mina mejl och påmindes av mitt brustna hjärta som jag försökt gömma och dränka med en hel del skolarbete. Min kärlek till min församling.

Kanske kan jag beskriva det med ett oerhört bra förhållande med ömsesidig kärlek och respekt som sedan plötsligt tar slut. Att yttre krafter så hårt river i de båda parterna att de tvingas ifrån varandra. En församling är inte bara en gemenskap bland många kristna gemenskaper där vilken som helst gemenskap är lika bra.

Första Johannesbrevets första kapitel handlar nästan bara om gemenskap. Om hur de lärjungar som med sina sinnen upplevt Jesus berättar vidare om Honom och det eviga liv som finns i Honom, varför? Jo, "för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus." Varför skall vi ha gemenskap? jo, "för att vår glädje skall vara fullkomlig." Johannes fortsätter med att beskriva vad gemenskapen med Jesus i ljuset åstadkommer, "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd." Allt detta finns i gemenskapen: enheten med Fadern och Sonen, glädjen, att tillsammans hålla sig till ljuset och nåden som då kommer oss till del. DENNA gemenskap har jag upplevt i Markus församling.

En fyndig och ytterst klok person kunde nu kommentera att alla kristna är en del av Jesu Kristi församling, Jesu brud, den stora skaran av de utvalda troende som kommer att leva för evigt med Herren Jesus Kristut i himlen. Att jag inte skall sörja över en bristfällig församling här på jorden, när evigheten väntar och att Herren står alltid bi fastän församlingar faller. Detta är förvisso sant. Men det tröstar inte i den situationen som är ett faktum: att en församling jag älskat faller sönder eller ges i fiendehänder.

Så många gånger har jag skrivit om min församling. Om vad Markus församling har gett mig. Om hur jag ända från början, år 1997, har känt mig andligt hemma i Markus, om hur god undervisning och kristen gemenskap jag fått och upplevt i Markus. Jag är evigt tacksam för det.

Ännu har den slutliga dumppandet inte skett, men den nalkas och jag vet att de kristna bröderna och systrarna lever kvar som kristna bröder och systrar i en ny församling, men det gamla är sedan för alltid förbi. Och det kommer jag hela mitt jordliga liv att bli och sörja och sakna.

Två sånger som just nu beskriver mina väldigt subjektiva känslor:

Alicia Keys - Try sleeping with a broken heart

Leonard Cohen - Hallelujah (Love is not a victory march, It's a cold and it's a broken Hallelujah)

Lyssna och reflektera över min liknelse.

Hemma i eget hem med tid för tankar

Det är faktiskt skönt att bo i ett eget hem. Har varit hemma i Parkstad några gånger sedan flytten och där känns ännu också som hemma, men samtidigt har jag ett eget hem. Bra känsla. O Stevie Wonder gör inte saken värre samt en ledig dag med många goda stunder bakom. Livet är en härlig gåva från Gud, ävenom det finns ännu bättre saker att se framemot (himlen).

För att rapportera följdenligt så kan jag säga att jag efter veckoslutet sover som en stock här hemma i Mejlans. Rummet är ännu städigt, men skåpen är tom. i bättre ordning efter lite korgar från Ikea. Ännu sku ja behöva en tvättkorg, ett badrumsskåp och kanske en sänglåda samt vissa saker hemifrån, men mamma säger att sånt ska man ha tålamod med. Så de ska ja.

Om församlingen kan jag orda några meningar. Jag är otroligt tacksam och man kan väl säga att man inser det goda man har först när man håller på att mista det. Fast jag nog ren insett det tidigare. Men så e de bara. Vi får be om Guds ledning för framtiden och att lösningar hittas. Jepjep.

Nu kom Johi o några gäster så nu ska ja sluta. Godnatt!

Sista natten hemma

Imorgon byts Parkstad mot ett ställe närmare skolan. Idag förde ja bara en del kläder o möblerna dit o de såg ännu fint ut. Nu när ja har packat precis ALLT som skall med tvivlar jag att jag kommer att kunna hålla ordning.

Ja e nog så trött redan att ja int kan mera ens gå o sova. Sen vill jag fråga er efter en diagnos: vad är det om man inte en natt får sömn alls o man bara e pigg fast klockan går mot 3 och 4 och 5? Om ni hittar på vad det är så dela med mig. Jag är nyfiken :P.

