Om att pröva sitt hjärta rätt inför Gud

Detta blogginlägg bottnar i tankar efter en predikan (7.8.2016 Vakuuttunut Jeesuksesta) av Missionsstiftets präst Markus Pöyry om fariséen och publikanen. Hade egentligen tänkt fira denna lediga kväll med artiklar om nyföddas epilepsier, men skrivivern och inspirationen tog över :)

Pöyrys predikan handlar om verkligen fundamentala saker i den kristna tron och ämnet är viktigt för varje kristen så jag rekommenderar att du lyssnar hela predikan först. Jag kan försäkra er svensktalande att ni helt säkert förstår Markus tydliga finska uttydning. Han predikar om ämnet hur vi kan vara säkra på att vi är rättfärdiga och predikar om den rättfärdighet vi fått av Jesus jämfört med fariséens felaktiga uppfattning om sin egenrättfärdighet. Jag tänkte dock koncentrera mig på det Markus tar upp i slutet av predikan - problemet med det som vi tror är motsatsen till fariséen.

I många kristna sammanhang och inte minst i lutherska gudstjänster uppmanas vi innan nattvarden (ofta också innan syndabekännelsen) att pröva våra hjärtan. Predikanten eller prästen kan ha en motiverande inledning där han tar upp hur vi borde vara och ställer oss frågan om vi har levt vårt liv på detta sätt? Har vi varit tacksamma för alla de välsignelser vi fått i livet, har vi levt kyskt och inte fallit i begärssynder? Har vi älskat Gud mer än människor? Tanken bakom dessa frågor är att få oss att känna oss skyldiga och syndiga dvs. få oss att känna det motsatta som fariséen kände.

Jag har alltid känt ett obehag för denna typs frågor. Som tonåring när jag sporadiskt besökte en pingstförsamling och man efter dessa frågor blev kallad till altaret för att ge sitt liv åt Jesus kände jag mig inte alls bekväm att gå till altaret även om jag kände mig väldigt missmodig. Också i en luthersk mässa kan jag känna mig obekväm när dessa frågor ställs inför syndabekännelsen och jag inte får den syndanöd som prästen försöker framkalla.

I den lutherska mässan är bakgrunden till denna fråga i 1Kor 11:28 "Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren." Innan nattvarden vill prästen att var och en som kommer till nattvarden får motta Guds fullständiga förlåtelse och inte Guds dom (som kommer över dem som ovärdigt tar emot nattvarden).

Såsom Markus undervisar i sin predikan är att pröva sig själv här, såsom Paulus skriver, inte att pröva sina synder och söka djupt i sin själs mörka skrymslen efter möjligast mycket dreck och smuts. Trots att vi kristna ibland kan se detta som fromt är det i verkligheten inte det. I 2Kor 13:5 skriver nämligen Paulus följande: "pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet." Att pröva sig själv är alltså att pröva sin tro och fråga sig själv om jag tror på Jesus Kristus. Att pröva oss själva om vi förtröstar på Honom, om vi är övertygade av Honom.

Problemet med att med förstoringsglas söka och söka synder i sig själv för att sedan läsa upp den bedrägliga listan åt Gud är att vi gör djävulens arbete. Detta är farligt! När vi gräver i vår själs djup kommer vi inte att hitta annat än synd och smuts och än mera av det, för till vår natur är vi helt i synd fallna människor. Vi hittar bara brott mot Guds vilja, otillräcklighet och misslyckanden. Varför, ja, varför skulle vi vilja gräva efter detta och göra djävulens jobb när vi redan lider mycket av att han gör det för bra själv? Detta är inte fromhet utan dumhet.

"I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, ty du har kastat alla mina synder bakom din rygg." Jes. 38:17

Att höra denna predikan var förlösande för mig. Att påminnas att vända blicken bort från mig själv och mot Jesus och att påminnas om att inte försöka framkalla syndanöd genom en djupdykning i mitt syndiga hjärta. Jag tror att jag tillsammans med alla er kristna bröder och systrar kan säga att jag med mig själv vet mig vara syndig. Precis såsom Markus Pöyry säger så avslöjar Guds lag i Bibeln det åt mig. Också alltför ofta påminner djävulen mig om det. Som tur är inte evangeliets kraft beroende av om jag i den stunden när syndabekännelsen läses känner mig bedrägligt syndig eller inte. Evangeliet ger fullständig förlåtelse oberoende av mitt känslotillstånd! Halleluja.

Den avgörande frågan - och här vill jag också fästa alla icke-troendes uppmärksamhet - den avgörande frågan när vi står inför Jesus och vet med oss själva att vi är syndare som förtjänar Guds dom och evig förtappelse är: vem litar du på, vem sätter du din förtröstan på, vems hjälp är du övertygad om? Här hoppas jag innerligt att svaret för allas vår del är på vår kära Herre och broder Jesus Kristus.

Markus Pöyry målar till slut upp en underbar bild om hur djävulen står och frågar oss om våra gärningar räcker till himlen - vi hamnar svara nej. Räcker vår trosglöd då för att komma till himlen - igen tvingas vi svara att knappast det. Men när djävulen då frågar om vi är bland dem som räddas till himlen svarar vi med säkerhet JO! För vi är övertygade om Jesus. Vi har frågat Honom till råds, vad har Han redan har fullbordat för vår skull? Han har dött i vårt ställe för att vi skall få Hans rättfärdighet! Vi och jag kan säga med Paulus i Fil 1:6 att jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i mig också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.

Är kvinnans kropp hennes egen - kort om aborter och hemförlossningar

Först vill jag säga att detta inlägg inte är skrivet i syfte att provocera. Jag skriver för att reflektera kring helheten "kvinnans kropp" ur en kristen synvinkel och försöker besvara de frågor jag själv har ställts inför på sistone. Om inlägget väcker frågor är det bara att kommentera så försöker jag besvara frågorna.

Förra veckan överskred hemförlossningarna nyhetströskeln i Vasabladet och Österbottens Tidning. Jeanette Östman skrev i VBL 8.8.2016 om det ökade antalet hemförlossningar i Svenskösterbotten och här i Vasa har hemförlossningar bekymrat oss på sjukhuset under sommaren. Redan i juni (VBL 17.6.2016) skrevs det i Österbotten om det ökade antalet hemförlossningar i Finland. Tänker inte i detta inlägg gå in på åsikter för och emot, som yrkeskunnig tycker jag att det ur barnets perspektiv är der allra bästa för barnet att födas på ett sjukhus med omedelbar möjlighet till intensivvård för nyfödda.

Problemet - såsom jag ser det - är det samma som i diskussionerna om abort. Man gör frågan till en kvinnofråga och säger att "kvinnan har rätt att välja" eller "kvinnan bestämmer över sin egen kropp". I Sverige pågår en stark rörelse kring hemförlossningar med sloganen "min kropp - mitt barn - mitt val". I diskussionen om abort har dessa argument använts länge och dessa gör det omöjligt att diskutera frågan sakligt eftersom vi kvinnor tar illa upp om någon ger uttalanden som berör vårt personliga område, vår kropp. Frågan om att avsluta ett liv eller frånta ett barn dess möjligheter till bästa möjliga vård vilseleds till att gälla kvinnan. Egentligen väldigt absurt och egoistiskt. Det ofödda barnet, som ännu saknar röst och bestämmanderätt över sin egen kropp, glöms bort i båda diskussionerna.

För att återgå till kvinnans kropp. Är kvinnans kropp verkligen hennes egen som så många argumenterar? Som svar på frågan erbjuder jag ett bibelställe för att diskutera saken ur en kristen synvinkel som jag lovade. I 1 Korinterbrevet 7:4 står det följande i Pauli undervisning om äktenskapligt samliv: "Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun." Jag räknar ut att inget foster, vare sig hos en mamma som vill abort eller hos en mamma som önskar hemförlossning, har blivit till utan äktenskapligt samliv dvs. sex. I detta sammanhang gäller det därmed att kvinnan inte bestämmer över sin egen kropp. Mannen och kvinnan som förenas i äktenskapligt samliv bestämmer gemensamt om kroppen i enlighet med 1Mos 2:24 - de är ett kött.

Martin Luther förklarar i boken "Om kyrkans babyloniska fångenskap" den protestantiska kyrkans syn på äktenskap och jämför den med synen i den romerska kyrkan. Han skriver att mannen eller kvinnan efter trolovning (eller efter äktenskap) inte mera tillhör sig själva och därmed är deras kroppar inte mera deras egna att bestämma över. De kan inte ge bort det som inte är deras (dvs. skall inte kunna ha sex med någon annan) för de kan inte ensam bestämma över något som inte är deras (dvs. deras kropp). Också Timothy Keller, en evangelisk präst och undervisare i New York är i samma linje med Luther angående detta.

Jag kommer alltså till den slutsatsen att kvinnans kropp, i dessa fall som berör aborter och hemförlossningar, inte är kvinnans egen att bestämma över. Inte heller skall såklart mannen ensam bestämma över kvinnans kropp. Som kristen kvinna vill jag hålla fram den kristna synpunkten och utifrån den fortsätta diskussionen om aborter och hemförlossningar och andra saker där kvinnan försöker vara envåldshärskare i frågor som hennes autonomi inte i verkligheten sträcker sig utöver.

Den synd som jag dagligen behöver bli avslöjad i

Min tro består av två delar: lag och evangelium. Som en akademiskt högtutbildad människa känner jag ett visst drag efter mera kunskap. På grund av min kristna övertygelse och mitt därmed självklara intresse i Guds Ord resulterar detta i en djupare insikt i Guds lag. Jag kan bra lyssna många timmar på undervisningar kring specifika ämnen i den kristna tron och skriva bloginlägg, till vilka jag söker efter en speciell kunskap. Jag mättar min kunskapstörst och lär mig mera om Guds lag.

Trots att jag ibland tänker det (och också ibland tror på det själv) så räcker inte min kunskap och insikt i Guds lag till min frälsning. Jag blir frälst genom evangelium, genom den relation med Gud som Jesus gjort möjlig genom att Han tog på sig min synd på korsets trä. Jag, trots att jag i mig själv är en syndare, får ha en obruten relation med Gud. I den relationen talar Gud till mig och jag talar tillbaka. Gud, som har gjort allt för mig som både i och utanför universum är möjligt, älskar mig så högt att min naturliga reaktion på detta borde vara att jag dras till Honom som till en magnet och längtar efter Honom så oändligt mycket mera än två makar kan längta efter varandra. Men jag finner mig alltför ofta i den situationen att jag inte längtar efter och törstar efter min himmelska Far och den intima relationen som jag kunde ha med Honom. Jag nöjer mig med att be bara när det känns att jag vill och jag behöver få hjälp och väljer alltför ofta annan läsning än Bibeln. Jag inser inte att mitt andliga liv är beronde av en daglig dialog mellan mig och Gud.