Perfection is reached

Mamma och Hanna har druckit det bästa möjliga kaffet som finns på hela jorden. Mokkamestarit från Tammerfors har superbönor, tex. Etiopia Harar, som malda och kokade i pressopanna resulterar i världens bästa kaffe. Detta kaffe får man från Stockmann (såklart) eller så kan man köra till Tfors och köpa i deras egen butik (blir lite dyrare). Efter detta kan jag inte mera dricka vanligt kaffe.

Upplevelsen av denna kaffekopp är otrolig! Till en början, när kaffet är hett smakar det rostad mörk kaffeböna, lite som ytan av en böna om man äter en sån. Sen när kaffet svalnat blir det en mera sammetslik smak, som det inre av bönan, och konsistensen är som rinnande honung på tungan. Sätter man mjölk i kaffet kommer det ännu en arom ur kaffet, den blir som silke. Lätt, men tung och den underbara smaken uppfyller hela munnen. Nästan som smulten choklad, fast det är kaffe.

Önskar att alla kunde få dela denna upplevelse, helt härligt!

Ny höst

Hösten kom plötsligt. I juli och augusti var jag i Kenya, i Afrikas värme, och dagen efter att jag landade på fädernejorden så inledde jag höstens studier och vädret var som i kallaste oktober. Så nu sitter jag inne, i Henriks rum, och myser i min FC Femurs collegedräkt och lyssnar på Westlife. Jess :D.

Om en månad blir det igen något nytt: jag flyttar bort hemifrån. Johi och jag flyttar in i en fin lägenhet på Manskun. Så just nu njuter jag av sista dagarna hemma med familjen. Snart kommer Johi och när studierna tar över påriktigt vet jag att oktober snart är här. O-ou.

Egentligen har jag just nu så mycket i huvudet att jag måste sluta skriva. I Kenya kunde jag ta hur mycket tid som helst på mig att skriva, men det hinner jag inte med här hemma så jag tror jag ger upp innan jag ens börjar. Kanske får jag chans att skriva någon kväll. Wow vad olikt livet är här hemma jämfört med Kenya, jag vill dit tillbaka någon dag.

Klarsynthet i den kristna tron

Ett tydligt tecken att sommarlovet från studierna inletts är att jag har tid med seriösa blogginlägg och övriga viktiga saker, som motion och vila. Gud är god som ger dem båda två.

Denhär veckan har vi i Markus distrikt fått lyssna till en serie föreläsningar om Den Helige Ande och Hans verk. På måndagen hölls föredragen av Markus Saarinen (tror jag han hette) från Österbotten och Halvar. Idag, lördag, fick vi lyssna till Boris Sandberg och Vesa Pöyhtäri, Vesa är från Uleåborg.

Det som framkommit tydligast är att kristen tro inte är något "fiilispohjaista". Vi är inte satta i världen utan ledning, i dopet har vi fått den Helige Anden som gåva. Men Han är inte en röst som talar till oss genom våra tankar och genom andra mänskor, inte heller är Han ibland mer eller mindre närvarande. Han är vår Hjälpare, konstant närvarande, genom DHA har vi möjlighet att tro på Jesus och förstå Ordet. DHA är närvarande i Ordet och sakramentet. GENOM ORDET (Bibeln) talar Gud till oss genom Den Helige Ande.

Det kan kännas som att detta är för objektivt och inte lämnar plats för personliga upplevelser av Guds personliga och DHA:s ledning. Dessa finns naturligtvis där, Gud leder oss och Han kan tala till oss i enlighet med Ordet. Men vi måst ha Ordet för att pröva det som vi upplever att Gud talar och för att ha en KLAR OCH TYDLIG GRUND. För känslor kan ändra, en god upplevelse efter tex. ett Pieksämäkiläger kan ta slut snabbare än den kom och utan det stadiga fästet i Ordet och Den Helige Andens ledning och tilltal därigenom är vi annars helt borttappade. Så vi skall alltid lita mer på Guds Ord än våra egna upplevelser, känslor och tankar och vi skall alltid söka mer vad Gud talar till oss genom Ordet än vad Han inger oss för tankar.

En annan av de många saker jag har lärt mig är hur tydlig Den Helige Ande är. Han inger inte flummiga profetior, eller helar sådär någotsånär utan när Han verkar så e de klart och tydligt. Han helar totalt och omöjliga fall är under inga omständigheter omöjliga för DHA (dvs. Gud). Han talar också klat och tydligt, i enlighet med Bibeln genom profeter. Han kan också använda präster för att förmedla profetior utan att prästerna är medvetna om det (tex. då en bra Ordets förkunnelse talar omvändelsets budskap till någons personliga liv). Han talar "suoraa suomenkieltä" och ord som går i uppfyllelse.

Helande, tecken och under är inte något som sker i sig själv och som skulle ha värde i sig själv. De bekräftar Ordet, de kommer där Ordet predikas och förkunnandet av synd och försoningen i Jesu blod skall alltid vara i centrum. Jesus allena skall alltid vara i centrum. Vi skall naturligtvis lämna utrymme för helande, tecken och under i vår kyrka, men vi skall inte lyfta det till centrum eller låta det vara tecken på en levande församling eller DHA:s närvaro. Vi skall inte tvivla på att vi har Den Helige Ande och tron på Jesus Kristus som Han ger. Håller vi oss till Guds Ord har vi DHA. Att inte tecken och under sker konstant betyder inte att vi saknar Anden. Anden verkar på det sättet som Han vill där Han vill. Inte på våra villkor.

Vi skall inte tro att vi, för att vi har DHA, har omedelbar gudskontakt så att allt vi tänker, upplever och hör av andra som vi tror att kommer från Gud är absolut gudsord. Apostlarna hade det, vi felar och har det inte. Det enda rättesnöret, det hundraprocentiga Gudsordet finns i Bibeln. Bibeln är inte heller oklar, utan allt där står går att förstå, vi skall inte vara falskt ödmjuka och säga att "ingen vet vem som har rätt". Bibeln är nog tydlig och skall tolka med Bibel och vill vi ha mer av Gud, finns det att finnas i Bibeln. Vill vi uppleva DHA:s närvaro kan vi göra det i Ordet och sakramenten (dopet och nattvarden).

Det känns bra att bli återförd till klarsynthet. Jag är en person som leds så av mina känslor, något som i skrift för mig skulle vara helt ologiskt och falskt kan för mig, framställt känslomässigt, bli så rätt. Senare inser jag hur vilse jag gått. Nu vet jag att jag har fått ett klart och tydligt Kristi budskap predikat för mig och jag känner genast igen det. Det är verkligen en bra känsla att lyssna till Andens tilltal genom det rena klara Gudsordet. Inget förblir flummigt utan helt fullt asiaa. De e bra att veta att det inte hänger på oss och våra erfarenheter och känslor utan bara på Den Helige Andes verk. Yeah!

God morgon Vasa!

Befinner mig för tillfället i Vasa på praktik på Korsholms HVC. En rolig vecka skall jag säga! Jag har lärt mig en massa, fått göra en del nya saker (knäpunktion!) och fått umgås med mina klasskamrater, vilka är ett gäng goda typer. Vi har tittar på lätkä, gått på länkar och igår for vi ut och segla med världsmästaren Silja.

Nu skall jag publicera en bild. Ha de bra vänner!

De känns så rätt så de int kan va fel?

Jaa, känslor. Denna vecka har jag för första gången i mitt liv känt: dethär vill jag göra resten av mitt liv. Det handlar om läkaryrket. Jag har fått arbeta på Mejlans och Pejas som kandidat. På måndag tog jag emot patienter på jouren: undersökte och tog status och gav mina idéer om fortsatt vård till ansvariga kirurgen. Jag fick se en pleurapunktion, en insättning av en suprapubiskateter och lärde mig diktera och konsulterade en (alltför) charmig blodkärlskirurg. Idag på Pejas fick jag scrub in på tre operationer, göra en cystoskopi, touchera en enorm prostata och sätta in en suprapubiskateter själv(!) samt följa med en lärorik mottagning.

Dessa två dagar har gett mig en så säker känsla på att 1) jag klarar av dethär, 2)jag kan något redan, 3)jag lär mig hela tiden och sist men inte minst 4) detta vill jag verkligen göra! Helt otroligt att ha en skön känsla efter "jobbet", helt annat från känslan efter en hel dag på bibban med böckerna (teorin bakom allt det jag nu får göra med händerna!).