"Gud, du är min Gud, tidigt om morgonen
söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt land
som försmäktar utan vatten." Ps 63:2

Jag finner mig vara aningen nyfiken på alkoholister, prostituerade, brottslingar och andra vars liv ser ut att gå ut över ett stup. Deras synd är ute i öppen dag, andra vet det och de själva vet det mer än väl. Ingen blir bedragen av ett vackert slipat yttre. Men om synden inte är offentlig då frestas vi till stolthet över vårt eget liv och likgiltighet angående allt det Gud har gjort för oss. Vi vill kanske ha Gud med bara på femtio eller åttio procent av vårt liv och tycker att resten klarar vi bra av själva.

I en predikan jag hörde av Markus Pöyry i kyrkan i våras berättade han hur djävulens främsta attack riktar sig på vår relation med Gud - vårt böneliv och vårt bibelläsningsliv. Djävulen vill mest av allt att vi slutar upp med det. Han drar oss bort från Gud och låter oss bli stolta över att vi klarar oss så bra själva. Låter det inte ganska lindrigt? En liten obetydlig sak om vi inte lyckas med en daglig dialog med Gud i bön och i bibelläsning. Nog är väl otukt, avund, lust och girighet mycket värre?

Ett avbrott i den dagliga relationen, där Gud talar till mig och jag talar tillbaka leder till slut till ett mycket värre tillstånd än de ovannämnda synderna. Vi blir omedvetna om vår synd. Vi blir stolta över hur bra det går för oss, vi blir egenrättfärdiga och kommer till slut att sakna rättfärdigheten från Gud. Att ligga i det offentligt synliga syndadiket skulle då vara ett bättre alternativ, för om vi inte tror oss ha någon synd behöver vi inte heller bli frälsta. Vi kan ha ett akademiskt intresse för teologi, men totalt sakna en personlig intim relation med den Frälsaren som har dött för all vår synd. Så att behandla avståndstagandet från det dagliga umänget med Gud som en naturlig fas i den kristnas liv eller en bagatell är väldigt farligt. Vi behöver känna igen den synden mot första budet - att vi väljer något annat till gud över oss än den Allsmäktiga Treeniga Guden - och hårt bekämpa den.

Redan för länge sedan fick jag följande tips för mitt kristenliv: don't pray to get smarter through His Word, pray to get to know Him more through His Word. För mig gäller det att inte nöja mig med ett akademiskt kristet intresse för mer kunskap om Gud, utan att därtill intensivt längta efter, trängta efter och kämpa för en daglig dialog där jag får fördjupas i min relation med min Far.

Till slut vill jag ännu ta upp varför denna personliga relation med Gud är så viktig. Gud har satt oss som sina tjänare i den här världen. Paulus skriver i Filipperbrevet att han helst skulle vara hemma hos Gud, men om livet på jorden innebär att hans arbete bär frukt, vet han inte vad han skall välja (Fil 1:22). Några verser innan (v. 20) skriver Paulus att han är viss om att "Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör." Detta som Paulus skriver är vår kallelse, som han uttrycker det är det vad vi både lever och dör för - att Kristus genom oss skall förkunnas och lysa sitt ljus över all mörkrets makt som härjar i världen runt omkring oss.

Om vi tror att vi lever i ett andligt vakum kan vi bli lata och inte inse nöden och nödvändigheten av att Kristus blir förkunnad. Men för att vi vet att där inte Kristus bor, där bor en annan andemakt, så är det livsviktigt att Kristus genom oss blir förkunnad för dem som är omkring oss. Förra söndagen predikade Pöyry om vem som bor i vårt hjärtas kammare. Han påpekade hur det till det yttre rena och städade hjärtat, det som jag skrev om tidigare som inte vet med sig om sin synd, det hjärtat som inte har blivit renat genom vatten och ande (inte tagit emot frälsningen) inbjuder demoner och onda andar att bo i det. Så både för oss, för vår egen frälsnings skull, och för andra, som Gud genom oss kan leda till frälsning, är det av yttersta allvar att vi tar vara på både lag och evangelium. Att vi med den största ivern och i Jesu Kristi kraft arbetar för vår personliga, djupa relation med vår Fader, som Jesus har öppnat för oss genom sin död.

(Tack till Sofie för en kort, men intensiv och inspirerande diskussion på eftermiddagen!)

Lite mer utförligt om nattvarden, under en tågresa

Vi firar nattvard i alla kristna gemenskaper och samfund.  Men vad är nattvarden egentligen? Är Jesus fysiskt närvarande i brödet och vinet eller är nattvardens måltid mer av en symbolisk betydelse? Och vem är välkommen till nattvarden och vem är inte?

Jesus instiftade nattvarden samma kväll som Han skulle bli förrådd, precis såsom instiftelseorden i 1Kor. 11:23-26 börjar: "Den natt då Herren Jesus blev förrådd…". Jesus skulle lämna lärjungarna, men gav dem ett löfte om att de, och också vi som kommer efter dem, lekamligen skulle få träffa Honom igen. Han hade redan tidigare i Joh. 6 sagt att Han kroppsligen skulle vara närvarande i nattvardens bröd och vin.

"Jesus svarade: "Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet." Joh. 6:53-58

Nattvarden är de troendes måltid, där Jesus lovat vara med. Nattvardens bröd och vin är Kristi kropp och blod  i vilka det ges syndernas förlåtelse genom Jesu instiftelseord. I nattvardens centrum står alltså Jesu ställföreträdande död på korset, nattvarden är det rena evangeliet. "Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer." (1Kor. 11:26) Jesus låter sig själv dödas för all världens synd, Han blöder på korset för att vi skall få försoning med Gud. I nattvarden finns därmed syndernas förlåtelse. De uttalade orden "för dig utgivet, för dig utgjutet" försäkrar personligen åt varje nattvardsgäst syndernas förlåtelse i Kristus.

Är Jesus då verkligen närvarande i nattvarden? Luther lär ha sagt att han inte släppte dem till nattvarden, som inte kunde instiftelseorden. Utan instiftelseorden som uttalades av Jesus redan den första påsken är brödet och vinet bara verkligen bröd och vin. Utan Jesu ord firar vi bara en måltid. Men genom det gudomliga Ordet förvandlas brödet och vinet och Kristus är själv fysiskt närvarande i nattvarden. I en artikel om nattvarden skriver den svenska bibelforskaren Seth Erlandsson följande: "Såsom två åtskilda naturer i Kristus är oskiljaktigt förenade utan att de blivit förvandlade, så är också i nattvarden två olika naturer, nämligen det naturliga brödet och Kristi sanna och naturliga lekamen, här på jorden tillsammans närvarande i detta sakraments förordnade handling." Alltså äter vi bröd och vin, men mottar Kristi kropp och blod.

Hur blir då vårt bröd och vin i nattvarden Kristi verkliga kropp och blod? Seth Erlandsson förkarar det enligt följande: "Det är helt och hållet den allsmäktige Gudens kraft och vår Herre Jesu Kristi ord, instiftelse och förordning som åstadkommer Kristi lekamens och blods närvaro i nattvarden. Det är de sanna och allsmäktiga Jesu Kristi ord, som han talade i första instiftelsen, som är kraftiga och verksamma ännu idag."
 
Vem är välkommen till nattvarden? Nattvarden är en gudomlig ordning given av Jesus själv till församlingen. Nattvarden är således inte till för alla. Guds Ord i förkunnelsen (predikan, bibelundervisningen) riktas till alla människor utan undantag, men nattvarden är given endast till de troende i Guds församling, där den skall firas till den yttersta dagen. Därför är den en värdig nattvardsgäst som bekänner sig tillhöra Guds församling och som också tror Jesu instiftelseord och bekänner sig behöva förlåtelse för sina synder. Luther skriver i lilla Katekesen: "värdig och väl beredd är den som sätter tro till dessa ord: för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse".

Nattvarden är ett vittnesbörd om en gemensam bekännelse, om en gemensam tro och därmed är nattvardsgemenskap kyrkogemenskap. Paulus skriver om denna gemenskap (koinonia), vilka firar nattvarden tillsammans i 1Kor. 10:16-17. "Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd." I samma kapitel lite framåt beskriver han hur vi inte kan ha del i både Herrens bord och andra bord, dvs. vi skall i regel besöka bara ett nattvardsbord. Att inte tillåta någon att besöka nattvardsbordet är inte att fälla en dom över personen, utan endast ett meddelande om att man inte med personen delar församlings- eller kyrkogemenskap. Ifall personen i fråga vill ansluta sig till församlingen och överge andra församlingsgemenskaper och annan nattvardsgemenskap kan den därefter komma till nattvardsbordet.

Paulus är hård angående de ovärdiga nattvardsbesökarna (obs. att här inte menas de som hör till en annan församling) och därför skall också vi vara nogranna med nattvardsbesökarna. Den som inte tror på Jesu ställföreträdande död, den som inte tycker sig behöva förlåtelse och den som inte vill överge sitt syndiga leverne är inte värdig nattvarden. Om dem som mottar nattvarden ovärdigt står det skrivet att de äter och dricker en dom över sig (1Kor. 11:29). Därför skall vi både pröva oss själva innan vi går till nattvarden och som församling gemensamt avråda alla dem i församlingen som är ovärdiga från att gå till nattvarden. Den som äter och dricker en dom över sig mottar i nattvarden inte förlåtelse, utan förhärdelse och detta är en dom.

Vad behövs för att ta emot nattvarden? Det som behövs är ett troende hjärta. Gud är den som ger oss denna tro, denna förtröstan på att brödet och vinet verkligen genom Hans Ord är Kristi kropp och blod och verkligen kan ge oss syndernas förlåtelse. Alltså tas förlåtelsen i Kristi kropp och blod emot endast i tro.

Åt dem som funderar över sin egen värdighet säger Luther: "Jag skulle gärna vilja vara värdig, men jag kommer inte på grund av någon värdighet utan på grund av ditt ord och för att du har befallt det. Jag vill gärna vara din lärjunge. Med min värdighet får det sedan gå hur det kan." Alltid är vi inte lika tyngda av vår synd, men då kan vi tro på Ordet, där det klart avslöjas vår alltigenom syndiga natur. Att ta emot nattvarden är för oss svårt för att det i nattvarden ges oss nåd och förlåtelse helt gratis. Den i Kristus döpta kommer till nattvardsbordet för att söka hjälp mot synd och helvete och får utan egna meriter sätta sig ner vid Guds nådebord och ta emot förlåtelsen. För oss är det samtidigt både alltför underbart, men också så svårt att förstå och bara ta emot. Men att besöka nattvarden är vad Gud befaller oss att göra och då skall vi göra det.