Jag tänkte nog fortsätta lite på känslorna. Jag vet med mig själv att jag i de flesta situationer kan behärska mig. En kirurg som inte har sin bästa dag, som snäser och inte vill hjälpa och lämnar rummet som jag stiger in i, det tål jag. Såna går att mjuka upp, att vara snäll mot, att ta emot och försöka bli oberörd. Men sen finns det de andra, den värre sorten, de som får mig att tappa masken helt: charmiga. Jag blir alldeles tomatröd, vet inte hur jag skall bemöta dem, försöker att svara möjligast kort och inte visa hur glad jag egentligen är av uppmärksamheten. Jag säger er att det av mig kräver en hel del viljestyrka att i den situationen hålla huvudet kallt och inte gå med i spelet. För att inte tala om snygga, flörtiga patienter... Man testas i hur god yrkeskunnighet man har och hur mycket man låter sig påverkas av känslor.

Samma problem existerar med mig och personer i min omgivning sådär annars också. De e lätt att umgås, skämta, skratta med folk som man bryr sig lite om vad de tycker om en. Men så fort det är frågan om nån man uppskattar högt kan umgänget bli stelt för att man (jag) är så mån om att visa bara de bästa sidorna och inte säga/göra något dumt. Så å ena sidan skall och vill jag vara en känslosam person, men å andra sidan måste man i många situationer bara sätta känslorna åt sidan.

Vi var ikväll med tjejgruppen och såg filmen Desert rose. Den om någon väcker känslor. Men huvudpersonen, som berättar en sann historia om sitt eget liv kan nog hålla huvudet kallt. Hon kunde berätta en romantisk historia om hur hon steg från enkelt nomadliv till ett glamoröst lyxliv och träffades sina drömmars man. Men hon väljer att lämna romantiken utanför och kallt behandla ett grym sak som hon själv också utsatts för: omskärning av kvinnor. De e nog mycke som skiljer hennes förutsättningar från de som västerländska unga kvinnor har.

Såna saker idag. Sol och värme på kommande :)

Majmånad

Våren har återigen rusat förbi och plötsligt är det sommar och min kalender e fullspäckad som Stockmann på Galna dagar. Nu springer jag lite i förväg, icke att förglömma att jag ännu har 3 veckor skola kvar. De flesta dagar 8-14:30 skola, okej, praktiskt taget är jag aldrig i tid en 8ans morgon :P. Men de känns bra just nu o gå i skola och det vackra vårvädret stimulerar nog till positiva tankar. O Helsingfors e så vackert o skönt o jees o alltdedär. Digii starkt!

Maj har hittils varit skön. Ja har sovit lite mera än i april, fått bort min aprilangst och all övrig nedstämdhet och Herren har ersatt den med påminnelser om Honom. De e jees. Ja ha börja på en ny bok: Jesus i centrum, därför är jag lutheran. Strålande bok me bra poänger. Träffar ni mig kan ni fråga om den så berättar jag gärna. Ojoj va de e terapeutiskt att skriva.

Nu har jag snart gjort riktiga läkargrejer i kliniken i ett halft år. Ja ha kommi igenom alla tenter o snart väntar en veckas praktik i Vasa. Vissa saker börjar ren bli helt vanliga. Kela på de. Jag som en läkare, int sku ja ha trott att jag stiger i de stora skorna så snabbt. Sen e ja helt färdig för Kenya. De blir bra med paus och något helt utöver det vanliga. Yeah! Ha de bra possen, nu baunssaa ja!

25 Dinge (skriven förra året, men nyfunnen :D)

1. Jag är troende kristen, Jesus är min hemmapojke (av nån anledning låter homeboy coolare...), min bästa vän och min Frälsare (igen låter Saviour mera beskrivande). Jag ger Honom mitt liv och skall leva med Honom i evighet i himlen.

2. Jag diggar en hel massa alla slag av lagsporter. Fotboll på våren och hösten, volleyboll på vintern och bitchvolley på sommaren och sedan Eishockey im Winter. Recently joinade jag också ett tantfutislag.

3. Musik är (nästan) allt. Lyssnad, spelad, sjungen, dansad till, whaever. Kan avslöja min inte alltför tuffa idoler: Celine Dion, Carola, Laura Pausini och sedan de tuffare: Sarah Kelly, Michael W. Smith, Blackeyed Peas, lots of RnB...

4. Jag har spelat violin i 10 år (jep, ja vet, erfarenhet går inte alltid hand i hand med skills), men piano och gitarr vore även kula instrument att lära sig spela.

5. Ibland ångrar jag att jag inte tog violinspelandet på allvar då jag var yngre. Fast då skulle mitt liv se helt annorlunda ut idag.

6. All (skön)litteratur jag befattar mig med nuförtiden har ordet "medical" i titeln och är minst 1000s lång. Som yngre tjej idkade jag sådant som att läsa för skojs skull, jag började vid den ringa åldern av 3 år.

7. Jag har aldrig varit i daghem eller förskola.

8. Jag är ingen nörd, jag bara råkar ha alla rätta svaren. Exempelvis den gången då biologilärarinnan i högstadiet fråga mig vad en reflex är och jag reflexmässigt satt upp handen och svarade "det att man markerar när läraren ställer en fråga"... ja vet att de tar ont i er att känna en så smart person som jag.

9. I lågstadiet var jag immer so schön, jag diggade verkligen trumpetbyxor och andra snygga kläder (pyöräilysortsit kunniaan!) och bar matchande blå ögonskugga till skolan var dag. En verklig skönhet redan vid unga år...

10. Min skönhet har nått omåttliga vidder det senaste halva året då jag slutade bita naglar förra oktober. Enda problemet blir då naglarna inte blir korta mer av sig själva och man verkligen måste klippa dem!?!

11. Min vänstra tumme brukar få folk på gott humör. Den är stor och söt som en slickepinne.

12. Omåttliga vidder kan vi lugnt tala om i sammanhanget Hannas matvanor. Det händer inte sällan att jag föräter mig, sanningen är att jag bara älskar mat! Potatismos, knackkorv, fisk, färskt bröd, pasta o sås, god sallad... U name it, but the girl is easy to please :P

13. Jag har fått det vackra smeknamnet Sotanorsu av mina kära bröder. Jag tror det syftar till att jag är så sportig. (Mary, back me up here)

14. Efter all denna sarkasm kan jag blygt erkänna att jag finner mina nyckelben och axlar särskilt välformade.

15. Jag saknar totalt förmågan att sminka mig själv. Konstigt med tanke på mitt förgånga som en "skönhet" i lågstadiet. Mascara kan jag ändå använda och ms. ripsentaivutin träffa jag förra året och blev helt förtjust.

16. Det finns de i min nära krets som tror att jag är beroende av koffein. Alldeles onödigt att oroa sig för 5-6 koppar dagligen, vissa dricker ju dagligen mer vatten är så!

17. Jag planerar få ett mera barn än Jenni, eller kanske inte, men minst 6 så mina barn kan kicka Jan&Frejas barns ass i volleyboll!

18. Jag tycker verkligen om naturen, att länka eller promenera på nya ställen är ett måste och när årstiden byter vill jag alltid vara mycket ute för att vittna det.

19. Just nu känns det som om jag skulle vilja åka utomlands, till Kenya och missionera eller till Tyskland som utbyteselev, eller bådeoch.

20. Ich mag alle verschiedene Sprachen, l'allemand et francais sont tres intéressant. Också latin ligger nära hjärtat, non scholae sed vitae discimus.

21. Under min begränsade fritid tittar jag gärna på film, hömppä går hem precis lika bra som actionleffor. Star Wars och LOTRina kan man inte se för många gånger :)

22. Som liten hade jag lite fler än 80 Barbiedockor, plus olika stora stora dockor och deras sängar och saker. Jag lekte med dem tills att jag var 12-13 år gammal.

23. I tonåren föll jag sedan för alla bedårande väskor, dem har jag lika många som Barbiena tidigare, i olika märkern, färger och storlekar.

24. Dehär välsigt informativa sakerna skriver jag om mig själv på en högteknologisk ljusröd bärbar dator av märket Sony Vaio. Keyword: ljusröd. För övrigt är jag ingen datanörd och lider av tangentbordsdyslexi.