Länkar:
Seth Erlandssons undervisning om nattvarden

C.F.W. Walthers teser om nattvardsgemenskap

1 Kor 11:1-16 - en text om detaljen med huvudduken i Korint

"Om en man ber eller profeterar med något på huvudet vanärar han sitt huvud. Men om en kvinna ber eller profeterar utan något på huvudet, så vanärar hon sitt huvud. Det är samma sak som att ha håret avrakat. För om en kvinna inte har något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig håret. Men om det är en skam för en kvinna att klippa eller raka av sig håret, så bör hon ha något på huvudet. [---] Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet? Lär inte själva naturen er att det är en skam för en man att ha långt hår, men en ära för en kvinna, eftersom hon har fått håret som slöja? Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed, inte heller Guds församlingar. " 1Kor 11:4-6, 13-16

 Många gånger har jag hört kristna kvinnor fundera på detta stycke i Första korinterbrevet. Jag vet att en del friförsamlingar har en sådan sed att kvinnorna i gudstjänsten eller under nattvarden eller under en bönestund med både kvinnor och män har på sig en huvudduk. Någon har nån gång frågat mig varför lutheraner inte har det, om vi bara förbiser Pauli ord i 1 Kor eller om det tidigare fanns en sådan sed som sedan dog ut. Senast blev jag tillfrågad av en helt icke-troende man som har långt hår om hans hår är en skam för honom. Ur en kvinnlig lutherans perspektiv försöker jag nu förklara hur jag uppfattar ovanstående bibelstycke.

 Första korinterbrevet 11-14 är skrivet från Paulus till församlingen i Korint  och där beskriver han hur gudstjänsterna skall gå till och hur församlingmedlemmarna skall bete sig under sammankomsterna. Väldigt praktiska kapitel. Kapitel 11 börjar med att Paulus berömmer församlingen för att de har hållit fast vid den apostoliska traditionen och sedan fortsätter han med att beskriva det inbördes förhållandet mellan man och kvinna. Detta är huvudpoängen i 1Kor 11: 1-16. Stycket därifrån som jag har plockat upp ovan är endast en detalj i Pauli brev, ett fel  eller brott i församlingen har ville rätta till.

Paulus undervisar korinterna att de skall ära sitt andliga huvud - Kristus. Korinterna skall, liksom Kristus, söka Faderns vilja, göra den och genom det ära Fadern. Att Kristus är varje mans huvud, mannen kvinnans huvud och Gud Kristi huvud (v. 3) betyder att kvinnan är i samma ställning i förhållande till mannen som Sonen till Fadern. Definitivt inte en rangordning alltså. Förhållandet är ett kärleksförhållande, där två är ett och där kvinnan av fri vilja underordnar sig mannen, såsom Kristus underordnar sig Fadern. Mannen och kvinnan är likvärda. Detta underordnande gäller i sammahangen hustru-man, dotter-far eller församlingsmedlem-församlingsäldste och inte överlag i samhället. (t.ex. på arbetsplatser). Paulus talar ju här till församlingen om saker som berör församlingslivet, inte om samhället. 

Sist av allt i 1 Kor 11, i v. -13-15, går Paulus sedan in på detaljen som församlingen i Korint hade brutit mot. Paulus talar både om hur vi som män och kvinnor skiljer oss från varandra, men hur vi helt och hållet är beroende av varandra. Paulus hänvisar tillbaka till tanken om att ära sitt huvud och förklarar hur vi män och kvinnor på olika sätt skall ära våra huvuden och då kommer vi till frågan vad kvinnan skall ha på huvudet och vad mannen inte skall ha på huvudet. Även om Paulus här talar väldigt praktiskt och om en detalj så hänvisar han bakåt till tanken om det andliga huvudet och till uppfattningen om mannens och kvinnans inre förhållande. Vi måste alltså läsa stycket som en helhet.

När vi ordagrant läser Pauli text står det att det är en skam för en kvinna att be eller profetera utan något på huvudet, men för mannen igen en ära. Helt tydligt skall det alltså finnas en skillnad mellan män och kvinnor och deras beteende i församlingen. Mannen har huvudet öppet - han underordnar sig Kristus och Gud. Kvinnan underordnar sig därtill ännu mannen och visar detta med ett täckt huvud. I de kristna församlingarna under det första århundradet (såsom Paulus nämner i v. 16)var seden och kulturen att täcka huvudet och håret med en duk. Kvinnan visade på det sättet respekt åt männen och klädde sig i enlighet med 1Tim 2:11 och 1Petr 3:3-4 anspråkslöst och hade sin ära och skönhet istället i  "hjärtats fördolda människa med den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande".  Många bibelforskare hävdar också att tanken med huvudduken var att inte klä sig provokativt i gudstjänsten och detta har säkert också varit en deltanke. Syftet med att Paulus tar upp denna detalj var för att tillrättavisa korinterna i något kvinnorna i församlingen gjorde fel i, emot den tradition de hade i de andra församlingarna och Paulus ansåg det vara skamligt. Kvinnorna i Korint försökte med sitt beteende ta männens ställning i Guds ordning och det var vad som gjorde Paulus så upprörd att han specifikt ville skriva om denna detalj.

Jag tror att huvudduken är en kulturell fråga. Tanken och normen bakom - att klä sig anständigt, ära Gud (sitt överhuvud) med sitt beteende och att respektera männen och underordna sig dem gäller dock för oss idag och det ser jag att är poängen med stycket. I ett samhälle som vårt, där de flesta kvinnor går med håret oskylt, väcker det heller ingen anstöt eller uppmärksamhet att ha håret oskylt i församlingen. Det skulle snarare vara avvikande och eventuellt uppseendeväckande om kvinnorna skulle vara skylda i församlingen, när de inte är det annars. Jag tror snarare att vi skulle bli mer självmedvetna och känna oss konstiga om vi hade duk på oss. Att ordagrant följa Pauli ord här i 1 Kor 11 skulle enligt mig mera vara en symboliskt gest än en lydnad mot Guds Ord. En lydnad mot Guds Ord för oss kvinnor är att ta vår position som kvinnor och inte sträva efter de uppgifter och den ställning Gud har gett männen. I vårt samhälle idag är detta den viktiga frågan att diskutera och inte det huruvida kvinnor skall ha huvudduk eller inte. Hur fel har vi inte uppfattat Guds Ord i sin helhet om vi diskuterar huvuddukar men samtidigt inte gör skillnad på manliga och kvinnliga präster?

Till sist vill jag ännu nämna om kvinnors och mäns hårlängder eftersom det också är något som tas upp i detta stycke och som jag blivit tillfrågad om. För att igen se på helheten tror jag att tanken då var och ännu är att skilja mellan manligt och kvinnligt. Gud skapade oss till man och kvinna, Han skapade oss olika och vi ärar Gud och Hans gudomliga ordning bäst genom att vara just det Han skapade oss till. Alltså, så länge som håret på en kvinnas huvud gör henne kvinnlig och håret på en mans gör honom manlig är det i enlighet med vad Paulus skriver i 1 Kor 11.

Om att ha ett andligt hem

För två veckor sedan flyttade jag till Vasa. Efter dryga 28 år i Helsingfors och efter dryga 18 år i samma församling ledde Gud mig att lämna både familj, vänner och mitt andliga hem för att fara till en nytt ställe. Arbetet fanns färdigt och var orsaken till flytten. Lägenhet fick jag rätt enkelt. Att mitt andliga hem också skulle flytta hade jag inte insett. Jag visste i vilken församling jag skulle enagagera mig, men så sent som först när jag anlänt i Vasa kollade jag upp när och var församlingen samlades.

Mitt nya andliga hem är i Missionsstiftets gudstjänstgemenskap i Vasa. Församlingen har mässa varannan söndag, men de andra söndagarna har Missionsstiftets finska församling mässa i samma kyrksal och där går jag också. Församlingsmedlemmarna är dels de samma i både den finska och den svenska församlingen.

Jag flyttade på en lördag och på söndagen gick jag till min första mässa. Jag var mitt i uppackandet och var lite tveksam att gå till kyrkan mitt i allt, men jag gick. Jag tror att båda mina bröder skulle skratta om de sett min stora svarta långa yllekjol, svarta läderstövlar och gråa ylletröja jag gick dit i, men församlingen välkomnade mig väldigt glatt och vänligt. Predikan av Markus Pöyry slog mig rakt in i hjärtat, vilket den gjorde också idag. Jag visste genast att jag var hemma. Kläderna var fel, tidpunkten enligt mig olämplig, men jag både kände och visste att jag var på rätt plats. Här skulle jag tjäna och bli tjänad. Samma känsla fick jag helgen efter i den svenska mässan. Ett väldigt varmt emottagande, Guds Ord som predikades uppriktigt och rakt och trossyskon som delade tankar och känslor efter mässan i kaffebordet.

För mig har det alltid varit en självklarhet att jag har ett andligt hem. Jag vet att det är ganska ovanligt bland lutheraner i både Svensk- och Finskfinland att känna såhär. Ett andligt hem är samma som ett fysiskt hem - ett ställe där du har kärleksfulla föräldrar och syskon, där du kan vara precis som du är, där du kan känna dig trygg och där du litar på det du blir lärd, där du såklart får ifrågasätta, men där du ställer dig under hemmets auktoritet så länge du tillhör hemmet. Ett sådant fysiskt hem är jag van vid och ett sådant andligt hem är jag van vid.

Förutom att jag är van vid de ovanbeskrivna både andliga och fysiska hemmena tror jag dessutom att båda beskrivningarna är så som det skall vara. Jag tror att ett barn mår bäst av ett fysiskt hem såsom jag beskrev det. Likväl tror och vet jag att en kristen mår bäst av att ha ett andligt hem. Ett hem med ett överhuvud, en församlingsherde som tar ansvar för sina får och som ger fåren vad de behöver. Ett hem som den kristne kan besöka regelbundet och ett hem den kristne längtar efter att besöka. Ett hem där den kristne med andra kristna får samlas i Jesu namn och får ta del av Guds Ord och de heliga sakramenten (vilka är givna just till församlingen). Och till sist ett hem där den kristne själv under hemmets regi får tjäna både i arbetet i hemmet (församlingsarbetet) och utanför hemmet (med att sprida evangeliet vidare).

Så nu gläds jag över mitt nya andliga hem. Det är ett hem där jag kan känna mig trygg och där jag vet och känner att jag får höra Guds Ord predikas åt mig (och åt andra i församlingen). I skrivande stund funderar jag huruvida jag mera vill höra till statskyrkan överhuvudtaget. Det blir en fråga att fundera på under nästa vecka. Jag tänker på dem och sörjer till stor del för dem som under statskyrkans regi inte har ett gott andligt hem och som inte har fått höra Guds Ord predikas rätt och rent så att det tveeggade svärdet stinger dem rakt i hjärtat. Församlingsherdens främsta uppgift är att leva av Guds Ord, att fördjupa sig i det och att med dess hjälp leda barnen i det andliga hemmet att rätt leva som kristna och i de flesta församlingar förverkligas detta i praktiken inte alls mera. Detta till mångas stora sorg och till en dels avfall från den kristna tron.

För att sprida evangeliet och för att åt de hemlösa kristna bidra med ett hem tänker jag ivrigt och flitigt göra reklam för min församling, mitt nya hem. Välkomna med mig till kyrkan på söndagen!

"Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. " Hebr. 10:25

Scheiße aus Neapel

Heutzutage passiert es nicht mehr so oft daß ich Kaffee zu Hause trinke. Oder daß ich mein Versteck von Zimtschnecken ganz leer esse. Oder daß ich krank bin. Aber wenn das Letzte von denen passiert kann man auch die zwei anderen erwarten. An dem Zeit kann es auch auch häufig vorkommen daß ich einen Blogeintrag auf Deutsch schreibe.

Jetzt hab' ich Zeit. Ich bin vor zweitem Mal diese Woche krank, und ja, es ärgert mich. Doch nicht zu dem Punkt daß ich unzufrieden sein würde (das werde ich fast niemals), aber zu einem Punkt daß ich wirklich was zu tun haben möchte. Und bevor ich mit den Weihnachtskarten anfange hab' ich auf meinem Tisch einen Artikel von Christian Braw (ein Schwede) auf Deutsch gefunden. Der heißt Göttliche Ordnungen - in der Theologie Martin Luthers.

Priester, Emeritus Christian Braw schreibt von der Ordnung, Ordo, Gottes. Er zeigt in dem Artikel wie das ganze Welt eigentlich sakramental ist, d.h. in allen, auch weltlichen, Ordnungen ist das Wort Gottes eingeschlossen und diese Ordo sind deshalb von Gott eingesetzt und von Gott geordnet. Am interessantesten fand ich in dem Artikel daß was er vom Amt als göttliche Ordnung spricht. Gottes Befehl und Gottes Gegenwart in dem Amt (z.B. Predigtamt, aber auch mein Amt als Ärztin) macht es zu einer göttlichen Ordnung. Braw erklärt weiter Luthers Gedanken: daß jeder Amtsträger ein vicarius Christi ist, ein Stellvertreter Christi, und handelt deshalb in Christi Auftrag in dem Beruf.

Als ich heute krank von der Arbeit bin und gerne da sein würde aber anderseits auch nach dem Herbst ganz erschöpft bin freut es mich von meinem Beruf sowas zu erfahren. Auch in meinem Beruf brauch ich nicht die Stärke und die Ergebnisse selbst produzieren. Braw schreibt dann am Ende des Artikels daß "überschreiten sie die Grenzen des Wortes Gottes treten sie aus der göttlichen Ordnung heraus" und "über das Evangelium hinaus [...] haben die Amtsträger keine Autorität". So muss ich mich  also daran denken lassen daß mein Amt, als Christin und als Ärztin, nur als göttliche Ordnung gilt wenn es vom Evangelium begrenzt ist. Die Stärke zu diesem Ordo Christi kommt auch nur vom Evangelium her, nirgendwo anders.

Na ja, jetzt bin ich fertig mit meinem neapolitanischen Kaffee. Soli Deo Gloria. 

Kristna föräldrar - en spegelbild av vår himmelska Far?

Ikväll, när jag sitter i soffan hemma hos mina föräldrar och de är i övre våningen och städar i mitt gamla rum vill jag ägna en stund om att skriva om föräldrar. Rättare sagt vill jag skriva om kristna föräldrar, om deras ovillkorliga kärlek för deras barn och om vad de mest av allt längtar efter att se sina barn bli. Jag skriver också åt dem som inte har kristna föräldrar, för vår himmelska Fars kärlek till oss och längtan efter att få se oss fullbordas till det Han skapat oss till, är ju ännu oändligt mycket större och starkare än våra jordiska föräldrars kärlek och längtan!

Många av er vänner som läser min blog (och jo, mamma och pappa också) har själva blivit välsignade med barn så ni funderar kanske på det här nu från en förälders synvinkel. Men jag vill beskriva ur ett barns synvinkel det jag har insett, som jag tidigare inte har känt till. En stor del av det här känner jag nu igen i Pauli brev till församlingarna: hur han med kärlek förmanar och skriver såsom till barn (1Kor 4:14-15, 2Kor 6:11-13, 1Tess 2:11-12, 2Tim 2-), om hur han älskar bröderna och systrarna som barn (2Kor 12:14-15, 1Tess 2:7) och om hur han längtar att få se dem bli det de var kallade till (1Tim 1:18).

Tidigare tänkte jag att mina föräldrar önskade se mig bli det ena och det andra: violinist, läkare, missionär, hustru, mamma... framgångsrik på olika livsplan helt enkelt. Säkert önskade de och önskar ännu dessa saker åt mig, men jag tror inte mera att de önskar det främst av allt. Hela mitt liv har jag blivit så otroligt mycket och ovillkorligt älskad av mina föräldrar att jag (tids mera och tids mindre) har velat uppfylla alla deras önskemål för att ge något tillbaka. Därtill har jag försökt hitta på ytterligare fler sätt att visa min kärlek tillbaka till mina föräldrar genom att ge dem tid, hjälpa dem med det jag vet något om eller det jag kan. Men jag har fått märka att inget av det här tillfredställer mig, inget av det här är egentligen det de främst vill av mig.

Min största insikt var att märka att det mina föräldrar mest av allt gläder sig åt och längtar efter är att få se mig dela samma längtan efter och kärlek till Gud och samma nöd för dem som ännu står utanför Hans nåd som de har. Det är vad de genom sitt föregående goda exempel och sitt leverne främst av allt har velat lära mig. Såklart har mina föräldrar uppmuntrat mig till goda skol- och studieprestationer och också till en del uppmuntrat en hälsosam livsstil och goda idrottsprestationer. Men på senare år har diskussionerna i stort sett alltid kretsat kring Guds ofelbara Ord, vilken vår uppgift är i Guds rike, vad vi gör för att föra Hans rike framåt och hur vi kunde kämpa för det ännu mera. Även när jag har upplevt dessa samtalsämnen uttröttande har de inte slutat diskutera om dem. Under åren har jag dessutom fått vittna hur de outtröttligt i praktiken gör det de har talat om i princip.

Denna uthållighet i att diskutera trosfrågor, detta tålamod och fördrag i kärlek med både oss barn och med andra människor, denna höga kristna moraletik och denna ovillkorliga kärlek mina föräldrar har visat oss genom sitt exempel vill jag nu ge vidare. Inte för att tävla med mina föräldrar och bli bättre än dem eller för att få känna att jag har betalat tillbaka, utan för att jag själv har fått uppleva frukterna av vad dessa saker kan åstadkomma. Jag har fått en enorm skatt i min uppfostran och den vill jag ge vidare, både till min närkrets just nu och i framtiden till mina barn. Det här är det jag nämnde om i början, det här är vad jag tror att mina föräldrar mest och främst av allt har önskat mig bli - en ivrig, flitig och outtröttlig Guds rikes tjänare.

I bästa fall kan alltså jordiska föräldrar vara spegelbilder av vår himmelska Far. Genom att de speglar Gud till oss ser vi just Guds Andes verk i dem och inte allt mänskligt och syndigt därunder. Som barn gläds jag över min upptäckt och som eventuell framtida förälder (och ni som redan är föräldrar) motiverar det här mig att ha rätt fokus i uppfostran.

Finlandssvensk och kristen - vilkendera väger mera i min vågskål?

Denhär texten är tillägnad alla mina finlandssvenska bekännande kristna vänner - i provocerande syfte eller som en tankeväckare, bestäm själva.

Min mamma är finlandssvensk och min pappa har så länge jag kan minnas talat flytande svenska, även om han ursprungligen är finsktalande. Vårt hemmaspråk var och är svenska och jag har gått i svensk skola i 12 år. Sedan dess har jag studerat till läkare i huvudsak på finska och arbetat dryga 2 år på finskspråkiga arbetsplatser med finskspråkiga patienter. Mina närmaste vänner är så gott som alla svensktalande, så även resten av vännerna, men min krets av finskspråkiga vänner ökar. Jag tillhör en svenskspråkig församling och de allra flesta av mina kristna vänner är finlandssvenska.

Nu undrar ni varför jag gör denna uppräkning. Som själv finlandssvensk och bekännande kristen och med en krets av vänner bestående av många finlandssvenska bekännande kristna har jag börjat irritera mig på vikten som språkfrågan får i våra uttalanden i social media och i våra val av politiskt parti. I det här inlägget tänker jag inte ta ställning till huruvida det är en skillnad om man är en finlandssvensk uppvuxen bland finskspråkiga i Helsingfors eller om man vuxit upp i de finlandssvenska urskogarna i Österbotten. Vi vet alla att det finns en skillnad, men jag påstår att den skillnaden inte får påverka vad vi prioriterar att kämpa för främst.

"För mig är livet Kristus" skriver Paulus i brevet till församligen i Filippi. Jag vet att jag tillsammans med er bekännande kristna vänner delar den här bekännelsen med Paulus. Det främsta och det allra viktigaste i våra liv är Kristus. I Korintierbrevet skriver samma Paulus om vad som är det enda som verkligen intresserar honom angående bröderna och systrarna i församlingen: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst." Denhär åsikten vill jag också att vi alla kan dela med Paulus. Att vårt intresse främst är våra trossyskons förhållande till den korsfäste Kristus, inget filosofiskt, politiskt eller teologiskt därutöver.

"... och döden en vinst" fortsätter Pauli bekännelse till Filipperna. Han vet och är övertygad om, precis som vi, att vår död slutar i en vinst över döden. Vårt jordelivs slut är början på en evighet i himlen. Jag tror att det här är orsaken till att Paulus är så mån om att bara koncentrera sig på Jesus Kristus och honom som korsfäst. Livet här på jorden är kort, evigheten är oändlig. Paulus visste och vi vet att det här gäller alla människor. Både dem som vet om Jesus Kristus och som har tagit emot den förlåtelse hans korsdöd har skänkt, men också dem som inte vet om det.

Orsaken till att jag irriterar mig över språkpolitiska ställningstaganden på Facebook, bloggar och i diskussioner med människor är att jag anser dem vara en petitess - inte något man grundar sin politiska åsikt på eller något man kämpar för i sitt anletes svett. Vi finlandssvenskar blir upprörda när tanten i kassan eller i telefontjänsten inte talar svenska och uppmuntrar varandra till att alltid börja på svenska och smått agressivt försöka få betjäning på svenska. För oss är det viktigt att alla finskspråkiga tvångsundervisas svenska i skolorna. Men hur agressivt ställer vi oss på barrikaderna när vår rätt att bli bemötta fördomsfritt som bekännande kristna eller när våra barns rätt att få kristen religionsundervisning hotas? Förhåller vi oss lika passionerat till ett fosters rätt till liv, försvarar vi lika häftligt den kristna moraluppfattningen och uppmanar vi lika ivrigt varandra att hålla fram vår kristna tro som vi gör med språkfrågan?

Precis som det svenska språket håller på att tappa sin ställning som officiellt språk i Finland håller den bekännande kristna tron på att tappa sin plats som majoritetsreligion. Till dags dato är bara en av tio finnar bekännande kristna. Detta avfall sker i hela Europa och därför uppmanar tom. förbundskanslern i Tyskland, Angela Merkel, oss kristna i Europa att vara mera synliga med vår tro. Om jag skulle bli tvungen att välja någondera att försvara med mitt liv, min tro eller mitt modersmål, skulle valet vara enkelt. Jag skulle välja det som har ett löfte om ett evigt liv efteråt. Jag har två orsaker till detta: 1) för att hållas kvar i min tro och få ärva det eviga livet och 2) för att vittna till de resterande 90 % av befolkningen som inte bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.

Inser ni vilken skillnad det är mellan språkfrågan och trosfrågan? Jag hävdar inte att försvar av det ena utesluter det andra, men i val av politiskt parti i Finland tycks det numera i praktiken ändå vara så. Min mening är inte att uppmana er finlandsvenska kristna vänner att helt sluta kämpa för språket, men att fästa uppmärksamhet vid vilken vikt vi lägger på de två frågorna. Vad väger mera när vi väljer beslutsfattare? Vad vill vi i social media och i personliga diskussioner föra fram flitigare? Vilken mängd energi och tid sätter vi på att försvara dessa två frågor, borde vi prioritera om?

You shall not pass!

J.R.R. Tolkiens (eller borde jag säga Peter Jacksons?) Lord of the Rings- samt Hobbit-trilogier i filmversion hör till mina all time favourite-filmer och jag kan se dem alla hur ofta som helst. Det bästa är om man får chansen att se alla sex filmer i ett sträck (ännu bättre om man skulle råka ha alla extended-versioner). Jag låg i magsjuka under helgen och början av veckan och fick denna rekordchans att njuta av Frodo och Bilbo Baggins äventyr under två dagar. Orsaken till att man kan se filmerna så ofta är att man varje gång får en ny aha-upplevelse eller märker något nytt i filmerna. Av den orsaken gick min filmtittning inte värst snabbt för jag pausade och spolade bakåt och försökte fota intressanta scener där Gandalf säger något klokt.

Tolkien själv var en bekännande kristen och när jag, som bekännande kristen, tittar på filmatiseringen av hans böcker försöker jag mest av allt tolka och förstå den kristna undertonen. När man tittar Hobbit- och LOTR-filmerna som ett maraton så märker man snabbt hur mycket ondska det finns i Middle Earth. Gamla drakar och vidrigare monster samt nya korsningar mellan troll och orcar. Jag tänker på olika scener från filmerna och vet att ingen kan undgå att märka mängden ondska.

Tolkiens beskrivning av Middle Earth motsvarar säkert vår värld just nu - ondskan ökar, synden får fotfäste hos fler och fler människor, även (eller särskilt) hos högt uppsatta män och kvinnor. Gandalf, hobbitarna, människorna, älvarna och dvärgarna kämpar ivrigt i båda trilogierna emot denna ondska och inspirerar dem som de möter att göra samma. De vill att alla skall göra ett klart val - för eller emot ondskan, för eller emot synden. Många, både älvar och människor, motsätter sig dessas iver till krig och avfärdar deras ord med att det inte är deras krig att utkämpa. Aragorn, den blivande kungen för människorna, säger då att kriget mellan gott och ont pågår och kommer att utbreda sig till att omfatta hela Middle Earth, oberoende av om de vill erkänna det eller inte.

 

"Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm!" Upp. 3:15

 

Till följande vill jag fritt beskriva ett avsnitt från den första filmen i LOTR-trilogin. Sällskapet som följer Frodo och Härskarringen har kommit till gruvorna i Moria. De möts där av den uråldriga ondskan Balrog. Gandalf beskriver honom som en ständigt återkommande illvilja. Sällskapet försöker komma ut ur Moria i liv och skydda Frodo och Ringen från orcar och Balrog. Gandalf, med sina övernaturliga krafter blir på bron, ser den uråldrige hemska synden öga mot öga och slår sin stav i bron med orden "You shall not pass!" Det onda, synden, skall inte denna gång få fotfäste, den skall inte gå vidare, den skall inte förstöra det goda sällskapet redan har åstadkommit, den skall inte komma vidare.

 

Vi måste se världen i vitögat, vi måste se sanningen. Det finns ondska och det finns fullständig godhet. Också Gandalf konstaterar detta åt Frodo i början av Sagan om Ringen. Han fortsätter med att säga "all we have to decide is what to do with the time that is given to us". Vi måste vara de som kämpar för det goda, vi måste lära oss att klart skilja mellan gott och ont. Att vara neutral eller ljummen är tyvärr att förneka hela sanningen, att inte erkänna den absoluta sanningens existens.

 

"Jag är vägen, sanningen och livet." Joh. 14:6

 

Det finns absolut sanning. Det finns absolut ont och gott. Precis som i LOTR och Hobbitarna så segrar det goda över det onda. Jesus har en gång för alla gjort detta. Så välj den Gode. Välj att kämpa för det goda. Det är synonymt med att kämpa emot det onda, den onde och all hans list. Det jag lärde mig från denna omgång av Hobbit- och LOTR-trilogierna var följande: Ställ dig inte neutralt till frågor av betydelse - bryt istället av den ondes väg, han skall inte passera!

 



Samkönade äktenskap ur ett kristet perspektiv

Dagens Helsingin Sanomat skriver i ledaren om den nya ändringen i äktenskapslagen, som tillåter även samkönade äktenskap (HS 25.4.2015 Laki kirjasi jo tapahtuneen). Trots Kristdemokraternas och många kristnas önskan om att den nya riksdagen skulle pröva lagändringen på nytt skriver HS att den nya lagändringen kommer att träda i kraft i mars 2017. Ledaren fortsätter med att informera att förändringen i attityden mot samkönade par nog har skett mycket tidigare: lagen om registrerat partnerskap kom redan år 2002 och årligen registreras kring 300 samkönade par (jfrt med 30 000 äktenskap årligen).

Som troende kristen ser jag på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna, ett förbund instiftat av Gud. I Bibeln beskrivs också sexualiteten som något som hör endast till äktenskapet (1Mos 2:24, 2Mos 20:14, 3Mos 20:10-17, Matt 5:27-28). Sex är något heligt och fint som Gud gett som gåva. Också i Finlands lag beskrivs (än så länge) äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och äktenskapet bekräftas av en vigsel. Äktenskapet är alltså instiftat av Gud och till äktenskap vigs man i Finland i den kristna kyrkan (eller borgerligt i magistraten). Gud förbjuder homosexuella parförhållanden (3Mos 20:13, Rom 1:24-27) och således också samkönade äktenskap.

Någon kan tycka att det här inte låter som en kärleksfull och god Gud. Men för att förstå Gud måste vi förstå Honom som helhet. Gud är fullständigt helig (Jos 24:19, 1Petr 1:15-16), rättvis (5 Mos 32:4, Ps 18:31) och kärleksfull (Rom 5:8). När vi ser på Guds beslut och regler kan vi alltså inte göra slutsatser som baserar sig på bara en del av Guds egenskaper. En del försvarar samkönade äktenskap med att Gud är rättvis och Gud är kärleksfull. Men då bortser de från att Gud är fullständigt helig: Han tillåter inte synd i sin närhet, Han kan inte se mellan fingrarna. Så att se på Gud och Hans vilja genom att bara beakta en del av Guds egenskaper leder till fel slutsatser.

I korthet är det här varför jag motsätter mig den nya lagändringen om samkönade äktenskap. Det är emot Guds vilja. Att viga samkönade par i en kyrka är att verkligen håna och häda Gud. Men jag tror också att en borgerlig vigsel av samkönade par är emot Guds vilja och är en hädelse. Så tillsammans med andra kristna och med Kristdemokraterna kommer jag att fortsätta kämpa för det äkta äktenskapet och för att den nya lagändringen inte skulle träda i kraft.

Långfredagen - vad vi människor är och vad Gud gör

Förra veckans lördag jourade jag för sista gången för en tid framöver. Jag sov dryga 5h och var så pass pigg på morgonen att jag inte kunde ha fått sömn genast på nytt. Jag gick till kyrkan, deltog i mässan och firade resten av dagen med familjen.

På natten under en jour, när jag börjar ha varit vaken över 20h och ständigt anstränger mig till det yttersta för att vårda patienterna rätt börjar tålamodet ta slut. Jag börjar tala långsamt till både föräldrar och personal, som om de inte skulle förstå, och jag fräser och klagar åt och om patienterna. Nästa morgon när jag vaknar efter ett antal sovna timmar och börjar begrunda kvällens och nattens händelser skäms jag över mitt beteende. Jag som annars är så glad och samlad, har tålamod och är nyfiken vid varje ny patient beter mig som en cynisk, bitter och elak läkare mitt på natten. Vad händer? Ju längre fram nattens timmar lider avtar mina resurser att kontrollera mig själv och min sanna natur som syndig människa kommer fram. Att så bli avslöjad som den jag är, en eländig syndare, känns hemskt. Jag tvingas bekänna med psalmisten: "Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig."

En bekant kirurg, en utan kristen världsåskådning, beskrev åt mig en situation när han under en operation hade förlamat en patient. Det var hans första större miss som läkare och han försökte beskriva den enormt uppgivna känslan när han var ensam med sig själv efteråt. Hur kunde han leva vidare med sig själv och sitt misstag? Skulle han nånsin kunna fortsätta som läkare? Hur skulle andra se på honom nu som människa och som läkare? Jag vet inte i vilket syfte han berättade detta åt mig, men hans råd till mig var att njuta av en liknande situation om jag nånsin skulle hamna i en sådan. Han menade nämligen att han i den situationen kunde känna vad det sannerligen är att vara människa. Hans synd var inte det han hade gjort, utan det han var. När all stolthet över egen prestation, över yrkesidentitet och över att man lyckas uppfylla andras förväntningar rämnar och man i sitt fall har tappat all kontroll då är det bara den råa nakna människonaturen kvar och i den naturen finns det absolut ingen skönhet.

De här två exemplen visar att varje människa, oberoende av om man tror på en allsmäktig, helig Gud eller inte, djupast vet med sig (och tidvis även tvingas märka det) att människan är en hopplöst förtappad syndare. Vi märker att det i vår egen natur inte finns något vackert eller något värt att prisas. Enligt vår rättsuppfattning kräver varje synd, varje brott, sitt rättmätiga straff. Som kristen grundar jag min rättsuppfattning på Bibelns ord, där det står att syndens lön är döden. Jag tror att denna dom gäller alla människor, även dem som inte tror på Bibeln. Enligt denna rättsuppfattning står vi inför problemet: vi är syndiga och vår synd förtjänar döden som ett rättvist straff.

Gud såg också människans problem genast efter syndafallet i Edens lustgård. Människan, som Han hade skapat till sin avbild, som Han älskade oändligt mycket, var och är på väg mot evig undergång. En fullkomligt helig och rättfärdig Gud kunde inte se mellan fingrarna på vårt brott, straffet för vår syndaskuld måste genomlidas. Gud ingrep och kom med en lösning. Det enda möjliga offret, en syndfri man, Hans egen son, skulle dö i vårt ställe och sona vår synd. "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom."