25. I mina unga år rodnade jag ofta väldigt snabbt och enkelt. Det var pinsamt och pinsammare blev det när folk påpekade om saken. Nuförtiden skäms jag sällan över nånting jag sagt eller gjort, kanske psyket mognade i takt med äggcellerna?

Stressad hypokondriker

Min kropp e nog sån att den int ger så mycket uttryck för mitt psykiska tillstånd sådär i allmänhet. Men nu har jag börjat få otäcka hjärtklappningar, susningar i öronen och snabb puls. Efter att redan ha studerat en tid börjar jag känna igen hur saker borde fungera och hur de inte borde vara. Och när jag även känner till riskerna som kommer av att saker är fel blir jag ju nervös. Nu är det ingen sjukdom jag har eller något som är fel, men som medicinare kollar jag upp alla symptom väldigt noggrannt.

Den bästa läkaren är ändå mamma. Hon vet exakt vad det är som jag har, alltid. Så hon säger hela tiden: "Hanna e du stressad o vad stressar dig?" Sen bryter hon ner alla mina stressmoment i små delar. Ok, det tar ju inte bort stressen, men det lindrar den när man har lite mera kontroll. Fast vardagen löper ju trots stress o allt annat. Men i något skede måste det komma en utlösning så att man får vila och koppla av efter att stressande sakerna blivit skötta. Det kommer snart... :)

Påsklördagen - en dag av väntan

Igår, långfredagen firade vi Jesu smärtfyllda, ödmjuka och förnedrande väg från ångesten i Getsemane, via översteprästernas, romarnas och folkets hån och gissel, till Huvudskalleplatsen utanför Jerusalems stadsportar, där Lammet slaktas. Väntan under fastan och stilla veckan kulminerar i denna, för världen, hopplösa Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum:s död. Men förr oss kristna gäller Pauli ord i Rom. 5:8 "Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." Jesus SEGRADE över döden och därför kan vi kristna säga som Paulus "Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss." (Rom. 8:37)

Vi firade långfredagen med att samlas med kristna systrar och bröder. Det har blivit tradition att se The Passion of the Christ, sedan diskutera filmen, läsa bibelställen som anknyter till Jesu död (Ps. 22, Jes. 53) och sedan lovsjunga och be. Alla tyckte filmen var bra, trots att många av oss redan sett den 4-5 gånger. Varje gång öppnas något nytt och det blev givande diskussioner. Cicci hittade ett lämpligt bibelställe för vår gemenskap i Apg. 2:46 "Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje."

När Jesus hade dött var lärjungarna modfällda, de var i sina hem på sabbatsdagen och sörjde. Trots att Han, enligt evangelierna, på tre olika ställen hade berättat att Han kommer att dö och uppstå på tredje dagen förstod de inte. För oss kristna idag, med facit i handen, är lördagen en dag av väntan. Jesus har dött, men vi väntar på att Han skall uppstå. Vi väntar på att fastan tar slut (och man får äta choko och facebooka igen :P), Han fullbordar sitt verk genom att öppna för oss vägen till evigheten.

"Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans." Rom. 6:5"ipse autem vulneratus est propter iniquitates nostras adtritus est propter scelera nostra disciplina pacis nostrae super eum et livore eius sanati sumus" Isaiah 53:5

Inlägg nr. 400

"Bloggandet minskade då Facebook kom, bloggandet ökar när Facebook är på paus." En logisk slutledning. Skolan fortsätter för min del ännu till imorgon (skärtorsdag) och just nu njuter jag av att skriva min senaste patientberättelse och lyssna på Natalie Grant (helt awesome lovsång!).

Idag lärde jag mig en ny sak på universitetet: "nuorena lääkärinä nauttii tietämättömyyden tuomasta varmuudesta". Sedan gammalt är det ju känt (både angående studier och annat) att tieto lisää tuskaa och så tycks vara fallet. Men är ångest varje gång onyttigt? Mitt svar är nej. Känslor är bra även om de upprör (synbarligen). Det är även upprörande att reda upp känslor som har hämmats/dämpats i längre tider, men ack så givande och uppbyggande trots den ångest de kan förorsaka. Sen kan vi diskutera om det lönar sig att dämpa känslor eller ej och i vilken grad det är nyttigt.

"Dåren släpper lös alla sina känslor, men den vise håller dem tillbaka." Ords. 29:11