Idag på långfredagen firar vi och minns vi vad denna man, Jesus, Guds egen Son, gjorde för vår skull på korset på Golgata. Han fick utstå hån och utsattes för grym misshandel av den romerska pöbeln. Människorna för vilkas skull Han dog övergav Honom. Vi kan räkna oss själva in i denna skara. Allt detta genomgick Han för våra synders skull. "Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningar skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.[...] Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?"

För mig är långfredagens grymheter, Jesu omänskliga lidandes väg min största tacksamhets grund. Det underbara och ofattbara med långfredagens budskap är att det gäller alla människor. Alla har vi syndat och saknar härligheten från Gud och för all världens synd har Jesus lidit och dött. Detta gäller för mig och för dig. Om vi med den botfärdige rövaren bekänner vår synd och bekänner att vår dom är rättvis, om vi överger vår synd och vänder oss till Jesus som hänger spikad upp på korset trä, gäller för oss idag Jesus uttalade ord på korset "Amen, amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."

Min identitet som kristen – syndare eller helig?

Nångång under skolåldern, jag minns inte precis i vilken ålder, kommer jag ihåg att jag led av en enorm syndanöd. Jag hade en djup ångest som inte lättade på något sätt. Jag kommer då ihåg att jag sist och slutligen vände mig till Gud i min nöd. Denhär perioden räckte för mig över en hel lång sommar och många av det årets sommarminnen förknippar jag med den djupa ångesten. Men ännu idag kan jag komma ihåg känslan av när Gud lyfte bort all min skuld, hela min syndabörda. Jag kommer precis ihåg den fysiska, psykiska och andliga lättnaden jag kände.

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” 1Rom 5:8

Jag är totalt oförtjänt av den nåden som Gud har visat åt mig. Jag är och förblir syndig i mig själv och Gud tål inte min synd i sin närhet. För att jag skulle kunna komma inför Gud, tillbaka till en omedelbar gemenskap med Honom har Jesus tagit alla mina synder på sig och dött för mig.

De för evigheten kritiskt avgörande händelserna för mig är alltså 1) att Gud gjorde och fortsätter göra mig medveten om min synd och min frånvändhet från Honom och 2) att jag en gång för alla kan bli kvitt den synden genom Jesu gärning för mig på korset. Denna syndernas förlåtelse bjuder Gud åt mig gratis att tas emot och jag får bli en förlåten syndare.

Som förlåten syndare kan jag beskriva mig som ett vitt blanco papper. Tomt, rent och vitt. Gud fyller dethär pappret, mig, med sin helighet. Oförtjänt igen får jag ta emot den och inget, inget av all den helighet som fyller pappret är från mig själv. Jag – en förlåten syndare – är helig för att Jesus i mig är helig, inte jag. Så min identitet i mig själv är en förlåten syndare, men i Jesus är jag helig.

Här handlar det för mig, och säkert för många andra kristna också, om en balansgång. Det är en smädelse mot Gud att gå omkring och bära på sin synd efter att man blivit förlåten. Så att bara känna sig som en syndare vore fel i varje fall. Men jag märker att jag är rädd att gå inför att bara vara helig också. Då glömmer jag lätt grunden för min tro, varför Jesus överhuvudtaget måste komma till världen och vilket mitt förhållande är till Gud i mig själv. Så åter och åter får jag gå tillbaka till grunden i min tro, evangeliet, som lär mig att Jesus har gjort syndaren rättfärdig. Jag märker alltså att jag alltid måste utgå från detta mitt grundtillstånd, den förlåtna syndaren, för att uppfatta Gud, Hans Ord, mig själv och min omvärld rätt.

”Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig. ” 1Petr 1:15-16

Prästämbetet, det allmäna prästadömet och kvinnans uppgifter i dessa

Dethär inlägget kunde heta "varför är jag kvinnoprästmotståndare?" eftersom det ingående besvarar den frågan, men jag vill begrunda frågan om prästämbetet ur en positiv riktning, dvs. till vem Gud enligt Bibeln ger den särskilda kallelsen att vara präst och vad kallelsen innebär, inte till vem Han inte ger kallelsen. Därtill är frågan, som jag skrev i förra inlägget om församlingsrådsvalet (19.10.2014), aktuell i och med att ämbetssynen tycks dela Petrus församling i två (eller tre: för, emot och de som inte bryr sig) läger och den nyvalde kyrkoherden Daniel Björk har uttalat sin villighet att till nästa lediga prästtjänst anställa en kvinna.

Många ser ämbetsfrågan, eller kvinnoprästfrågan, som en bagatell. "Varför skall vi strida om detaljer när vi alla tror på samma syndernas förlåtelse genom tron på Jesus?" Detaljer i trosutövningen och gudstjänstordningen, vilka inte specifikt är definierade i Bibeln tycker jag också är fullständigt onödigt att strida om. Vi skall inte i onödan splittra en enhet i Kristi kropp. Men ifall detaljen, eller bättre kallad frågan för att ge den mera betydelse, är en i Bibeln klart uttalad ordning, t.ex. om äktenskapet mellan man och kvinna, och vi gemensamt ser Bibeln som ofelbart specifikt uttalat Gudsord är det en synd att medvetet bryta mot den ordningen och vi vill diskutera frågan för att hindra att synden får fotfäste i vår gemenskap och leder till att gemenskapen bryts. Så ifall att Bibeln verkligen har (och jag tror att den har det) en syn på ämbetsfrågan är det något vi vill veta om och då är det också något vi vill diskutera och sedan följa den ordning som Bibeln lär.

Så vad säger Bibeln om prästämbetet? I samband med att Herren befallde Mose om tabernaklet, som sedan efterföljdes av templet och som numera är gudstjänsthuset (kyrkan), befallde Herren om den första prästvigningen. Prästämbetet är en befallning från Gud. De första prästerna blev Aron och hans söner och både prästkläderna och prästvigningen var noggrant utplanerade av Gud (2Mos 28-29). Arons prästtjänst var att verka som medlare mellan Gud och människor och i den bemärkelsen upphörde den prästtjänsten (den levitiska tjänsten) i och med Jesus (Hebr 7:11-14, 1Tim 2:5). Jesus blev den eviga medlaren och försoningen mellan Gud och oss.

Också i kraft av Jesu framträdande på jorden har vi fått bli del av det allmänna prästadömet. Här, i det allmänna prästadömet, finns det faktiskt ingen skillnad mellan man och kvinna (Gal. 3:25).Vi får var och en tjäna i församlingen med de nådegåvor vi har fått, den rätten har vi fått genom vår himmelska arvsrätt och inte vår jordiska (såsom det var på GT:s tid att bara leviter fick tjäna). Detta tjänande med nådegåvor skriver Paulus om i 1Kor 12. Han beskriver olika nådegåvor som förekommer i församlingen: profeterandets, helandets, kraftgärningarnas, undervisandets, tungomålstalets nådegåvor. Dessa gåvor hjälper oss som "Krisit präster" i det allmänna prästadömet. Paulus beskriver kvinnor som tjänar med profeterandets nådegåva i 1Kor 11:5 och 1Kor 14:31.

Utöver nådegåvorna och det allmäna prästadömet skriver Paulus i 1Kor12 att det finns särskilda tjänster. En av tjänsterna, församlingsledarens tjänst (prästämbetet), beskriver han i 1Tim 3. Paulus tar i alla NT:s brev på ett eller annat sätt upp frågan om församlingsledarens tjänst, jag kommer främst att koncentrera mig på 1Kor och 1Tim samt Efesierbrevet. I Efesierbrevet 5 jämför han familjen, mannens och kvinnans enhet, med Kristi och församlingens enhet. Precis som mannen skall vara familjens överhuvud skall Kristus vara församlingens. 1Tim 3:4-5 beskriver hur församlingsledaren skall ta hand om familjen, och på samma sätt om församlingen. Ledaren är ansvarig för församlingen, han skall avlägga räkenskap för den, på samma sätt som en man är ansvarig över sin familj. Familjens överhuvud likställs alltså med församlingens överhuvud - mannen. Kapitlet innan, 1Tim 2:11-12 är helt i linje med dethär: "En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet."

Som kvinna kan jag modigt skriva om dessa bibelställen, som så många kvinnor upplever kränkande. Jag vet och jag ser det i Bibeln att Gud inte är ojämlikhetens Gud eller chauvinismens Gud, utan att Hans gudomliga ordning tjänar till både vårt, dvs. kvinnornas, och till männens bästa. "Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens" skriver Paulus i 1Kor14:33. Kapitel 14 i 1Kor är en fortsättning på nådegåvorna som beskrivs i 1Kor 12 och 13 och slutet av kapitlet använder Paulus till att beskriva hur Gud har tänkt allt i en gudomlig ordning. Prästämbetet är alltså en gudagiven ordning för ett särskilt syfte.

1Kor 14:26- handlar om ordningen vid gustjänsten och där talar Paulus först om hur hela församlingen är samlad till att tjäna Gud och varandra. Alla skall bli undervisade och allting skall prövas i ljuset av Guds Ord. Kapitlet slutar med verserna 33-34, där Paulus skriver i enlighet med 1Tim 2 om kvinnan: "Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar." Dethär är fortsättningen på vers 33a ovan: Gud är inte oordningens utan fridens Gud. Att kvinnan inte skall ha församlingledarens tjänst hör till Guds ordning. Redan under Paulus tid väckte dessa ord anstöt i församlingarna. Därför tillägger han genast efter detta "är det kanske från er Guds Ord har gått ut?" och inskärper med att det han skriver är Herrens bud (v.37). Det är alltså inte en bagatell att diskutera prästämbetet och vilketdera kön som lämpar sig till den tjänsten. Jag inser att orden låter väldigt hårda och om någon vill diskutera 1Kor 14:33-34 vidare gör jag det gärna.

Prästämbetet är som vi sett mera än en tjänst och en ordning. Det har ett syfte: ämbetet finns till för Ordets förkunnelse, för utdelandet av sakramenten, för att vi skall kunna få den frälsande trons gåva. I Augsburska bekännelsens femte artikel beskrivs ämbetet enligt följande: "Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud." Luther lär ha sagt att det är egalt varifrån eller av vem man hör evangeliets ord, även om man hörde evangelium från en tjurs mun skulle den som tror det med säkerhet bli frälst. Detta är visserligen sant. Men Gud har gett en befallning om prästtjänsten för Ordets förkunnelse, första gången åt Aron, och därefter genom hela Bibeln och efter Jesu tid till många fler. Men det finns också många som har en prästs uppgifter som Gud med säkerhet inte har gett den befallningen till.

Prästen finns inte till för sin egen skull eller för tjänstens/ämbetets skull utan för församlingens skull. Också Bibeln och sakramenten har i första hand getts åt församlingen, inte åt den enskilde kristne, även om de tjänar henne/honom också i privat användning. I Efesierbrevet 4:12-13 beskrivs prästens uppgifter: "De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." Prästen tjänar Gud genom att tjäna i församlingen, han tjänar genom att utrusta och leda församlingen genom att predika Guds Ord. Prästen är en herde, han är ansvarig för församlingen och för att leda dem till ett rent Gudsord, genom vilket de kan bli frälsta. I värsta fall kan en obiblisk församlingsledare leda en hel församling bort från Gud och därför skriver Jakob i sitt brev: "Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom."

I ljuset av dessa bibelställen och denna begrundan om vad prästämbetet är ser jag inte varför kvinnor eller män, som inte tar sitt prästämbete på allvar, borde "få bli präster". Gud har satt en ordning, vi förstår den inte alltid, men vi måste lita på att Han vet vad Han har gjort när Han har instiftat ordningen. "Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått" skriver Paulus i Ef 4:1. Gud har gett oss specifika kallelser och vi skall leva i dem så att vi i allt ärar Herren, inte sträva efter att i egen kraft bryta oss ut ur dem eller sträva efter andra nådegåvor, tjänster eller kallelser än de Gud vill ge oss (1Kor 12:12-).

Orsaken till att jag skriver detta inlägg om prästämbetet är inte att jag är stridslysten och vill poängtera saker som är fel. Som jag redan skrev vill jag ur positiv synvinkel utforska vad det är som Bibeln beskriver att är rätt och det jag hittar vill jag dela med mig åt andra som är ivriga att ta reda på vad Bibeln lär. För mig personligen är det det viktigaste att den präst som är min herde har sin grund på det rena Gudsordet och för att ta det omvänt så motsätter jag mig varken mer eller mindre kvinnliga präster än sådana manliga präster, som inte tar Guds uttalade ord i Bibeln på allvar och lär i strid med det. Den kristna kvinnan har många uppgifter och kallelser i församlingen och i de mindre gemenskaperna som Gud har lagt ner i oss och jag försöker ta mig tid att skriva ner också de tankarna i ett följande inlägg.

Källor:
- www.folkbibeln.net
- http://ottogranlund.blogspot.fi/2014/10/om-predikoambetet-foredrag-1342013.html
- http://www.vapaasatama.net/naispappeus.html

Kyrkopolitik och Guds Ord

Ikväll vill jag skriva om församlingen, kyrkoherdeval och församlingsrådsval. Det har inte kunnat undgå någon att det i vår församling, Petrus församling, valts en ny kyrkoherde denna månad. Också församlingsrådsvalet infaller i oktober och därmed är dessa kyrkopolitiska frågor aktuella just nu.

I första Samuelsbokens 8:nde kapitel läser vi om hur Israels folk begärde en kung av Samuel. Gud säger att Samuel skall ge dem det de ber honom om och tillägger: det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Herren varnade Israels folk och gav dem sedan kungar. I Kungaböckerna läser vi vidare om hur det går för folket och kungarna. Alla kungar avfaller från Guds Ord, den ena värre än den andra, och det heliga Gudsfolket Israel kommer i strid med sig själv och delas. När bokrullarna hittas igen under kung Josias tid (2Kung. 22) säger Josia: Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.

På våren deltog jag i en konferens för biskopar, präster och missionärer från finska kyrkan och respektive arbetare i kyrkorna, där finska kyrkan bedriver missionsverksamhet. Där frågade biskoparna och prästerna från tredje världen gång på gång av de finska herdarna och lärarna varför de har övergett Guds Ord, varför de talar precis tvärtemot vad som står skrivet i Guds Ord? Alltefter konferensen har jag haft en djup sorg över vår kyrka. En sorg och en nöd för de människor, vilka utgör 75% av vår befolkning, som hör till kyrkan, men som i allt större skaror i kyrkan inte får höra Guds tilltal och kall genom Hans Ord.

Krasst sagt är det numera i finska kyrkan snarare en regel än ett undantag att ju högre ställning du har inom kyrkan, desto mera litar du på dig själv och inte på Gud. Dethär kan ses också som en varning till de som önskar sig få sådana tjänster. Det ser ut som att det finska samhället (i och med att kyrkan är underställd staten) ställer allt högre krav på kyrkan att vara världslig och ha världsliga åsikter och kyrkan böjer sig under de hårda kraven även i frågor där samhällets åsikt klart är i strid med Bibeln dvs. Guds åsikt. Man väljer att lyda människor mer än Gud, i strid mot Guds Ord (se Apg. 5:29) Här kan t.ex. nämnas frågan om de homosexuellas "rätt" till kyrklig vigsel. Jag kommer inte att behandla den i dagens bloginlägg, men vill ni ha kommentarer så skriver jag gärna mer utförligt om det.

Det är precis dethär som första och andra Samuelsboken samt Kungaböckerna och Krönikeböckerna talar om: folket förkastar först Gud och väljer sedan över sig ledare som än mera leder folket bort från Gud.Dels är folket själva skyldiga till sitt avfall, men de gräver sig allt djupare ner genom att välja ledare som gör att avfallet blir ännu svårare. Josia ger svaret på vad följden av detta är: Guds vrede över olydnadens barn växer. Guds vrede är upptänd för att vi och våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok - här syftas till Bibeln, Guds Ord. Också i Nya Testamentet hittar vi hos Paulus samma allvar, i 2Tim 3:16 skriver han som en uppmaning snarare än som en varning: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.

Alla vi syndare blir ju träffade av dessa bibelord. Denna heliga Skrift undervisar ju att just vi, jag och du, hör till dessa mot vilka Herrens vrede är upptänd emot. Men alla hava de avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda (Ps.14:3). Till den enskilda troende människans räddning finns det dock en - Jesus - som har hållit alla Guds bud, dött för alla våra synder och gett oss sin rättfärdighet så att Guds i sin vrede inte straffar den som tar emot Jesu fullbordade fälsargärning på korset. Så jag koncentrerar mig inte på den enskilda människan nu, utan på dem som tillhör kyrkopolitiken: biskopar, kyrkoherdar och församlingsrådsmedlemmar.

Samuelsböckerna undervisar oss som enskilda kyrkomedlemmar att vara visa i vårt val av beslutsfattare och ledare. Om vi väljer att lyda och lita på ledaren mer än på Gud gör vi fel. Vi ger ledaren den makt han inte har och inte skall ha och deltar i att slutligen leda hela folket djupare in på avfallets väg. Så för att trygga församlingens och varje enskild församlingsmedlems rätta riktning bör vi se till att vi alla enskilt litar mest på Gud och väljer ledare som litar mest på Gud. Får vi en ledare (eller beslutsfattare) som tydligt avfaller från Gud och Hans Ord skall vi se till att inte följa honom, både för vårt eget och för hela församlingens bästa. Under rådande församlingsrådsval vill jag att varje rösträttig lägger dethär på minnet.

I detta församlingsrådsval kommer jag inte att använda min rösträtt. Min bostadsort placerar mig på Johannes församlings område och jag kan inte förmå mig att rösta på en kandidat som högst matchar mina svar med 46%. På församlingens listor finns inte en enda som skulle se Bibeln som Guds specifika uttalde ord och i frågor kring diakoni och medel för mission tycker de flesta kandidater att humanitärt arbete skall vara det enda arbetet församligen skall göra. På min egen församlings, Petrus församling, listor finns redan ett flertal som ser Bibeln som det Heliga Gudsordet och som vill främja det andliga arbetet i församlingen, vilket med Guds hjälp leder till att allt fler får höra evangeliet och får komma till tro.

Petrus församling har kriticerats, efter att rådet valde Daniel Björk till kyrkoherde, och sagts vara konservativ och diskriminerande. HBL skrev förra helgen att den konservativa falangen är liten och saknar praktiskt taget makt. Den tillträdande kyrkoherden kommenterar själv (bl.a. på yle.fi) och säger att han väljer att vara konservativ i sin bibelsyn, men progressiv i församlingslivet. I förra veckan, efter att valmaskinen för församlingsrådsvalet hade öppnat fick Petrus församling igen ett omnämnande i HBL om att vara den konservativaste i huvudstadsregionen. "I de övriga församlingarna stöder över 90 procent av kandidaterna kvinnopräster, skrev Yle tidigare i dag. Av Petrus 15 kandidater håller endast 6 med påståendet 'Det är bra att kvinnor kan vara präster'." Här kan nämnas att den nyvalde kyrkoherden talar för kvinnopräster (bl.a. HBL 10.10) och således inte representerar genomsnittet av församlingsrådskandidaterna. Kvinnopräster och predikoämbetet tar jag upp i nästa blogginlägg så också det lämnas obehandlat i detta inlägg, men be om en kommentar så svarar jag gärna.

Många har tagit illa upp av kritiken som Petrus har fått och varit snara att kommentera att vi inte är en konservativ församling, som om det skulle motsvara ett fult skällsord. Jag meddelar och medger att jag definitivt hör till den konservativa falangen: jag ser Bibeln som det rena Gudsordet, det enda uttalade ordet som Gud har gett oss och det Ord vi skall rätta oss efter och följa. Jag tar varken ordet konservativ som ett skällsord eller som en komplimang, utan jag ser möjligheten i att nyckelfrågor, som Bibelns tillförlitlighet, kommer upp till diskussion. För här handlar det inte om känslor, hur enskilda personer känner om vad som är rätt och fel, vad som är fräckt och sårande, vad som är rättvist och vad som är jämlikt, utan om vad som sägs i Guds Ord och att det som sägs i Guds Ord undervisas i församlingarna!

En församling är de heligas gemenskap. Det är en plats där Guds Ord och sakramenten förvaltas rätt, där människor kommer till tro genom att de hör Guds Ord och döps till församlingen och samlas regelbundet för att fortsätta ta del av Guds Ord. "De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna." (Apg. 2:42) Vi kan ha olika känslor och tankar om vad vi vill ha församlingen till och vad vi vill ha för verksamhet, men det centrala - Gudsordet - kan vi inte ta på känsla. Endera finns det i församlingen och Jesus är då centrum, eller så finns det inte och Jesus har lämnat församlingen. Därför kan ja inte se konservativ som ett skällsord.

Världen, människorna utanför det som kallas församling, kan inte förstå vad det är vi har i Gud och Jesus, Bibeln beskriver att det är en dårskap för dem. I Jesu översteprästerliga förbön ber Han för oss: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh 17:14-16) I de två första satserna ser vi våra förutsättningar som församling: vi har fått Guds Ord, har blivit pånyttfödda och hör därmed inte mera till världen och därför hatar den oss. Som församling, som Guds egna, skall vi inte överraskas av detta. Vill vi undgå detta blir vi tvugna att förkasta Gud.

För mig är det precis såhär svartvitt. Det finns världen och det finns Gud. Det finns Guds Ord och det finns människotankar. Augustinus lär ha sagt "Älska Gud och gör vad du vill". Satsen förutsätter en lydnad, en trohet och en tillbedjan och skänker oss frihet som lön. Allt utanför detta binder oss och leder oss bort från Gud. I det instundande församlingsrådsvalet kan vi främja det att vi vänder oss mot Gud genom att främja lydnaden gentemot Guds Ord. Rösta med vishet och be för valet och för församlingarna.

När jag bir stor vill jag bli...

Jag hoppas att jag aldrig vänjer mig vid och slutar tacka Gud för den lyxen jag kan ha from time to time. Min sista semestervecka av fyra har börjat och jag känner mig vemodig. Idag har varit och kommer ännu att vara en av de bästa semesterdagarna - och ändå firas den "bara hemma i Helsingfors". Lyxen jag talar om idag är att ja tid, råd och alla andra möjligheter jag har att en tisdagseftermiddag sitta på ett av Hfors absolut mysigaste caféer på Skatudden, Johan & Nyström co, och dricka en latte, äta croissant och skriva blogg samt förbereda Mission Week till september. Hela dagen har jag gjort saker jag älskar: ätit frukost i över 1h, fixat och bytt däcket på min kära cykel och sprungit en lång länk.

I början av semestern led jag också av Weltangst precis som många andra i Europa och världen. Jag tänkte att jag inte skall skriva ett blogginlägg om alla de caféer och lunchställen jag har provat på under min semester, eller alla de olika sportformer jag har sysslat med eller allt annat roligt jag har gjort. Nu har Weltangsten lugnat ner sig trots att världen ännu är i kaos och mina kristna systrar och bröders situation ute i världen ännu är kritisk. Jag sitter i övre våningen på ett café fullt med turister och känner nästan själv att jag är utomlands på semester. Bredvid mig sitter en kille som antagligen gör läxor, och dricker kaffe. En svensk i bordet bredvid sitter vid datorn och talar riksvenska i telefonen, han skall tydligen öppna ett nytt cafékoncept på flygfältet i Helsingfors. Den sista killen som sitter mittemot läser en bok och gör anteckningar i en mindre, månne han är en författare?

När jag ser på dessa tre drömmer jag om vad jag kunde vara. Jag skulle kunna ha ett café med kvalitetskaffe, där kaffets kvalitet och hela atmosfären i caféet skulle bidra till upplevelsen av en god espresso/cappucino/latte. Sedan skulle jag resa runt i världen och prova nya kaffesorter eller få inspiration av andra caféer runtom i världen. O andra sidan kunde jag vara en författare - sitta på caféer och iaktta människor och skriva krönikor om dem. Låta min fantasi leva vilt och inspireras av allt och det mesta. Killen som studerar har jag redan varit och den tiden minns jag med värme i hjärtat :)

När jag återvänder till verkligheten och den lilla Weltangsten från min mysiga cafébubbla inser jag att jag egentligen inte vill vara något av det jag tror jag drömmer om. Trots att jag tidvis passar perfekt in i den världsliga världen och dess njutningar vill jag aldrig anpassa mig till det livet. Jag vill göra det som mitt liv perfekt är planerat för, det som Gud har låtit mig växa till att bli. Jag måste medge att jag ännu inte vet vad det är. Förra våren gick jag en missionärsutbildning, men för tillfället har jag inget missionsfält i sikte och jag tror att Gud kommer att låta mig vänta i många år innan dörrarna öppnas åt det hållet. Meanwhile får jag öva mig i evangelisation på hemmaplanet och söka min uppgift på fälten som vitnar till skörd i Helsingfors.

Så ännu vet jag inte vad jag vill bli eller vad jag kommer att bli när jag är stor. Det jag vet att jag vill njuta av alla de friheter jag har fått för tillfället - och komma ihåg att tacka för dem. I september fortsätter jag jobba som läkare och kommer att prova på om barnläkare är det jag vill bli eller vara. Det jag alltjämt skall vara inbetween är missionär på hemmafältet och en kristen samhällspåverkare - både i smått och stort. För tillfället funderar jag på frihet och universell moral med hjälp av J.Budziszewskis bok What we can't not know. A guide.

Nu skall jag återgå till att söka citat om frihet till vår Mission Week kväll. Ni får gärna be för hela evenemanget. Här under en pärla av många goda citat som jag hittade.

“But the Hebrew word, the word timshel—‘Thou mayest’— that gives a choice. It might be the most important word in the world. That says the way is open. That throws it right back on a man. For if ‘Thou mayest’—it is also true that ‘Thou mayest not.”
- John Steinbeck i East of Eden

Café Johan et Nyström co, övre våningen, helt egen soffa. Latte o croissu.

Gone up north

För juni och juli har jag åkt upp till Tkoski för att jobba som hvc-läkare i norr en sommar. På www.tyttaretterkkarissa.blogspot.fi kan man läsa mera om mitt och Miksus sommarjobbsäventyr. Sedan fortsätter jag som vanligt här igen :)

Biskopen och Efesierbrevet 4

Björn Vikström, vår biskop i Borgå stift, kom i mars ut med boken Mer än ord - Trovärdig efterföljelse i en kyrka på väg (Fontana Media, 2014). Boken är biskopens herdebrev, hans teologisk programförklaring. Biskop Vikström skriver för att "inspirera till samtal om kyrkans och den kristna trons uppgift i dagens finländska samhälle" (evl.fi/nyheter, 21.3.2014) samt för att teologer och präster skall kunna fördjupa sig mera i teologi (Kyrkpressen, 19.3.2014). Vikström konstaterar att det hör till biskopens uppgifter att syssla med teologi.

Biskopen har helt rätt: det hör till biskope att syssla med teologi. För att närmare bekanta mig med biskopens uppgifter bekantade jag mig med fyra olika källor: kyrkans hemsida (evl.fi, Stiften och biskoparna), biskop emeritus Eero Huovinens artikel Miten olla ja toimia piispana? (2006), finska lagen (nettilaki.com) och med Efesierbrevet 4.

På finska kyrkans hemsida beskrivs biskopen som en övervakare och vägledare av samt handledare åt församlingens präster. Detta stämmer bra överens med översättningen för det grekiska ordet episkopos= övervakare, fin. kaitsija. Biskopen skall främja en god arbetsgemenskap och samarbetet församlingar emellan. Biskopen skall se till att kyrkan håller sig till dess bekännelse, med vilken jag förstår bekännelseskrifterna. Biskopen ses också som kyrkans röst och som en opinionsbildare. Förutom övervakartjänsten och bekännelsen ser jag dessa andra som väldigt ytliga beskrivningar av biskopstjänsten.

Ungefär i samma linjer skriver kyrkolagen om biskopens ställning. Den tillägger att biskopen skall främja kyrkans enhet och poängterar att biskopen skall följa bekännelsen, kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen.

Huovinen, biskop i Helsingfors 1991-2010, analyserar i sin artikel biskopssynen från katolskt perpektiv. Enligt den katolska modellen har biskopen tre maktämbeten: ordineringen av präster, undervisningen och det administrativa ämbetet. Huovinen skriver att biskopen bör lyssna till den vanliga kyrkbänksbesökaren ( fin. rivijäsen). Till detta hör att biskopen inte har makt utöver kyrkfolkets troskunskap eller de troendes samvete ( lat. sensus fidelium). Med detta menas att biskopen ger undervisning i trosfrågor och moral hierarkiskt von oben, men kyrkfolket har genom den Helige Ande förmågan att skilja mellan människans och Guds röst, dvs. om läran stämmer överens med apostolisk förkunnelse. Här tycker jag att Huovinen slår huvudet på spiken.

Huovinens informativa artikel fortsätter bra med att biskopens viktigaste uppgift är att bevara trons skatt och ge den vidare i sin tid. Han beskriver hur biskopen skall förmedla trons andliga tradition och vara förvaltare av Guds goda nåd enligt den nådegåva han fått (1Petr 4:10). Också Huovinen betonar biskopens uppgift som bevarare av enhet. Därtill tillskriver han biskopen uppgifterna att predika, agera som liturg, dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Dessa uppgifter skall biskopen bevara på första plats i sitt stift. Allt som allt tycker jag att Huovinen betonar de viktigaste uppgifterna en biskop har: att bevara tron och hjälpa församlingsmedlemmarna att bevara den samt att tjäna i tjänsten som präst.

Till sist kommer vi till Efesierbrevet: "Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef. 4:11-13)

I jämförelsen av dessa fyra källor om biskopens uppgifter stiger ur Efesierbrevet fram precis det som Huovinen poängterar, att utrusta de heliga i sin tjänst, dvs. att hjälpa den vanliga kyrkbänksbesökaren i sitt trosliv och i sin uppgift. Därtill lyfter Efesierbrevet upp att biskopen skall uppmuntra tillväxten, mognaden i tron, till den grad att vi är helt uppfyllda av Kristus. Biskopens uppgift som främjare av enheten i Kristi kropp poängteras i alla fyra källor.

I ljuset av dessa källor vill jag analysera biskop Björn Vikströms herdebrev. Jag har inte läst boken, utan bara recensionen av boken och intervjun av biskopen i Kyrkpressen. Han nämner två specifika ämnen som han tacklar i boken: vigseln/välsignelsen av homosexuella par och kvinnoprästmotståndare. Det förstnämnda argumenterar han för i boken, han säger sig ha svårt att se att kyrkan inte skulle välsigna borgerligt vigda homosexuella par. Angående kvinoprästmotståndare säger han att dessa är de enda han känner att han måste fördöma.

I sitt herdebrev uppfyller han uppgiften som övervakare: han ser smärtpunkterna i kyrkan idag och tacklar dem och ger eventuellt också teologiska argument för sin ståndpunkt. Att han fördömer kvinnoprästmotståndare förstår jag att han ser som att främja god arbetsgemenskap och församlingssamarbete: alla måste kunna samarbeta med alla. Men här lämnas på flit de konservativt bibeltrogna teologerna utanför. Som kyrkans röst och opinionsbildare rättar han sig efter den otroende världen och ger inte verkligen ut den vanliga kyrkbänksbesökarens röst. Till hans försvar rättar han sig dock efter kyrkoordningen.

Av Huovinens syn på en biskops uppgifter tvivlar jag inte på att Vikström uppfyller det administrativa ämbetet. Men i ordinationen lämnar han utanför en stor skara präster som kunde uppfylla prästens uppgift som undervisare, liturg, förvaltare av sakramenten, förmedlare av förlåtelsen och som stödjare av de enskilda församlingsmedlemmarna i enlighet med Efesier 4. I fallet Karleby (Kyrkpressen, Missnöje med processen i Karleby, 3.3.2014) utövar biskopen dessutom exakt den von oben makten som Huovinen skriver att biskopen i enlighet med sensus fidelium inte skall utöva mot församlingens samveten.

Eftersom alla fyra källor tog upp bevarandet av enheten, där Efesierbrevet tillägger enheten i Kristi kropp vill jag skriva om det också. Ur enheten lämnas nu bort kvinnoprästmotståndarna, de som tar hela Guds Ord till punkt och prick på allvar. Att biskopen dessutom argumenterar för välsignelsen av homosexuella par, vilket tydligt är obibliskt, främjar inte enheten i Kristi kropp. Enheten baserar sig på en kärna, den kärnan är Jesus Kristus framställd i evangelierna och Hans Ord, som Han själv säger är hela Bibeln. Den enhet som biskopen med dessa två smärtpunkter uppnår är inte enheten i Kristi kropp. Det är en enhet utanför den. I den enheten leds den vanliga kyrkbänksbesökaren bort från trons skatt och Guds goda nåd.